den modiga lilla jobbsökargrisen på nya äventyr

Nu är min sjätte vecka som arbetslös snart till ända och idag har jag varit på min nionde intervju (förstaintervjuer, allihopa). Det känns inte som att intervjuerna den här veckan gått särskilt bra. Intervjuade för en konsultfirma i onsdags, en sån där allmän intervju om vad jag eventuellt kan bidra med där och vilka uppdrag jag är intresserad av och så vidare, men fick väl inte fram så mycket vettigt. Idag intervjuade jag för ett specifikt jobb och det kändes i alla fall som att jag gjorde ett ärligt försök (hade frågor förberedda även om de kanske inte blev så jättebra) men... ja. Har svårt att tro att jag skulle vara en toppkandidat där liksom.
Jag är fortfarande väldigt osäker på att jag ens kan jobba som ingenjör så det är svårt att få fram en trovärdig berättelse om mig själv som lämplig kandidat. Råkade rentav nämna att jag har tankar på att lägga ner hela ingenjörsprylen för rekryteraren idag när hon frågade var jag ser mig själv om fem år, kanske lite väl ärligt där. Jag blir ofta lite för ärlig, tror jag. Tycker det är lättare så.
Känner mig lite fragmenterad, som att hela samordningscentralen därinne har gett upp. Humöret åker upp och ner, det finns ingen kontinuitet. (Men ja, det kanske är bättre än att vara skitledsen hela tiden.) Det är märkligt att befinna sig i det här självutvärderingsläget hela tiden, att försöka hitta på säljiga berättelser om sig själv. Hur jag än gör känns det bara lövtunt och påhittat. Jag får flashbacks till min ungdom och hur jag konstant jämförde mig med andra och ideligen kom till korta och hur tärd och nertryckt jag blev av det i längden. Men nu orkar jag inte stanna i det så långa stunder åt gången längre, har väl inte samma mentala uthållighet som jag hade förr i tiden när det gäller att plåga mig själv med jobbiga tankar.
Över huvud taget är jag lite trött på att tänka på mitt förflutna. "Luckan." Det förlorade decenniet. Vad som egentligen hände, och vad det säger om mig. Känner mig egentligen ganska färdig med det. Men jag måste ju ha nåt att säga om det till intervjuarna så tankarna återvänder dit väldigt mycket. (Brukar väl mumla nåt om min diagnos och en eventuell depression och att jag "tappade farten" eller nåt. Men hävda att de första två åren av studierna ändå "gick okej".) Hade jag vetat hur många intervjuer jag skulle få gå på, trots den där gigantiska skamfläcken på mitt cv, så hade jag kanske inte känt mig så uppgiven och hopplös när det väl begav sig. Jag kände mig liksom redan förbrukad när jag var 23, som jag minns det. Som att allt redan var förstört.
Ja det borde jag ju visserligen ha begripit att det var för jävla dumt tänkt. Men jag orkade väl inte ta livet på allvar. Det kanske kändes för tungt, då. Jag minns verkligen inte hur jag resonerade när jag var 23. Men kanske har jag lärt mig en läxa om det här med positiv attityd, att det både är en nödvändighet och ett ständigt pågående arbete.
Jaeh, är för trött för att skriva egentligen, gick upp halv sju i morse och kunde i vanlig ordning inte somna i går kväll. Men ikväll kanske det går. Hoppas.

dan före kanelbulleafton

Nån gång i somras kom jag på att det kan bli en sorts instant poesi om man bara hittar på oväntade kombinationer av adjektiv och substantiv.

det lakoniska gräset
den tankspridda himlen
de ängsliga prästkragarna

Nu är det inte sommar längre tack och lov. Usch vad jobbig den där värmeböljan var, blev helt deprimerad. Jag har lika mycket noja som alla andra medelklassmänniskor med vaga vänstersympatier för klimatet (och fascismens frammarsch och allt annat otäckt som håller på att hända, fast jag blir rätt trött på de känslorna hos mig själv också, orkar inte gå in på varför just nu) men jag tror nog mer det var vädret än klimatet jag mådde dåligt av. Aldrig kunnat njuta av värme och sol. Får en sån ödslig känsla av den typen av väder, det känns fejkat som en glättig yta över en avgrund på nåt sätt. När det är mulet eller regnar, som nu, känns världen liksom mer närvarande.
Har blivit av med mitt lilla jobb. Jobbar sista dagen på fredag. Har alltid hatat att söka jobb (eller tanken på det snarare, har väl aldrig gjort några ordentliga försök egentligen) men på ett sätt tycker jag att det är lite spännande den här gången. Och jobbet jag har haft har ju känts lite mer som ett låtsasjobb/välgörenhetsarrangemang och det är väl inte helt optimalt att vara anställd av en kompis på det här sättet så det var väl lika bra att det tog slut, även om jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten.
Men undrar verkligen om jag klarar av att jobba heltid egentligen. Verkar som att deltid nästan aldrig efterfrågas av arbetsgivare och om jag jobbar lika lite som jag gjort det här året lär jag ju aldrig kunna tjäna tillräckligt med pengar för att fixa egen bostad. Så det vore bra om jag bara kunde "bita ihop" och bli normal liksom, men tyvärr tror jag inte det funkar så med hänvisning till tidigare erfarenhet. Idag har jag varit uppe sen innan klockan åtta för en gångs skull (försöker göra "ett ryck" med dygnsrytmen för 7812368:e gången i mitt liv) och har varit seg hela dagen och känner mig halvdöd. Hur ska man hinna nåt annat? Träning? Fritidsintressen är väl bara att glömma. Kommer ligga och stirra upp i taket hela helgerna. JAJA borde väl inte skriva om alla mina svagheter för då googlar väl nån potentiell arbetsgivare vips upp det. Nu orkar jag inte babbla mer.

Anyways, fuck it, what's been up man?

(Okej, CW bantning/träning/kropp/vikt etc.)
Avd. "Person man aldrig trodde att man skulle bli": En sån som gnäller om att den inte kan träna för att den är sjuk. Förra veckan hade jag lite ont i halsen en dag och var lite febrig dagen därpå så fick ställa in en träning. På lördagen kände jag mig mer eller mindre återställd (får väldigt sällan allvarliga förkylningar som varar i mer än nån dag) men var ändå lite osäker så det slutade med att jag tränade lite halvhjärtat. Tog en halv löprunda och ett par övningar.
Idag var det äntligen (alltså lol?!) dags för min löprunda igen, men då har jag sådär fjantigt pytteont i halsen nu igen? Asså. Fick räcka med en kortare promenad (tar nog ytterligare en sväng senare idag, jag brukar promenera på kvällen också). I de obekväma träningskläderna och allt, jag hatar att ha sportbehå på mig. Men men. Det är viktigt att lyssna på kroppen faktiskt. Hjärtmuskelinflammation låter ju inget vidare. Efter att jag kom hem åt jag visserligen, i mitt vresiga och hungriga tillstånd, en bytta kvarg som gått ut för en vecka sen så nu får jag väl verkligen skylla mig själv om jag blir sjuk.
En av anledningarna till att jag blir lite stissig är att jag märkt hur jävla snygga mina ben, eller i alla fall vaderna, har blivit av allt löpande och jag verkligen inte vill att det ska försvinna. Men ibland får man som sagt ge sig till tåls. Jag vägde mig i alla fall idag och hade gått ner ytterligare ett och halvt kilo sen för ett par veckor sen. Om det resultatet nu var rättvisande, så har jag alltså med råge gått förbi 25-kilosstrecket nu sen jag påbörjade viktminskningsprojektet i början av 2016. Jag är egentligen lite misstänksam för det känns inte som att jag anstränger mig särskilt mycket. Visst, jag är försiktigare med godis och sådär, och jag äter inte så stora måltider under dagen – större delen av kalorierna får jag nog i mig vid middagen. Men jag borde kolla sköldkörteln, det kan ju hända att min Graves kommit tillbaka. Fast mormor säger att vårdcentralen är så kass här.
Annars då? Jo, sommaren har varit ganska bra och jag har hunnit med ett par kortare utflykter med föräldrarna till Västergötland och Bohuslän och ganska mycket hobbyutövande. Annars är väl den största nyheten att jag fått lite jobb! Vill inte berätta för många detaljer men har jobbat några timmar under juli, övat lite på relevanta saker under augusti och kommer kunna arbeta ungefär så mycket som jag har lust med framöver så det är ju fantastiskt. Det är inte direkt relaterat till utbildningen utan handlar mest om... programmering, kan man säga. Inte mig emot.
Jag har inte sökt jobb alls, jo det är fruktansvärt slappt av mig men jag pallar knappt ens att titta på mitt sorgliga CV och tänka på hur jag ska försöka sminka om skiten till nåt som går att presentera. Måste verkligen bli av med den där beröringsskräcken. Jag vet att det går på nåt sätt, om jag som hatade att springa kan börja springa tre gånger i veckan så har jag bevisligen nånstans förmågan att ta mig för saker som jag tycker är jobbiga. Men nu har det ju, åtminstone tillfälligt, löst sig på annat sätt och jag har nåt som påminner om en fot in på arbetsmarknaden. Så ja. Det är bara att tacka och ta emot. Som med så mycket annat i mitt liv.

en tanke + status

Kom på häromdagen att prokrastinering och dylika undvikande beteenden är psykets svar på allergi? Alltså: känslorna, som liksom immunförsvaret är ett viktigt system som är till för att skydda en, överreagerar på ett cocoloco sätt på nåt yttre stimulus och så blir allt helt fuckat i stället. Ja en halvbra jämförelse kanske hehe.
Har en sån där frustrerad missnöjd dag. Jag kan inte gå ut på min promenad eftersom det regnar, så nu är jag sådär typiskt mosig i huvudet och har ont i nacken. Jag var bjuden hem till föräldrarna för att äta middag och se en film som mamma ville se, men har kommit på att jag inte har tid p.g.a. skolarbete och annat :/ Tråkigt att behöva tacka nej när man egentligen vill. Plus har ätit och sovit dåligt hela veckan. Ja, jag får väl ta promenaden i kväll i stället. Och det är ju bra med regn. För växterna och allt. Hejdå.

Ofrivilligt modeinspirerad

Från att ha varit ganska ointresserad av kläder de senaste åren så är jag just nu helt matt av habegär inför typ hela klädbutikernas sortiment. Det beror nog delvis på att jag nog gått ner så mycket att jag kommer i deras kläder nu (ligger runt 80 kg-strecket nu, så har gått ner över 20 kg sen början av förra året), och att jag har lite mer livspepp och kanske tänker mer på min sociala presentation inför eventuella nya situationer. Men det finns så mycket fint nu! H&M och Monki lyckas trycka på alla mina knappar samtidigt. Framför allt med alla skojiga material (jag är en skata, eller kanske en wannabe-goth). Mesh (fin- eller grovmaskig, älskar båda), spets, tyll, krossad sammet, metallic, glitter, till och med det där konstiga krinklade glansiga syntetmaterialet som dykt upp... Och alla dessa toppar och klänningar med spaghettiband som kommit och alla 90-talsflörtar och den allmänna anything goes-stämningen.
Det finns nog drag av ålderskris i det hela också. Men skitsamma liksom. Tror inte så många bryr sig om hur pass age appropriate jag klär mig. Jag var bjuden på lillasysterns 30-årskalas och skulle shoppa nåt att ha på mig, och råkade köpa hela tre konstiga svarta genomskinliga saker. En topp i finmaskig mesh med lång ärm och picot-kanter (alltså såna där "vågiga" kanter, så fint!) från Monki, en långärmad topp i grovmaskig mesh/fisknätsmaterial från Gina, och en svart spetsklänning som var nermarkerad på H&M. Samt en långärmad svart knälång klänning i ribbad viskostrikå från rean på Gina, också med picot-kant vid ärmen och längst ner.
Det slutade med att jag hade den finmaskiga meshtoppen med svart linne under på festen och kände mig ganska fin (mönstrad kjol nertill). Festen gick okej, fester är ju milt uttryckt inte mitt safe place och jag kände inte så många men det var inte så farligt. Trikåklänningen har jag också haft, den är användbar och fin (fast inte särskilt somrig), men de andra sakerna väntar på att användas. Har beställt en enkel svart knälång trikåklänning med smala axelband att ha som underklänning till spetsklänningen, när jag nu ska få tillfälle att ha den (den levererades med en egen underklänning men den var i polyester, det blir så elektriskt). Men jag tror jag kan använda klänningen jag beställt till en hel del annat också.
Det här känns lite som min dagbok från gymnasiet, den handlade typ bara om vad jag shoppat (och lite om The Sims, bantning och allmän teen angst). Men nu får det nog snart vara nog, känner jag. Jag behöver inget mer inför sommaren då jag redan har jättemånga sommarkjolar och kan ha alla mina t-shirtar som vanligt. Det finns ju också nån sorts mörk understämning i hela konsumtionsfesten. Världsläget och allt det där. Plus att det var rätt skönt att vara ointresserad av mode och nu känner jag att jag dras in i det igen och det har jag ingen lust med. Behöver som sagt inga fler hobbies, och att gå runt och försöka vara "fashion" känns som ett hopplöst projekt. Vill egentligen mest... slippa vara nånting alls, inte ha nån självbild över huvud taget, nåt åt det hållet. Äh jag vet inte.

Vecka 14

I fredags, efter en fyra timmars brottningsmatch med Bibtex, skickade jag till slut in uppsatsen. Sen skulle jag starta igång Spotify och såg "Ta hand om varandra" skrivet på startsidan. Gick in på Sveriges radio och läste om eländet. Ja det la ju sordin på stämningen lite grann. Jag fick hursomhelst feedback från examinatorn oväntat snabbt, då han tydligen prioriterar att läsa exjobbsrapporter på fredagskvällar. Han tyckte det gick att lägga fram i nuvarande form, så jag kanske hinner innan sommaren.
Har tillbringat helgen lite i den speciella projekt-yra som uppstår när man har blivit av med en stor propp i pipelinen. Flyttlasset går ju på fredag så jag har lagt en hel del energi på att packa, men det återstår ganska mycket. Har ingen större systematik i det, springer mest fram och tillbaka allteftersom jag kommer på nya saker att göra. Men det är väl bättre att vara all over the place än att vara... ingenstans. Eller att inte göra nånting. Har alltid hatat att packa, och flyttpackning är ju som att packa inför en resa fast hundra gånger värre, men nu tycker jag faktiskt rentav att det är roligt. Känner att jag börjar få förståelse för att det faktiskt kan vara kul att gripa sig an ett stort projekt, att man kan ha en entusiasm inför det, även om det är nåt man "måste" göra. Det blir väldigt mycket lättare då.
Har varit och shoppat lite idag, det är väl nåt jag tyckt att jag borde göra eftersom jag både fyllt år (för flera veckor sen nu) och lämnat in rapporten, och eftersom jag har lite extra pengar på kontot. Det var alltid mitt sätt att "fira" saker förr i tiden, köpa mer färggrant krafs. Har allt svårare att njuta av det dock, det finns så mycket grejer och det är hopplöst att välja nåt som känns värt pengarna, det är mest frustrerande. Hela poängen är ju att köpa nåt trams bara för att pigga upp sig, men jag vet inte. Köpte nåt (ganska dyrt) nagellack häromdagen också och blev inte ens glad. Ja, det är väl positivt på många sätt att man inte är lika konsumtionssugen.
Blev rätt tråkiga grejer i alla fall, bl.a. några par trosor från Åhléns. Sen Lindex slutade göra sin briefs-modell med spetskanter har jag inte lyckats hitta nån ny modell som känns hundraprocentig. Har rätt specifika krav. De ska vara ordentligt låga så att de sitter under magbullen liksom, annars kommer de bara att rulla ner sig eller hänga, och helst breda i sidorna då det är överlägset ur bekvämlighetssynvinkel. Hipstermodell typ, men det verkar inte finnas nånstans längre? Skön mjuk resår runt alla hål. När det bara är en fåll runt benhålen tycker jag mest att de åker omkring, men pallar inte hård jobbig resår som skär in, det kan förstöra en hel dag. Men naturligtvis får inte resåren vara för slapp heller. Vettigt material, bomullstrikå med stretch, och inga jävla sömmar fram eller bak tack. Men det verkar nästintill omöjligt att hitta. Hursomhelst, nu köpte jag tre olika modeller så får hoppas att åtminstone nån av dem funkar. Nåt måste man ju paketera den gamla hängröva i.
Med denna fascinerande info lämnar jag dig nu, har redan suttit och möglat framför datan för länge och snart måste jag fixa middag. Blir upplysningsvis spaghetti och köttfärssås, måste tömma frysen och hade fryst blandfärs. Herrå