förändring i synen på otrohet

Spoilervarningar: Skins säsong 3-4, Babygirl (2024), Past Lives (2023)

Sa ju att jag skulle skriva lite om ämnet hur synen på otrohet har skiftat i vår kultur, och nu släpper jag ifrån mig den här texten då jag inte orkar jobba på den nåt mer. Är egentligen totalt okvalificerad att ha en åsikt om otrohet som fenomen, men jag har levt i den här kulturen i över 40 år så den kan jag kanske uttala mig om. Och på ett kulturellt plan verkar det som att uppfattningen håller på att skifta.

Otrohet och triangeldramer har ju länge varit ett standardgrepp när det gäller att konstruera berättelser. Utomäktenskapliga affärer förekommer i parti och minut i teveserier, romaner och filmer. Och så vitt jag vet har äldre generationer också betraktat otrohet som, ja, visserligen lite småfittigt men ändå en del av livet. Minns en konversation jag hade med min numera bortgångna mormor (f. 1935) där jag nämnde att min farbror hade separerat från sin sambo efter typ 30 år och två vuxna barn tillsammans. Hennes första kommentar var ett trött "Jaså, hade han vänstrat eller?" sagt med ett snett leende. I Sovjetunionen var det f.ö. ganska normaliserat för gifta män med kontorsjobb att ha en s.k. sekretutka (betoning på u:et; ordet är en portmanteau av orden för sekreterare respektive hora), en kvinna i underordnad position på ens arbetsplats som man även låg regelbundet med. Nåt mer om otrohetens kulturhistoria orkar jag inte ta reda på men vi kan ju nöja oss med att konstatera att det, ja, varit olika med synen på det där. Och nu har som sagt ungdomarna bestämt att otrohet är ett brott i nivå med... ja, att halshugga en gullig kanin eller nåt. För att förtydliga: Jag menar alltså INTE att det ena eller det andra synsättet är rätt, och frågan om huruvida otrohet är acceptabelt ibland eller kategoriskt fel är inte det jag vill diskutera i den här texten. Utan mer det här att SYNEN på fenomenet otrohet uppenbarligen håller på att förändras.

Det bör sägas att triangeldraman verkligen används ganska slappt ibland, speciellt i teveserier, som ett standardgrepp att ta till när idéerna tagit slut. En av mina favoritserier -- ja, i alla fall de två första säsongerna -- är brittiska tonårsdramat Skins, som ofta gör sig skyldigt till detta. En stor del av säsong 3-4 handlar till exempel om att Pandora ligger med Effys pojkvän Cook bakom ryggen på sin egen kille Thomas, tills att Effy dumpar Cook för dötrista emo-killen Freddie. Parallellt pågår ett segt lesbiskt drama mellan Naomi (som liksom Pandora tyvärr är en lite bortslarvad, underutvecklad figur) och gnälliga tjatmostern Emily, där det visar sig att Naomi tydligen tillfälligt har haft ihop det med nån random tjej som sedermera tog livet av sig. Detta kan Emily bara. inte. förlåta (men gör slut då, kan jag känna? Men å andra sidan, jag är en autistisk 41-årig oskuld) vilket hur många scener som helst handlar om. Den stackars självmördade tjejen verkar ingen tänka på alls. Efter 40 000 turer hit och dit och hur mycket surande som helst från Emilys sida slutar det hela med att Naomi tårfyllt ber Emily om ursäkt och så blir de sams igen. Jag har oerhört svårt att engagera mig i några av de här historierna.

Skins använder för övrigt, utöver otrohetshistorier, även döden som ett billigt grepp för att få fart på intrigen vilket också är irriterande. (I säsong 4 är det tråk-Freddies tur att bita i gräset, vilket inte engagerar särskilt mycket då det enda han bidragit med under seriens lopp är att åka skateboard och blicka svårmodigt i fjärran. Tycker dock att valet av dödsorsak, nämligen att han blev ihjälslagen med ett basebollträ av sin flickväns psykopatiska psykolog, kändes lite väl överdrivet. Han borde ha blivit träffad av en fallande flygel eller nåt, eller kanske av blixten. Det hade känts mer realistiskt.)

Kanske är det fler än jag som är trötta på det här slängiga sättet att använda både döden, otrohet och andra dramatiska händelser i berättelser, vilket i sin tur kanske har bidragit till att vissa har börjat underkänna otrohet i berättelser över huvud taget om det inte behandlas som ett huvudtema och tydligt framställs som nåt dåligt. Det var nog bland annat det som gjorde att teveserien Skam kändes så fräsch och nydanande att den kom: att figurerna inte var otrogna, fick cancer, dog eller blev gravida till höger och vänster. Otrohetstemat förekommer visserligen ett par gånger i serien, förhållandet mellan Isak och Even börjar till exempel med att Even är ihop med en tjej, men känns inte som ett fantasilöst slentriangrepp.

En annan bidragande orsak är förmodligen romantikens död. När någon är otrogen i en berättelse, eller ligger med nån som är gift, har det  ofta framställts som romantiskt. Som att just de två var gjorda för varandra, men råkat fastna i nåt praktiskt men själsdödande äktenskap -- tänk Titanic, Bridges of Madison County etc.. Passion, hisnande känslor, sturm und drang och så vidare betraktades som nånting bra, fint, eftersträvansvärt. Numera är väl det som anses mest eftersträvansvärt ett "sunt förhållande", vad nu det är, medan det som tidigare har setts som romantiskt mer och mer har kommit att ifrågasättas. Fjärilar i magen är en red flag. Det man tidigare sett som förälskelse har nu omtolkats som limerence, det vill säga en sorts osund besatthet, som förmodligen kan härledas till barndomstrauman. Stora romantiska gester är ett tecken på att nån förmodligen är ett psykfall. (Vill man veta mer om hur synen på romantik förändrats sen millennieskiftet kan man studera typ allt som skrivits om filmen Love Actually från 2003.)

Såg tidigare i år filmen Babygirl, med bland andra Nicole Kidman, som kretsar kring en affär präglad av sexuella dominanslekar mellan en gift medelålders karriärkvinna och en praktikant i 25-årsåldern. Recensionerna på letterboxd var lite delade i två läger. Vissa tyckte att filmen var het, i första hand eftersom Harris Dickinson som spelar praktikanten är het. Andra tyckte väl att den... inte var så övertygande. Här borde jag, i linje med min tes, ha en spaning om hur mycket folk gnällde på otroheten, men i ärlighetens namn var det inte jättemånga såna recensioner? Men visst var det nån som klagade på att det borde varit mer fokus på Nicole Kidmans man, spelad av Antonio Banderas, som förmodligen fått "PTSD" av Nicoles vänstrande, och en och annan ifrågasatte åldersskillnaden i relationen. (Det där med age gap relationships är en annan sak som många numera betraktar som extremt suspekt, tydligen är mer än två års skillnad snudd på ett övergrepp i sig.)

Hursomhelst var det nånting med hela filmen som bara kändes lite förlegat och deppigt på nåt sätt, jag vet inte. Kanske bara Nicole Kidmans stela botox-feja, kanske känslan av att ingen skulle orka hålla på så här i verkligheten. Vem orkar hatta omkring och sätta på kollegor i div. städskrubbar på kontoret när man kan sitta hemma och titta på Netflix? (Ska dock föra till protokollet att jag aldrig varit nåt stort fan av Kidman. Visst, hon kan konsten att se elegant ut i en aftonklänning men som skådis tycker jag att hon jobbar för mycket med att viska dramatiskt.) Filmen slutar med att makarna lappar ihop äktenskapet efter att Banderas fått reda på det hela. Han går i slutändan med på att ta ut svängarna lite mer i sänghalmen, då bristen på dominanslekar tydligen var skälet till att hustrun var missnöjd med deras sexliv. Praktikanten/älskaren flyttar praktiskt nog till Japan. Slutet gott, allting gott? Det kändes lite billigt liksom?

En film som i så fall känns mer modern är Past Lives från 2023. Den handlar om en koreansk kvinna som i sin barndom emigrerat med familjen till Kanada, och sen som vuxen flyttat vidare till USA där hon försöker göra karriär som författare. Hon är gift med en man som är uppvuxen i USA men på många andra sätt likasinnad -- de båda träffades på ett skrivarläger, och bondade över sina likheter i smak när det gäller litteratur. Sedan dyker hennes gamla koreanska barndomsvän, som förmodligen skulle ha blivit hennes pojkvän om hon inte flyttat, upp i New York och pirriga nostalgiska känslor uppstår dem emellan. Trevande konversationer förs, förstulna blickar utbyts, fingrar nuddar vid varandra och så vidare. Men nej, inget händer. I slutscenen tar hon avsked av honom, gråter lite och går tillbaka till sin man. Som hon nog egentligen har betydligt mer gemensamt med, trots olika kulturell bakgrund. Moget, vuxet och rationellt. En relationsskildring för vår tid.

En anglicism (?) jag faktiskt gillar

Är inget jättefan av slappa översättningslån från engelska (jo jag vet att det är Så Språk Funkar och att man inte kan stoppa språkets utveckling och så vidare men jag kan inte låta bli att störa mig ändå). Men ett översättningslån, eller åtminstone nåt åt det hållet, som jag sett här och där de senaste åren tycker jag faktiskt är ganska kul. Nämligen uppbrott som en översättning av engelskans breakup. Här kan man t.ex. läsa: "Idén till boken föddes ur ett uppbrott, och en film om manliga strippor." Det framgår längre fram att det som menas med uppbrott är ett förhållande som tog slut.

På svenska.se ser man att Svenska akademiens ordlista (som inte per default inkluderar definitioner av ord) har en anmärkning gällande ordets betydelse: "det att hastigt lämna en plats". Svensk ordbok anger betydelsen "(hastigt) på­börjande av förflyttning från viss plats, ofta mötes­plats; ofta av mer el. mindre organiserad grupp personer". Substantivet uppbrott hör ihop med verbet bryta upp som enligt SO betyder: "lämna ett sällskap el. en till­fällig vistelse­ort".

Från den konventionella betydelsen, att lämna ett sällskap eller en plats, är det så klart inte så långt till betydelsen av breakup, alltså "avslutandet av ett parförhållande". Det är ju frågan om att någon lämnar någon, eller att två personer lämnar varandra kanske. Detta tillsammans med att orden innehåller väldigt liknande beståndsdelar, om än i omvänd ordning, gör att det känns väldigt logiskt. Också himla kul att man dammar av ett lite bortglömt ord på det här sättet.

Sue

Det är ännu en grej med filmen The Substance (2024) som jag tänkt lite på (nej, jag kan inte komma över den nej). Nånting med figuren Sue. Alltså den unga, sexiga versionen som föds ur den medelålders huvudpersonen Elisabeth efter att hon tagit substansen. Jag tror att jag har identifierat något av det som gjorde att jag blev så tagen av filmen. Sue är nämligen essensen av den där tjejen som man alltid velat vara. Essensen av hur idén om själva livet såldes till oss när vi var unga.

Bild från filmens officiella instagram @trythesubstance. (Älskar örhängena förresten)

Sue är en mycket platt figur. Filmens persongalleri är visserligen inget under av psykologiskt djup i övrigt heller (antar att Elisabeth är den mest komplexa figuren, men även hon är lite ofullständig och full av svårtolkade motsägelser). Men Sue har bara en egenskap: Snygg Tjej. Hur ska man beskriva Sue? Snygg tjej. Vad jobbar hon med? Snygg tjej (det vill säga att dansa i minimal baddräkt framför en kamera som ideligen zoomar in på hennes tajta röv). Vad har hon för fritidsintressen? Snygg tjej (det vill säga att gå på cool nattklubb med sina snygga kompisar och ligga med snygga killar). Okej, hon har kanske ett karaktärsdrag till, och det är en viss grymhet. Hon är väldigt elak mot Elisabeth, som ju på sätt och vis är hennes mamma. Men det kanske ingår i konceptet Snygg Tjej också. Som Snygg Tjej står man liksom över alla andra vanliga dödliga. Varför skulle man känna nåt annat än förakt för dem.

Elisabeth ligger i nån sorts koma, naken på badrumsgolvet, medan Sue har fullt upp med att leva sitt Snygg Tjej-liv. Sen får Elisabeth städa upp röran efter Sues fester, och blir alltmer åldrad eftersom Sue hänsynslöst överskrider sitt tillåtna antal aktiva dagar. Tänker att detta, att ligga i koma på badrumsgolvet medan en fantasiversion av en själv lever livets glada dagar, är en ganska hyfsad metafor för depression, maladaptivt dagdrömmande och den där desperata längtan efter att bara få vara nån annan, snyggare, mer spännande, kanske yngre. När man bara kopplar bort sitt eget hopplöst omagiska liv och drömmer sig bort till en verklighet utan hinder. Jag har tyvärr en del erfarenhet av detta. Stora delar av min faktiska ungdom gick åt till det.

Filmens estetik påminner också om min gamla Y2K-ungdom. Tänker mycket på den där skandalösa musikvideon till låten Satisfaction av Benny Benassi när Sue och hennes dansare åmar sig i TV-studion. Det dansas visserligen inte så mycket i den videon, som jag minns det ligger tjejerna mest på alla fyra och använder borrar och andra verktyg, men låten är lite lik musiken i filmen och de minimala glansiga kläderna går igen. Vi får också se Sue hantera en borr på ett annat ställe i filmen.

Den färgglada, glamouröst musikvideo-liknande skildringen av Sues liv är kongenial eftersom dagdrömmar ofta är naiva och simplistiska. Även faktiska snygga partytjejer med framgångsrik karriär har väl problem i livet. Men dem slipper man om man bara sitter och dagdrömmer ihop alltihopa. Nackdelen är att man negligerar sitt eget liv och går miste om tillfällen att skaffa erfarenhet. Och så hinner man bli gammal. Eller, ännu äldre.

Jag vet inte varför jag håller på så här, med dagdrömmandet menar jag. Det är väl bara ett olyckligt karaktärsdrag. En romantisk läggning, nån sorts essentiell evig missnöjdhet. En övertygelse om att livet skulle kunna vara nåt annat. Eller bara ren slapphet. Vad är alternativet då? Hur gör man när man är glad egentligen. Jag antar att det handlar om att vara passionerat engagerad i åtminstone nånting, eller gärna flera saker, man håller på med här och nu. Nåt som känns kul och ger en känsla av att vara på väg nånstans. Men det kan ju vara svårt när man inte älskar sin huvudsysselsättning (jobb, skola eller arbetssökande). Den suger ut allt liv och den enda energin som finns kvar räcker då bara till de där fantasierna. Taskigt.

Ryska boklistan #9: Июнь av Dmitrij Bykov

 (Alltså #9 i betydelsen att det är den nionde boken jag läst ut, #1-#8 har jag redan skrivit om tidigare.)

Hittade denna på biblioteket och lyckades nyligen läsa ut den så att säga på andra försöket. Jag lånade den förra sommaren också och lyckades ta mig igenom mindre än hälften av den innan jag gav upp. Sen fick jag syn på den igen på bibblan för ett par månader sen och lånade den eftersom jag inte hittade nåt annat som kändes lämpligt.

Titeln kan översättas som "juni" vilket jag inte vet vad som är tanken bakom. Boken är uppdelad i tre mer eller mindre fristående delar plus en kort epilog. Det som förenar berättelserna är att de alla utspelar sig i Moskva under (mestadels) 30- och tidigt 40-tal, det vill säga tiden som föregick Sovjetunionens inblandning i andra världskriget. Boken skildrar den alltmer förtryckande stämningen i landet allteftersom makten blir mer och mer repressiv och kriget blir ett allt större hot. Varje del har varsin manlig huvudperson som var och en påverkas av detta på olika sätt.

Den första, och längsta, delen var nog den jag gillade mest. Den handlar om Misja, en begåvad men socialt lite fyrkantig litteraturstudent i 20-årsåldern, och händelserna i hans liv under läsåret 1940-1941. Under detta år lyckas Misja bli avstängd från universitetet efter att ha gjort ovälkomna närmanden mot kurskamraten Valja under en fest, få jobb som vårdbiträde på ett sjukhus, förvärva sina första sexuella erfarenheter med samma Valja men också trassla in sig romantiskt med den aspirerande skådespelerskan Lija, bli inkallad till armén men sedan få inkallelsen indragen med mera. Historien känns ganska jordnära och slice of life-ig, den fokuserar mer på miljöskildringar och psykologiska djupdyk än handling (kanske 30% plot och 70% vibes), vilket jag personligen föredrar. Den tillhör genren "ung, vaken kille med lättare sociala outsider-tendenser går runt och funderar över livet och världen", tänk Räddaren i nöden och säkert hundratals liknande böcker, och som sådan har den sina psykologiska poänger.

Andra delen handlar om journalisten Borja som är i 35-årsåldern. Han är gift men blir förälskad i en annan kvinna, den unga kollegan Alja som är uppvuxen i Frankrike dit familjen flytt men som återvänt till Sovjet och är fylld av naiv entusiasm inför landet. Med tiden leder förhållandet Borja, och många runtomkring honom, i fördärvet då Alja och hennes familj drar till sig maktens uppmärksamhet. Kanske ännu mörkare och mer klaustrofobisk är den tredje delen som bara är cirka 50 sidor lång och handlar om Krastysjevskij, som jobbar med att skriva kommunikéer på en byrå för internationellt främjande av sovjetisk film och som är maniskt besatt av att försöka påverka omvärlden med kodade meddelanden. Båda dessa delar var lite mer svårgenomträngliga för mig, bland annat eftersom de innehåller långa utläggningar om politik och så vidare som jag är mindre motiverad att tugga mig igenom. Men läsvärda de också.

moralistiska gen z?

Sen ett tag tillbaka befinner jag mig i en sån där hatklick-driven algoritmisk rundgång som handlar om Carrie Bradshaw, huvudpersonen från tv-serien Sex and the City. Detta trots att jag aldrig har tittat seriöst på tv-serien (jag såg ibland avsnitt när den gick i repris på kvällarna runt 2003-2004, när jag bodde i studentkorridor, och minns den visserligen som ganska underhållande). Men jag är så fascinerad av hur vissa ungdomar verkar tänka kring populärkultur över huvud taget att jag ibland inte kan låta bli att titta på de där videorna. Som alltså handlar om hur Carrie är som person (om hon hade varit på riktigt, vill säga). Hurdan hennes moraliska karaktär är. Detta verkar på riktigt vara den enda linsen som en del människor är förmögna att betrakta berättelser genom, och det får mig verkligen att känna mig som en utomjording.

Folk på internet dissekerar Carries beteende i olika situationer och huruvida det var okej eller inte. Oftast inte. De verkar anse att hon var en dålig kompis, speciellt mot den prudentliga och rejäla Charlotte, men det de är argast på är så klart att hon var otrogen. Mot stackars Aidan eller vem det nu var. Nu skrev jag en utvikning om det här med synen på otrohet i vår kultur och hur den förändrats, och det blev alldeles för långt. Kanske gör det till ett separat inlägg. Men i korthet: Otrohet och triangeldramer har ju länge varit ett standardgrepp när det gäller att konstruera berättelser, och är en stapelvara i teveserier, romaner och filmer. Och nu har alltså Gen Z bestämt att otrohet är ett tilltag i nivå med... ja, att sparka ett spädbarn i ansiktet eller nåt. Upplagt för kulturkrock, alltså.

De här människorna gillar ofta Jane Eyre för att de verkligen känner att de kan identifiera sig med hjältinnan, eftersom hon är god. En redig tös med hjärtat på rätta stället, typ. Antar att det är så de ser sig själva då? Grattis, hörni. Jag tycker att Jane är en ganska präktig trist typ, även om jag hade en del behållning av boken. (Klart man känner sympati för henne när Mr. Rochester flörtade med den där andra tjejen vilket sen visade sig vara att medvetet grepp för att göra stackars Jane svartsjuk. Mr. Rochester överlag är väldigt bra observerad, han känns -- trots att boken är uppåt 200 år gammal -- precis som en sån där pretentiös misogyn låtsasdjup snubbe man träffat på en fest. Skitjobbig kille men ändå trovärdigt att Jane faller för honom. Kul att han trillade ner från ett tak och blev blind sen. Höhö.) De är också besatta av saker som är s.k. wholesome, d.v.s. när det är så där barnsligt rar och totalt avsexualiserad stämning.

Man måste inte kunna identifiera sig, en upplevelse av en berättelse står och faller inte med det, men det hjälper väl. Jag har mycket lättare för att identifiera mig med moraliskt gråa figurer själv. Ser verkligen inte mig själv som nåt jädra dygdemönster. (Ja, egentligen är jag väl varken en dålig eller bra person i relationer med andra, eftersom jag knappt har några, men jag känner mig inte som en "god" människa inuti.) Jag vet på riktigt inte vad de här människorna ens vill ha ut av konst och litteratur. Att kultur ska vara nån sorts instruktionsbok för hur man är den ultimata människan, typ? Låter svintråkigt, tycker en annan. Jag vill ju läsa om folks mörka drifter etc..

I alla fall, vad beror allt detta på? Orkar inte skriva om det men här är några uppslag: Cancel culture och virtue signaling (dagens ungdomar minns inte en tid där kändisar inte fick löpa gatlopp för att de gjort eller sagt nåt fel), feminismen och att vissa av dess idéer trots allt blivit mainstream, å andra sidan backlashen mot feminismen och fascismens återkomst, den allmänna bristen på framtidstro, romantikens död och kvinnors avförtrollning när det gäller män. Alltså en sorts blandning av vänster- och högertendenser: Å ena sidan en sorts woke besatthet av att ha en perfekt uppsättning politiskt korrekta åsikter och aldrig nånsin kunna klandras för att ha betett sig fel, och å andra sidan gammal vanlig konservativ kvinno- och kultursyn.

Allt detta gör att vi liksom har mindre yta att stå på. Det blir viktigare att vara moralisk och duktig. Att vara yvig, romantisk, slarvig, hedonistisk och lösaktig är totalt ute. Kanske att västvärldens besatthet av det autentiska jaget och att jaga alla sina drömmar och begär hela tiden liksom peakade under åttiotalisternas ungdom, och att man börjar se nån sorts motreaktion mot det nu. Kanske är det också en reaktion på att det politiska läget i världen känns mer allvarligt nu. Den relativa "end of history"-stämningen som präglade min ungdom är borta, det känns som fel läge att bara tänka på sig själv hela tiden.

Tänker på Hannah från Girls också, hon (och hennes skapare Lena Dunham) är tydligen också en väldigt hatad figur och kanske ett exempel på lite samma sak. Nån sorts frigjorda kvinnor med problematiska privatliv, stundtals sviktande mental hälsa och mer eller mindre tvivelaktig karaktär. (Även om Hannah, i motsats till Carrie, även lät sin tvivelaktiga karaktär gå ut över sitt midjemått.) Minns att Girls, tillsammans med några andra lite liknande verk från samma era -- vet inte exakt vilka, kanske den där Fleabag som jag aldrig orkat se då den ligger på nån gudsförgäten streamingtjänst -- diskuterades en del på 10-talet som en sorts revolution inom kvinnoskildringar. Snacket lät typ så här: Hurra, äntligen kvinnliga figurer som får ha lite bredd och nyanser, wow. Tänk vad feminismen har kommit långt. Sen var det några som buttert påpekade att bara vita medelklasskvinnor fick ha bredd och nyanser, vilket väl var sant också, men nu verkar inte vi få ha det heller längre. Jahapp.

ryska boklistan

Hej här kommer en lista på alla böcker jag läst på ryska hittills. Det är väl mest sånt jag hittat på biblioteket så blir lite blandad kompott när det gäller genre.

 

Normal People av Sally Rooney (översättning från engelska, Нормальные люди)

Som första bok att stava sig igenom på ett främmande språk när man ligger på den där tafatta B1-nivån var den väl ett ganska bra val, eftersom den är översatt (innebär ofta att språket blir enklare och mindre idiomatiskt), handlar om vardagliga ämnen och innehåller mycket dialog. Som läsupplevelse var den klart okej. Jag gillade den kvinnliga huvudpersonen Marianne, som haft en taskig barndom men tar sig fram i livet på ren begåvning och driv, och hanterar relationer med diverse svin till killar genom att trycka ner sina känslor. Hon känns realistisk, komplex och lite relatable (även om jag själv inte är nån duktiga flickan/overachiever/anorexi-typ och inte hade en värdelös familj). Däremot den manliga huvudpersonen Connell känns lite som en romantisk/sexuell fantasi för mig -- lite som att Sally Rooney satte sig ner vid laptopen och ba "Hmm, få se nu, vilken sorts pojkvän skulle jag vilja ha?". Alltså är Connell jättesmart, jättesnygg, känslig, kreativ, randomly jättebra på allt möjligt inkl. fotboll, biljard samt att meka med bilar, fattar poängen med Jane Austen, arbetarklassbördig, kommunist etc. etc.. Men det må väl vara hänt. 

Guards! Guards! av Terry Pratchett (översättning från engelska, Стража! Стража!)

Fick i present av syster som fint nog kom ihåg att jag läste en del böcker från Discworld-serien som barn. Det här var nog dessutom den första jag läste av de böckerna så det var ett lite kul återseende. Ur en språkinlärningssynpunkt tycker jag att såna här äventyrsromaner (sci-fi, fantasy och så vidare) kan vara lite jobbiga ibland eftersom det händer så mycket hela tiden och det är lite svårt att hänga med om man inte fattar vartenda ord.

 

Ryssen kommer! (Рюссен коммер!) av Liza Alexandrova-Zorina

Den här finns inte i svensk översättning vad jag vet. Författaren bor i Sverige sen några år tillbaka och har kommit ut med ett par reportageböcker på svenska som fått en del uppmärksamhet. Verkligen intressant bok. Den handlar om en kvinna i 35-årsåldern (en sort autofiktion-version av författaren själv, tror jag) som kommer till Sverige som politisk flykting från Ryssland efter att ha varit verksam som politisk aktivist och blivit trakasserad av polisen. Boken tar upp ämnen som misslyckade dejter med svenska män, kulturkrockar med den svenska vänstern (både den nya woke-vänstern och den äldre proggvänstern), synen på muslimer i Sverige, den undre ryskspråkiga världen i Sverige med mycket mera -- ja väldigt mycket kläms in på de cirka 400 sidorna. Allt genom ett sorts utifrånperspektiv som man inte är så van vid som majoritetssvensk. Boken är skriven på en sorts enkel, effektiv journalistisk prosa som lämpar sig ganska bra för språkinlärning.

 

The Girl You Left Behind av Jojo Moyes (översättning från engelska, Девушка, которую ты покинул)

Tänkte väl att jag skulle läsa nåt mer lättsamt men tji fick jag. Jojo Moyes författarskap brukar tydligen sorteras in i genren "romantik", vilket jag i min enfald trodde att det skulle innebära mer eh... romantik? I stället upptas första tredjedelen del av boken av en deprimerande berättelse om en ung kvinna som försöker överleva i första världskrigets tyskockuperade Frankrike. Resten utspelar sig i London på 2000-talet där en annan ung deppig kvinna är förlamad av sorg över sin sedan två år bortgångne make, sen träffar hon en snygg amerikan och känslor uppstår. Sen är det en massa spring fram och tillbaka kring en viss målning, föreställande den första tjejen (fransyskan), som finns hemma hos den unga änkan och har ett stort affektionsvärde för henne p.g.a. att framlidne maken fick den i present av en mystisk tant, men som eventuellt har stulits i nåt läge. Den snygga amerikanen jobbar nämligen med utredning av konststölder som begicks av nazister, vilket sedermera gör att de båda hamnar på varsin sida i en påfrestande rättegång. De unga tu får så klart varandra efter cirka 70 000 turer kring den där tavlan. Huvudpersonen (änkan) är en ganska präktig, trist figur enligt mig och det är som sagt ganska magert i faktisk romantikväg. (Med romantik menar jag alltså långsam uppbyggnad av attraktion, pirriga kyss-scener o.s.v..) Däremot bjuds det på en långdragen våldtäktig feelbad-sexscen i den första delen av boken, man tackar.

 

The Queen's Gambit av Walter Tevis (översättning från engelska, Ход королевы)

Ja, alltså den där boken om schackgeni-tjejen som blev en teveserie med Anya Taylor-Joy (ej sett). Blev positivt överraskad. Ändå häpnadsväckande att en bok som kom ut 1983 kan innehålla ett såhär inkännande och klichébefriat porträtt av en ung flicka med autism (för det hade hon väl ändå?), särbegåvning och ordentliga mängder trauma. Det kanske i och för sig var lättare att skriva vettigt om den kombon eftersom det inte ens fanns några stereotyper kring det då, när Saga Norén/Lisbeth Salamander och deras jävla läderbrallor inte ens var påtänkta. Lite kul att läsa den just på ryska också eftersom ryssar och Sovjetunionen spelar en viss roll i berättelsen.

 

Roza (Роза) av Oksana Vasiakina

Oksana Vasiakina är född 1989 in i en arbetarklassfamilj i en håla i Sibirien. Hon har skrivit en serie böcker om olika personer i hennes närmaste familj, som alla dött relativt unga. En av dem kom nyligen ut på svenska under titeln Sår. Den cirka 200 sidor korta Roza (kan översättas som Ros eller Rosen) handlar om Oksana Vasjakinas moster Svetlana som gick bort i tuberkulos, en tyvärr relativt vanlig sjukdom i dagens Ryssland. Berättelsen om Svetlanas livsöde blandas med bitar ur författarens eget liv, reflektioner över deras likheter och essäistiska utvikningar om tuberkulosens kulturhistoria med mera. Boken är poetiskt långsam, bitvis rörande och bitvis lite småseg. Den livsbejakande och nöjeslystna men olycksdrabbade Svetlana, som inte trivs med att arbeta och bor hela sitt korta liv i lägenheten hemma hos sin mor, skildras på ett sammansatt och kärleksfullt sätt.

 

Metro 2033 (Метро 2033) av Dmitrij Gluchovskij

Denna tegelsten är första delen av den postapokalyptiska Metro-serien. Sci-fi (antar att den klassificeras så?) är inget jag brukar läsa men jag fick den rekommenderad av en bekant. Ett våldsamt och dystert äventyr med vissa filosofiska undertoner och ett lite hoppfullt slut. (Spoiler: Jag kände på mig att de där svarta mutant-filurerna egentligen var snälla hela tiden.)

 

Läser nu: Vremeubezjisjtje (Времеубежище) av Georgi Gospodinov (översättning från bulgariska, den utgavs i svensk översättning med titeln Tidstillflykt. Titeln är samma på bulgariska som på ryska.)

Detta är tydligen den första boken som översatts till svenska från bulgariska på ungefär 70 år, vilket är lite kul. Den fick dock en del uppmärksamhet i Sverige när den kom ut häromåret, välförtjänt tycker jag, så kanske det blir ett uppsving för bulgarisk litteratur nu. Den kretsar löst kring en excentrisk demensläkare som är besatt av att återskapa olika tidsåldrar i de ålderdomshem som han bygger, en idé som blir alltmer populär vilket efterhand leder till att alla Europas länder väljer att gå tillbaka till olika tider i historien. Handlingen känns dock mest som en ursäkt, och texten är mer av en essä full av utvikningar med teman som minne, nostalgi, Europas 1900-tal, vad det är att vara människa i största allmänhet o.s.v.. Jag gillar boken som fan på en textnivå liksom, det är sån där text som man bara vill drunkna i.

den fulaste anglicismen jag vet

Ja, det finns många aspiranter på den titeln men en stark kandidat är Inte bara... som en klumpig översättning av engelskans Not only... . Exemplifierad här i GP (om den nya gångbron som planeras): "Inte bara kommer den vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden." (Som dessutom innehåller ett exempel på hjälpverbet kommer utan att, något som fortfarande låter väldigt talspråkligt för mig, men jag antar att det håller på att bli ganska accepterat.)

Anledningen till att det stör mig så mycket är nog att den typen av formulering på engelska hör hemma i ett lite högre register, när det ska låta lite smart och bildat. Och sen försöker svenskar göra samma sak och bara tar formuleringen rakt av från engelska till svenska, där det bara låter knasigt. Lite platt fall där.

Man får så klart skriva som man vill o.s.v. o.s.v., (för fan, skriv texthelvetet på engelska och kör genom Google translate om du så vill) men jag skulle föredra exempelvis:

"Den kommer inte bara att vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden."

Eller kanske:

"Inte nog med att den kommer att vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden."