Come on barbie let's go have an internal conflict

Måste tillbaka till jobbet igen nu efter två och en halv veckas ledighet, och humöret är väl inte på topp. Vet inte varför det känns så tungt egentligen. Jag har två arbetsuppgifter att ta tag i, och är lite orolig över hur det ska gå, speciellt med den ena uppgiften, och sen måste jag balansera den med den andra vilket jag är dålig på. Att planera när jag har flera saker samtidigt alltså. Dessutom måste jag inviga en ny arbetsdator, hatar att krångla med teknik och prylar. Men det får väl ordna sig. Skulle vilja åka in till kontoret då jag bara hängt i min lägenhet så mycket på sistone men med nuvarande busväder (kuling och blandad nederbörd) är det kanske bäst att jag stannar hemma. Varit inomhus hela dagen idag. Men köpt en biobiljett till i övermorgon i alla fall, Nosferatu.

Under ledigheten har jag ägnat mig mycket åt Barbie-hobby vilket väl har tagit upp mer och mer plats i mitt liv på sistone, köpt fler Barbies och hållit på och sytt kläder till dem etc.. (Nu senast en ganska ful jacka i roséguldlamé, som jag tog från en scrunchie från Dollar store. Ja en scrunchie räcker ganska långt till en Barbiedocka, de är ju ganska små. Men är nöjd för jag lyckades testa och justera mönstret som jag gjort, och nu kan jag sy fler förhoppningsvis lite snyggare jackor.) Jag har så sjukt blandade känslor inför denna hobby. Ja, jag har alltid älskat Barbie sen jag var liten, och jag har faktiskt aldrig slutat tänka på att jag vill detta. För cirka tio år sedan köpte jag nån docka och sen dess har väl den hemliga samlingen växt pö om pö, även om vartenda inköp har varit associerat med en sorts olust. Det som ändrats den senaste tiden är att jag börjat titta på docksamlares innehåll på sociala medier etc. och blivit influerad av det. Man blir ju ändå lite uppmuntrad när man ser att andra, till synes hyfsat normala människor håller på med det. Men det i sig betyder ju inte att jag är normal liksom, och jag känner mig inte särskilt normal heller och det är väl inte så mycket att göra åt det kanske. Men ändå.

Ska jag försöka analysera vad det är som känns jobbigt är det kanske i första hand att det är en sån osocial hobby, att jag kanske i stället hade kunnat ägna tiden åt nånting som man kan omsätta i att vara mer social. För det känns lite som att jag är på väg att ge upp hoppet om mig själv som social varelse och det är deppigt att tänka på. Kanske kunde jag t.ex. jobba lite på min egen garderob i stället för dockornas. Jag har en fulperiod just nu och har tappat intresset för kläder nästan helt och hållet. Går runt i samma slappa svarta tröja och dito kjol jämt. (Menar inte att jag borde köpa fler kläder men borde verkligen rensa ur och organisera garderoben -- det finns förmodligen saker där som jag fortfarande kan ha men har glömt bort.) Och själva hobbyn vågar jag ju inte prata om så det är ju inget man kan ha som konversationsmaterial. Sen blir det ju inte direkt lättare att upprätthålla en prydlig miljö i min etta på 35 kvadrat. Är redan värdelös på att hålla det fint här och allt skräp överallt bidrar förmodligen inte till min mentala hälsa på nåt positivt sätt.

Skulle kunna prata mer om det här och annat, jag orkar sällan skriva men ska väl jobba på att komma i säng nu då (vaknat typ ett på eftermiddagen under hela ledigheten så det lär ju inte gå så bra).

Blahna Del Passé

Tror på riktigt att jag börjar närma mig att kvala för depression nu. Mitt humör har väl överlag blivit sämre och sämre de senaste fem åren, men nu känns det som att jag är på dåligt humör betydligt oftare än bra, och nästan dagligen (vanligtvis under eftermiddagen och kvällen) sjunker jag ner i nån sorts misär-grop. Fast just nu är jag för en gångs skull på ganska bra humör, så jag kanske valde ett dåligt tillfälle att skriva. Man har ju ingen lust att dyka ner i de där trista tankarna när de för en gångs skull lämnar en i fred. Sitter och dricker rosébubbel -- antar att jag dricker ganska ofta på torsdagar. Ja, jag vet att det inte är bra att dricka när man är deprimerad. Det har väl blivit en vana sen jag flyttade tillbaka till Gbg för sju år sen (i min ungdom drack jag aldrig utom när jag hälsade på mamma och pappa, och vid enstaka tillfällen med jämnåriga om jag råkade bli bjuden nånstans). Har ju funderat på om jag borde försöka sluta men alkoholen har liksom den där statusen av "nåt att se fram emot", och jag har inte så mycket sånt i mitt liv just nu.

Sen mitt senaste psykbryt har jag inte hört nånting från Personerna. Jag trodde vi skulle ses förra helgen, det var snack om det den där eftermiddagen, men ingen tog initiativ. Kanske för att det var för dåligt väder, kanske av nån annan anledning, jag vet inte, jag vet ju aldrig nånting om vad nån av dem tycker eller tänker och ibland driver det mig nästan till vansinne. Nu har chatten varit helt tyst i nästan tre veckor och jag går runt och tänker på att jag måste komma över alltihopa, typ. Sluta tänka på dem. Låtsas att de inte finns. Och vad ska det bli av mig sen. Vad har jag att se fram emot? Att åldras. Har svårt att komma på några projekt som känns kul. Det verkar som att jag helt eller delvis tappat förmågan att njuta av nästan allt jag njutit av förut -- lyssna på musik, fantisera om killar, göra mig fin på olika sätt (kläder o.s.v.), allt är liksom ofrånkomligen ihoplänkat med min ungdom som rinner bort nu. Jag har haft ett enormt libido en gång i tiden och nu har det krympt ihop till ingenting och jag vet inte riktigt vem jag är utan det, det känns så sorgligt. Ja, jag var deppig som fan när jag var ung också men då kunde jag förlora mig i fantasier i alla fall. Och nu är det meningen att man snart ska bli nån sorts grå tant och jag känner verkligen noll pepp.

Ja, som sagt, just nu är jag egentligen inte så deppig så orkar inte skriva mer om den här skiten. får se när vi hörs igen.

Ладно, я домой ...

 Känns som att jag nästan bara skriver här när jag är ledsen för att jag försökt umgås med Personerna och upplever att det blev fel, och nu har det hänt igen. Men kanske inte borde skriva så mycket om det för då kanske jag börjar gråta igen. Säger bara en sak -- ska aldrig i livet försöka vara nykter vid en sån sammankomst igen, om inte alla är nyktra. Jag hade nån idiotisk idé om att jag skulle vara nyttig och inte dricka alkohol idag igen, hade redan druckit några dagar i rad (inga större mängder visserligen), brukar inte dricka på söndagar etc.. Var dessutom lite inställd på att det inte skulle bli nån alkohol eftersom det var tänkt att vi skulle ha picknick utan medhavda saker, utan bara köpa mat innan i en affär, men vi hamnade i en bar av väderskäl. I alla fall, fuck a bunch of that (nykterhet menar jag). Ja, vissa sociala genier som är fantastiska på att konversera kan komma undan med det, men om man inte dricker så sitter man ju bara där och signalerar att man egentligen inte vill vara där liksom. Ska man hålla käften kan man lika gärna dricka sprit och hålla käften. 

Inte för att alkohol alltid hjälper mot den där förhatliga tunghäftan som kommer ibland, det är olika. Det är nog delvis en fråga om förhållanden runtomkring, vilka som är där, vad de pratar om (snälla inte skidåkning), miljön. Idag hade jag lite svårt att hänga med eftersom alla satt runt ett avlångt bord, det var lite bullrigt från gatan invid, dessutom tror jag tyvärr att min hörsel håller på att bli lite kass. Ofta är det som att det blir värre och värre allteftersom, ju mindre man pratar desto mer fastnar man i sitt huvud och så blir man ännu tystare. Jag tror också att det kan vara en fråga om hjärnans tillstånd just den dagen. Jag kan ha dagar där jag känner mig snabbtänkt och då kan jag få in relativt många serve:ar i konversationen, men ibland är man bara för trög för att kunna få ur sig ett jävla ord. Konversation, speciellt i stor grupp, kräver att man är lite alert så man kan samordna info som kommer från alla håll samtidigt och snabbt göra nåt vettigt av den (vilket ju inte brukar vara nån paradgren för oss som befinner oss på det gamla go'a Spektrumet). Och ja, om det är en fråga om att man känner sig lite slö i huvudet just den dagen, så hjälper ju alkohol inte med det, utan tvärtom. Är det bara en fråga om nerver så är det ju annorlunda, då kan alkohol funka finfint.

Försöker tänka att 1. de andra tänker nog inte så mycket på att jag är tyst (har nämligen en tendens, varenda gång sånt här händer, att katastroftänka att det har nog är slutet på hela mitt sociala liv och jag aldrig kommer bli bjuden nånstans igen), och 2. att jag liksom inte är skyldig dem nåt (t.ex. att vara spirituell och rolig att umgås med), på samma sätt som de inte är skyldiga mig nåt, eftersom vi inte är särskilt nära vänner. Den där sista tanken känns mer bitterljuv än egentligen tröstande. Jag har inga nära vänner. Jag kanske borde skaffa några men har ingen aning om hur. Om det hjälper mot att vara såhär jävla piss-ledsen som jag är nu, så hade ju det varit bra.

uppföljning av helgens sammanbrott

Mycket riktigt hade jag nån form av bryt i lördags, kunde inte alls njuta av mina tomma kalorier, min alkohol (billigt vitt vin i småflaska) och min lediga tid, och var väldigt uppriven hela kvällen. Igår söndag hade jag lyckats lugna ner mig lite men de där ledsamma känslorna av tomhet, längtan, vad det nu är gjorde sig påminda till och från. När det är som värst är det som att jag nästan känner att jag håller på att bli galen eller nåt. Som att mitt förstånd liksom vacklar av att försöka hålla ihop allting. På ytan ser det ut som ingenting, en chattkonversation bestående av totalt fyra mer eller mindre artiga meddelanden, men samtidigt är det nån del av mig som bestämt sig för att det är nån sorts katastrof.

Idag är jag mest irriterad och trött på alltihopa. Tänker på all skit som hänt i mitt liv och att jag ska behöva vara såhär sönder inuti, gå omkring och baxa runt det här bagaget. Aldrig kunna ha en normal vettig vänskapsrelation med nån, dras till människor som jag bara känner mig sådär jobbigt rädd för men fascinerad av. (nån video flimrade förbi i min Youtube-feed om att det här med "butterflies" är dåligt? Alltså att om man får fjärilar av magen av någon så är man förmodligen på väg in i en kass relation. jaha) Gå runt och längta efter nåt som förmodligen inte finns. Ja ja, igår kväll nån gång bestämde jag mig i alla fall för att inte släppa in några fler tankar om personen i huvudet och det har faktiskt gått helt okej hittills. Alltså, ibland släpps det ju igenom nån enstaka tanke men jag kan ju inte vara på min vakt exakt hela tiden.

(Vill bara lägga in en disclaimer här om att själva personen, som triggar mig på det här sättet, mig veterligen inte på något sätt är en dålig person eller så. Det är bara min anknytning till den som har blivit helt cocobananas på nåt sätt.)

Har en del projekt framöver i alla fall, ska till Stockholm på kurs senare i veckan och så vidare, måste planera nån resa till Spanien senare i vår, etc.. Plus lite hobbies och självhjälpsprojekt. Så finns mycket att distrahera sig med, hurra.

Спасибо но не могу

 Sa nej. Nu är jag uppriven så klart. Jag har ju som princip att tacka ja till allt som jag blir inbjuden till, om jag inte har förhinder. Ja, det var lite kort varsel (i morgon) och nej, jag har ingen speciell anknytning till den typen av musik (det är en konsert) och jag har väldigt svårt för folkmassor och höga ljud. Och jag vet inte när det gäller hens flickvän, har bara träffat henne en gång men hon var trevlig mot mig (tydligen är hon lite svartsjuk men ja hon verkar ju inte känna sig hotad av mig). Men jag har ju lite svårt att prata med människor jag knappt känner. Känner mig liksom intimidated av alla i hens bekantskapskrets. Vet inte varför hen ens vill att jag ska träffa dem.

Så jag bara skickade nåt dumt svar "tack men jag kan inte". Vad betyder det ens? Det lät så kryptiskt, lite dramatiskt nästan. 100% uppenbart att jag inte har nån egentligt ursäkt. (Hen har inte heller svarat.) Jag kunde ju åtminstone sagt det där om jag inte pallar folkmassor men tänkte det skulle låta så mesigt. Jag bara tänkte att jag inte orkar, att jag hellre vill vara hemma. Men nu kommer jag bara sitta där i morgon kväll och gråta ner i min jävla spaghettimiddag av en blandning av FOMO, skuldkänslor och gud vet vad. Fan vilken idiot man är.

Christmas is often a time of reflection, so let's all think back over the year I've had

Har tagit ledigt hela mellandagarna. Som vanligt när jag tagit ledigt så har jag väl tänkt hålla på med hobby o.s.v. men inte hunnit med särskilt mycket. Läst några sidor i romanen jag försöker stava mig igenom på ryska, för det mesta inte orkat slå upp ord jag inte förstår eftersom det är så knöligt att sitta i sängen med boken och mobilen ilsket lysande i ansiktet, vilket gör att förståelsen av berättelsen blir begränsad. (Det är en översättning av en Terry Pratchett-bok så det är väldigt många action-scener med drakar som flyger hit och dit hela tiden och folk som trillar ner från tak och blir hängande från stuprännor och hej och hå, jag måste slå upp 40 ord per stycke för att fatta nånting av det.) Sytt nånting? Haha skojar du eller :) Varit och sett en film med mamma har jag i alla fall, annars bara rört mig mellan lägenheten och matvarubutiken typ. Idag skulle jag tvättat håret men orkade inte. Men körde en tvätt i alla fall.

Julen var jättefin, faktiskt så att jag medvetet reflekterat över hur fantastiskt lyckligt lottad jag är med min släkt. Ja, lite påfrestande för kroppen med all mat och alkohol men man får ju passa på. Nog om detta.

Annars har väl året präglats väldigt mycket av umgänget med Personerna från Sammanhanget (suck, önskar verkligen jag kunde berätta mera) och allt nojande som detta förorsakar. Plus att jag tyvärr tänker/ältar svinmycket över det här med Att Bli Gammal. Det är väl ofrånkomligt att fastna i de där tankarna ibland, jag kan liksom inte ha hundra procent kontroll över min inre monolog hela tiden (dessutom kan jag inte lyssna på prat i mobilen just nu p.g.a. problem med hörlurarna), men försöker vara lite mer medveten och inte fastna i deppiga tankesnurror.

Antar att åldersnojan och den sociala nojan hänger ihop lite. Jag triggar fortfarande så himla hårt på social bekräftelse. När jag umgås med folk, och ibland kanske får positiv feedback på nånting (att nån skrattar åt nåt jag sagt eller liknande), är det så lätt för mig att trilla tillbaka i att meningen med livet ändå är att vara en Tjej. (Ja förlåt att jag jobbar så mycket med Stora Bokstäver just nu, är trött.) Alltså att vara söt, duktig, trevlig, ha piffiga örhängen, komma med en smart kommentar här eller där, liksom lysa upp rummet på nåt sätt. Men så är man snarare en halvtrött medelålders kvinna som fyller 40 snart och all eventuell kvinnlig charm man har kvar kommer snart att rinna bort. Och det störda är att jag inte ens vet om jag ens har nån kvinnlig charm, eller nånsin haft nån. Jag har knappt nån uppfattning alls om hur killar har reagerat på mig.

Det kommer ideligen ledsamma tankar på hur jag såg ut när jag var ung, hur synd det var att jag inte umgicks mer med folk då, inte flörtade mer med killar. Det känns idiotiskt att jag ska gå och deppa över det, speciellt eftersom jag mycket väl minns att jag kände mig så jävla ful, tråkig och otillräcklig på den tiden. Redan då grämde jag ju mig över att jag borde umgås mer med folk, men jag orkade helt enkelt inte eftersom det bara kändes som att det blev katastrofalt mega-fel hela tiden. Det spelade ju ingen roll då att jag hade strålande ungdomlig hy och vackert hår, när alla andra omkring mig också hade det, PLUS mycket större bröst PLUS snyggare figur i allmänhet PLUS mindre neurotisk läggning och högre social begåvning PLUS att de inte var lata och trötta och sega som jag, och så vidare i all oändlighet. Jag mådde för dåligt, det är sorgligt men det hade nog inte kunnat bli annorlunda utifrån omständigheterna. Ja, det är på nåt sätt som att alla gamla demoner från ungdomen liksom kommer tillbaka fast i lite ny tappning, men jag försöker karate-kicka bort dem så gott jag kan.

Så jag tänker att jag måste fokusera mer på annat framöver, kanske jobbet och lite självhjälpsprojekt, sånt som inte är så socialt inriktat, fast jag tyvärr inte känner nån jättepepp inför några såna projekt just nu. Samtidigt är väl den sociala biten viktig också på nåt sätt. Men får försöka öva på att inte hänga upp mig så mycket på hur jag uppfattas av andra. Tror ändå jag lärt mig en del om mig själv i år.

drift away and die never say goodbye

Det är verkligen speciellt det här att plötsligt ha nånting som liknar ett socialt liv (ja, utanför mamma-och-pappa-sfären, då), så här som snart 40-åring. Efter att ha suttit hemma varenda fredag i i stort sett hela sitt liv. Men det är oväntat mycket med det som gör ont, river upp gamla konstiga sår som jag inte ens visste att jag hade.

Den här veckan har jag varit förkyld, så har fått skippa både kvällskursen (som är anledningen till att jag hamnat i det här sociala sammanhanget) och en Halloweenfest som var nu under helgen. Har känt mig extremt frustrerad över det. Känner mig som en grinig tonåring, vill bara smälla i dörrar och skrika till förkylningsfanskapet att det förstör mitt liv. Hade ju fixat utklädnad och allting. Så irriterande att det blev just den här veckan också. Har varit så upptagen den här hösten hittills, varenda helg har jag blivit ivägsläpad på det ena eller det andra, fast jag gärna skulle vilja ha nån helg för mig själv. Men jag kan ju inte gärna säga till folk att låta bli att bjuda in mig. Självklart kommer jag att bli sjuk förr eller senare när jag flänger omkring så där. Men varför just den här helgen? Hade gärna varit sjuk nån annan helg, t.ex. den veckan när vi hade "konferens" på jobbet (vilket var trevligt verkligen o.s.v., men också sjukt stressigt, plus att jag missade ett tillfälle på kvällskursen där också). Nu har jag fått stänga av notifikationerna på gruppens whatsapp-chat bara för att slippa se hur de pratar om den där festen, bara för att jag blir så ledsen över att ha missat alltihopa.

Det är ju också lite småpinsamt att känna såhär när man är snart 40, patetiskt liksom. Jag vet inte hur det är meningen att det ska kännas att vara en snart 40-årig kvinna utan man eller barn och med extremt begränsad både social och sexuell erfarenhet. Förmodligen finns det väl inget tydligt kulturellt protokoll för det. Jag vet inte heller hur kul jag hade haft på den där festen, kanske hade det bara blivit sådär att jag fastnat i mitt huvud, blivit helt icke-verbal och suttit och tigit i ett hörn. Det blir så ungefär varannan gång, tror jag.

De här relationerna är väl ganska ytliga, för det här är ju knappast människor som jag känner sådär jättebra eller skulle kunna prata om vad som helst med (eller vad man nu gör när man är vänner på riktigt, jag har av uppenbara skäl inte en jävla aning). Men de verkar trigga dramatiska känslor hos mig, påminna mig om känslomässiga behov som jag tryckt ner, eller nånting. Kanske kan man kalla det längtan efter kärlek

Det händer att jag tittar på pop-psykologi-videor på Youtube. Jag tittar inte så värst konsekvent eller noggrant, men en sak jag har insett på sistone är att en hel del av mina beteenden och känslor verkar passa in på symptom hos personer med barndomstrauma. Som den där limerens-grejen, alltså mina dysfunktionella förälskelser i olika otillgängliga snubbar som jag använder som nån form av drog/krydda i en grå vardag. Tydligen är det en jättetypisk barndomstrauma-grej. Antar att det måste vara brist på jämnåriga kompisar i barndomen som ligger bakom det eventuella traumat i så fall, för på familjesidan hade jag ju verkligen så nära en lycklig barndom man kan komma.

Jamen kul verkligen. Att ha lyckats traumatisera sig själv genom sin egen sociala inkompetens som barn (jävla unge). Ibland kan jag känna att mitt psykologiska bagage verkligen är ett... bagage. Som man måste släpa runt på hela dagarna. Det är inte det minsta intressant eller spännande, det går inte att ha ett intressant samtal med folk om det eftersom jag bara skäms över det. Det är bara ledsamt och i vägen hela tiden. Eller alternativt känns det som ett gigantiskt hål i ja, den här, gobelängen av allt som är jag (haha). Det hade kunnat finnas nåt kul eller fint där i stället men nu är det bara ett hål. Jahapp. Men gobelängen vävs ju fortfarande.

socialfobikerns* helg

 Det där med att inte dricka alkohol hemma i augusti sket det sig med ganska omgående. Eller ja, jag ångrade mig redan i förväg och la ner det. Tänkte att nu när jag ska tillbaka till jobbet, vilket jag inte var så jättepeppad på, så orkar jag inte köra nån duktighets-drive samtidigt. Och nu har jag precis druckit alkohol för femte dagen i rad lol. Tog en sån där aluminiumburk bubbelvin (de är så praktiska) till min kvällsmat så här en måndag. Och i helgen har jag haft två sociala tillfällen i rad. Och i fredags var det fredag. Och i torsdags kom jag hem från stämman i bostadsrättsföreningen och tänkte att jag var värd ett glas vin. Tänker att jag kan dokumentera mitt drickande här så har jag åtminstone koll på det. Kommer inte att vara nykter i september heller, kanske oktober. Men, eventuellt kan jag dra ner på mängden alkohol jag dricker när jag är hemma så jag håller det under två enheter. Nästa helg ska jag på nån oklar släktträff i Värmland, så det är väldigt mycket spring just nu. Längtar efter en helg utan att träffa folk men man får ju vara tacksam för att man blir inbjuden här och där.

I lördags skulle jag ha ett par sociala aktiviteter med Personerna från Sammanhanget (skulle gärna berätta mer än så men vill väl försöka hålla det lite anonymt). På den första aktiviteten, som var av lek-karaktär, så var det bara den där personen som jag blev lite besatt av och fick ett psykbryt över i våras, plus jag och en person till. Jag hade en märkligt tung känsla i bröstet i flera dagar inför det hela, var liksom säker på att det skulle bli jobbigt och weird stämning och så vidare eftersom vi var så få (även om den ytterligare personen som var med oftast är väldigt pratsam och easy going av sig). Vet inte varför det blir sådär, jag bara gör en jättestor grej av det hela och liksom tror att alla hatar mig eller att jag är jobbig att umgås med eller nåt. Det blev tvärtom ganska trevligt och sen åt vi middag på restaurang och då var ytterligare två personer med, sen gick vi vidare till en pub också och satt där ett par timmar.

Jag tycker det känns lite synd att man inte bara kan delta i ett socialt sammanhang, eventuellt ha hyfsat trevligt och sen bara gå hem och gå vidare med sitt liv, utan att i sin ensamhet under de följande dagarna älta sönder allt som sades och gjordes. Det är som att allting i efterhand växer till ett stort elakt monster. Tror nästan att det är värre med ältandet ibland om jag faktiskt har haft trevligt, lyckats prata lite och inte fastnat så jättefarligt mycket i mitt huvud som jag kan göra i vissa sociala sammanhang. Just för att jag, om jag nu upplever att det gått bra på den sociala fronten, liksom blir så upphetsad och måste spela upp allting från minnet igen. Och så råkar jag kanske komma ihåg nån random grej jag sa och få för mig att det var dumt och att folk tyckte det var weird. Förra gången jag träffade dem (också en lekaktivitet följt av middag) gick det väl halvbra -- minns att jag gick runt och tänkte "jag är ett träd, jag är ett träd, jag är ett träd" bara för att försöka lugna ner mig och kanske fick ur mig fem meningar under hela kvällen. Efter en sån erfarenhet är det kanske inte lika mycket att gå runt och fundera över. Den inputen stämmer bara rätt och slätt överens med grundteorin, som är att jag inte är kul på fest. Då kan jag bara gå tillbaka till mitt tråkiga gamla liv och inte tänka så mycket mer på det. Går det "bra" (eller katastrofalt dåligt som den där gången i maj) är det tydligen värre.

ja nu får jag försöka gå och lägga mig, har ett tidigt möte i morgon.

* Ej diagnostiserad men tror jag skulle kvala faktiskt

vad vill man egentligen och vad kan man hoppas på

Ja, min "hjärtesorg" från häromveckan har väl delvis blivit inställd eftersom jag träffat personen igen i det vanliga sociala sammanhanget där vi brukar träffas och allt kändes mer eller mindre normalt, fast jag så klart inte kan veta exakt vad personen tänker eller tycker om mig eller hur/om den där kvällen ändrade hens omdöme om mig. Men det har ändå blivit lite mer ältande och jobbiga känslor kring det här, speciellt sent på nätterna. Jag har åtminstone under några månaders tid haft problem med att mitt humör blir sämre och sämre under dagens lopp, från helt okej under förmiddagen till ganska mulet under eftermiddagen och kvällen, för att sedan gå över till de här upprivna, maniskt ältande stämningarna kring midnatt. Fast just idag (som är en lördag) mår jag bra, och även igår mådde jag mestadels bra. Har tagit en paus från min alkoholpaus och sitter just nu och suger på det sista glaset rosévin. Idag har jag hållit på lite med ett sömnadsprojekt men när jag väl skulle börja sy så kunde jag inte byta nål i maskinen -- nånting satt i vägen. Det verkar som att nåt har gått sönder just i nålhållaren eller vad det nu heter. Väldigt frustrerande då det kändes som att jag äntligen började komma igång med sömnaden igen och jag har flera kjolar som jag vill fixa inför sommaren. Undrar hur lång tid det tar att få den reparerad. I värsta fall får jag väl köpa en ny.

Jag undrar lite vad det egentligen handlar om, den här intensiva längtan efter bekräftelse just från vissa personer som blossar upp mellan varven och sånär förgör mig. Kanske finns det nåt normalt i det nånstans, alltså nånting som personer med normal social funktion också upplever. Nån sorts impuls eller instinkt som finns till för att man ska kunna knyta an till andra människor som känns intressanta. Men det tar sig för stora proportioner just hos mig och gör att jag bara mår pissdåligt i slutändan eftersom jag inte har förmågan att upprätta den typen av reciprocitet som jag så gärna vill ha. Jag funderar lite över vad som är det bästa som kan hända egentligen. Det känns som att bekräftelse från personen (komplimanger, vänskapligt skämtande etc.) bara leder till att jag får upp hoppet om att jag ska lyckas bli vän med personen och få till nån sorts meningsfullt utbyte, där jag känner mig som den jag vill vara i ett socialt sammanhang. Och om det händer nånting som jag uppfattade som negativt, att det kändes som att personen betedde sig likgiltigt mot mig eller jag får för mig att den tycker att jag är töntig eller nåt. Ja då känns det som jordens undergång i flera dagar, som att jag har förstört allting. Jag är så trött på allt det här. Det är ovärdigt, jag är för gammal.

Jag tänker lite på den kvinnliga huvudpersonen, Marianne, i Normal People av Sally Rooney. (Jag läser ju inte så mycket annars men stavade mig igenom den i rysk översättning förra sommaren som ett led i mitt projekt att lära mig språket.) Att man borde vara lite mer som hon. Nu är jag långt ifrån lika fucked up som hon, eller borde i alla fall inte vara. Hon blev ju misshandlad under sin uppväxt och var dessutom utanför i skolan, jag hade åtminstone en kärleksfull familj även om relationerna med mina jämnåriga inte gick så bra. Fast jag kanske på nåt sätt har lyckats traumatisera mig själv (bra jobbat där) genom att misslyckas på det där sättet i min ungdom, sitta år ut och år in i olika deppiga lägenheter i Linköping och prokrastinera bort hela mitt liv. Sen är jag inte heller nån utpräglad overachiever-typ med ätstörningar och hela kittet, som hon. Men just det här att liksom aldrig be om nånting eller förvänta sig nån bekräftelse från andra människor, på nåt sätt. Varenda gång den där snubben lämnade henne så tryckte hon bara ner de där känslorna och stretade vidare med alla sina projekt i stället. Det är ändå nåt tilltalande med det, försöker hämta inspiration där.

Dag fyra

 Status: Kvart över elva på kvällen och jag tror inte att jag gråtit nåt på hela dagen, förrän alldeles nyss, men det var ingen stor gråt. Överlag verkar det väl bli värre på kvällen (igår natt hade jag en lite större gråtattack så det var lite knöligt att somna men gick till slut). Varit på kontoret, varit någotsånär produktiv, gått till gymmet för första gången på nån månad. Annars under dagen har väl stämningarna varierat, från ganska sänkt och ledsen till mittemellan till rentav ganska uppåt, men jag tänker på hela grejen kanske 90 % av tiden.

Jag simulerar diverse konversationer med personen i huvudet hela tiden -- så gör jag alltid, simulerar konversationer med folk i huvudet, så det är inget nytt i sig. Och ibland råkar de "gå bra", d.v.s. att personen i min fantasi inte blir arg eller oförstående, utan är snäll mot mig (haha), och då kan jag var på bra humör en stund. Alltså gud vad stört det här låter. Jag borde nog försöka ta mig till en psykolog och prata om de här problemen, för de är ju inte direkt nya, men ja. Vet inte hur man gör. Usch nu har jag gråten i halsen igen. 

Nu under kvällen har det kommit en massa tankar kring alla gamla saker jag skäms för i mitt liv, allt som jag tror verkar konstigt för såna som hen. Det gamla haveriet med studierna och hela vuxenblivandet under ungdomen, detta att jag aldrig haft nåt socialt liv eller nån pojkvän. Hen är en sån där extremt högpresterande, brutalt intelligent typ som bara verkar ha bränt igenom livet i 180 och dessutom socialt väldigt högfungerande, många vänner etc.. Det tycks plåga mig nåt enormt att hen ska få veta allt det där om mig, men samtidigt vill jag också att hen ska få veta, bara för att få det överstökat liksom. Fantiserar om att skicka en bild på diagnos-lappen från neuropsykutredningen. Ja nu vet jag ju inte ens om vi nånsin kommer att ses igen så det kanske inte ens är aktuellt. Men hen vet i alla fall redan att jag inte är nåt vidare på fester. Och om hen fick veta hur jag mår nu skulle hen väl bli äcklad -- jävla psykbrud typ. (Haha "hen" hit och dit... könet på personen kan man väl räkna ut ganska lätt... men jag vill bara försöka hålla det så anonymt det går)

Äh, jag tänkte det skulle vara bra att fortsätta följa upp hur det går med det här psykbrytet dag för dag men nu lyckades jag ju bara börja gråta igen. Annars har jag märkt att just skrivande är nånting som verkar distrahera ganska effektivt från jobbiga tankar men kanske bättre att skriva om annat framöver.

Uppdatering hjärtesorg dag två

 Woop, har nästan inte gråtit alls idag (bara lite på förmiddagen och nån droppe på eftermiddagen). Ge mig en medalj, någon. Just nu känner jag mig bara likgiltig och väldigt trött, har ju inte sovit ordentligt på några dagar. Har väl börjat landa i att hela grejen var dum och att jag måste komma tillbaka till verkligheten d.v.s. att jag är en soon-to-be klimakteriekärring med nån sorts svårförklarat dolt handikapp som leder till diverse problem i vardagen, men som jag tappert kämpar vidare med, och att jag förmodligen kommer dö ensam. Men att det kanske inte gör så mycket eftersom jag i grunden är mycket bättre på att vara ensam än tillsammans.

Jag antar att det som gjort ondast är just det här att man tror att den andre har en bild av en som är mycket bättre än vad man är i verkligheten. Att den trodde att jag var värd att vara dens kompis. Och nu är den illusionen liksom död och det känns så himla sorgligt att hela världen bara blir helt grå. (Ja egentligen vet jag ju inte så mycket om vad hen egentligen tyckte eller tycker om mig men jag kan ju inte gärna fråga liksom.) Ska inte utveckla mer för det finns en risk att jag börjar gråta igen. Hoppas att jag kan sova i natt.

*"Creep" med Radiohead spelas i bakgrunden*

Ja ursäkta men nu när jag ändå håller på och vältrar mig i min misär kan jag ju ändå gnälla lite till. Denna extremt söndagiga söndag är verkligen en fascinerande upplevelse för det är ändå ganska länge sen som jag upplevde såna här känslor. Bara detta att gråta. Jag har ju saknat att gråta lite grann, eftersom jag lite har tappat förmågan till det de senaste åren. Har inte haft en stor gråtning sen vintern 2016-2017. Det var nåt liknande som triggade det den gången, fast ändå inte. Minns hur jag i såna lägen kunde gräva ner mig i sängen och bara gråta i en timme eller så, och att det ändå fanns nån sorts njutning i det. Idag är det inte riktigt så, utan jag har bara gått runt i lägenheten och duttat och fixat med det ena och det andra, och så kommer de där attackerna mellan varven och jag börjar snyfta och rycka vid diskbänken typ. Men det varar bara i några sekunder. Sen börjar jag tänka på annat igen.

Känner igen just vad som hände igår från min ungdom, att uppleva mig själv som socialt otillräcklig, att vilja vara lättsam och trevlig och föra högkvalitativ konversation o.s.v., men misslyckas totalt och liksom gå in i nån sorts paniktillstånd. Sitta i ett hörn med en blank min. (Jag har inte varit drabbad av panikångest i mitt liv men igår kändes det fan som att jag inte kunde andas och som att det var 100 grader varmt därinne, så jag kanske var på väg ditåt en liten stund.) Men sånt händer ju inte i mitt liv idag så ofta. I skolan och början av universitetet hade jag såna upplevelser rätt ofta tror jag. Tro fan att jag mådde dåligt och hade en negativ självuppfattning.

Jag vet inte, jag har tyckt att det ändå är positivt att träna mig själv socialt o.s.v., men ibland kan jag känna att jag bara borde lägga ner och bara dra mig undan från alla sociala aktiviteter i stället. För det blir ju alltid så här. Jag projicerar hela meningen med livet på att vissa människor ska tycka om mig och sen kraschlandar jag på det här idiotiska sättet. Men vad ska jag göra i stället? Bara undvika människor som känns sådär lockande, och aktivt söka mig till såna som känns menlösa? Vad är det då ens för mening? Just nu känns det mellan varven som att jag liksom inte står ut med att vara inuti mitt eget huvud, att jag bara vill stänga av mina tankar, men inte kan. 

Funderar på om jag borde höra av mig och tacka för igår, det hade väl varit artigt. Men vet inte vad jag ska skriva. "Tack för igår, förlåt att jag tillbringade hela kvällen med att sitta i ditt vardagsrum och försöka att inte få en panikattack". "Tack för igår, ha en trevlig sommar ifall vi inte ses" funderar jag på men det låter som ett självmordsbrev eller nåt. Vill ju liksom inte lämpa på hen mitt dåliga mående heller (hen är säkert bakfull och har annat att tänka på). JAJA jag hoppas att sviterna efter det här inte blir alltför långvariga i alla fall. Hälsningar från ert favorit-nervvrak

hide the pain

Hör ibland en viss spaning om överexploateringen av sorg, trauma och deppiga erfarenheter i media, ofta i ganska raljerande ton, nu senast i nån kulturkrönika i GP (hittar inte krönikan så jag kan länka till den men skitsamma, den är säkert bakom betalvägg ändå). Alltså: "Varför måste kändisar non-stop sitta i olika underhållningsprogram i teve och berätta om sin taskiga barndom, sitt dödsfall i familjen eller sin psykdiagnos." Har också hört lite olika spaningar kring vad det Betyder, alltså vad det är i vår kultur som ger upphov till detta. Läste till exempel nånstans att det kanske beror på att smärta och död är så avlägsen i vår moderna kultur, men att vi fortfarande har ett behov att grotta ner oss i misär. Ett behov som förr skulle ha tillfredsställts bland annat av att få titta på offentliga avrättningar och kroppsstraff, men idag får vi alltså tv-fejor som sitter och gråter ut över sin alkade pappa i stället. Betyg på den analysen blir 3/5. Alltså, jag håller väl med om att det finns en sorts drift hos människan att titta på obehagligt våld, avrättningar och lemlästning (om inte annat finns det ju mängder av blodiga skräckfilmer som många gillar att titta på) men jag tror inte att just den driften har så jättemycket att göra med att nån typ ståuppkomiker ska berätta om sin autistiska son i nåt mysprogram på teve.

Här kommer då i stället min lilla take. Jag tror att det handlar om en sorts överkompensation för de ganska starka sociala koder och regler som finns mot att prata om allt som är det minsta deppigt, jobbigt eller sorgligt i nästan alla sociala sammanhang. Detta trots att väldigt många faktiskt har deppiga, jobbiga eller sorgliga erfarenheter som de har en längtan efter att få prata med andra människor om.

Nu får jag väl reservera mig för att min sociala erfarenhet är väldigt begränsad men jag har ju trots allt levt i den här kulturen i snart 40 år och jag har en tydlig känsla av att det ej är comme-il-faut att sätta sig i fikarummet på jobbet eller på AW:n och berätta om sin panikattack som man hade i helgen eller sitt pågående svinjobbiga uppbrott från flickvän/pojkvän som man mår så piss av att man knappt pallar att gå upp på morgonen. (Vill också påminna om att panikångest är en folksjukdom och uppbrott från pojkvänner/flickvänner också är en rätt så "allmänmänsklig" upplevelse.) Ja, jag vet att just de jag nämnde är exempel på ganska ytliga sammanhang, det kan ju hända att folk har o-ytliga sammanhang där de kan prata depp också. Men jag har aldrig haft några nära vänner och jag skulle tippa på att det egentligen är ganska vanligt att inte ha några nära vänner. Speciellt bland folk som mår dåligt, eftersom ju brist på socialt stöd är länkat till att må dåligt.

Jag tror att när en kändis pratar om sin bipolära sjukdom i teve och andra kändisar sitter runtomkring och uttrycker medlidande och det är allmänt mysig, accepterande stämning, så är detta en fantasi man själv kan sitta och leva sig in i. "Oh, tänk vad härligt om jag hade kunnat berätta för Lena på ekonomiavdelningen om att jag blev mobbad när jag var liten, och liksom få lite värme och stöd tillbaka. I stället för att behöva gå runt med det här påklistrade leendet hela tiden." (Och bakom det påklistrade leendet finns också den där känslan av att inte ha nåt att komma med socialt, eftersom just ens egna erfarenheter inte räknas lika mycket som andras erfarenheter av att ha gjort en massa saker som psykiskt friska människor gör -- typ plugga utomlands och ha svinkul, åka skidor etcetera. Eftersom en stor del av allt som man är bara utgörs av mörker i olika former så blir det väldigt lite kvar om man bara ska vara positiv hela tiden, vilket gör att man liksom känner det som att man inte har nån personlighet kvar, vilket kanske gör att man nojar och deppar ännu mer eftersom man liksom inte kan connecta med andra människor. Man bara sitter där med sin stela mask och säger "njääärhääaahäää" och skrattar nervöst typ.)

Jag är lite skör idag. Anledningen till att jag skriver om detta just nu är att jag försökte gå på fest igår, vilket jag upplevde att det inte gick så bra, trots att jag fruktansvärt gärna ville att det skulle gå bra, vilket ledde till att jag i stort sett grät mig till sömns i morse. Jag skulle egentligen vilja komma med lite kontrasterande punkter kring den sociala normen att man måste hålla en glad trevlig stämning också. Jag menar, jag gillar glad trevlig stämning själv. Och jag gillar personer som är psykiskt friska och starka och glada (speciellt personen som jag var på fest hos igår). Och jag förstår att även personer som verkar starka och glada utåt kan bära på jobbiga erfarenheter också o.s.v.. Och jag förstår att det tar energi att lyssna på folks jobbiga berättelser, jag är inte ens själv så peppad på att höra andras jobbiga berättelser. Den där fantasin om att få berätta om sig själv och att få sympati från andra, det är nåt lite egotrippat och oattraktivt över det också, jag vet inte. Men orkar inte brodera ut mer kring det nu. Ville bara skriva av mig typ.

Psykologiskt tillstånd vecka 32

Ibland tror jag att jag har blivit deprimerad igen. (Ser ju mer eller mindre på åren mellan tolv och trettitvå års ålder som en enda lång låggradig depression.) Har olika varianter av dåligt humör -- irritabel och grinig, sänkt och liksom halvapatisk eller nu senast lite mer åt det gråtmilda hållet -- nästan dagligen. Speciellt sen eftermiddag och tidig kväll, av nån anledning. Kanske att jag är ensam med mina tankar för mycket under mina promenader.

Att somna på kvällen har ju aldrig varit nån paradgren, men går sämre än vanligt nu. (Däremot sover jag fortfarande väldigt bra på morgonen... suck. Jävligt ouppskattad talang i detta samhälle verkligen.) Det känns som att jag aldrig får den där sköna sömniga känslan nuförtiden (åldersgrej?). Tänker inte nattetid på "kul saker" eller projekt jag vill påbörja, vilket har varit ett problem tidigare ibland då jag blir för uppvarvad. Är mer lågenergiska labyrintiska tankar som bara liksom... håller på och håller på, och ibland går till lite lätt ångest-anstrukna platser. Har gråtit på natten två gånger den här veckan, intressant eftersom jag annars knappt gråtit sen vintern 2016-2017. Känns som lösa känslor som bara letar efter nåt att fästa sig på.

Jag har utvecklat en olämplig förälskelse/besatthet av en 22-årig rysk youtuber-kille, haha usch. Har väl tittat på olika videor om Ryssland och det ryska språket och därför blev han rekommenderad. Han är nån gamer-kille typ. Är noll intresserad av datorspel. Måste sluta hänga på YouTube så mycket tror jag. (Men ja för all del är hans videor om Ryssland intressanta och lärorika.) Förr hade jag alltid en sån här förälskelse på gång, men då var det killar som fanns i min vardag på nåt sätt. Klasskamrater, lärare, psykologer etcetera. Så det kanske också är ett depressionssymtom.

Hur som helst är det lite jobbigt för att jag nämligen har vanan att konstant föra låtsaskonversationer med personer i mitt huvud, och nu är det så klart "honom" jag "pratar med" hela tiden. (In Sweden we. Sweden blablabla. Who cares.) Ev. lite töntigt/onormalt, men det är väl ett ensamt nöje så gott som något, och i bästa fall kanske jag utvecklar språk- och konversationsförmåga på det sättet. Men ibland hamnar jag i tankar som gör mig dyster på olika sätt. Antar att ämnena som orsakar detta är ungefär: åldrandet, min egen försuttna ungdom, det otilltäppbara hålet i min självkänsla som den sistnämnda har anbringat, att jag aldrig haft eget socialt liv eller pojkvän och att det alltmer ser ut som att jag aldrig kommer ha det heller, trots att jag en gång trodde och förmodligen innerst inne fortfarande tror att det är meningen med livet, och så vidare.

I natt hade killen laddat upp en vlogg från sin resa till en stad i södra Europa, där han hade mage att gå runt och vara fri och ung och vacker och stark och glad. Detta triggar tydligen melankoli hos mig. (När jag var i samma ålder satt jag i en annan stad i södra Europa och mådde piss. Och nu sitter jag på Hisingen och mår inte heller jättebra tydligen.) Men, jag missunnar så klart inte ryska gamer-killen att vara ung och fri i Europa. Tvärtom. Är glad att han finns. Men jag är lite trött på att vara en dysfunktionell gammal sopa. Fan, nu gråter jag igen.

Å andra sidan har jag haft dagar den senaste veckan där jag mått hyfsat och varit ganska energisk. Så det är ju lite blandat. Kanske är jag bara uttråkad och i behov av social stimulans på nåt sätt. Borde kanske inte posta det här men ja, nån poäng tycker jag väl att det finns med att föra bok över sitt liv och sina känslor. Och det är så tråkigt att bara skriva ner det nånstans och aldrig visa det för nån så nu får det bli så här kram.

skammen

(En text som legat bland mina utkast ett tag)
Jag tänker ibland på min ungdom och hur jag verkligen lyckades skämmas över varenda aspekt av hela mitt väsen exakt hela tiden. Mitt utseende var ju givet, kände liksom nån sorts vitglödgat förakt mot min kropp. Ingen hade lika patetiskt små bröst eller lika hopplöst tjock mage och jeansen satt alltid för jävligt. Men även mitt inre. Som tonåring kände jag mig liksom så oändligt tråkig, o-djup och liksom befriad från allt vad livsglädje och charm heter. Som en grå pappfigur när andra var tredimensionella.
  Jag ville ingenting (eller ja... innerst inne ville jag väl bara att andra skulle se mig och tycka om mig, men det kändes liksom omöjligt), var inte peppad på nånting, hade ingen egentlig tillförsikt inför vuxenlivet. Allt det skämdes jag också för. Alla andra tycktes så uppfyllda av sprittande längtan till 18-årsdagen, körkort, sommarjobb, studenten. Jag hade ändå inga* kompisar att festa med så att fylla 18 skulle inte spela nån roll, köra bil eller slava på nåt snabbköp såg jag inte charmen med (vilket självklart var ytterligare tecken på att det var nåt fel på mig) och när studenten närmade sig kände jag mest att gymnasiet helst kunde fått hålla på i tre år till. Gymnasiet visste jag ändå hur det funkade – jag kunde få alla rätt på matteproven, jag kunde sitta och glo på den där snubben jag var hemligt förälskad i och drömma mig bort, jag kunde köpa fler fina kläder inne i stan som sen skulle bli hängande i garderoben för att jag enligt egen bedömning var "för ful" för att liksom vara värd att få ha på mig dem. Jag var inte direkt lycklig men det var kanske en viss mysfaktor över det.
  Jag hade heller ingen speciell smak när det gällde musik eller annan populärkultur, inga seriösa hobbyer och inga politiska åsikter vilket jag så klart också skämdes för. Så fort jag försökte ta mig an såna projekt var det som att en röst i mitt huvud väste "FEJK" så jag kom inte så långt med det. Jag läste mycket böcker i låg-mellanstadieåldern men tappade liksom förmågan att njuta av dem runt 13, förmodligen eftersom större delen av min tid och tankekraft gick åt till att gå runt och fundera över hur allmänt värdelös jag var. Jag gjorde väl några halvhjärtade försök att gilla "svensk hiphop" (alltså gud sån mörk tid i mitt liv) men ja. Och sen gillade jag popmusik typ Britney Spears "ironiskt" eller nåt? Hhhrgghhhh. Innerst inne gillade jag nog Manic Street Preachers senare skivor för att de var så storslaget ledsna. Men jag "fick" liksom inte gilla det eftersom jag inte var "djup" nog så det var inte "på riktigt". (Plus att nån snubbig rockrecensent säkert ändå hade sagt att de var dåliga, jag var liksom besatt av musikrecensioner av nån anledning? Förmodligen för att jag var besatt av åsikter i största allmänhet, eftersom jag själv kände att jag gärna ville ha åsikter men inte visste hur man gjorde.) Jag hade såna märkvärdiga hangups på det där, min brist på ~djup~, min brist på nån sorts fina äkta känslor, jag vet inte. Som en tvångstanke nästan. De fina äkta känslorna var lite vagt definierade men jag minns att jag bl.a. hade väldigt mycket funderingar kring min förmåga till empati, att jag skulle ha nåt sorts fel på den, att jag skulle vara psykopat eller nåt sånt.
  Samtidigt var jag ju aldrig djupt deprimerad eller självmordsbenägen eller så. Och hade inga ätstörningar eller självskadebeteenden heller, orkade bara lite slapp jojobantning. Vilket jag säkert också lyckades skämmas för på nåt sätt – vad mesigt att jag inte ens kunde vara deppig eller skör ordentligt liksom. (Förlåt verkligen.) Ja, jag skulle kunna fördjupa mig ytterligare i alla mina trassliga gamla neuroser men orkar ärligt talat inte. Hursomhelst, allt detta ledde så klart till att jag gick runt och var vansinnigt avundsjuk på alla jag uppfattade som lyckade, coola och välfungerande (ja speciellt tjejerna förstås) och liksom lyckades ta precis allting jag såg, hörde eller läste personligt.
  Sen började jag ju plugga på tekniska högskolan för att jag tyckte att det här med att vara smart/duktig var det enda jag hade att komma med eftersom jag var ful och tråkig, men energin gick gradvis ur mig och jag orkade inte plugga tillräckligt mycket för att klara av studierna längre, vilket ledde till nån sorts nedåtgående spiral av ännu mer missnöje med mig själv som ledde till mer passivitet och så vidare. Så gick jag även genom åren mellan 20 och 30 som en sorts hårt virat litet nystan av ressentiment och kände mig som ett svart hål inuti för det mesta.
  Önskar jag hade nån sorts silver lining att leverera här men om nån har läst tidigare inlägg så vet ni hur mitt liv ser ut idag och det är ju ingen himlastormande framgångssaga direkt. Men ja, jag mår väl bättre nu antar jag. Och faktum är att jag kan se hur de där tankarna gjorde sitt till för att sabba för mig i livet. Inte för att allt bara handlar om att ha rätt attityd, men det är nog svårt att komma framåt om man är övertygad om att man är sämst i världen. Eller ja, en del kanske lyckas piska sig ganska långt framåt med självhat som motivation men man får nog vara en allmänt mer energisk person än vad jag är för att lyckas med det. Jag kan väl också se ganska tydligt hur det fanns en viss narcissistisk sida i allt det här också. Jag verkar ha tyckt att jag måste vara bäst, snyggast, coolast och intelligentast i världen, annars fick det vara liksom.
  Jag tror på allvar att det mest kraftfulla verktyget som finns när det gäller att bli tillfredsställd med livet och sig själv är att sänka sina förväntningar. Därvidlag är det verkligen tacksamt att vara medelålders. Man kan inte hoppas på att bli populär längre eftersom man inte är instängd i samma typer av homosociala miljöer (framför allt skolan) med en massa jämnåriga där såna hierarkier uppstår, och det är för sent att vara ung och lovande också. Det jag personligen kan hoppas på nu är väl mest att jag lyckas sköta mitt nuvarande jobb tillräckligt bra så att jag får behålla det. Och mitt liv är ju på många sätt väldigt privilegierat och idag tror jag faktiskt att jag kan uppskatta mina privilegier på riktigt i stället för att gå runt och tråna efter nån sorts högre och mer meningsfull tillvaro som jag tyckte mig ana precis utom räckhåll. Sen har väl den där npf-diagnosen, tillsammans med år ut och år in av introspektion, gjort sitt till när det gäller att justera mina förväntningar på mig själv och förstå mig själv bättre när det gäller den sociala biten och en del annat (som den där empati-grejen), även om det finns ett visst vemod i det också.
  Alltså, jag har faktiskt kämpat en del med att avsluta den här texten på nåt bra sätt men jag bara blir så trött på mig själv när jag läser den. Tänker mest "orka vara så här självupptagen" typ. Det är ju min blogg så att jag är självupptagen här må väl vara hänt, men jag blir bara otålig när jag ska försöka komma på nåt sätt att knyta ihop säcken. Kanske har tänkt färdigt på den här skiten helt enkelt. Om nån yngre person som mår likadant som jag gjorde skulle råka läsa texten så hoppas jag att den kan vara till hjälp på nåt sätt.

* Det känns alltid fel att säga att jag inte hade några kompisar eftersom folk överlag var snälla mot mig och jag ändå hade en person som jag umgicks med en del i gymnasiet, men jag lämnar kvar det som en överdrift för effekt. Jag jobbar mycket med överdrifter för effekt.

den modiga lilla jobbsökargrisen på nya äventyr

Nu är min sjätte vecka som arbetslös snart till ända och idag har jag varit på min nionde intervju (förstaintervjuer, allihopa). Det känns inte som att intervjuerna den här veckan gått särskilt bra. Intervjuade för en konsultfirma i onsdags, en sån där allmän intervju om vad jag eventuellt kan bidra med där och vilka uppdrag jag är intresserad av och så vidare, men fick väl inte fram så mycket vettigt. Idag intervjuade jag för ett specifikt jobb och det kändes i alla fall som att jag gjorde ett ärligt försök (hade frågor förberedda även om de kanske inte blev så jättebra) men... ja. Har svårt att tro att jag skulle vara en toppkandidat där liksom.
Jag är fortfarande väldigt osäker på att jag ens kan jobba som ingenjör så det är svårt att få fram en trovärdig berättelse om mig själv som lämplig kandidat. Råkade rentav nämna att jag har tankar på att lägga ner hela ingenjörsprylen för rekryteraren idag när hon frågade var jag ser mig själv om fem år, kanske lite väl ärligt där. Jag blir ofta lite för ärlig, tror jag. Tycker det är lättare så.
Känner mig lite fragmenterad, som att hela samordningscentralen därinne har gett upp. Humöret åker upp och ner, det finns ingen kontinuitet. (Men ja, det kanske är bättre än att vara skitledsen hela tiden.) Det är märkligt att befinna sig i det här självutvärderingsläget hela tiden, att försöka hitta på säljiga berättelser om sig själv. Hur jag än gör känns det bara lövtunt och påhittat. Jag får flashbacks till min ungdom och hur jag konstant jämförde mig med andra och ideligen kom till korta och hur tärd och nertryckt jag blev av det i längden. Men nu orkar jag inte stanna i det så långa stunder åt gången längre, har väl inte samma mentala uthållighet som jag hade förr i tiden när det gäller att plåga mig själv med jobbiga tankar.
Över huvud taget är jag lite trött på att tänka på mitt förflutna. "Luckan." Det förlorade decenniet. Vad som egentligen hände, och vad det säger om mig. Känner mig egentligen ganska färdig med det. Men jag måste ju ha nåt att säga om det till intervjuarna så tankarna återvänder dit väldigt mycket. (Brukar väl mumla nåt om min diagnos och en eventuell depression och att jag "tappade farten" eller nåt. Men hävda att de första två åren av studierna ändå "gick okej".) Hade jag vetat hur många intervjuer jag skulle få gå på, trots den där gigantiska skamfläcken på mitt cv, så hade jag kanske inte känt mig så uppgiven och hopplös när det väl begav sig. Jag kände mig liksom redan förbrukad när jag var 23, som jag minns det. Som att allt redan var förstört.
Ja det borde jag ju visserligen ha begripit att det var för jävla dumt tänkt. Men jag orkade väl inte ta livet på allvar. Det kanske kändes för tungt, då. Jag minns verkligen inte hur jag resonerade när jag var 23. Men kanske har jag lärt mig en läxa om det här med positiv attityd, att det både är en nödvändighet och ett ständigt pågående arbete.
Jaeh, är för trött för att skriva egentligen, gick upp halv sju i morse och kunde i vanlig ordning inte somna i går kväll. Men ikväll kanske det går. Hoppas.

om det varit annorlunda

Läste nyss om nån som tagit sig igenom en tung utbildning och den skrev att den hade varit konstant dödstrött hela tiden. Ja så kanske det varit för mig med om jag hade tagit utbildningen på större allvar, lyckats tvinga mig själv till att lägga ner tillräckligt mycket arbete för att bli klar med allt på utsatt tid. Kanske hade jag kört ner mig själv i botten, bränt ut mig. Jag vet inte riktigt var mina gränser går, hur aktiv jag klarar av att vara. Nu körde jag ju ner mig själv i botten på ett annat sätt genom att släppa taget om alltihopa, skaffa ett rejält kasst självförtroende och ligga förlamad i diket i flera år så det var ju inte så bra. Men ändå. Man vet inte.
Har tänkt samma sak om det där med relationer, att om jag hade haft pojkvän nån gång så kanske jag bara mått pissdåligt och blivit skadad på olika sätt. Man hör så mycket om destruktiva relationer och tjejer som gör våld på sig själva bara för att vara killar till lags. Och jag visste så lite om mig själv då. Så i slutändan kanske det var lika bra att det aldrig blev nåt.
Äh, jag vet inte :(

fler självupptagna reflektioner om min diagnos

Såg att senaste numret av Ingenjören hade en special om arbetslivet för personer med Aspergers syndrom, eller "asperger" som det enligt dem kan kallas. Bläddrade bara igenom lite, det såg väl bra ut. Jag tycker att det är lite lustigt att benämningarna Aspergers syndrom, "aspie" och så vidare hänger i så mycket som de gör, att de är så populära. Själva diagnosen finns ju inte kvar i diagnosmanualen längre. Det är inte fråga om nåt "eufemism-löpband" där, att man måste byta ut ordet vart tionde år på grund av stigmatisering. Folk verkar snarare gilla att använda det om sig själva.
  Jag vet fortfarande inte hur jag känner inför att använda det om mig själv, alltså huruvida jag stämmer in på det. Min grundinställning är nog fortfarande att det är omöjligt att komma fram till nåt slutgiltigt svar på det, och att det i viss mån är meningslöst att försöka, men kan inte sluta tänka på det ändå. Det handlar väl om identiteter i slutändan och man kan inte låta bli att vilja ha en. Identitet, alltså. Och varför den sociala biten inte funkat är väl nåt jag alltid kommer att undra över, eftersom det varit en sån stor källa till besvikelse i mitt liv. Jag menar, att jag är avvikande funktionsmässigt i det avseendet på nåt sätt borde väl vara sant. Det är inte som att jag struntat i att skaffa kompisar på pin kiv. Men avviker jag verkligen på ett typiskt autistiskt sätt?
  Jag har aldrig tänkt på mig själv som en som har svårt att läsa av stämningar, ansiktsuttryck, tonfall och så vidare. Har snarare alltid känt mig helt hyperkänslig för såna saker (kan ju knappt titta på teve för att jag är så plågad av sekundärskam till exempel). Nu funderar jag på om det där kanske är en överkompensationsgrej. Att jag i min längtan efter bekräftelse från andra och min rädsla att göra fel på olika sätt har börjat övertolka minsta lilla signal från människor omkring mig. När jag tänker tillbaka på skoltiden tycker jag mig minnas en hotfull, men ändå lite hoppfull, känsla av att famla i mörkret. Kanske har jag inte alls nån intuitiv förmåga att förstå andras beteenden. Kanske har jag bara gått runt i hela mitt liv och försökt bygga upp modeller för hur folk fungerar, överdrivet komplexa modeller med medioker prediktionsförmåga. Äh. Jag vet inte.
  Jag blir hur som helst ofta lite sur på vissa "stolta autister" som ska ondgöra sig över hur löjliga "neurotypikerna" är med sitt intrikata sociala spel och sina subtila signaler etc.. Som hävdar att det är så mycket lättare att prata med andra autister för att de minsann kör med raka puckar. Dels för att jag är lite trött på hela "spy galla över överordnad folkgrupp"-grejen överlag, typ feminister som ska komma med utstuderat elaka och sårande kommentarer om hur Alla Män minsann är så himla värdelösa och hopplösa och i princip borde sätta eld på sig själva. Jo, jag har skrattat åt några av skämten, och det är kanske fel att fokusera på att t.ex. feminister är elaka mot män ibland när en del mäns beteende gentemot kvinnor är sju resor värre, men jag tycker det blir lite utmattande och liksom tröstlöst med alla frätande nedrigheter i längden. Tycker man kan vara lite snälla mot varandra i stället. Jag håller förmodligen bara på att bli gammal.
  Men det blir så märkligt när just autist-aktivister gör det. Det heter ju ändå "autismspektrumet" av en anledning, många är inte supertydligt det ena eller det andra. När jag hör såna kommentarer blir min känslomässiga reaktion oftast "Oh no, tänk om jag själv är en sån där fruktansvärd neurotypiker som de pratar om? :(", eftersom jag är osäker på hur pass hög autism-cred jag egentligen har. Och det är just det där, känslan av att behöva leva upp till nåt i utbyte mot ökad förståelse, som gör att jag drar mig för att committa till etiketten. Är fascinerad över hur självsäkra en del är i sina autist-identiteter. Men har ju visserligen alltid varit fascinerad över hur nån kan vara säker på nåt över huvud taget, i stället för att uppleva världen som ett hopplöst utmattande gytter av detaljer som man kan fetglömma att nånsin få nån ordning på, som jag. Höhö. (Jo, jag vet att det inte är nån vidare verkshöjd på spaningen att Världen Är Komplicerad.)
  För mig är den "naturliga sociala förmågan", eller vad det nu är som icke-autister eventuellt besitter, i alla fall inte alls nåt fånigt eller onödigt. Det har snarast status av nåt magiskt, gäckande och potentiellt väldigt meningsskapande. Jag hade det nästan som religion som yngre, tanken på att jag nån dag skulle kunna liksom knäcka koden och bli socialt lyckad. Samtidigt misstänkte jag ofta (sen tidiga tonåren) att jag saknade nån sorts medfödd utrustning som behövdes, vilket ju är lite anslående i ljuset av den diagnos jag senare fick.
  Ja, så här kan man ju hålla på. Det jag vill ha sagt är kanske: Det är en väldigt fin och bra och användbar förmåga att ha, att kunna känna in andra människors sinnesstämningar och kommunicera på ett intuitivt vis. Det är också okej att inte ha den förmågan. Förmodligen är det många som ligger nånstans mittemellan också. Eftersom det finns fler som har den än som inte har den så får de som inte har den ofta försöka anpassa sig efter majoriteten. Det kan vara jobbigt och smärtsamt på olika sätt och bli ett hinder i livet, men man får kämpa på.

Berättelser som berört mig

Jag är ingen större konsument av kultur. Det är nåt jag skämts för en del, tänker att det liksom är nåt man bedöms efter som person, som andra kan gå på när de försöker förstå vem man är. Vad man gillar för film, musik och så vidare. Lågt kulturintresse = själsligt outvecklad, liksom (obs tror verkligen inte att det nödvändigtvis är så). Men jag har inte det där drivet att leta reda på och ta del av filmer, tv-serier, böcker, musik. Det jag faktiskt konsumerar blir lite hipp som happ. En del blir ganska "finkulturellt", kanske mest på grund av min kulturtant till mamma som jag lånar böcker av ibland och ser film ihop med (nu senast American Honey, den var... jobbig).
Jag kom att tänka på att två berättelser jag verkligen blivit berörd av har en del gemensamt. Det ena är filmen Pianisten, med Isabelle Huppert, som jag råkade se med mina föräldrar när jag var i sena tonåren och blev fullständigt överkörd av. (Tips: Se inte den med dina föräldrar.) Har aldrig sett om den, eller läst boken den är baserad på. Den andra är den korta romanen On Chesil Beach av Ian McEwan som jag läste för två somrar sen. På ett lite ytligare plan är de lika för att musikaliskt bevandrade, sexuellt avvikande kvinnor (the best kind, höhö) står i centrum i båda.
Men det som fångade mig mest är det här med de misslyckade relationerna. Att två personer försöker ha en romantisk-sexuell relation och sen... går det bara inte, allt bara brakar ihop på ett katastrofalt vis. Och båda skildringarna är helt gastkramande. I Pianisten så är det (som jag minns det) totalt dysfunktionellt från början till slut, det blir knappt nåt av alltihopa? För det unga paret i On Chesil Beach verkar allt se bra, fint, normalt ut fram till att de ska "fullborda" relationen och det visar sig att de milt talat är på lite olika våglängder. I båda fallen kan man kanske säga att relationen misslyckas för att kvinnan av olika skäl inte kan, är oförmögen, inkompetent att spela sin roll på nåt sätt? Det är tydligen nånting som är fascinerande för mig.
Jag har inte så mycket mer erfarenhet av relationer nu än jag hade när jag var arton. Jag identifierade mig väldigt starkt med huvudpersonen i Pianisten då, men jag vet inte om jag egentligen har så värst mycket gemensamt med henne (är mycket sämre på att spela piano i alla fall). Jag tror att en sak som bidrog till att jag blev en sån klangbotten för filmen är att jag (så klart) var förälskad i nån kille i min gymnasieklass som faktiskt gav mig en del uppmärksamhet. Alltså, han började prata med mig ibland och så där, var trevlig mot mig. Han var nog trevlig mot alla men i vilket fall. Och då ville jag väl komma på nåt kul eller intressant att säga men upplevde för det mesta att jag misslyckades fatalt vilket gav upphov till en hel del smärta.
Den där känslan av att få uppmärksamhet av nån man verkligen vill få uppmärksamhet av, men inte kunna göra nåt vettigt av den, var väldigt tongivande för min ungdom och ledde nog till att jag ofta mådde rätt så dåligt. Jag har aldrig upplevt mig som mobbad eller utfryst med flit, bara socialt utanför av ren inkompetens. Jag hade dessutom en bild av mig själv som en allmänt värdelös och dålig människa på nåt sätt. Tråkig och ful och dum så klart, men dessutom liksom moraliskt och känslomässigt urholkad? Död inuti på nåt sätt.
Och när det är nån man har "speciella" känslor för som sträcker ut en hand mot en, men man känner sig oförmögen att svara på ett bra sätt, är det ju extra jobbigt så klart. Jag tolkade in mycket av det i Pianisten – en ensam och socialt missanpassad kvinna får närmanden från en attraktiv ung man som verkar snäll och fin, men kan inte besvara dem på nåt vettigt sätt för att hon är för trasig och skev, och så gör smärtan och misären entré. Det finns nog väldigt mycket mer att säga om historien, kanske skulle jag läst den helt annorlunda idag, men det känns på ett sätt fint att ha haft en Stor Kulturupplevelse på det där sättet. Ja, jag var nog inte så lite melodramatisk...

The weirdness

Dagarna flyter på, och jag sysselsätter väl mig (mest med att typ dricka te och ta promenader, känns det som, men i alla fall). Bara nån gång emellanåt trillar jag ner i nåt existentiellt hål och tänker på. Ja. Att man finns. Och är pissgammal och numera alltså bor ... hos mormor? Och har vaskat hela sin ungdom och ... så vidare. Idag kom jag till exempel att tänka på mina chanser att nånsin hitta nån som kanske kan lära sig att tycka om mig och var tvungen att gråta en skvätt. Ja, det är för mycket alltihopa. Men som sagt. För det mesta håller jag mig sysselsatt.
Snart är det sommar och somrarna är ju i och för sig alltid konstiga ändå. Ödsliga, riktningslösa. Runtomkring mig är folk inriktade på att få ut maximal njutning ur sina surt förvärvade lediga stunder, "slappa", sitta i solen. För en gångs skull är det inaktiviteten, det vill säga det jag brukar ägna min tid åt, som är normen och det eftersträvade, men allt känns bara så fel. Där går jag runt i fula kläder (så svårt att klä sig vettigt på sommaren), en evig svettrand i pannan, den migräninducerande solen i ögonen och med nån sorts lågintensiv stum panik inuti.
Asså förlåt för att jag är ett emo, vet egentligen inte om jag borde skriva så mycket om ~känslor~, börjar allt oftare känna att det liksom är olämpligt. Borde nog inte skriva över huvud taget, och borde väl inte ge luft åt känslorna kanske. Men jag tänker att det här åtminstone ett tag till får vara min skräphög där jag kan få ut den här typen av gnäll. Kunde ju skriva privat dagbok men det känns så tråkigt, som att lägga tid på att formulera sig på en papperslapp och sen kasta den i en sjö.
Jag har blivit kontaktad av en gammal bekant på LinkedIn vilket känns så märkligt på många sätt. Tittade på hens kontaktlista. Herregud. Nån av de gamla klasskamraterna är numera Postdoctoral Research Fellow på, låt säga, ett prestigefyllt universitet utomlands. Och här går jag och skrotar, liksom. Utöver alla eventuella jobbiga känslor kring sånt här -- andras karriärer, alltså -- så är det ju rätt fantastiskt. Som en sällsamt lysande parallell värld som nån gång nuddat vid min egen. Minns när jag lånade ut toaletten i mitt studentrum till personen som numera är Postdoctoral Research Fellow under nån nollningsaktivitet som hölls utomhus i närheten, en augustikväll för så många år sen. Alla dessa märkvärdiga (på ett bra sätt, alltså) människor som korsat mina vägar.
Jaha, nu gråter jag igen. Äh, jag orkar inte med mig själv nu. Ryck upp dig ditt dumma gamla skrälle.