Är för trött för att jonglera både mina huvudåtaganden (för tillfället jobbsökning och att försöka komma på vad jag ska göra av resten av mitt liv) och diverse hobbyer. Känns som att det inte blir något gjort, allra minst att skriva här.
I alla fall. En grej flimrade förbi på Instagram igår och idag när jag tog en kvällspromenad började jag tänka på det igen och fick lust att babbla lite. Numera brukar jag inte ha Instagram på telefonen längre, eftersom jag försöker undvika att sitta och doomscrolla i sängen. Ofta känns appen nästan som psykologisk terror, ibland börjar den servera en massa info som gör mig upprörd, och eftersom jag tampas med nedstämdhet och oro till och från känns det bara onödigt att ha den tillgänglig.
Men jag använder ändå IG på datorn för att prokrastinera ibland och igår dök alltså den där grejen upp. Det var nån serie av nån amerikansk konstnär. Personen ifråga utgöt sig om att han, som transman, hemskt gärna ville se ut som en viss typ av "fruity gay guy" och därför ibland klädde sig på ett visst sätt, som den här idealpersonen han ville vara antar jag. Men då blev han bara felkönad (alltså, folk trodde att han var en tjej) eftersom hans kroppsform syntes tydligt. Bilderna visade hur han ville se ut: en lång, smal kille i nån form av hipsteraktig, retro-sportig outfit med korta shorts. Och hur han faktiskt såg ut: En kortare person i liknande outfit med tydligt markerad midja.
Antar att den här typen av content är lite lätt triggande för mig eftersom det påminner mig om hur jag alltid har känt inför min egen kropp. "BYT PLATS MED MIG!!!" vill jag skrika. Eller ja, byt kropp med mig kanske. Jag hade kunnat klippa av mitt lillfinger för en markerad midja, en tunnare kroppsform med smala axlar, mindre mage och ett par riktiga tjejbröst som man ser att det är tjejbröst i stället för de här idiotiska chipstuttarna i kupstorlek AA som jag begåvats med. Alltså, vet att jag gnällt om det förut och jag kan inte riktigt uttrycka i ord hur gärna jag skulle velat ha ett par normala bröst. Finns nog inget jag önskat mig mer i livet, tror jag. (Och nej jag vill inte skaffa implantat, det kommer förmodligen inte bli snyggt på min kropp ändå, leder till hälsoproblem, måste bytas ut vart tionde år, är säkert jätteobekvämt och så vidare. Vill ha ett par riktiga.) Det känns jobbigt att en del har fått allt det där helt gratis men inte vill ha det, på grund av att de jättejättegärna vill vara en "fruity gay guy" i ett par hipstershorts i stället. Alltså, ingen aggression mot personen i fråga. Jag vet precis hur han känner, det jag känner är ju bara en annan version av samma sak. Känslan av att absolut. inte. palla. att man lever i just den här kroppen.
Det om detta.
Har börjat titta jättemycket på nån australiensisk kommunistsnubbe på YouTube, mest för att jag är lite kär i honom men också ja för att han har intressanta perspektiv på världen antar jag. Man kan bli lite trött på mainstream kulturvänster som bara gnäller om samma saker hela tiden. Australiensiska kommunistsnubben gnäller också om vissa saker hela tiden (mest om Israel och att amerikanska leftists är dumma i huvet) men det är i alla fall inte samma saker. Tycker också det är skönt att få höra att ens egna problem egentligen är meningslösa och att man egentligen är absurt privilegierad, lite som att bli frälst från sig själv liksom. Det känns som att nån häller isvatten på ens hyperindividualistiska själ.
