humören

Hej nu är det plötsligt mitten av april och jag sitter här med mitt glas vin en söndagskväll fast jag inte tänkt festa till det idag. Känns som att det redan har hänt för mycket det här året på nåt sätt, och jag känner mig lite snuvad på våren. Tänkt ett par gånger att det ska bli trevligt med påsk, men sen kommer jag på att den redan varit -- då hade jag redan flängt runt så mycket de föregående två helgerna (födelsedagsfest resp. weekendresa till Polen) att den knappt ens registrerades i minnet.

Jag vet inte om jag, objektivt sett, verkligen har mer aktiviteter i mitt liv nu än för några år sedan, men det känns så. Som att det är lite för mycket spring och för mycket för lella hjärnan att hålla reda på. Tidigare den här veckan var jag i Stockholm på ett event, och på söndag kväll när jag skulle ge mig av lyckades jag i mitt stressade tillstånd slänga nycklarna i stället för kompostpåsen i komposten. Men jag kunde inte göra nåt åt det så jag bara stängde luckan och flängde, i ett fruktansvärt upprört tillstånd, vidare iväg till spårvagnen till centralstationen. Fick byta lås för 2600 kronor när jag kom tillbaka hem. Sen på tåget upp lyckades jag dessutom lägga en flaska vatten i ryggsäcken utan att skruva på korken ordentligt, så allting inklusive min laptop blev nerblött, men datorn klarade sig som tur var i alla fall. I Stockholm kunde jag knappt sova på de tre dagarna så jag mådde ju sådär (plus allt himla "mingel" som är på de där eventen, jag är så värdelös på sånt, får kämpa för att inte trilla tillbaka i alla mina gamla mindervärdeskomplex) och det var nog inte jättemycket av infon på den där konferensen som gick in.

Men ja, nu har jag haft en lugn helg i alla fall och sen kanske en till, men sen måste jag flänga iväg igen till Spanien. Blir utmattad av blotta tanken och ser redan fram emot att komma hem. Sen hoppas jag att det inte blir några resor på ett tag.

Tror att jag är mer uppmärksam på mina humör, sinnesstämningar och måenden nu än när jag var ung. Att jag tänker på dem mer, lite som vädret, observerar dem, försöker förhålla mig neutralt och med nån sorts vetenskaplig nyfikenhet till dem. Jaha, idag känner jag mig nervös och har ångeststämningar av nån anledning. Jaha, idag hade jag noll energi och konstiga kroppssymptom (typ domningar i ansiktet och muskelsvaghet) och ville bara sova hela dagen. Jaha, idag var jag skitdeppig och låg. Jaha, idag var jag plötsligt euforisk? Kanske lite önsketänkande men jag tror att jag har lärt mig att hantera känslor lite bättre. Tänker att jag som ung liksom bara såg mina känslor som fakta. Om jag tänkte "jag är värdelös och ingen kommer nånsin att tycka om mig" så var det så. Nu, när såna tankar kommer, så tänker jag bara "jaha, det är väl nåt med min menstruationscykel eller blodsockret eller nåt". Tyvärr blir man ju inte mindre deppig av det, och en minut senare kommer lik förbannat en likadan sån tanke som man måste försöka neutralisera med nån snusförnuftig reflektion om att det kanske är för att man inte hunnit motionera så mycket på sistone, men man vet att man kommer må bättre till slut i alla fall. Kanske senare ikväll, kanske i morgon bitti, kanske nästa vecka.

Önskar att jag hann/orkade skriva lite mer, vet att det jag producerar här knappast är nåt större bidrag till mänskligheten men ändå skönt för trötthjärnan att få babbla av sig. Men nu ska jag dricka upp mitt örtte och sen ta mig an Projekt Gåochläggasig.

uppföljning av helgens sammanbrott

Mycket riktigt hade jag nån form av bryt i lördags, kunde inte alls njuta av mina tomma kalorier, min alkohol (billigt vitt vin i småflaska) och min lediga tid, och var väldigt uppriven hela kvällen. Igår söndag hade jag lyckats lugna ner mig lite men de där ledsamma känslorna av tomhet, längtan, vad det nu är gjorde sig påminda till och från. När det är som värst är det som att jag nästan känner att jag håller på att bli galen eller nåt. Som att mitt förstånd liksom vacklar av att försöka hålla ihop allting. På ytan ser det ut som ingenting, en chattkonversation bestående av totalt fyra mer eller mindre artiga meddelanden, men samtidigt är det nån del av mig som bestämt sig för att det är nån sorts katastrof.

Idag är jag mest irriterad och trött på alltihopa. Tänker på all skit som hänt i mitt liv och att jag ska behöva vara såhär sönder inuti, gå omkring och baxa runt det här bagaget. Aldrig kunna ha en normal vettig vänskapsrelation med nån, dras till människor som jag bara känner mig sådär jobbigt rädd för men fascinerad av. (nån video flimrade förbi i min Youtube-feed om att det här med "butterflies" är dåligt? Alltså att om man får fjärilar av magen av någon så är man förmodligen på väg in i en kass relation. jaha) Gå runt och längta efter nåt som förmodligen inte finns. Ja ja, igår kväll nån gång bestämde jag mig i alla fall för att inte släppa in några fler tankar om personen i huvudet och det har faktiskt gått helt okej hittills. Alltså, ibland släpps det ju igenom nån enstaka tanke men jag kan ju inte vara på min vakt exakt hela tiden.

(Vill bara lägga in en disclaimer här om att själva personen, som triggar mig på det här sättet, mig veterligen inte på något sätt är en dålig person eller så. Det är bara min anknytning till den som har blivit helt cocobananas på nåt sätt.)

Har en del projekt framöver i alla fall, ska till Stockholm på kurs senare i veckan och så vidare, måste planera nån resa till Spanien senare i vår, etc.. Plus lite hobbies och självhjälpsprojekt. Så finns mycket att distrahera sig med, hurra.

Спасибо но не могу

 Sa nej. Nu är jag uppriven så klart. Jag har ju som princip att tacka ja till allt som jag blir inbjuden till, om jag inte har förhinder. Ja, det var lite kort varsel (i morgon) och nej, jag har ingen speciell anknytning till den typen av musik (det är en konsert) och jag har väldigt svårt för folkmassor och höga ljud. Och jag vet inte när det gäller hens flickvän, har bara träffat henne en gång men hon var trevlig mot mig (tydligen är hon lite svartsjuk men ja hon verkar ju inte känna sig hotad av mig). Men jag har ju lite svårt att prata med människor jag knappt känner. Känner mig liksom intimidated av alla i hens bekantskapskrets. Vet inte varför hen ens vill att jag ska träffa dem.

Så jag bara skickade nåt dumt svar "tack men jag kan inte". Vad betyder det ens? Det lät så kryptiskt, lite dramatiskt nästan. 100% uppenbart att jag inte har nån egentligt ursäkt. (Hen har inte heller svarat.) Jag kunde ju åtminstone sagt det där om jag inte pallar folkmassor men tänkte det skulle låta så mesigt. Jag bara tänkte att jag inte orkar, att jag hellre vill vara hemma. Men nu kommer jag bara sitta där i morgon kväll och gråta ner i min jävla spaghettimiddag av en blandning av FOMO, skuldkänslor och gud vet vad. Fan vilken idiot man är.

lifestyle goals '24 edition

Eftersom det förra inlägget blev så gnälligt (alltså, jag går inte alltid runt och tänker på det där, bara när jag är på dåligt humör, vilket dock tyvärr är ganska ofta) så tänkte att jag skulle skriva ett lite gladare inlägg om det nya året. Hittade ett gammalt inlägg om nyårslöften som jag skrev för tre år sen och tänkte kommentera lite på det!

- Köpstopp på nagellack hela året ut. -- Jag köper inte så mycket nagellack just nu, inte direkt p.g.a. något löfte eller så, utan för att jag inte är så sugen. Tycker det är ganska skönt eftersom jag redan har så många nagellack (säkert över tusen vid det här laget). Det ger mig en chans att använda dem jag redan har, är ju tråkigt att de bara ska ligga där. Hoppas det fortsätter så, men vill inte förbjuda mig själv att köpa nya ifall jag skulle få lust till det. Överlag när det gäller konsumtion av kosmetika, kläder och liknande så är jag varken jättepeppad på själva konsumtionen eller på köpstopp. Har aldrig sminkat mig så mycket och tittar inte på sminktutorials som underhållning längre, så blir inte "inspirerad" att köpa smink på det sättet. Kläder tycker jag inte heller är så jättekul på sistone -- har varit på väg uppåt i vikt några år nu så det kan ju spela in, brukar ju vara roligare med shopping när man känner sig smal. Fast strumpbyxor är ju alltid kul. Sen jag tog hål i öronen 2020 har väl billiga örhängen seglat upp som en ny hoarding-kategori, men känns inte direkt akut att sluta med det heller.

- Sminka mig minst en gång i veckan. -- Jag brukar slänga på mig mascara och concealer om jag ska träffa folk (vilket inte alltid blir varje vecka men ett par gånger i månaden i alla fall), kanske dutta på någon skimrig ögonskugga om det är ett festligare tillfälle. Hade väl inte tänkt ändra på det. Har ibland tänkt att det vore kul att använda läppstift/läppglans oftare men jag dricker så mycket kaffe och biter så mycket på läpparna, tycker det är lite svårt att kombinera.

- Börja spara pengar i nån organiserad form. -- Jag har lite pengar undanlagda på Avanza, ibland för jag väl över dit om det börjat samlas för mycket på lönekontot. Jobbar bara 75 % så min lön är relativt blygsam (ja, med tanke på min utbildning och så menar jag) men jag har inte så dyr livsstil så jag gör ändå inte slut på allt. Men jag sparar inte till nåt särskilt, skulle eventuellt vilja flytta till en något större lägenhet nån gång men det känns inte akut.

- Planera bättre i allmänhet, planera varje vecka, skriva att göra-listor och så vidare. -- Ja, det här har jag fortfarande inte direkt kommit nånstans med, fast jag använder kalendern mer och har en lista för min kvällsrutin som jag tyckt funkat okej. Vill fortfarande absolut bli bättre på sånt överlag. (Skriver mer om det längre ner.)

- Inga fler hobbies. -- Ja den här problematiken kvarstår också, och jag förstår tanken med att tänka igenom vad man INTE ska göra också så man slipper slösa mental energi på det, men... Grejen är att jag fortfarande väldigt gärna vill hålla på med hobbies även om jag inte hinner. Det känns fortfarande lite som meningen med livet. Så jag vill inte lova mig själv att jag ska hålla på mindre med hobbies, eller för den delen förbjuda mig själv att skaffa nya hobbies, även om jag konstant är besviken över att jag inte hinner med dem, för det känns lite som att bara acceptera att livet hädanefter bara ska vara "äta sova dö" liksom. Vilket känns för deppigt för att funka som nyårslöfte för mig.

- Försöka skaffa nån form av umgänge utanför familjen. -- Ja, det har jag ju lite oväntat haft under 2022-2023

Ja, det var det. Alltså inte så många av de löftena som känns relevanta längre. Här är några livsstilsrelaterade områden som jag hoppas kunna jobba på under 2024:

 - Alkohol. -- Detta har jag ju pratat om tidigare. Det är främst ensamdrickandet hemma som känns som ett problem (socialt drickande känns mer okej, då jag prioriterar att vara social). Jag hamnar i olika konflikter med mig själv där jag inte kan bestämma mig för hur mycket jag "får" festa till det, vilket leder till besvikelser på det ena eller det andra sättet. Hade ju något försök med att skippa hemmadrickandet totalt vilket var okej men lite småtrist. Nu har jag en idé till en annan variant på "regler" kring alkohol som jag tänkte testa under januari, vill inte berätta exakt hur de ser ut men kanske blir en uppföljning senare om jag orkar.

- Mat och träning. -- Har som sagt gått upp i vikt i några år. Jag är fortfarande en bra bit ifrån min högsta viktnotering nånsin från 2016 men vill inte fortsätta åt det hållet. Har lite idéer även här kring hur jag skulle kunna lägga upp mitt ätande. Vill inte skriva för mycket om det heller då det redan finns för mycket bantnings-info på internet. Vad gäller träning skulle jag egentligen gärna vilja komma igång med det igen då jag förmodligen skulle må bättre fysiskt. Och ja, i viss mån psykiskt, om man bortser från den där nojiga besattheten av att hinna med träningen hela tiden och hur ilsken man blir av testosterontillskottet då. Men har alltid tyckt att det är så stressigt att pussla in det och stress har jag nog av tack. Plus att jag bestämt mig för att jag hatar gym, så himla trista och oinspirerande miljöer, för mycket folk, bullrigt, urk. Kanske orkar springa lite mer när det blir väder för det men jag tänker inte lova nånting där, får räcka med promenader.

- Gå till kontoret oftare. -- Jobbar nästan alltid hemma även om jag vet att jag mår sämre av det, ska väl göra ett ryck till nu då...

- Få ordning på mina kvällar. -- Sömnproblem är ju en evig följetong i mitt liv. Mina vardagskvällar följer ofta det här trista mönstret att jag sitter svintrött och slöscrollar i insta-feeden eller valfri annan hjärndöd aktivitet. Att orka ta tag i kvällsrutinen med tandborstning och annat känns som att bestiga Mount Everest typ. Sen tvingar man sig ändå genom rutinen runt midnatt nån gång, en tid på dygnet då jag av nån anledning alltid får nån sorts påslag och är helt uppe i varv, antingen på ett ångestladdat älta-noja-sätt, eller ibland på ett mer "positivt" sätt med projektlusta och en massa "bra idéer". (Skriver t.ex. detta runt midnatt och märker att det kommer hur mycket ord som helst just nu, lol.) Och sen tar det självklart flera timmar att somna. Hinna med mer kvalitativa aktiviteter på kvällen är bara att glömma då jag alltså har fullt upp med att vara dödstrött och prokrastinera min tandborstning.

(Fortsättning på samma punkt) Min dröm vore följande: Att man alltid ser till att redan ha ätit dagens sista måltid när man väl kommer hem vid 19- till 20-tiden, så att man slipper sätta sig ner och äta, vilket ofta är vad som inleder det där halvt komatösa tillståndet. I stället undviker man noggrant att sätta sig ner och går genast igenom kvällsrutinen steg för steg. (Rutinen finns redan nedskriven på en lapp och uppsatt på kylskåpet med plats för att bocka av varje steg.) SEN får man göra vad man vill innan man går och lägger sig! Kanske till och med -- vågar jag ens säga det -- hålla på med nån hobby i en timme eller så? Eller bara vara duktig och gå och lägga sig extra tidigt. Ja, sen om man ska till kontoret nästa dag måste man ju visserligen duscha och hålla på (morgondusch tar jag bara om jag absolut måste, H-A-T-A-R), vilket är pissetråkigt och hur tids- och energikrävande som helst, men ändå. Låter det inte fantastiskt? Here's hoping

Christmas is often a time of reflection, so let's all think back over the year I've had

Har tagit ledigt hela mellandagarna. Som vanligt när jag tagit ledigt så har jag väl tänkt hålla på med hobby o.s.v. men inte hunnit med särskilt mycket. Läst några sidor i romanen jag försöker stava mig igenom på ryska, för det mesta inte orkat slå upp ord jag inte förstår eftersom det är så knöligt att sitta i sängen med boken och mobilen ilsket lysande i ansiktet, vilket gör att förståelsen av berättelsen blir begränsad. (Det är en översättning av en Terry Pratchett-bok så det är väldigt många action-scener med drakar som flyger hit och dit hela tiden och folk som trillar ner från tak och blir hängande från stuprännor och hej och hå, jag måste slå upp 40 ord per stycke för att fatta nånting av det.) Sytt nånting? Haha skojar du eller :) Varit och sett en film med mamma har jag i alla fall, annars bara rört mig mellan lägenheten och matvarubutiken typ. Idag skulle jag tvättat håret men orkade inte. Men körde en tvätt i alla fall.

Julen var jättefin, faktiskt så att jag medvetet reflekterat över hur fantastiskt lyckligt lottad jag är med min släkt. Ja, lite påfrestande för kroppen med all mat och alkohol men man får ju passa på. Nog om detta.

Annars har väl året präglats väldigt mycket av umgänget med Personerna från Sammanhanget (suck, önskar verkligen jag kunde berätta mera) och allt nojande som detta förorsakar. Plus att jag tyvärr tänker/ältar svinmycket över det här med Att Bli Gammal. Det är väl ofrånkomligt att fastna i de där tankarna ibland, jag kan liksom inte ha hundra procent kontroll över min inre monolog hela tiden (dessutom kan jag inte lyssna på prat i mobilen just nu p.g.a. problem med hörlurarna), men försöker vara lite mer medveten och inte fastna i deppiga tankesnurror.

Antar att åldersnojan och den sociala nojan hänger ihop lite. Jag triggar fortfarande så himla hårt på social bekräftelse. När jag umgås med folk, och ibland kanske får positiv feedback på nånting (att nån skrattar åt nåt jag sagt eller liknande), är det så lätt för mig att trilla tillbaka i att meningen med livet ändå är att vara en Tjej. (Ja förlåt att jag jobbar så mycket med Stora Bokstäver just nu, är trött.) Alltså att vara söt, duktig, trevlig, ha piffiga örhängen, komma med en smart kommentar här eller där, liksom lysa upp rummet på nåt sätt. Men så är man snarare en halvtrött medelålders kvinna som fyller 40 snart och all eventuell kvinnlig charm man har kvar kommer snart att rinna bort. Och det störda är att jag inte ens vet om jag ens har nån kvinnlig charm, eller nånsin haft nån. Jag har knappt nån uppfattning alls om hur killar har reagerat på mig.

Det kommer ideligen ledsamma tankar på hur jag såg ut när jag var ung, hur synd det var att jag inte umgicks mer med folk då, inte flörtade mer med killar. Det känns idiotiskt att jag ska gå och deppa över det, speciellt eftersom jag mycket väl minns att jag kände mig så jävla ful, tråkig och otillräcklig på den tiden. Redan då grämde jag ju mig över att jag borde umgås mer med folk, men jag orkade helt enkelt inte eftersom det bara kändes som att det blev katastrofalt mega-fel hela tiden. Det spelade ju ingen roll då att jag hade strålande ungdomlig hy och vackert hår, när alla andra omkring mig också hade det, PLUS mycket större bröst PLUS snyggare figur i allmänhet PLUS mindre neurotisk läggning och högre social begåvning PLUS att de inte var lata och trötta och sega som jag, och så vidare i all oändlighet. Jag mådde för dåligt, det är sorgligt men det hade nog inte kunnat bli annorlunda utifrån omständigheterna. Ja, det är på nåt sätt som att alla gamla demoner från ungdomen liksom kommer tillbaka fast i lite ny tappning, men jag försöker karate-kicka bort dem så gott jag kan.

Så jag tänker att jag måste fokusera mer på annat framöver, kanske jobbet och lite självhjälpsprojekt, sånt som inte är så socialt inriktat, fast jag tyvärr inte känner nån jättepepp inför några såna projekt just nu. Samtidigt är väl den sociala biten viktig också på nåt sätt. Men får försöka öva på att inte hänga upp mig så mycket på hur jag uppfattas av andra. Tror ändå jag lärt mig en del om mig själv i år.

drift away and die never say goodbye

Det är verkligen speciellt det här att plötsligt ha nånting som liknar ett socialt liv (ja, utanför mamma-och-pappa-sfären, då), så här som snart 40-åring. Efter att ha suttit hemma varenda fredag i i stort sett hela sitt liv. Men det är oväntat mycket med det som gör ont, river upp gamla konstiga sår som jag inte ens visste att jag hade.

Den här veckan har jag varit förkyld, så har fått skippa både kvällskursen (som är anledningen till att jag hamnat i det här sociala sammanhanget) och en Halloweenfest som var nu under helgen. Har känt mig extremt frustrerad över det. Känner mig som en grinig tonåring, vill bara smälla i dörrar och skrika till förkylningsfanskapet att det förstör mitt liv. Hade ju fixat utklädnad och allting. Så irriterande att det blev just den här veckan också. Har varit så upptagen den här hösten hittills, varenda helg har jag blivit ivägsläpad på det ena eller det andra, fast jag gärna skulle vilja ha nån helg för mig själv. Men jag kan ju inte gärna säga till folk att låta bli att bjuda in mig. Självklart kommer jag att bli sjuk förr eller senare när jag flänger omkring så där. Men varför just den här helgen? Hade gärna varit sjuk nån annan helg, t.ex. den veckan när vi hade "konferens" på jobbet (vilket var trevligt verkligen o.s.v., men också sjukt stressigt, plus att jag missade ett tillfälle på kvällskursen där också). Nu har jag fått stänga av notifikationerna på gruppens whatsapp-chat bara för att slippa se hur de pratar om den där festen, bara för att jag blir så ledsen över att ha missat alltihopa.

Det är ju också lite småpinsamt att känna såhär när man är snart 40, patetiskt liksom. Jag vet inte hur det är meningen att det ska kännas att vara en snart 40-årig kvinna utan man eller barn och med extremt begränsad både social och sexuell erfarenhet. Förmodligen finns det väl inget tydligt kulturellt protokoll för det. Jag vet inte heller hur kul jag hade haft på den där festen, kanske hade det bara blivit sådär att jag fastnat i mitt huvud, blivit helt icke-verbal och suttit och tigit i ett hörn. Det blir så ungefär varannan gång, tror jag.

De här relationerna är väl ganska ytliga, för det här är ju knappast människor som jag känner sådär jättebra eller skulle kunna prata om vad som helst med (eller vad man nu gör när man är vänner på riktigt, jag har av uppenbara skäl inte en jävla aning). Men de verkar trigga dramatiska känslor hos mig, påminna mig om känslomässiga behov som jag tryckt ner, eller nånting. Kanske kan man kalla det längtan efter kärlek

Det händer att jag tittar på pop-psykologi-videor på Youtube. Jag tittar inte så värst konsekvent eller noggrant, men en sak jag har insett på sistone är att en hel del av mina beteenden och känslor verkar passa in på symptom hos personer med barndomstrauma. Som den där limerens-grejen, alltså mina dysfunktionella förälskelser i olika otillgängliga snubbar som jag använder som nån form av drog/krydda i en grå vardag. Tydligen är det en jättetypisk barndomstrauma-grej. Antar att det måste vara brist på jämnåriga kompisar i barndomen som ligger bakom det eventuella traumat i så fall, för på familjesidan hade jag ju verkligen så nära en lycklig barndom man kan komma.

Jamen kul verkligen. Att ha lyckats traumatisera sig själv genom sin egen sociala inkompetens som barn (jävla unge). Ibland kan jag känna att mitt psykologiska bagage verkligen är ett... bagage. Som man måste släpa runt på hela dagarna. Det är inte det minsta intressant eller spännande, det går inte att ha ett intressant samtal med folk om det eftersom jag bara skäms över det. Det är bara ledsamt och i vägen hela tiden. Eller alternativt känns det som ett gigantiskt hål i ja, den här, gobelängen av allt som är jag (haha). Det hade kunnat finnas nåt kul eller fint där i stället men nu är det bara ett hål. Jahapp. Men gobelängen vävs ju fortfarande.

socialfobikerns* helg

 Det där med att inte dricka alkohol hemma i augusti sket det sig med ganska omgående. Eller ja, jag ångrade mig redan i förväg och la ner det. Tänkte att nu när jag ska tillbaka till jobbet, vilket jag inte var så jättepeppad på, så orkar jag inte köra nån duktighets-drive samtidigt. Och nu har jag precis druckit alkohol för femte dagen i rad lol. Tog en sån där aluminiumburk bubbelvin (de är så praktiska) till min kvällsmat så här en måndag. Och i helgen har jag haft två sociala tillfällen i rad. Och i fredags var det fredag. Och i torsdags kom jag hem från stämman i bostadsrättsföreningen och tänkte att jag var värd ett glas vin. Tänker att jag kan dokumentera mitt drickande här så har jag åtminstone koll på det. Kommer inte att vara nykter i september heller, kanske oktober. Men, eventuellt kan jag dra ner på mängden alkohol jag dricker när jag är hemma så jag håller det under två enheter. Nästa helg ska jag på nån oklar släktträff i Värmland, så det är väldigt mycket spring just nu. Längtar efter en helg utan att träffa folk men man får ju vara tacksam för att man blir inbjuden här och där.

I lördags skulle jag ha ett par sociala aktiviteter med Personerna från Sammanhanget (skulle gärna berätta mer än så men vill väl försöka hålla det lite anonymt). På den första aktiviteten, som var av lek-karaktär, så var det bara den där personen som jag blev lite besatt av och fick ett psykbryt över i våras, plus jag och en person till. Jag hade en märkligt tung känsla i bröstet i flera dagar inför det hela, var liksom säker på att det skulle bli jobbigt och weird stämning och så vidare eftersom vi var så få (även om den ytterligare personen som var med oftast är väldigt pratsam och easy going av sig). Vet inte varför det blir sådär, jag bara gör en jättestor grej av det hela och liksom tror att alla hatar mig eller att jag är jobbig att umgås med eller nåt. Det blev tvärtom ganska trevligt och sen åt vi middag på restaurang och då var ytterligare två personer med, sen gick vi vidare till en pub också och satt där ett par timmar.

Jag tycker det känns lite synd att man inte bara kan delta i ett socialt sammanhang, eventuellt ha hyfsat trevligt och sen bara gå hem och gå vidare med sitt liv, utan att i sin ensamhet under de följande dagarna älta sönder allt som sades och gjordes. Det är som att allting i efterhand växer till ett stort elakt monster. Tror nästan att det är värre med ältandet ibland om jag faktiskt har haft trevligt, lyckats prata lite och inte fastnat så jättefarligt mycket i mitt huvud som jag kan göra i vissa sociala sammanhang. Just för att jag, om jag nu upplever att det gått bra på den sociala fronten, liksom blir så upphetsad och måste spela upp allting från minnet igen. Och så råkar jag kanske komma ihåg nån random grej jag sa och få för mig att det var dumt och att folk tyckte det var weird. Förra gången jag träffade dem (också en lekaktivitet följt av middag) gick det väl halvbra -- minns att jag gick runt och tänkte "jag är ett träd, jag är ett träd, jag är ett träd" bara för att försöka lugna ner mig och kanske fick ur mig fem meningar under hela kvällen. Efter en sån erfarenhet är det kanske inte lika mycket att gå runt och fundera över. Den inputen stämmer bara rätt och slätt överens med grundteorin, som är att jag inte är kul på fest. Då kan jag bara gå tillbaka till mitt tråkiga gamla liv och inte tänka så mycket mer på det. Går det "bra" (eller katastrofalt dåligt som den där gången i maj) är det tydligen värre.

ja nu får jag försöka gå och lägga mig, har ett tidigt möte i morgon.

* Ej diagnostiserad men tror jag skulle kvala faktiskt