fruity gay guy i hipstershorts

Är för trött för att jonglera både mina huvudåtaganden (för tillfället jobbsökning och att försöka komma på vad jag ska göra av resten av mitt liv) och diverse hobbyer. Känns som att det inte blir något gjort, allra minst att skriva här.

I alla fall. En grej flimrade förbi på Instagram igår och idag när jag tog en kvällspromenad började jag tänka på det igen och fick lust att babbla lite. Numera brukar jag inte ha Instagram på telefonen längre, eftersom jag försöker undvika att sitta och doomscrolla i sängen. Ofta känns appen nästan som psykologisk terror, ibland börjar den servera en massa info som gör mig upprörd, och eftersom jag tampas med nedstämdhet och oro till och från känns det bara onödigt att ha den tillgänglig.

Men jag använder ändå IG på datorn för att prokrastinera ibland och igår dök alltså den där grejen upp. Det var nån serie av nån amerikansk konstnär. Personen ifråga utgöt sig om att han, som transman, hemskt gärna ville se ut som en viss typ av "fruity gay guy" och därför ibland klädde sig på ett visst sätt, som den här idealpersonen han ville vara antar jag. Men då blev han bara felkönad (alltså, folk trodde att han var en tjej) eftersom hans kroppsform syntes tydligt. Bilderna visade hur han ville se ut: en lång, smal kille i nån form av hipsteraktig, retro-sportig outfit med korta shorts. Och hur han faktiskt såg ut: En kortare person i liknande outfit med tydligt markerad midja.

Antar att den här typen av content är lite lätt triggande för mig eftersom det påminner mig om hur jag alltid har känt inför min egen kropp. "BYT PLATS MED MIG!!!" vill jag skrika. Eller ja, byt kropp med mig kanske. Jag hade kunnat klippa av mitt lillfinger för en markerad midja, en tunnare kroppsform med smala axlar, mindre mage och ett par riktiga tjejbröst som man ser att det är tjejbröst i stället för de här idiotiska chipstuttarna i kupstorlek AA som jag begåvats med. Alltså, vet att jag gnällt om det förut och jag kan inte riktigt uttrycka i ord hur gärna jag skulle velat ha ett par normala bröst. Finns nog inget jag önskat mig mer i livet, tror jag. (Och nej jag vill inte skaffa implantat, det kommer förmodligen inte bli snyggt på min kropp ändå, leder till hälsoproblem, måste bytas ut vart tionde år, är säkert jätteobekvämt och så vidare. Vill ha ett par riktiga.) Det känns jobbigt att en del har fått allt det där helt gratis men inte vill ha det, på grund av att de jättejättegärna vill vara en "fruity gay guy" i ett par hipstershorts i stället. Alltså, ingen aggression mot personen i fråga. Jag vet precis hur han känner, det jag känner är ju bara en annan version av samma sak. Känslan av att absolut. inte. palla. att man lever i just den här kroppen.

Det om detta.

Har börjat titta jättemycket på nån australiensisk kommunistsnubbe på YouTube, mest för att jag är lite kär i honom men också ja för att han har intressanta perspektiv på världen antar jag. Man kan bli lite trött på mainstream kulturvänster som bara gnäller om samma saker hela tiden. Australiensiska kommunistsnubben gnäller också om vissa saker hela tiden (mest om Israel och att amerikanska leftists är dumma i huvet) men det är i alla fall inte samma saker. Tycker också det är skönt att få höra att ens egna problem egentligen är meningslösa och att man egentligen är absurt privilegierad, lite som att bli frälst från sig själv liksom. Det känns som att nån häller isvatten på ens hyperindividualistiska själ.

Come on barbie let's go have an internal conflict

Måste tillbaka till jobbet igen nu efter två och en halv veckas ledighet, och humöret är väl inte på topp. Vet inte varför det känns så tungt egentligen. Jag har två arbetsuppgifter att ta tag i, och är lite orolig över hur det ska gå, speciellt med den ena uppgiften, och sen måste jag balansera den med den andra vilket jag är dålig på. Att planera när jag har flera saker samtidigt alltså. Dessutom måste jag inviga en ny arbetsdator, hatar att krångla med teknik och prylar. Men det får väl ordna sig. Skulle vilja åka in till kontoret då jag bara hängt i min lägenhet så mycket på sistone men med nuvarande busväder (kuling och blandad nederbörd) är det kanske bäst att jag stannar hemma. Varit inomhus hela dagen idag. Men köpt en biobiljett till i övermorgon i alla fall, Nosferatu.

Under ledigheten har jag ägnat mig mycket åt Barbie-hobby vilket väl har tagit upp mer och mer plats i mitt liv på sistone, köpt fler Barbies och hållit på och sytt kläder till dem etc.. (Nu senast en ganska ful jacka i roséguldlamé, som jag tog från en scrunchie från Dollar store. Ja en scrunchie räcker ganska långt till en Barbiedocka, de är ju ganska små. Men är nöjd för jag lyckades testa och justera mönstret som jag gjort, och nu kan jag sy fler förhoppningsvis lite snyggare jackor.) Jag har så sjukt blandade känslor inför denna hobby. Ja, jag har alltid älskat Barbie sen jag var liten, och jag har faktiskt aldrig slutat tänka på att jag vill detta. För cirka tio år sedan köpte jag nån docka och sen dess har väl den hemliga samlingen växt pö om pö, även om vartenda inköp har varit associerat med en sorts olust. Det som ändrats den senaste tiden är att jag börjat titta på docksamlares innehåll på sociala medier etc. och blivit influerad av det. Man blir ju ändå lite uppmuntrad när man ser att andra, till synes hyfsat normala människor håller på med det. Men det i sig betyder ju inte att jag är normal liksom, och jag känner mig inte särskilt normal heller och det är väl inte så mycket att göra åt det kanske. Men ändå.

Ska jag försöka analysera vad det är som känns jobbigt är det kanske i första hand att det är en sån osocial hobby, att jag kanske i stället hade kunnat ägna tiden åt nånting som man kan omsätta i att vara mer social. För det känns lite som att jag är på väg att ge upp hoppet om mig själv som social varelse och det är deppigt att tänka på. Kanske kunde jag t.ex. jobba lite på min egen garderob i stället för dockornas. Jag har en fulperiod just nu och har tappat intresset för kläder nästan helt och hållet. Går runt i samma slappa svarta tröja och dito kjol jämt. (Menar inte att jag borde köpa fler kläder men borde verkligen rensa ur och organisera garderoben -- det finns förmodligen saker där som jag fortfarande kan ha men har glömt bort.) Och själva hobbyn vågar jag ju inte prata om så det är ju inget man kan ha som konversationsmaterial. Sen blir det ju inte direkt lättare att upprätthålla en prydlig miljö i min etta på 35 kvadrat. Är redan värdelös på att hålla det fint här och allt skräp överallt bidrar förmodligen inte till min mentala hälsa på nåt positivt sätt.

Skulle kunna prata mer om det här och annat, jag orkar sällan skriva men ska väl jobba på att komma i säng nu då (vaknat typ ett på eftermiddagen under hela ledigheten så det lär ju inte gå så bra).

39-årsåldern

Åh, jag har så mycket att göra. Det känns som att jag liksom är uppdelad i olika celler som knappt kommunicerar med varandra så att jag måste växla mellan att vara olika personer. Vaknar på morgonen och ba "Vem är jag idag?". Har börjat plugga ryska grundkurs på universitetet nu, eftersom jag vill ha nån form av officiellt dokument på de kunskaper jag tillgodogjort mig de senaste fyra åren, och även kolla hur det känns att plugga. Rent kunskapsmässigt är det väl inte så mycket nytt. Det ingår lite lingvistisk terminologi också, fonetik, grammatik m.m. vilket är kul så klart (jag har fått ett jättefint kompendium med titeln Grundläggande grammatik för begynnande slavister), men jag hade redan koll på det mesta där också. Men det är ändå en del småjobb med inlämningsuppgifter och annat.

Apropå "växla mellan att vara olika personer" tänkte jag säga nåt om filmen The Substance som jag såg i tisdags (känns redan som en månad sedan, men i alla fall). Jag har börjat titta ganska mycket på film på bio de senaste åren. Har en liten lista över vilka filmer jag sett i år och detta var nummer femton. Det är så skönt att bara sitta i en ren, mörk biosalong och fokusera på filmen -- underbart att slippa min plottriga ostädade lägenhet. I alla fall så tyckte jag jättemycket om filmen. Kände mig väldigt underhållen under filmens gång och liksom uppiggad efteråt. Har ju själv varit lite besatt av åldrande och nojat mycket över att man ska börja se gammal ut snart, o.s.v. så jag var lite på samma våglängd där. (Faktum är att jag samma dag som jag såg filmen hade varit och hämtat ett stort paket med hudvårdsprodukter.)

Sen lyssnade jag på En varg söker sin pod där poddaren Caroline sågade filmen, men stängde av efter halva avsnittet. Jag brukar gilla att lyssna på andras åsikter när jag sett en film, det är mysigt att känna sig som en del av "the conversation", men i det här fallet tyckte jag det förstörde lite eftersom jag nu gillade filmen så mycket. Fick också känslan av att Caroline hade tittat lite slarvigt på filmen.

Ja, det är väl sant att det finns en del "logiska luckor" i berättelsen. Just det där med vilken tid filmen utspelar sig i tänkte jag inte ens själv på men jo, det stämmer att just tevebranschen, som huvudpersonen jobbar inom, inte är så relevant idag som det framställs i filmen. (Och nej, filmen utspelar sig inte på 90-talet som Caroline i sin "generösa tolkning" sa -- huvudpersonen har en smartphone t.ex. så det ska uppenbarligen föreställa nutid.) En annan lite ologisk sak är ju att huvudpersonen plötsligt, vid 50 års ålder (inte 61, det är Demi Moores verkliga ålder) blir så besatt av sitt utseende och sin ålder att hon är redo att ta till så dramatiska åtgärder. Hon verkar ju ganska samlad och harmonisk i början av filmen, och sen har hon en dålig dag där hon bl.a. oväntat får sparken och råkar ut för en obehaglig bilolycka. Sen blir hon liksom psykad in i att börja använda preparatet på nåt sätt, trots att hon dittills uppenbarligen inte varit så besvärad av sitt utseende. Inte så psykologiskt trovärdigt kanske. Också lite småmärkligt att hon, från början en trevlig och samlad medelålders kvinna, uppenbarligen inte har något socialt liv över huvud taget (hade hon haft det hade ju allt spring med att vara två olika personer blivit ännu stressigare att hålla ihop).

Caroline och Liv pratade om att regissören till filmen förmodligen var "i 39-årsåldern" när hon skrev manuset eftersom man tydligen då går igenom en fas av att vara besatt av sitt utseende och åldrande. När man är runt 45, som de själva är, så har det tydligen gått över (jamen grattis hörni). Nu stämmer ju detta uppenbarligen på mig då jag är 40 och det är mycket de senaste åren som jag tänkt på sånt här. Att man kommer att bli ful, bli "en möbel", smälta in i bakgrunden, ingen kommer att vilja umgås med en o.s.v.. Är besatt av överläppar, har fått en ful rynka på min egen överläpp och det känns som att den syns från månen typ. Just det där med hur ful ens mun blir när man blir gammal är så deppigt. Mina läppar är en av få saker i mitt utseende som jag brukat få komplimanger för.

I ALLA FALL. Jag är för otålig för att orka skriva egentligen. Kanske har de rätt om 39-årsåldern, man kanske slutar orka bry sig till slut (hoppas), fast jag tycker det känns lite väl avfärdande med tanke på att skönhetsbranschen omsätter x antal miljarder och... ja, det finns väl ändå ett kulturellt narrativ om att kvinnor bryr sig mycket om sitt utseende och inte vill se gamla ut liksom? Är det plötsligt inte sant längre nu? (I början av avsnittet var det en flera minuter lång diskussion om Demi Moores röv och huruvida den var manipulerad på nåt sätt för att vara fulare för handlingens skull, Caroline tyckte att Demi som ju ändå tagit hand om sitt utseende och är snygg för sin ålder inte kunde ha en så platt trist rumpa. Skulle en sån konversation över huvud taget kunnat äga rum i ett samhälle där folk hade en chill attityd till utseende?)

Tycker i alla fall att de logiska luckorna i filmen kan ursäktas eftersom filmen inte direkt försöker vara realistisk ändå. Den är mer som en stiliserad, handlingsdriven, ibland väldigt övertydlig, skruvad saga berättad i färgglada tablåer. Egentligen brukar jag inte alls gilla såna här berättelser men den här gången blev jag fångad och upplevde nånting som kändes som katarsis i slutet av filmen. Jag tyckte att den fångade just den där klaustrofobiska känslan av att vara besatt av sin kropp, att kroppen känns som ett fängelse. Sen kan jag föreställa mig att filmen känns fånig för den som liksom är "over it" och känner att den är helt okej med sin kropp och sitt åldrande, men det känns också lite B att shamea folk för att de är besatta när samhällsklimatet uppmuntrar till det. Som den där gamla vanliga dubbelbestraffningen, att man får lära sig att man måste vara snygg, men om man bryr sig om det får man höra att man är fåfäng och pinsam. I alla fall. Vi kvinnor i 39-årsåldern ska väl också få ha kul på bio?!

tankspridd uppdatering

 Ja, jag hade lite fart med bloggandet p.g.a. det där psykbrytet i våras men nu har jag kommit av mig igen. Idag är första dagen på sista semesterveckan. Sen ska man tillbaka till sitt oklara jobb, suck. Ska ha en paus från att dricka alkohol hemma nu igen, under augusti, sådär som jag hade i april. Och sen, när augusti är slut, försöka ha lite begränsningar kring det. (Idén är väl typ: Om jag vaknar på lördag, inte har druckit den veckan, och fortfarande inte är bjuden nånstans -- då kan jag ta ett par glas på lördagkvällen.) I morgon ska jag gå och se Barbiefilmen med mamma och min syster och sen äta middag, så då kanske jag kommer att dricka men i helgen blir det gissningsvis inget om jag inte blir bjuden nånstans.

Är överlag lite sugen på mer regler och disciplin och ordning och självhjälpighet, men har lite svårt att komma nånstans med det. Skulle vilja städa bort en massa skräp ur lägenheten t.ex. (skäms för hur det ser ut här), men liksom... det går inte? Inte för att jag gör nåt vettigt med min tid egentligen, men jag antar att den exekutiva förmågan inte räcker till, på nåt sätt. Jag har för många projekt, för många hobbies, som tar upp plats i huvudet. Jag har i alla fall hunnit sy lite grann. Har fixat till tre kjolar och ett fjärde kjol-projekt hänger på garderobsdörren bredvid mig -- en gröngrå i utility-/cargo-stil som ska kortas och få lite nya fickor.

Jag känner mig ibland som ett skräckexempel på vad såna där värdekonservativa typer, som tycker att kvinnor borde föda mer barn, tror händer med barnlösa medelålders kvinnor. Helt utmattad av allt självförverkligande och livsnjuts-stress, håller på med en massa tossiga projekt (nu har jag börjat plugga polska också), slåss mot existentiell ångest och åldersnoja. Inte för att jag skulle göra mig bättre som mor. Men jag känner mig bara så trött ibland. Men sen blir jag glad igen nästa idag. Och ledsen igen nästa dag. Och så vidare och så vidare. Det är väl det som är livet, liksom. ja nu orkar jag inte mer, ses hej.

INLÄGG

Är sjuk, så är därför jag tycker mig ha tid att skriva. Hade nojat så jävla mycket över ett projekt på jobbet att jag liksom hade varit helt spänd i flera dagar och till och från haft lätt panik (tänk "sitta och vagga på sängkanten med tom blick"). Fick dessutom inte vila så mycket förra helgen. Så i torsdags eftermiddag, när vi äntligen fått iväg rapport-eländet, gick jag och la mig med en jobbig huvudvärk och enorm trötthet som jag trodde var en stressreaktion. Lyckades bara sova några korta stunder fast jag låg i sängen hela kvällen, kunde inte andas, det var omöjligt att slappna av i kroppen. Insåg sen att andningsproblemen mest berodde på nästäppa och nu har det hela utvecklats till en ganska ordinär förkylning. Mamma har snällt nog kommit hit med lite mat och några tulpaner fick jag också.

Det känns som att varenda gång jag pallar att skriva här så är det nånting om min "stress" och alla tankar kring hur lite självförverkligande man hinner och sådär. Under den här småjobbiga veckan har jag formulerat trotsiga tankar i stil med att: "Det känns som om nån har tagit min hjärna och låst in den i ett skåp. Jag får inte använda den själv, jag har intecknat min kreativitet för all framtid. Känner mig alienerad från min kreativitet och tankeförmåga. Varför får jag aldrig uppleva flow? Jag är faktiskt duktig på en del saker och när jag håller på med dem så upplever jag känslor av mening. Men jag får ju aldrig tillräckligt med tid. Ska det vara så här i resten av livet nu? Fan vad deppigt i så fall. Pension lär jag ju aldrig få och om jag får det kommer det inte vara så mycket kvar av mina förmågor vid det laget" O.s.v. o.s.v. Ja det vanliga gnället typ.

Men, jag vet inte. Jag har nog ganska orimliga krav på livet. Försöker vara lite mer strukturerad och spalta upp i några excel-dokument vad det är för fritidsprojekt jag egentligen vill hinna med, och det är ju mer än jag ens skulle hinna om jag inte behövde jobba. Har ett speciellt dokument för alla tilltänkta sömnadsprojekt, och nu planerade jag upp ett av dem med tidsåtgång och allt. Det är en svart enkel kjol i tunn bomull som jag impulsköpte på Lindex rea, med en fin detalj i form av en vågig kant i broderie anglaise nertill. Jag vill korta ner den från fotsid till knälång och göra om midjan så den passar mig lite bättre. Den skattade tidsåtgången är över 10 timmar. Och då har jag femtielva andra projekt, inklusive en grej jag lovade att sy till min syster, och jag vill sy ett nytt överkast till min säng, och det ska helst vara klart innan mars nån gång för då vill jag bjuda in familjen till min lägenhet... Det är väl ingen mänsklig rättighet att få sy ett överkast antar jag, dessutom tycker jag det känns mer jobbigt än kul med sömnad just nu när jag tänker på det. Kids börja aldrig sy, det är bara en evig besvikelse.

Apropå "jag vet inte" så läser jag Europa nu. Ja den är deppig men faktiskt ganska underbar tycker jag hittills. Nu får vi se hur resten av kvällen utvecklar sig, ska väl äta nån sorts middag och sen gå och lägga mig igen kanske. Gick upp klockan ett och har redan tagit en vilostund på sängen, fick ett flimmerskotom mitt i en Duolingo-vända och bestämde mig för att bara vila igenom det. Är väldigt skönt att bara strunta i stegräknaren (dessutom pissväder ute så verkligen skönt att slippa).

Как дела?

Skulle målat naglarna ikväll men det är för sent, och jag hinner inte ta fram mitt syprojekt heller. (Det är en grå kort kjol från second hand som jag gör om till större storlek med paneler i sidorna, gjorda av några gamla tabletter av svartvittmelerat linnetyg som mamma och pappa hade hemma. Vi får se om det nånsin kommer att bli klart. Visar på bloggen i så fall.) Men det är inte riktigt läggdags än heller. Så tänkte skriva lite här.

Jag har kommit hem från en kvällspromenad ganska nyss och ätit kvällsmat. Koppsoppa, knäckesmörgås (med pepparrots-cream cheese och sugarsnaps, if you must know -- en ganska slätstruken kombo), några bitar aprikos. Jag är ju ingen fruktperson men kan gilla just aprikos och idag hade de erbjudande på det i affären, men tyvärr var det många dåliga bitar på frukterna i min låda och de andra bitarna verkade vara sura. Och det var inte ens särskilt billigt.

Hursomhelst. Syrenernas tid är över oss nu igen och det var föredömligt fräscht väder ute. Vindstilla, mulet till halvklart, behaglig temperatur. Skönt med regnig småkylig försommar i år, ja hittills i alla fall, och ingen sån där jobbig värmebölja. Minns med fasa 2018 och syrenerna som blev bruna efter tre dagar. Jag har ett lite neurotiskt förhållande till syrenerna och den här tiden på året, jag måste liksom försöka njuta hela tiden, lukta på alla syrener etc.. Tänker att det tar slut så fort.

Jag känner knappt nån lukt av blommorna ändå, har så kasst luktsinne. Nej, tror inte jag haft covid men luktsinnet har blivit lite sämre med åren tror jag. Och den här oförmågan till estetisk njutning som jag haft det senaste året kanske inte gör det lättare att maxa vår-njutet. Men det är inte helt konsekvent, mer som en glappkontakt liksom. Har t.ex. nästan helt tappat förmågan att få "tingles" av ASMR men ibland kommer det tillbaka, lite grann. Och musik händer det väl nån gång att jag uppskattar igen, men det är bra jävla sällan och nästan bara när jag är full. Annars får jag bara ont i öronen och huvudet av musiken, och blir irriterad av att den liksom försöker dra i mina känslor sluta. Känns lite småsorgligt på ett sätt, har väl aldrig varit någon mega-musikfantast men vill ändå minnas att jag haft euforiska musikupplevelser för inte alltför länge sen.

Vet inte om det är åldern, nåt tillfälligt psykiatriskt, nåt annat hälsoproblem eller bara att vuxenlivet inte är kompatibelt med eufori. Man har för lite tid helt enkelt, även om jag inte har barn eller man eller ens jobbar heltid. Men jag har väl lägre arbetskapacitet än många andra med karriär-aktiga jobb och nu kanske jag börjar nosa på min gräns, kanske har packat in så mycket aktivitet i livet som jag liksom mäktar med. Med jobbet, alla hobbies jag försöker hålla igång, inte minst att jag försöker gå 15 000 steg om dagen för att slippa bli tjock igen, aktiviteter med min familj nästan varje vecka. Nånstans där tar väl orken slut kanske. Eller om jag gick nån kurs i livsplanering kanske det skulle gå att få in lite mer, tukta och exploatera tiden ytterligare.

I alla fall klagar jag inte, jag menar det är ju bättre än att sitta i Linköping utan inkomst, vakna klockan två varje dag och ägna hela dagarna åt icke-produktiv prokrastinering i form av att internet-spionera på folk jag är avundsjuk på. Fast kan ändå sakna vissa aspekter av den tiden på nåt sjukt sätt. Som all skön sömn på oansvariga tider på dygnet och allt godis man åt, med mera. Ja nu är det dags för den här vuxna personen köra igenom min jättelånga tandrengöringsrutin (har blivit utskälld av tandläkare så nu måste jag använda mellanrumsborstar etc.), gnugga in minoxidil i hårbotten och sen lägga mig och vrida på mig och försöka slappna av i käkarna i x antal timmar innan jag lyckas somna. Och sen gå upp och så vidare.

Mitt jullov!

Jag såg verkligen fram mot julledigheten i år eftersom jag kände mig lite stressad, men det känns nästan som att ledigheten varit stressigare än jobbet. Har dessutom haft ett sånt där gratis tvåveckors busskort från Västtrafik som gäller i hela regionen så det har ju gjort att jag känt mig manad att flänga runt ännu mer. (Har dock bara varit utanför Göteborg en gång, i Borås.)
Julen har ju varit annorlunda på en del sätt. Vanligtvis brukar hela mammas släkt samlas hos mormor på julafton. Ja det är väl ganska ovanligt att vara 35 år gammal och ha firat nästan varenda jul i hela sitt liv på exakt samma sätt, men det har varit väldigt trevligt i alla fall. Men nu är det slut. Så vi (alltså jag + föräldrar + syster) hälsade på lite annan släkt i stället efter att ha haft den vanliga "för-julen" kvällen innan med julmat och julklappsutdelning hemma hos mamma och pappa. Jag är väldigt glad över min familj men ibland, efter allt som hänt i år, så känns det nästan lite tungt att tänka på hur viktiga de är för mig och. Ja, du vet. Borde skaffa nåt umgänge utanför familjen så det inte blir så intensivt men har ingen aning om hur.
Jag har bl.a. fått en ny symaskin i julklapp vilket jag så klart blev väldigt glad över. Har aldrig ägt en förut och kan inte sy så mycket. Vet dock inte riktigt när jag ska hinna använda den men jag får väl se till att schemalägga lite tid för det på helger och kvällar. Det enda jag hunnit lära mig hittills är att spola upp tråd (den använder en speciell spolstandard med lite högre spolar), trä maskinen och sy några testsömmar. Den har alla möjliga funktioner och special-pressarfötter och grejer. Har utsett ett första projekt, en vadlång skotskrutig klänning som ska bli knälång i stället. Det borde ju inte vara alltför avancerat.
Och nu är det nyår och jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp dagen, klockan är snart tolv och jag borde försöka hinna med nån utflykt (funderar på Frölunda torg kanske) innan det är dags att bege mig till firandet hemma hos mamma och pappa men vet inte när jag ska hinna fixa mig och så vidare. Ja vi får väl se.
Kulturupplevelser denna julledighet:
- Var och såg Parasit på bio igår. Ja det var verkligen en historia. Känner mig på att den har hur många nivåer som helst och förmodligen kryllade av metaforer och så vidare som jag inte fattade så mycket av (brukar vara så när kritikerna bli så till sig som de blev den här gången) men det var ju en spännande berättelse också. Får väl stämma in i hyllningskören och rekommendera till alla.
- Borås textilmuseum, fint. Min favorit var nog alla de gamla textil-tillverkningsmaskinerna (vävmaskiner m.m.) och utställningen med stickade verk från textilstudenter. Lite kul att alla studenterna hette såhär Gullviva Jensdotter Kråkmyr men ja, de var väldigt duktiga i alla fall. Annars fanns det en Versace-utställning också, kanske inte min grej men scarfarna är ju ganska fina i alla fall.
- Sett några filmer på SVT Play - Pulp Fiction (mysig), Goliat (svensk socialrealism, bra), Mannekäng i rött (det var nån smålarvig deckare från 50-talet men ganska kul i all fall).
Ja, då kom man upp i tvåsiffrigt antal inlägg i år också. Får se om jag har nåt att säga nästa år.

trött life update

Hej, här sitter jag och dricker en äcklig öl. Ha, här skulle man trösta sig med öl efter en dålig dag och så var den inte god. Det är Poppels Julporter, FYI. Antar att jag inte gillar porter särskilt mycket så är väl inte rätt person att döma egentligen, dricker det bara för att det känns lite mysigt nu på hösten och vintern. Men den smakar typ... soja?
Har egentligen inte haft en jättedålig dag. Anledningen till att jag var på dåligt humör var att det var "glöggmingel" på jobbet och jag kände mig frustrerad som vanligt under och efter alla typer av mingliga situationer för att jag upplever att jag inte pratar tillräckligt mycket, eller kanske säger fel saker om jag nu vågar säga nåt och så vidare. Sitter på kontorshotell med mina två kollegor (varav den ena är min mor) men ingen av dem var där idag så jag var den enda från företaget. Hamnade bredvid två killar som satt och pratade och ja, fick väl in tre repliker under loppet av nästan en timme. Jag kom på ett par saker som hade kunnat vara relevanta för konversationen men pallade inte ta sats och berätta dem (ibland måste man ju nästan avbryta folk också och det känns ju lite jobbigt).
Tänker på det där ibland, hur svårigheterna jag har med att prata med folk kanske har påverkat min självbild och hur dåligt jag måste ha mått när varenda dag efter skolan kändes såhär och. Ja en dag kanske jag orkar skriva nåt lite mer analytiskt om det men inte just nu. Men jag borde verkligen göra nåt åt det där. Man kan kanske inte göra nåt åt att man är halvautistisk eller vad det nu är jag lider av men det borde väl gå att träna upp mingelförmågan i nån utsträckning ändå.
Har hänt en del sen senast så klart, mormors hus har blivit sålt och jag bor nu i andra hand i en fin lägenhet efter att min syster förmedlade en kontakt till mig. Får ha kvar den till nästa sommar. Jag får ut en del pengar på arvet så kanske jag kan hitta en bostadsrätt i Biskopsgården eller nåt. Ja, det är verkligen bara att tacka och ta emot. Som med allt annat i mitt absurt privilegierade liv. Nu ska jag gå och fixa lunchlåda till i morgon (blir ICAs vegobullar, de är inte så värst goda men jag måste bli av med de sista i paketet). hej

life update igen

Halloj. Jag är förkyld och har varit hemma i två dagar. Borde kanske vila egentligen men vill bara hålla på med "projekt" nu när jag har tid. Framförallt vill jag sy. Försöker rensa ur garderoben, och har en massa gamla kläder som är fula eller för stora och en massa idéer för att fixa dem. Men symaskinen bråkar :( Är så frustrerad av att jag inte hunnit med nåt idag (egentligen hade jag väl tänkt gå till jobbet redan idag, men skippade) att jag har börjat dricka öl i stället. Nåt ska man väl ha den här dagen till. Egentligen borde jag väl fixa naglarna också, men det börjar bli sent.
  Det har hänt ganska mycket de senaste månaderna. Framför allt dog mormor i början av maj. Som jag alltså bodde som inneboende hos. Är kvar i huset, men det ska så klart säljas till hösten. Så jag måste hitta nån sorts boende. Mormor och jag hade ju aldrig nån särskilt nära relation (utom när jag var liten) och förmodligen blev vår relation tyvärr sämre av att bo tillsammans på det där sättet. Jag får hoppas att jag inte var ett alltför stort regnmoln i hennes liv de här sista åren genom att vara för tillknäppt och kantig. Har lite skuldkänslor över det. Annars tänker jag inte så mycket på det. Eller ja, jag bor ju i hennes gamla hus med alla hennes saker så det är klart att jag blir påmind om henne hela tiden. Men jag är inte direkt ledsnare än vanligt, mår nog överlag ganska bra.
  Annars har jag väl jobbat. Jag har bl.a. varit på en resa till Montréal för att gå en kurs i en programvara som används i branschen. Jag som är lite anti det där med flygresor förstod inte riktigt varför jag måste åka ända dit bara för att lära mig det (ingen annan som använder programmet verkar ha gått den typen av nybörjarkurs) men mina kolleger verkade tycka att det var en väldigt bra idé så jag sa ja, lite av rädsla för att sabba för mig själv karriärmässigt. Det blev en på många sätt väldigt meningsskapande resa. Det kändes speciellt att vara ute på egna äventyr sådär. Har inte rest ensam sen det där misslyckade utlandsåret för över tio år sen. Även om den gamla vanliga sociala tafattheten och problemen med att fokusera i en klassrumssituation gjorde sig påminda som alltid så tyckte jag det kändes väldigt kul att faktiskt kunna delta, ställa en del egna (inte så jätteintelligenta, men ändå) frågor o.s.v.. I Kanada. Bland en massa smarta yrkesmänniskor. Liksom. Nästan lite overkligt sådär.
  Ja nu fick jag lite skuldkänslor igen för att jag började babbla om alla mina självförverkligandeprojekt efter att jag skrev om mormor men ja. Det är det som har hänt sen senast i alla fall. Nu är klockan framåt tio och naglarna kommer inte att bli av, så får väl satsa på att gå och lägga mig. Kanske hörs nån gång. Hejdå.

life update

Hej hej. Jag har fått ett jobb nu till slut så mitt liv ser lite annorlunda ut sen jag senast skrev. Det var mamma som fixade in mig på företaget där hon jobbar, så ja. Man får vara tacksam. Deltid (mest för att det inte ska bli en alltför stor omställning för mig på samma gång) och inte helt okvalificerat men inte heller helt relaterat till det jag pluggat. Hittills har jag mest suttit och bråkat med Exceldokument och försökt googla fram källor till ett forskningsprojekt. Känns verkligen skönt att slippa gå runt och låtsas vara programmerare på diverse jobbintervjuer, det är ett som är säkert.
  Jag sitter på förmiddagarna på kontoret och på eftermiddagarna går jag mest runt i stan, har skaffat månadskort så kan åka vart som helst. Idag tog jag färjan över och vandrade runt i Majorna ett tag. Har typ aldrig varit där, är född och uppvuxen här men kan verkligen stan jättedåligt utom de små fragment där jag rört mig mycket tidigare. Det känns som utomlands ute, luften är ljummen och smoggig (tydligen en vind från Afrika som burit med sig partiklar, enligt nyheterna). Ska bli 26 grader i morgon och det är inte ens maj än. Hjälp.
  Är lite mentalt utspridd liksom, det tänks inte så många sammanhängande tankar i den här huvudknoppen. Eller om det eventuellt gör det så glömmer jag bort dem direkt. Jag är fortfarande besatt av min stegräknare och min kassa hårkvalitet (vilket jag varit under hela mitt vuxna liv tror jag, har nojat över att mitt hår håller på att bli tunnare sen jag var 22 eller nåt). Varenda gång jag står i duschen och drar ut tofs efter tofs av eländiga hårstrån eller ser nån med tjockt eller tunt hår på stan går jag igenom samma gamla tankesnurra. Borde jag försöka tjata till mig p-piller, vill men pallar inte belasta primärvården med min fåfänga, vårdcentralen här verkar vara helt omöjlig att få kontakt med ens om man har riktiga hälsoproblem, hur ska jag ens motivera att jag ska ha pillren, jag har inte ens så farliga pcos-besvär, okej lite skäggväxt men det kommer förmodligen inte ens hjälpa mot det, men de verkar ju å andra sidan dela ut p-piller till höger och vänster, jag kan ju låtsas att jag ska ha dem som preventivmedel, mitt sexliv eller brist därpå är väl inte deras ensak, men tänk om jag blir tjock eller deprimerad eller får svårare att bygga muskler, spelar det ens nån roll om jag blir ful, nej egentligen inte men jag kommer väl aldrig bli av med den där meningsskapande fantasin om att nån kanske kan bli kär i mig nån dag, fan vad gammal jag håller på att bli, jag kommer på riktigt att dö ensam, och så vidare och så vidare. Ja, jag har ju gaggat om det där förut.
  Nu har nog min pedikyr torkat hyfsat och klockan är nästan elva så jag ska ta tag i Projekt Läggdags. Kommer ev. ett längre inlägg framöver. Hej

den modiga lilla jobbsökargrisen på nya äventyr

Nu är min sjätte vecka som arbetslös snart till ända och idag har jag varit på min nionde intervju (förstaintervjuer, allihopa). Det känns inte som att intervjuerna den här veckan gått särskilt bra. Intervjuade för en konsultfirma i onsdags, en sån där allmän intervju om vad jag eventuellt kan bidra med där och vilka uppdrag jag är intresserad av och så vidare, men fick väl inte fram så mycket vettigt. Idag intervjuade jag för ett specifikt jobb och det kändes i alla fall som att jag gjorde ett ärligt försök (hade frågor förberedda även om de kanske inte blev så jättebra) men... ja. Har svårt att tro att jag skulle vara en toppkandidat där liksom.
Jag är fortfarande väldigt osäker på att jag ens kan jobba som ingenjör så det är svårt att få fram en trovärdig berättelse om mig själv som lämplig kandidat. Råkade rentav nämna att jag har tankar på att lägga ner hela ingenjörsprylen för rekryteraren idag när hon frågade var jag ser mig själv om fem år, kanske lite väl ärligt där. Jag blir ofta lite för ärlig, tror jag. Tycker det är lättare så.
Känner mig lite fragmenterad, som att hela samordningscentralen därinne har gett upp. Humöret åker upp och ner, det finns ingen kontinuitet. (Men ja, det kanske är bättre än att vara skitledsen hela tiden.) Det är märkligt att befinna sig i det här självutvärderingsläget hela tiden, att försöka hitta på säljiga berättelser om sig själv. Hur jag än gör känns det bara lövtunt och påhittat. Jag får flashbacks till min ungdom och hur jag konstant jämförde mig med andra och ideligen kom till korta och hur tärd och nertryckt jag blev av det i längden. Men nu orkar jag inte stanna i det så långa stunder åt gången längre, har väl inte samma mentala uthållighet som jag hade förr i tiden när det gäller att plåga mig själv med jobbiga tankar.
Över huvud taget är jag lite trött på att tänka på mitt förflutna. "Luckan." Det förlorade decenniet. Vad som egentligen hände, och vad det säger om mig. Känner mig egentligen ganska färdig med det. Men jag måste ju ha nåt att säga om det till intervjuarna så tankarna återvänder dit väldigt mycket. (Brukar väl mumla nåt om min diagnos och en eventuell depression och att jag "tappade farten" eller nåt. Men hävda att de första två åren av studierna ändå "gick okej".) Hade jag vetat hur många intervjuer jag skulle få gå på, trots den där gigantiska skamfläcken på mitt cv, så hade jag kanske inte känt mig så uppgiven och hopplös när det väl begav sig. Jag kände mig liksom redan förbrukad när jag var 23, som jag minns det. Som att allt redan var förstört.
Ja det borde jag ju visserligen ha begripit att det var för jävla dumt tänkt. Men jag orkade väl inte ta livet på allvar. Det kanske kändes för tungt, då. Jag minns verkligen inte hur jag resonerade när jag var 23. Men kanske har jag lärt mig en läxa om det här med positiv attityd, att det både är en nödvändighet och ett ständigt pågående arbete.
Jaeh, är för trött för att skriva egentligen, gick upp halv sju i morse och kunde i vanlig ordning inte somna i går kväll. Men ikväll kanske det går. Hoppas.

dan före kanelbulleafton

Nån gång i somras kom jag på att det kan bli en sorts instant poesi om man bara hittar på oväntade kombinationer av adjektiv och substantiv.

det lakoniska gräset
den tankspridda himlen
de ängsliga prästkragarna

Nu är det inte sommar längre tack och lov. Usch vad jobbig den där värmeböljan var, blev helt deprimerad. Jag har lika mycket noja som alla andra medelklassmänniskor med vaga vänstersympatier för klimatet (och fascismens frammarsch och allt annat otäckt som håller på att hända, fast jag blir rätt trött på de känslorna hos mig själv också, orkar inte gå in på varför just nu) men jag tror nog mer det var vädret än klimatet jag mådde dåligt av. Aldrig kunnat njuta av värme och sol. Får en sån ödslig känsla av den typen av väder, det känns fejkat som en glättig yta över en avgrund på nåt sätt. När det är mulet eller regnar, som nu, känns världen liksom mer närvarande.
Har blivit av med mitt lilla jobb. Jobbar sista dagen på fredag. Har alltid hatat att söka jobb (eller tanken på det snarare, har väl aldrig gjort några ordentliga försök egentligen) men på ett sätt tycker jag att det är lite spännande den här gången. Och jobbet jag har haft har ju känts lite mer som ett låtsasjobb/välgörenhetsarrangemang och det är väl inte helt optimalt att vara anställd av en kompis på det här sättet så det var väl lika bra att det tog slut, även om jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten.
Men undrar verkligen om jag klarar av att jobba heltid egentligen. Verkar som att deltid nästan aldrig efterfrågas av arbetsgivare och om jag jobbar lika lite som jag gjort det här året lär jag ju aldrig kunna tjäna tillräckligt med pengar för att fixa egen bostad. Så det vore bra om jag bara kunde "bita ihop" och bli normal liksom, men tyvärr tror jag inte det funkar så med hänvisning till tidigare erfarenhet. Idag har jag varit uppe sen innan klockan åtta för en gångs skull (försöker göra "ett ryck" med dygnsrytmen för 7812368:e gången i mitt liv) och har varit seg hela dagen och känner mig halvdöd. Hur ska man hinna nåt annat? Träning? Fritidsintressen är väl bara att glömma. Kommer ligga och stirra upp i taket hela helgerna. JAJA borde väl inte skriva om alla mina svagheter för då googlar väl nån potentiell arbetsgivare vips upp det. Nu orkar jag inte babbla mer.

Födelsedagsveckan

Ja, jag lallar vidare i mitt löjliga lilla liv. Känner mig som en sorts konstig överårig, väldigt bortskämd tonåring typ? På veckorna sitter jag och jobbar hemma ett par timmar om dagen på... ja, vill inte prata för mycket om vad det handlar om men är rätt förundrad över att nån vill betala mig för det. Ingen jättelön, men ändå. I övrigt promenerar jag en massa (mest i ett närbeläget köpcentrum), dricker latte, målar naglarna och går på gymmet. På helgerna hänger jag med min släkt och äter och dricker gott, höhö. Det är väl bara att vara tacksam.
Skulle jag försöka hitta nåt att klaga på är det kanske att det blir lite väl mycket fläng hit och dit ibland i all iver att hinna roa mig. Vore skönt med en helg där man inte hade några planer och bara hade några lugna aktiviteter i stället, även om jag också är glad över att komma bort hemifrån. Och ja, kanske att tillvaron känns lite riktningslös ibland.
Sen vore det ju så klart fantastiskt att ha ett eget ställe. Tänker en trevlig etta eller tvåa i allmännyttan. Står i kö på Boplats Göteborg och även på det lokala bostadsbolaget i förorten där jag bor nu. Enligt uppgift tar det typ fem år att få en lägenhet i Bergsjön eller liknande område, och jag har kanske inte i nuläget råd att bo själv. Måste börja jobba fler timmar i så fall. Så ja, egen bostad är ju alltid nåt att sträva efter.
Den här veckan har varit den flängigaste på ett tag. Jag och flera andra familjemedlemmar har fyllt år. Vi åt middag på en lite finare restaurang i onsdags, eftersom pappa lovat att bjuda på det när jag tog examen. Igår var det släktmiddag hemma hos mamma och pappa. Paketskörden i år innehöll ett par presentkort (hårklippning och Gudrun Sjödén), en fin väska, strumpbyxor (har en faster som jobbar på ICA) och ett fint emaljerat armband som jag önskat mig. Den kommande veckan är lugnare men bjuder på konsert på annan ort på fredag. Och sen är det påsk. Och kanske blir det vår nån gång.

hallå eller

Hej, bara tittar in för att berätta att jag lever och har hälsan. Fast förra veckan var jag lite magsjuk. Inte så jag kräktes eller nånting, bara var extremt känslig och liksom öm i magen och kunde inte äta och mådde småilla och sov bort två dagar. Jag hade ätit ostron på fredagen och tydligen hade det sålts ostron med vinterkräksjuke-smitta i under samma tidsperiod, så kan ju ha varit ett ovanligt milt anfall av det.
Annars mår jag väl ganska bra, antar jag? Förmodligen bättre än jag gjort i hela mitt vuxna liv. Eller, jag har haft mer energi än nånsin i alla fall, de här senaste två åren. Och när jag blev klar med studierna till slut så har jag liksom inte det oket hängande över mig längre och det har ju gjort sitt för humöret. Fast jag är också sur ofta, retlig. Arg över olika schemaläggningsproblem, att det är svårt att hinna med saker, speciellt träningen. Stör mig på, ja, min sammanboende. Tusen saker hon gör och säger går jag runt och retar mig på. Det känns så jävla ogint och taskigt av mig. Försöker ha nån sorts agree to disagree med mina känslor där, men ibland tär det lite på mig faktiskt.
Examensbeviset dök upp till slut (var och hämtade det samma dag som jag åt de där ostronen). Vet inte vad man ska säga. Jag är inte stolt, jag var en katastrof som student och det tog så absurt lång tid. Vad det nu var jag ville bevisa, när jag som ganska vilsen, ledsen och ensam 19-åring ansökte till programmet, lyckades jag väl snarare motbevisa. Men allt det där verkar spela allt mindre roll nu när det är klart, och allteftersom jag börjat få mer förtroende för min förmåga att genomföra egna projekt, och det är verkligen skönt att vara igenom. Tror verkligen att jag hade fått leva resten av mitt liv som en osalig ande om jag inte blivit klar. (Examen är alltså en civilingenjörsexamen/M.Sc. från Teknisk fysik och elektroteknik-programmet i Linköping, bara för att inte vara sådär jobbigt jävla kryptisk som jag hatar när folk är.)
Idag har jag varit på konstmuseet. Det var väl sådär, haha. Ingen verkar vara särskilt peppad på Göteborgs konstmuseum? Det ser ju fint ut utifrån men inuti är det mörkt och trist med såna här omysiga golvstående fläktar/luftfuktare eller vad det är i alla rum och massa halvtråkig gubbig konst. De tillfälliga utställningarna nu är dels nån tavla av Rembrandt som de fått låna och dels en som heter Girls Girls Girls som typ handlar om unga tjejers värld i selfiekulturen blabla. Vet inte riktigt vad jag tyckte om fotona och videon men det var fint med tavlor av ögonskugga och de små skulpturerna med pärlor. Slet åt mig några vykort och en anteckningsbok i giftshopen, det hör väl till.
Ja, det var väl allt

20 timmar i Stockholm

Nu blir det ett sånt där tråkigt dagboksinlägg eftersom jag varit i Stockholm. Hade inte varit där på över 10 år. Det är en ganska exotisk plats för mig, känns verkligen som Storstaden. Vill inte bo där men det har ändå nåt visst. Nu hann jag inte se så mycket eftersom jag kom dit igår eftermiddag och tog tåget därifrån i förmiddags. Jag skulle på julbord på en sån där båt under kvällen och bodde på hotell vid Karlaplan. Tog tunnelbanan kors och tvärs genom den julpyntade stadskärnan (var inget promenadväder tyvärr, men åka tunnelbana är ju också spännande) och hann gå lite i butiker också och kände mig allmänt peppad på livet.  Nu har jag kommit tillbaka till ett slaskigt Göteborg med omnejd och känner mig faktiskt lite sådär efter-rese-deppig. I punktform:
- Innan avresa kom några killar i 25-årsåldern med kamera och mikrofon fram till mig på Göteborg C. De höll på med ett videoprojekt som handlade om vad folk är villiga att göra för tusen spänn, och ville erbjuda mig en tusenlapp plus biljettkostnad för att åka till Stockholm och säga hej till deras kompisar. Jag sa att jag ändå skulle dit och frågade var kompisarna bodde, men fick tacka nej till slut eftersom jag hade för lite tid. De sa god jul och jagade vidare.
- Hittade en hel lakritsbutik i gallerian Fältöversten så det var väl dags att köpa julklapp till pappa helt enkelt. Har gett upp att försöka köpa nåt annat än "lyxig lakrits" till honom, han är hopplös. Han uppskattar det knappt ens, om det är för annorlunda sorter tycker han bara de är konstiga (minns när jag köpte några saltlakritsar med nåt sorts extrastarkt pulver på, de tyckte han var för starka så han åt dem bara efter att ha spolat av pulvret under kranen). Det fanns hur mycket som helst att välja på så jag fick riva åt mig några som såg goda ut på måfå.
- Om du tror att jag köpte ett onödigt nagellack så tror du rätt -- hittade en enda flaska av OPI An Affair In Red Square på Åhléns vid Östermalmstorg. Den som försvann från alla butiker precis när jag bestämt mig för att jag behövde den (kanske har den gått ur produktion?). Jaja ursäkta att jag pratar om sånt här trams men det är min hobby, okej?
- Julbordet gick helt okej. Det var två personer som jag inte kände. Blev påmind om hur svårt jag tycker det är att umgås med nördkillar ibland. (Ja, jag tycker väl det är svårt att umgås med de flesta fast på lite olika sätt.) Det kommer liksom en strid ström av info och olika myndiga åsikter om saker och ting och man sitter där och känner sig dum och menlös som inte vet nåt eller har nån spännande input att komma med eller ens har sett Star Wars (oh the horror) och blir trött i huvudet av att försöka bearbeta alltihopa. Men men. Har så mycket lägre förväntningar på att lyckas göra succé på ett socialt plan nuförtiden, och jag lyckades ändå klämma ur mig ett par repliker så får väl vara nöjd. (Maten var det inget fel på heller så klart.)
- ETA: Glömde detta förut men jag kändisspottade Carl-Jan Granqvist på julbordet, haha
- Hotellrummet var ett fönsterlöst kyffe under markplan. Hade rätt svårt att sova trots trötthet. Slötittade på nån halvdeppig svensk film på SVT, Katinkas kalas (på allvar, är folk nånsin sådär överdramatiska i verkligheten?). Det skulle vara luciatåg klockan med "music students" vid frukosten men jag orkade inte gå upp så tidigt.
- Däremot fick jag se det sista på ett luciatåg på Centralen. Kanske var det samma gäng, verkade vara gymnasieungdomar. Det lät väldigt fint, började nästan gråta. Sen hade jag fortfarande 45 minuter till godo så jag promenerade en bit längs med Vasagatan och satte mig på ett folktomt Burger King och drack en latte. Åh alltså gud varför skriver jag ens det här känner mig som en tönt. ville bara dela mig av mitt liv på nåt sätt. jaja skitsamma. Jag hade trevligt i alla fall

sent i november 2017

Hallå därute. Vintern inledde starkt i söndags med några timmars blötsnö följt av minusgrader. Vägen vi bor på vinterväghålls tydligen inte alls, av nån anledning, så den är för närvarande täckt av 3 cm knögglig is. Och nu har det snöat igen och håller på att töa.
  Löpningssäsongen får väl betraktas som slut för min del. Nådde eventuellt Peak Duktiga Flickan i måndags när jag gick upp 8 på morgonen för att gå till gymmet. Nej, inte jättetidigt jämfört med folk som har riktiga jobb, men min dygnsrytm har halkat lite de senaste veckorna så jag fick riva upp mig själv ur sängen. Jag har fått några kuponger på gratis träning på Friskis som ligger på andra sidan dalen. Alltså tog jag mig ner för en lång brant glashal backe och sen upp för en annan lång, aningen mindre hal men ändå ganska hal, backe och sen tillbaka bara för att få svettas en stund. På dörren utanför entrén var en lapp uppsatt med en text i stil med "bra jobbat, det svåraste är att ta sig till gymmet! :)". Jo, jag menar det *bittert gubbskratt*. Träningen blev visserligen ganska slapp, stod på crosstrainern en halvtimme och gick sen runt en stund i gymmet och såg lost ut och testade några maskiner lite halvhjärtat. Känner mig så uttittad när det är folk omkring och jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Men fick träningsvärk både här och där så det var ju bra.
  Annars lyser DF mestadels med sin frånvaro. Dygnsrytmen har som sagt glidit lite, i söndags kom jag inte upp förrän typ halv elva vilket är det senaste på ett bra tag. Detta trots hjälpen från tidsomställningen för några veckor sen. Igår gick jag knappt ut alls, bara gick runt fotbollsplanen några varv eftersom det är det enda stället i närheten som inte är täckt av is och jag ville hinna få lite dagsljus. Var ändå dödstrött på kvällen, la mig elva, kunde inte somna (det är så dumt att man inte kan somna när man är svintrött?), gick upp halv tio idag. Och nu har jag haft en sån där slapp förmiddag där jag bara druckit te och tittat på trams på Youtube.
  Känner mig halvmotiverad. Glömmer vad poängen med att vara duktig är. Påminnelse: poängen är så klart att slippa känna mig som en påse skit och inte ha så kasst självförtroende att jag blir helt förlamad. Att kunna fortsätta hålla på, helt enkelt. Poängen med att vara duktig är att vara duktig.
  Klippte håret som planerat också. Langade fram en bild på Anne Hathaway på mobilen (har aldrig kört den manövern hos frisören förut) och hon verkade bli väldigt uppspelt över att få göra en så stor förändring. Det blev... väldigt fluffigt upptill. Jag ser ut lite som nån som var med i ett pojkband ca 1990? Eller en lite risigare, mörkhårig (och ganska gråsprängd, vågar inte färga håret då jag är rädd att alltihopa ska trilla av samtidigt) version av prinsessan Diana på 80-talet. Eller Prince med en dålig hårdag. Alltså, jag vantrivs inte. Känner mig dock ganska självmedveten, vilket går emot hela idén med håret lite grann (ville ju sluta bry mig om mitt utseende). Undrar vem jag är, nu när jag har kort hår. Lillkusinen, som fyller fyra nästa år, frågade om jag är en kille nu. Och klassificeringsfunktionen på kameran på min nya lånemobil tyckte att jag var en "25-year-old male". Nä, kanske inte, men jag ser verkligen lite mer androgyn ut. Har gått ner ännu ett par kilo också, igår noterade jag för första gången på nästan ett decennium en vikt under 70 kg, så ser kanske lite spädare ut än vanligt också.
  Ja, jag får väl fortsätta fundera på min nya identitet. Nu ska jag försöka ta en promenad i alla fall. Får hoppas att jag inte trillar och slår ihjäl mig.

Kul grejer som hänt

- Har gått upp "tidigt" (innan nio, höhö) två dagar i rad. Idag tog jag en promenad innan frukost (avd. "vem är jag egentligen?"). Jag gillar att ta min stora tekanna på morgonen, det är minst en liter te och och jag blir sittande ganska länge och sen kan jag inte gå ut på ett tag eftersom jag måste springa på toaletten hela tiden i minst två timmar efteråt. Så jag ville väl se till att få promenaden avklarad först. Pallar inte att bara sitta still hela dagen. Har dock inte fått så mycket jobbat, två timmar igår och inget idag. Men kan jag bara fortsätta gå upp lite tidigare och få till lite bättre rutiner så kanske det blir riktigt skapligt med livspusslet.
- Såg korpar i söndags vid Delsjön. Eller ja, pappa var rätt säker på att det var korpar. Har alltid velat se dem på riktigt. De låter väldigt coolt, lite metalliskt nästan.
- Nu har poängen från de där restlabbarna trillat in i Ladok. Ska bara få kursen markerad som avslutad också så kan jag ansöka om examen sen :')

saxar omkring i sommarens ljusa rymd

Är ensam i föräldrahemmet, mamma och pappa har åkt iväg på semester och jag "vaktar huset". Det är rätt skönt att vara ensam. Men ska tillbaka hem till mormor ikväll tror jag. Har inte med mig datorn eller andra grejer så blir rätt sysslolös här. Känner mig mest... behagligt apatisk just nu.
Har fått för mig att jag ska börja köra med en halvfastedag varje vecka, eller kanske två rentav (5:2-dieten om du minns). Idag är första gången jag testar, har ätit två ägg och en liten bytta lättkvarg typ, och druckit konstant. Te, kaffe och lightcola. Det är ganska varmt också, så vill verkligen inte bli uttorkad. Det har gått okej en sån här dag när jag inte haft nåt viktigt att göra men jag känner mig ganska ofokuserad och slö får jag säga, och huvudvärken ligger på lur. Men skönt med en motvikt till all festmat och alkohol de senaste veckorna.
Annars? Det löste sig med mina restlabbar i den där gamla kursen, till slut. Så så fort de poängen trillar in i Ladok borde jag vara berättigad till examen :) Har anmält mig hos AF, de ska skicka mig till en arbetspsykolog så jag kan komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Kanske får göra samma test som förra gången. Där det stod att jag borde bli tjänsteman, konstnär eller forskare, eller vad det nu var. Enligt deras psykologiska modell (som nån jeppe hittade på på 50-talet) så borde jag inte finnas. Tror det är bäst att blanda in AF så lite som möjligt i mitt jobbsökeri, haha. Men det kanske inte går bra och då kan det ju bli aktuellt med Fas 2 och det ena med det andra. Ja, vi får se. Ändå spännande med framtiden ju.

tisdagens bravader

I förrgår var det dags för framläggningen alltså. Jag hade så klart varit uppe nästan hela natten, bara halvsovit ett par timmar runt gryningen, och kände mig inte så jätteförberedd. Hatar att prata inför folk och vet med mig att jag egentligen måste skriva och lära in ett manus eftersom jag inte kan sätta ihop ordentliga meningar eller tänka över huvud taget i läget när jag står och pratar, men jag gör typ aldrig det ändå p.g.a. är värdelös. Ändå kul grej att utsätta sig själv och sina medmänniskor för :) Ja, det var ju inte så många jag behövde prata inför. Det dök upp en liten auskultant (som dessutom ställde en intressant fråga som jag inte kunde svara på). I övrigt bara examinatorn, handledaren och opponenten.
Men det blev godkänt i alla fall. Sen promenerade jag genom ett regnigt Linköping och tillbaka till centralstationen i ett mestadels apatiskt känslotillstånd. Pappa mötte mig på Nisseterminalen och jag blev bjuden på bubbel och lite lyxig mat i föräldrahemmet. Sen blev jag alldeles, jag menar alldeles för full. Det hjälpte väl inte att jag var dödstrött, inte hade ätit så mycket under dagen och hade tagit dubbel dos Concerta, antar jag. Kvällen slutade lite oklart med att jag kräktes över hela badrummet (mamma och pappa hade gått och lagt sig då som tur var). Jag torkade i alla fall upp efter mig på nåt sätt och slängde mina kläder, badrumsmattan och nån handduk (som jag förmodligen använt för att torka upp) i tvättmaskinen. Sen måste jag ha gått och lagt mig. Vaknade halv åtta nästa morgon och insåg att jag bara hade trosor på mig -- undrar om jag gick upp för trappan sån, nästan naken? Alltså, nivån på det här, I can't even. Brukar ju inte dricka så ofta (fast det har blivit oftare sen jag flyttat "hem") och ja, jag kanske inte borde det heller?
Kan i alla fall starkt rekommendera att man sköljer av nerspydda grejer innan man tvättar dem. Speciellt om upphovspersonen till spyan ätit sparris innan. Körde allt två varv i maskinen nästa dag och det luktade fortfarande kräks och var små fibrer överallt från den där sparrisen. Var väldigt trött igår, mormor ville också bjuda på champagne men jag tackade nej. Men bra att jag kom upp tidigt i alla fall. Idag börjar jag känna mig som en människa igen. Nu de närmaste dagarna ska jag jobba på de sista ändringarna i rapporten, reflektionsdokumentet och lite på en gammal restlabb. Om jag har riktig tur kanske allt blir klart innan sommaren men den där gamla labben kommer nog att komma i vägen för det tyvärr. Men exjobbskursen borde i alla fall bli klar. Tänka sig.

This was the time of no reply

ALltså, när folk inte svarar på mejjjjjjjjjjjjjl. Det är så drygt att vänta, undra om de ens sett det, om de typ undviker att svara för att de tycker att man är jobbig eller gjort fel eller nåt? Sluta ghosta mig gdamnit! Nu är det två mejlsvar jag väntar på. Det känns som att hela jag bara hänger i luften. Det är ändå relativt viktiga saker det handlar om (studierna, och alltså i förlängningen min framtida examen). Vet att jag själv säkert är svår att samarbeta med på många sätt också och har förstört för folk så jag kanske förtjänar det. Men men. Det är väl bara att ta ett djupt andetag och slappna av. Nu är det ju helg.
Jag har alltså flyttat nu. Vet inte hur det känns, undviker nog att känna efter lite. Det är så mycket med tiden i Linköping som är så oerhört på nåt sätt. Att jag bara vaskade hela min ungdom där. Satt där år ut och år in och prokrastinerade bort hela mitt liv på meningslöst trams på internet och hade oerhörda skamkänslor och självförtroendet nere vid fotknölarna. När jag kunde ha... Alltså, det går ju inte att få in i huvudet. Det går inte heller att göra så mycket vettigt av den infon egentligen. Man kan ju försöka lära av sina misstag, men jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser. Kanske var det oundvikligt, kanske hade det gått att få en annan riktning på livet med nån mindre ändring av parametrarna nånstans, men nu blev det som det blev. Så struntsamma.
I Göteborg med omnejd flyter väl livet på. Nu har jag bott här i snart en vecka. Har fått ett rum (f.d. kontoret) på typ 3x4 kvadrat där jag packat in mina pinaler och mig själv. Det är inte så farligt trångt som man skulle kunna tro. Umgänget med mormor går helt okej hittills också, tror jag i alla fall. Ikväll har vi ätit pizza från halvfabrikat (vi är rätt kompatibla matmässigt, på så vis att ingen av oss är särskilt intresserad av mat på ett estetiskt plan) och nu sitter hon och tittar på frågesport på datorn. Ska försöka lyfta mig ur matkomat, städa undan det sista i köket och kanske orka göra nåt kreativt under resten av kvällen. Kanske rita, köpte nya såna där suddgrejer idag (tortilloner?). Försöker lära mig Python också, det är väl dags. Ja hejdå då.