Sue

Det är ännu en grej med filmen The Substance (2024) som jag tänkt lite på (nej, jag kan inte komma över den nej). Nånting med figuren Sue. Alltså den unga, sexiga versionen som föds ur den medelålders huvudpersonen Elisabeth efter att hon tagit substansen. Jag tror att jag har identifierat något av det som gjorde att jag blev så tagen av filmen. Sue är nämligen essensen av den där tjejen som man alltid velat vara. Essensen av hur idén om själva livet såldes till oss när vi var unga.

Bild från filmens officiella instagram @trythesubstance. (Älskar örhängena förresten)

Sue är en mycket platt figur. Filmens persongalleri är visserligen inget under av psykologiskt djup i övrigt heller (antar att Elisabeth är den mest komplexa figuren, men även hon är lite ofullständig och full av svårtolkade motsägelser). Men Sue har bara en egenskap: Snygg Tjej. Hur ska man beskriva Sue? Snygg tjej. Vad jobbar hon med? Snygg tjej (det vill säga att dansa i minimal baddräkt framför en kamera som ideligen zoomar in på hennes tajta röv). Vad har hon för fritidsintressen? Snygg tjej (det vill säga att gå på cool nattklubb med sina snygga kompisar och ligga med snygga killar). Okej, hon har kanske ett karaktärsdrag till, och det är en viss grymhet. Hon är väldigt elak mot Elisabeth, som ju på sätt och vis är hennes mamma. Men det kanske ingår i konceptet Snygg Tjej också. Som Snygg Tjej står man liksom över alla andra vanliga dödliga. Varför skulle man känna nåt annat än förakt för dem.

Elisabeth ligger i nån sorts koma, naken på badrumsgolvet, medan Sue har fullt upp med att leva sitt Snygg Tjej-liv. Sen får Elisabeth städa upp röran efter Sues fester, och blir alltmer åldrad eftersom Sue hänsynslöst överskrider sitt tillåtna antal aktiva dagar. Tänker att detta, att ligga i koma på badrumsgolvet medan en fantasiversion av en själv lever livets glada dagar, är en ganska hyfsad metafor för depression, maladaptivt dagdrömmande och den där desperata längtan efter att bara få vara nån annan, snyggare, mer spännande, kanske yngre. När man bara kopplar bort sitt eget hopplöst omagiska liv och drömmer sig bort till en verklighet utan hinder. Jag har tyvärr en del erfarenhet av detta. Stora delar av min faktiska ungdom gick åt till det.

Filmens estetik påminner också om min gamla Y2K-ungdom. Tänker mycket på den där skandalösa musikvideon till låten Satisfaction av Benny Benassi när Sue och hennes dansare åmar sig i TV-studion. Det dansas visserligen inte så mycket i den videon, som jag minns det ligger tjejerna mest på alla fyra och använder borrar och andra verktyg, men låten är lite lik musiken i filmen och de minimala glansiga kläderna går igen. Vi får också se Sue hantera en borr på ett annat ställe i filmen.

Den färgglada, glamouröst musikvideo-liknande skildringen av Sues liv är kongenial eftersom dagdrömmar ofta är naiva och simplistiska. Även faktiska snygga partytjejer med framgångsrik karriär har väl problem i livet. Men dem slipper man om man bara sitter och dagdrömmer ihop alltihopa. Nackdelen är att man negligerar sitt eget liv och går miste om tillfällen att skaffa erfarenhet. Och så hinner man bli gammal. Eller, ännu äldre.

Jag vet inte varför jag håller på så här, med dagdrömmandet menar jag. Det är väl bara ett olyckligt karaktärsdrag. En romantisk läggning, nån sorts essentiell evig missnöjdhet. En övertygelse om att livet skulle kunna vara nåt annat. Eller bara ren slapphet. Vad är alternativet då? Hur gör man när man är glad egentligen. Jag antar att det handlar om att vara passionerat engagerad i åtminstone nånting, eller gärna flera saker, man håller på med här och nu. Nåt som känns kul och ger en känsla av att vara på väg nånstans. Men det kan ju vara svårt när man inte älskar sin huvudsysselsättning (jobb, skola eller arbetssökande). Den suger ut allt liv och den enda energin som finns kvar räcker då bara till de där fantasierna. Taskigt.

tips för lipsillar

Jaha, dag två av hjärtesorg nu igen då. Jag skriver ner hur dåligt jag mår på en skala från 0-5 ledsna gubbar i kalendern varje dag, igår var det 5, får se vad jag skriver idag. Kanske bara 1-2 än så länge men det brukar ju ofta bli värre mot kvällen. Inte gråtit nånting än idag men ögonen är fortfarande svullna och det känns lite ömt i näsan. I alla fall här är några saker som hjälpt lite grann för mig:

-- Jag hatar ju egentligen hudvård, men det kan ju ändå vara ganska skönt att tvätta ansiktet och smörja in sig när man gråtit mycket. Jag gillar ögongelen från Emma S., använde den alltid förr men nu har jag börjat använda ögonkrämer som är mer anti-age o.s.v., men en svalkande gelprodukt är väldigt skön i såna här lägen. Skonsam utan aktiva ingredienser o.s.v., men återfuktar och ska ha en avsvällande effekt p.g.a. koffein. En annan produkt som är väldigt skön på ett rödgråtet ansikte är en sån där fuktsprej, det är i stort sett bara vatten och förmodligen 100% verkningslöst vad gäller hudvårdande egenskaper, men jag har en från Lumene t.ex.. (Stor bonus med sprejflaskor för kladdhatare som jag, att man slipper ta i huden.)

-- Produktivitet, jag är ju väldigt långt ifrån en workaholic men kan kännas bra att hålla sig upptagen och försöka få lite extra saker gjorda på jobbet. Hobbyprojekt funkar också bra, det kan vara ett bra tillfälle att ta tag i det där sömnadsprojektet eller vad det kan vara. Självhjälpiga projekt/att starta "goda vanor" kan också vara bra men kanske inte om man tar dem till överdrift (börja tokbanta eller träna som en galning, om man inte gör det annars, känns ju bara destruktivt). Planera framåt, kanske man är bjuden till nån fest framöver eller ska på nån resa, då kan man börja planera outfits och sånt redan nu typ, annars boka in nån aktivitet.

-- Träning i allmänhet, gick ut och sprang idag (springer bara korta rundor för humörets skull) och det började regna. Jag tycker verkligen att det är skönt att springa i regn så det kändes jättebra.

-- Lyssna på podcasts om "intressanta ämnen" typ

-- Ovanstående punkter har ju mycket hamnat om distraktion, som är bra i de flesta former, men problemet är ju när man ska sova för då kommer tankarna gärna tillbaka. Har inget jättebra tips här men nässprej för att kunna andas ordentligt tycker jag att man kan unna sig de dagarna när det är som värst. Samt ett glas vatten vid sängen, känns som att man blir så uttorkad av gråtandet. Annars får man väl försöka mindfulnessa sig till sömns så gott man kan. Har man kommit in i ett gråtstim så blir det som nån sorts självgående spasmer som kommer och går. Man kan försöka ta några djupa andetag och tänka på ingenting när man känner att det kommer en snyftattack, ibland funkar det för att mota bort den. Men det kan ju också kännas skönt att bara låta gråtattacken ha sin gång, det har säkert nån form av reglerande effekt på känslorna och kroppen, även om det är jobbigt när det har hållit på länge.

lifestyle goals '24 edition

Eftersom det förra inlägget blev så gnälligt (alltså, jag går inte alltid runt och tänker på det där, bara när jag är på dåligt humör, vilket dock tyvärr är ganska ofta) så tänkte att jag skulle skriva ett lite gladare inlägg om det nya året. Hittade ett gammalt inlägg om nyårslöften som jag skrev för tre år sen och tänkte kommentera lite på det!

- Köpstopp på nagellack hela året ut. -- Jag köper inte så mycket nagellack just nu, inte direkt p.g.a. något löfte eller så, utan för att jag inte är så sugen. Tycker det är ganska skönt eftersom jag redan har så många nagellack (säkert över tusen vid det här laget). Det ger mig en chans att använda dem jag redan har, är ju tråkigt att de bara ska ligga där. Hoppas det fortsätter så, men vill inte förbjuda mig själv att köpa nya ifall jag skulle få lust till det. Överlag när det gäller konsumtion av kosmetika, kläder och liknande så är jag varken jättepeppad på själva konsumtionen eller på köpstopp. Har aldrig sminkat mig så mycket och tittar inte på sminktutorials som underhållning längre, så blir inte "inspirerad" att köpa smink på det sättet. Kläder tycker jag inte heller är så jättekul på sistone -- har varit på väg uppåt i vikt några år nu så det kan ju spela in, brukar ju vara roligare med shopping när man känner sig smal. Fast strumpbyxor är ju alltid kul. Sen jag tog hål i öronen 2020 har väl billiga örhängen seglat upp som en ny hoarding-kategori, men känns inte direkt akut att sluta med det heller.

- Sminka mig minst en gång i veckan. -- Jag brukar slänga på mig mascara och concealer om jag ska träffa folk (vilket inte alltid blir varje vecka men ett par gånger i månaden i alla fall), kanske dutta på någon skimrig ögonskugga om det är ett festligare tillfälle. Hade väl inte tänkt ändra på det. Har ibland tänkt att det vore kul att använda läppstift/läppglans oftare men jag dricker så mycket kaffe och biter så mycket på läpparna, tycker det är lite svårt att kombinera.

- Börja spara pengar i nån organiserad form. -- Jag har lite pengar undanlagda på Avanza, ibland för jag väl över dit om det börjat samlas för mycket på lönekontot. Jobbar bara 75 % så min lön är relativt blygsam (ja, med tanke på min utbildning och så menar jag) men jag har inte så dyr livsstil så jag gör ändå inte slut på allt. Men jag sparar inte till nåt särskilt, skulle eventuellt vilja flytta till en något större lägenhet nån gång men det känns inte akut.

- Planera bättre i allmänhet, planera varje vecka, skriva att göra-listor och så vidare. -- Ja, det här har jag fortfarande inte direkt kommit nånstans med, fast jag använder kalendern mer och har en lista för min kvällsrutin som jag tyckt funkat okej. Vill fortfarande absolut bli bättre på sånt överlag. (Skriver mer om det längre ner.)

- Inga fler hobbies. -- Ja den här problematiken kvarstår också, och jag förstår tanken med att tänka igenom vad man INTE ska göra också så man slipper slösa mental energi på det, men... Grejen är att jag fortfarande väldigt gärna vill hålla på med hobbies även om jag inte hinner. Det känns fortfarande lite som meningen med livet. Så jag vill inte lova mig själv att jag ska hålla på mindre med hobbies, eller för den delen förbjuda mig själv att skaffa nya hobbies, även om jag konstant är besviken över att jag inte hinner med dem, för det känns lite som att bara acceptera att livet hädanefter bara ska vara "äta sova dö" liksom. Vilket känns för deppigt för att funka som nyårslöfte för mig.

- Försöka skaffa nån form av umgänge utanför familjen. -- Ja, det har jag ju lite oväntat haft under 2022-2023

Ja, det var det. Alltså inte så många av de löftena som känns relevanta längre. Här är några livsstilsrelaterade områden som jag hoppas kunna jobba på under 2024:

 - Alkohol. -- Detta har jag ju pratat om tidigare. Det är främst ensamdrickandet hemma som känns som ett problem (socialt drickande känns mer okej, då jag prioriterar att vara social). Jag hamnar i olika konflikter med mig själv där jag inte kan bestämma mig för hur mycket jag "får" festa till det, vilket leder till besvikelser på det ena eller det andra sättet. Hade ju något försök med att skippa hemmadrickandet totalt vilket var okej men lite småtrist. Nu har jag en idé till en annan variant på "regler" kring alkohol som jag tänkte testa under januari, vill inte berätta exakt hur de ser ut men kanske blir en uppföljning senare om jag orkar.

- Mat och träning. -- Har som sagt gått upp i vikt i några år. Jag är fortfarande en bra bit ifrån min högsta viktnotering nånsin från 2016 men vill inte fortsätta åt det hållet. Har lite idéer även här kring hur jag skulle kunna lägga upp mitt ätande. Vill inte skriva för mycket om det heller då det redan finns för mycket bantnings-info på internet. Vad gäller träning skulle jag egentligen gärna vilja komma igång med det igen då jag förmodligen skulle må bättre fysiskt. Och ja, i viss mån psykiskt, om man bortser från den där nojiga besattheten av att hinna med träningen hela tiden och hur ilsken man blir av testosterontillskottet då. Men har alltid tyckt att det är så stressigt att pussla in det och stress har jag nog av tack. Plus att jag bestämt mig för att jag hatar gym, så himla trista och oinspirerande miljöer, för mycket folk, bullrigt, urk. Kanske orkar springa lite mer när det blir väder för det men jag tänker inte lova nånting där, får räcka med promenader.

- Gå till kontoret oftare. -- Jobbar nästan alltid hemma även om jag vet att jag mår sämre av det, ska väl göra ett ryck till nu då...

- Få ordning på mina kvällar. -- Sömnproblem är ju en evig följetong i mitt liv. Mina vardagskvällar följer ofta det här trista mönstret att jag sitter svintrött och slöscrollar i insta-feeden eller valfri annan hjärndöd aktivitet. Att orka ta tag i kvällsrutinen med tandborstning och annat känns som att bestiga Mount Everest typ. Sen tvingar man sig ändå genom rutinen runt midnatt nån gång, en tid på dygnet då jag av nån anledning alltid får nån sorts påslag och är helt uppe i varv, antingen på ett ångestladdat älta-noja-sätt, eller ibland på ett mer "positivt" sätt med projektlusta och en massa "bra idéer". (Skriver t.ex. detta runt midnatt och märker att det kommer hur mycket ord som helst just nu, lol.) Och sen tar det självklart flera timmar att somna. Hinna med mer kvalitativa aktiviteter på kvällen är bara att glömma då jag alltså har fullt upp med att vara dödstrött och prokrastinera min tandborstning.

(Fortsättning på samma punkt) Min dröm vore följande: Att man alltid ser till att redan ha ätit dagens sista måltid när man väl kommer hem vid 19- till 20-tiden, så att man slipper sätta sig ner och äta, vilket ofta är vad som inleder det där halvt komatösa tillståndet. I stället undviker man noggrant att sätta sig ner och går genast igenom kvällsrutinen steg för steg. (Rutinen finns redan nedskriven på en lapp och uppsatt på kylskåpet med plats för att bocka av varje steg.) SEN får man göra vad man vill innan man går och lägger sig! Kanske till och med -- vågar jag ens säga det -- hålla på med nån hobby i en timme eller så? Eller bara vara duktig och gå och lägga sig extra tidigt. Ja, sen om man ska till kontoret nästa dag måste man ju visserligen duscha och hålla på (morgondusch tar jag bara om jag absolut måste, H-A-T-A-R), vilket är pissetråkigt och hur tids- och energikrävande som helst, men ändå. Låter det inte fantastiskt? Here's hoping

drift away and die never say goodbye

Det är verkligen speciellt det här att plötsligt ha nånting som liknar ett socialt liv (ja, utanför mamma-och-pappa-sfären, då), så här som snart 40-åring. Efter att ha suttit hemma varenda fredag i i stort sett hela sitt liv. Men det är oväntat mycket med det som gör ont, river upp gamla konstiga sår som jag inte ens visste att jag hade.

Den här veckan har jag varit förkyld, så har fått skippa både kvällskursen (som är anledningen till att jag hamnat i det här sociala sammanhanget) och en Halloweenfest som var nu under helgen. Har känt mig extremt frustrerad över det. Känner mig som en grinig tonåring, vill bara smälla i dörrar och skrika till förkylningsfanskapet att det förstör mitt liv. Hade ju fixat utklädnad och allting. Så irriterande att det blev just den här veckan också. Har varit så upptagen den här hösten hittills, varenda helg har jag blivit ivägsläpad på det ena eller det andra, fast jag gärna skulle vilja ha nån helg för mig själv. Men jag kan ju inte gärna säga till folk att låta bli att bjuda in mig. Självklart kommer jag att bli sjuk förr eller senare när jag flänger omkring så där. Men varför just den här helgen? Hade gärna varit sjuk nån annan helg, t.ex. den veckan när vi hade "konferens" på jobbet (vilket var trevligt verkligen o.s.v., men också sjukt stressigt, plus att jag missade ett tillfälle på kvällskursen där också). Nu har jag fått stänga av notifikationerna på gruppens whatsapp-chat bara för att slippa se hur de pratar om den där festen, bara för att jag blir så ledsen över att ha missat alltihopa.

Det är ju också lite småpinsamt att känna såhär när man är snart 40, patetiskt liksom. Jag vet inte hur det är meningen att det ska kännas att vara en snart 40-årig kvinna utan man eller barn och med extremt begränsad både social och sexuell erfarenhet. Förmodligen finns det väl inget tydligt kulturellt protokoll för det. Jag vet inte heller hur kul jag hade haft på den där festen, kanske hade det bara blivit sådär att jag fastnat i mitt huvud, blivit helt icke-verbal och suttit och tigit i ett hörn. Det blir så ungefär varannan gång, tror jag.

De här relationerna är väl ganska ytliga, för det här är ju knappast människor som jag känner sådär jättebra eller skulle kunna prata om vad som helst med (eller vad man nu gör när man är vänner på riktigt, jag har av uppenbara skäl inte en jävla aning). Men de verkar trigga dramatiska känslor hos mig, påminna mig om känslomässiga behov som jag tryckt ner, eller nånting. Kanske kan man kalla det längtan efter kärlek

Det händer att jag tittar på pop-psykologi-videor på Youtube. Jag tittar inte så värst konsekvent eller noggrant, men en sak jag har insett på sistone är att en hel del av mina beteenden och känslor verkar passa in på symptom hos personer med barndomstrauma. Som den där limerens-grejen, alltså mina dysfunktionella förälskelser i olika otillgängliga snubbar som jag använder som nån form av drog/krydda i en grå vardag. Tydligen är det en jättetypisk barndomstrauma-grej. Antar att det måste vara brist på jämnåriga kompisar i barndomen som ligger bakom det eventuella traumat i så fall, för på familjesidan hade jag ju verkligen så nära en lycklig barndom man kan komma.

Jamen kul verkligen. Att ha lyckats traumatisera sig själv genom sin egen sociala inkompetens som barn (jävla unge). Ibland kan jag känna att mitt psykologiska bagage verkligen är ett... bagage. Som man måste släpa runt på hela dagarna. Det är inte det minsta intressant eller spännande, det går inte att ha ett intressant samtal med folk om det eftersom jag bara skäms över det. Det är bara ledsamt och i vägen hela tiden. Eller alternativt känns det som ett gigantiskt hål i ja, den här, gobelängen av allt som är jag (haha). Det hade kunnat finnas nåt kul eller fint där i stället men nu är det bara ett hål. Jahapp. Men gobelängen vävs ju fortfarande.

vad vill man egentligen och vad kan man hoppas på

Ja, min "hjärtesorg" från häromveckan har väl delvis blivit inställd eftersom jag träffat personen igen i det vanliga sociala sammanhanget där vi brukar träffas och allt kändes mer eller mindre normalt, fast jag så klart inte kan veta exakt vad personen tänker eller tycker om mig eller hur/om den där kvällen ändrade hens omdöme om mig. Men det har ändå blivit lite mer ältande och jobbiga känslor kring det här, speciellt sent på nätterna. Jag har åtminstone under några månaders tid haft problem med att mitt humör blir sämre och sämre under dagens lopp, från helt okej under förmiddagen till ganska mulet under eftermiddagen och kvällen, för att sedan gå över till de här upprivna, maniskt ältande stämningarna kring midnatt. Fast just idag (som är en lördag) mår jag bra, och även igår mådde jag mestadels bra. Har tagit en paus från min alkoholpaus och sitter just nu och suger på det sista glaset rosévin. Idag har jag hållit på lite med ett sömnadsprojekt men när jag väl skulle börja sy så kunde jag inte byta nål i maskinen -- nånting satt i vägen. Det verkar som att nåt har gått sönder just i nålhållaren eller vad det nu heter. Väldigt frustrerande då det kändes som att jag äntligen började komma igång med sömnaden igen och jag har flera kjolar som jag vill fixa inför sommaren. Undrar hur lång tid det tar att få den reparerad. I värsta fall får jag väl köpa en ny.

Jag undrar lite vad det egentligen handlar om, den här intensiva längtan efter bekräftelse just från vissa personer som blossar upp mellan varven och sånär förgör mig. Kanske finns det nåt normalt i det nånstans, alltså nånting som personer med normal social funktion också upplever. Nån sorts impuls eller instinkt som finns till för att man ska kunna knyta an till andra människor som känns intressanta. Men det tar sig för stora proportioner just hos mig och gör att jag bara mår pissdåligt i slutändan eftersom jag inte har förmågan att upprätta den typen av reciprocitet som jag så gärna vill ha. Jag funderar lite över vad som är det bästa som kan hända egentligen. Det känns som att bekräftelse från personen (komplimanger, vänskapligt skämtande etc.) bara leder till att jag får upp hoppet om att jag ska lyckas bli vän med personen och få till nån sorts meningsfullt utbyte, där jag känner mig som den jag vill vara i ett socialt sammanhang. Och om det händer nånting som jag uppfattade som negativt, att det kändes som att personen betedde sig likgiltigt mot mig eller jag får för mig att den tycker att jag är töntig eller nåt. Ja då känns det som jordens undergång i flera dagar, som att jag har förstört allting. Jag är så trött på allt det här. Det är ovärdigt, jag är för gammal.

Jag tänker lite på den kvinnliga huvudpersonen, Marianne, i Normal People av Sally Rooney. (Jag läser ju inte så mycket annars men stavade mig igenom den i rysk översättning förra sommaren som ett led i mitt projekt att lära mig språket.) Att man borde vara lite mer som hon. Nu är jag långt ifrån lika fucked up som hon, eller borde i alla fall inte vara. Hon blev ju misshandlad under sin uppväxt och var dessutom utanför i skolan, jag hade åtminstone en kärleksfull familj även om relationerna med mina jämnåriga inte gick så bra. Fast jag kanske på nåt sätt har lyckats traumatisera mig själv (bra jobbat där) genom att misslyckas på det där sättet i min ungdom, sitta år ut och år in i olika deppiga lägenheter i Linköping och prokrastinera bort hela mitt liv. Sen är jag inte heller nån utpräglad overachiever-typ med ätstörningar och hela kittet, som hon. Men just det här att liksom aldrig be om nånting eller förvänta sig nån bekräftelse från andra människor, på nåt sätt. Varenda gång den där snubben lämnade henne så tryckte hon bara ner de där känslorna och stretade vidare med alla sina projekt i stället. Det är ändå nåt tilltalande med det, försöker hämta inspiration där.

hide the pain

Hör ibland en viss spaning om överexploateringen av sorg, trauma och deppiga erfarenheter i media, ofta i ganska raljerande ton, nu senast i nån kulturkrönika i GP (hittar inte krönikan så jag kan länka till den men skitsamma, den är säkert bakom betalvägg ändå). Alltså: "Varför måste kändisar non-stop sitta i olika underhållningsprogram i teve och berätta om sin taskiga barndom, sitt dödsfall i familjen eller sin psykdiagnos." Har också hört lite olika spaningar kring vad det Betyder, alltså vad det är i vår kultur som ger upphov till detta. Läste till exempel nånstans att det kanske beror på att smärta och död är så avlägsen i vår moderna kultur, men att vi fortfarande har ett behov att grotta ner oss i misär. Ett behov som förr skulle ha tillfredsställts bland annat av att få titta på offentliga avrättningar och kroppsstraff, men idag får vi alltså tv-fejor som sitter och gråter ut över sin alkade pappa i stället. Betyg på den analysen blir 3/5. Alltså, jag håller väl med om att det finns en sorts drift hos människan att titta på obehagligt våld, avrättningar och lemlästning (om inte annat finns det ju mängder av blodiga skräckfilmer som många gillar att titta på) men jag tror inte att just den driften har så jättemycket att göra med att nån typ ståuppkomiker ska berätta om sin autistiska son i nåt mysprogram på teve.

Här kommer då i stället min lilla take. Jag tror att det handlar om en sorts överkompensation för de ganska starka sociala koder och regler som finns mot att prata om allt som är det minsta deppigt, jobbigt eller sorgligt i nästan alla sociala sammanhang. Detta trots att väldigt många faktiskt har deppiga, jobbiga eller sorgliga erfarenheter som de har en längtan efter att få prata med andra människor om.

Nu får jag väl reservera mig för att min sociala erfarenhet är väldigt begränsad men jag har ju trots allt levt i den här kulturen i snart 40 år och jag har en tydlig känsla av att det ej är comme-il-faut att sätta sig i fikarummet på jobbet eller på AW:n och berätta om sin panikattack som man hade i helgen eller sitt pågående svinjobbiga uppbrott från flickvän/pojkvän som man mår så piss av att man knappt pallar att gå upp på morgonen. (Vill också påminna om att panikångest är en folksjukdom och uppbrott från pojkvänner/flickvänner också är en rätt så "allmänmänsklig" upplevelse.) Ja, jag vet att just de jag nämnde är exempel på ganska ytliga sammanhang, det kan ju hända att folk har o-ytliga sammanhang där de kan prata depp också. Men jag har aldrig haft några nära vänner och jag skulle tippa på att det egentligen är ganska vanligt att inte ha några nära vänner. Speciellt bland folk som mår dåligt, eftersom ju brist på socialt stöd är länkat till att må dåligt.

Jag tror att när en kändis pratar om sin bipolära sjukdom i teve och andra kändisar sitter runtomkring och uttrycker medlidande och det är allmänt mysig, accepterande stämning, så är detta en fantasi man själv kan sitta och leva sig in i. "Oh, tänk vad härligt om jag hade kunnat berätta för Lena på ekonomiavdelningen om att jag blev mobbad när jag var liten, och liksom få lite värme och stöd tillbaka. I stället för att behöva gå runt med det här påklistrade leendet hela tiden." (Och bakom det påklistrade leendet finns också den där känslan av att inte ha nåt att komma med socialt, eftersom just ens egna erfarenheter inte räknas lika mycket som andras erfarenheter av att ha gjort en massa saker som psykiskt friska människor gör -- typ plugga utomlands och ha svinkul, åka skidor etcetera. Eftersom en stor del av allt som man är bara utgörs av mörker i olika former så blir det väldigt lite kvar om man bara ska vara positiv hela tiden, vilket gör att man liksom känner det som att man inte har nån personlighet kvar, vilket kanske gör att man nojar och deppar ännu mer eftersom man liksom inte kan connecta med andra människor. Man bara sitter där med sin stela mask och säger "njääärhääaahäää" och skrattar nervöst typ.)

Jag är lite skör idag. Anledningen till att jag skriver om detta just nu är att jag försökte gå på fest igår, vilket jag upplevde att det inte gick så bra, trots att jag fruktansvärt gärna ville att det skulle gå bra, vilket ledde till att jag i stort sett grät mig till sömns i morse. Jag skulle egentligen vilja komma med lite kontrasterande punkter kring den sociala normen att man måste hålla en glad trevlig stämning också. Jag menar, jag gillar glad trevlig stämning själv. Och jag gillar personer som är psykiskt friska och starka och glada (speciellt personen som jag var på fest hos igår). Och jag förstår att även personer som verkar starka och glada utåt kan bära på jobbiga erfarenheter också o.s.v.. Och jag förstår att det tar energi att lyssna på folks jobbiga berättelser, jag är inte ens själv så peppad på att höra andras jobbiga berättelser. Den där fantasin om att få berätta om sig själv och att få sympati från andra, det är nåt lite egotrippat och oattraktivt över det också, jag vet inte. Men orkar inte brodera ut mer kring det nu. Ville bara skriva av mig typ.

skatan som skippade skåpsupandet

 Ja, idag är det lördag och jag är nykter, och snart är april slut så det innebär att min lilla "inte dricka alkohol hemma"-månad snart är över (i morgon är jag bortbjuden så lär väl dricka lite då). Idag har jag gått kors och tvärs genom innerstaden några varv bara för att få mina steg, fikat på ett kafé, köpt några onödiga småprylar (hårspännen), sen kommit hem och fixat en pedikyr.

Jag var extremt nära att öppna en öl tidigare till min kvällsmat. En del mat är så tråkig att dricka läsk till. Hade en ölkorv, vinägerchips och några kronärtskockshjärtan -- och så en koffeinfri cola zero. Jag gillar verkligen inte läsk så mycket längre? Älskade ju Coca-cola som liten och ung, vet inte vad som hände där. (Den enda läskedrycken som har lite mer vuxen smak känns som att det är Fanta citron, men det där syrliga passar inte så bra till det mesta av min favoritmat. Jul-/påskmust funkar bättre till exv. vinägerchips men synd att den är så söt, och dessutom svår att hitta större delen av året.) Men ja, det kan väl vara skönt för mig att få känna att jag klarat av nåt jag föresatt mig. Har inte haft den känslan så ofta på sistone. Saknar den lite.

Det känns som att projektet har pågått jättelänge. Det är lite mer än en månad egentligen eftersom den sista veckan av mars också slank med. Men överlag uppfattar jag också tiden som långsammare nuförtiden, kanske för att jag försöker klämma in så mycket i den jämfört med min bitvis extremt sysslolösa ungdomstid. Förra veckan var ovanligt fullpackad med en jobbresa till Stockholm och diverse sociala aktiviteter på helgen. En del av veckorna blev ungefär som vanligt när det gäller alkoholkonsumtion, p.g.a. att jag var bortbjuden så ofta, medan andra blev helt nyktra. Jag har fuskat en gång, när jag redan hade druckit ett glas cava till lunchen på restaurang med min syster. Då tänkte jag "skitsamma" när jag kom hem och öppnade jag en öl att dricka till min sushi. (Sushi med läsk är inte heller så kul tycker jag.)

Vet inte riktigt vad jag ska säga om hur jag har mått eller hur det har varit annars. Kan inte avgöra om jag mår bättre, fysiskt eller psykiskt. Förmodligen har jag väl inte dragit ner tillräckligt mycket för att det ska bli nån skillnad. Kände ett ganska starkt sug efter att dricka alkohol några av dagarna, så det kanske är en skillnad mot innan haha. Jag hade väl hoppats lite på att hinna med hobbies etc. mer, men har inte lyckats bättre med att pussla in dem än tidigare. Om det hänt nåt med vikten vet jag inte då jag inte pallat väga mig men skulle tippa på inte. Har verkligen inte varit så "duktig" med maten i övrigt.

Min plan framöver är att fortsätta ungefär som nu, med den skillnaden att jag kommer att dricka alkohol och äta nåt "festligt" på lördagarna såna veckor där jag inte haft några sociala aktiviteter. Ska väl också försöka få till några sorts regler kring mat o.s.v.. Hade ju onekligen varit för jävla nice att gå ner ett par kilon

Alkohol

 Äh usch vad bortskämt det där inlägget om mat kändes nu när jag läste det igen, menar verkligen inget illa mot dem som kanske måste laga mat själva av ekonomiska skäl eller gillar att laga mat, eller så. Bara att jag själv inte gillar att laga mat så mycket och jag måste inte det heller så jag låter helst bli. I alla fall, apropå det där att jag tydligen nästan bara gillar "riktig"/lagad mat när man får alkohol till. Så tänker jag att jag ska försöka ha nån sorts vit månad nu. Eller inte helt vit, men inte dricka alkohol hemma. Gäller fr.o.m. måndag (fyller år under helgen och har planer för fredag och lördag) och fram till slutet av april tänker jag.

Jag kom på nåt sätt in i vanan att köpa hem öl och vin (vinet oftast i småflaskor) ett tag efter att jag flyttade tillbaka till göteborg för snart sex år sen. Om jag inte är bjuden nånstans så dricker jag kanske runt 4 enheter per kväll på fredag och lördag, ibland dricker jag på andra kvällar i veckan också. Största anledningen att jag vill sluta är att jag går upp i vikt, inte framför allt av alkoholen utan av allt ätande runtomkring. Vill bli av med den där förväntningen att jag ska "festa till det" hemma ensam på helgerna liksom. Vill inte hålla på och banta för det är så tråkigt och jag kan inte heller upprätthålla det i längden. Tänker att jag kan byta ut ätandet mot nån kul hobbyaktivitet eller nåt, jag gnäller ju alltid över hur lite jag hinner sy etc.. Om man bara planerar lite kanske det går. Ja vi får se.

nytt år

 Idag är det nyårsdagen och jag har varit på ganska dåligt humör trots att jag inte är särskilt bakfull. Var med mamma och pappa hos några andra släktingar på middag igår och blev hemskjutsad till halvelvatiden. Vid tolvslaget stod jag och tittade på fyrverkerierna från min balkong och kände mig bara ledsen och lite dramatisk av nån anledning. Samma känsla har hängt kvar idag. Jag tog en hyfsat lång promenad -- gud, vad tråkigt Hisingen har känts på sistone -- och var fortfarande på ganska dåligt humör när jag kom hem. Men nu har det släppt.

Funderat på om jag ska ha nåt nyårslöfte men inte kommit på nåt som känts bra. De senaste åren verkar jag ha utvecklat en sorts inlärd reaktion som kommer varenda gång jag kommer på en idé till ett nytt projekt eller nånting jag skulle vilja göra: "Nej, det där kommer jag aldrig hinna, det blir aldrig av, om jag försöker påbörja ett sånt projekt så blir det bara en besvikelse." Kanske är det ett tecken på bättre självkännedom. I alla fall, här är några önsketänkanden om saker jag skulle vilja komma till skott med.

- Få ordning på min sömn. Har vi hört den förut? Det har blivit bättre sen tiden i Linköping, men det är fortfarande inte bra. Det vore bra om man kunde få lite mer konsekventa vanor kring sänggåendet. Det bästa vore om jag bara kunde se till att få undan tandborstning etc. så fort jag kom hem varje kväll och sen bara fokusera på att varva ner liksom. I stället för att bara stå och glo på mig själv i spegeln i två timmar och ha en oro i kroppen, eller sitta och apatiskt skrolla i min youtube-feed utan att ens klicka på nån video, eller vad jag nu gör på kvällarna?

- Viktnedgång -- ja inget jätteintressant eller nytt där heller. Har gått upp 10-15 kg sen min historiska bottennotering från årsskiftet 18/19. Har väl nån sorts skiss till en strategi. Det handlar i stort sett om att sluta köpa hem alkohol och alla sorters mat som känns festlig på nåt sätt, och spara alla onödiga kalorier till sociala tillfällen. Eller åtminstone begränsa fredagsmysandet etc. lite mer, bestämma i förväg vad jag ska äta/dricka o.s.v..

- Har skaffat gymkort också nu igen, men inte så mycket för att gå ner i vikt (tror diet är mycket mer effektivt där) utan mer för att vara lite gladare och slippa ha ont i nacken o.s.v.. Men vill inte stressa sönder för att pussla in gymbesök i vardagen, har jag en stressig vecka får jag skita i det.

- Ha det finare hemma. Sen jag flyttade till den här lägenheten har jag inte varit så nöjd med hur det ser ut här, har för mycket skräp överallt så det är svårt att hålla prydligt och då blir jag inte motiverad att fixa med ~inredning~. MEN tycker faktiskt att jag har börjat göra framsteg med att rensa undan onödiga prylar och lyckas hålla ytorna lite friare, vilket känns positivt. 

- Ta tag i min karriär... äh skoja orkar inte tänka på det :(

- Sluta vara ett vandrande, dagdrömmande sorgligt trassel av neuroser och oartikulerad längtan efter nåt odefinierat som förmodligen inte finns, och bli en vuxen ansvarsfull människa som lever i nuet i stället :)

- Har några kjolar som jag vill lägga upp och div andra idéer till sömnadsprojekt

- Etc etc

Ja nu ska jag försöka gå och lägga mig.

Psykologiskt tillstånd vecka 32

Ibland tror jag att jag har blivit deprimerad igen. (Ser ju mer eller mindre på åren mellan tolv och trettitvå års ålder som en enda lång låggradig depression.) Har olika varianter av dåligt humör -- irritabel och grinig, sänkt och liksom halvapatisk eller nu senast lite mer åt det gråtmilda hållet -- nästan dagligen. Speciellt sen eftermiddag och tidig kväll, av nån anledning. Kanske att jag är ensam med mina tankar för mycket under mina promenader.

Att somna på kvällen har ju aldrig varit nån paradgren, men går sämre än vanligt nu. (Däremot sover jag fortfarande väldigt bra på morgonen... suck. Jävligt ouppskattad talang i detta samhälle verkligen.) Det känns som att jag aldrig får den där sköna sömniga känslan nuförtiden (åldersgrej?). Tänker inte nattetid på "kul saker" eller projekt jag vill påbörja, vilket har varit ett problem tidigare ibland då jag blir för uppvarvad. Är mer lågenergiska labyrintiska tankar som bara liksom... håller på och håller på, och ibland går till lite lätt ångest-anstrukna platser. Har gråtit på natten två gånger den här veckan, intressant eftersom jag annars knappt gråtit sen vintern 2016-2017. Känns som lösa känslor som bara letar efter nåt att fästa sig på.

Jag har utvecklat en olämplig förälskelse/besatthet av en 22-årig rysk youtuber-kille, haha usch. Har väl tittat på olika videor om Ryssland och det ryska språket och därför blev han rekommenderad. Han är nån gamer-kille typ. Är noll intresserad av datorspel. Måste sluta hänga på YouTube så mycket tror jag. (Men ja för all del är hans videor om Ryssland intressanta och lärorika.) Förr hade jag alltid en sån här förälskelse på gång, men då var det killar som fanns i min vardag på nåt sätt. Klasskamrater, lärare, psykologer etcetera. Så det kanske också är ett depressionssymtom.

Hur som helst är det lite jobbigt för att jag nämligen har vanan att konstant föra låtsaskonversationer med personer i mitt huvud, och nu är det så klart "honom" jag "pratar med" hela tiden. (In Sweden we. Sweden blablabla. Who cares.) Ev. lite töntigt/onormalt, men det är väl ett ensamt nöje så gott som något, och i bästa fall kanske jag utvecklar språk- och konversationsförmåga på det sättet. Men ibland hamnar jag i tankar som gör mig dyster på olika sätt. Antar att ämnena som orsakar detta är ungefär: åldrandet, min egen försuttna ungdom, det otilltäppbara hålet i min självkänsla som den sistnämnda har anbringat, att jag aldrig haft eget socialt liv eller pojkvän och att det alltmer ser ut som att jag aldrig kommer ha det heller, trots att jag en gång trodde och förmodligen innerst inne fortfarande tror att det är meningen med livet, och så vidare.

I natt hade killen laddat upp en vlogg från sin resa till en stad i södra Europa, där han hade mage att gå runt och vara fri och ung och vacker och stark och glad. Detta triggar tydligen melankoli hos mig. (När jag var i samma ålder satt jag i en annan stad i södra Europa och mådde piss. Och nu sitter jag på Hisingen och mår inte heller jättebra tydligen.) Men, jag missunnar så klart inte ryska gamer-killen att vara ung och fri i Europa. Tvärtom. Är glad att han finns. Men jag är lite trött på att vara en dysfunktionell gammal sopa. Fan, nu gråter jag igen.

Å andra sidan har jag haft dagar den senaste veckan där jag mått hyfsat och varit ganska energisk. Så det är ju lite blandat. Kanske är jag bara uttråkad och i behov av social stimulans på nåt sätt. Borde kanske inte posta det här men ja, nån poäng tycker jag väl att det finns med att föra bok över sitt liv och sina känslor. Och det är så tråkigt att bara skriva ner det nånstans och aldrig visa det för nån så nu får det bli så här kram.

nyårslöften

 Okej, bara snabbt nu då eftersom jag snart måste in i duschen och förbereda mig för dagens begivenheter. 

- Köpstopp på nagellack hela året ut. Försökte med detta under det här året också men antar att det rann ut i sanden på nåt sätt. Försökte ett tag ha ett system att jag bara fick shoppa nagellack under vissa dagar på året (17 mars, 17 juni, 17 september och 17 december) men tror att det fallerade nån gång i november. Det systemet var också jobbigt för att jag liksom kände att jag "måste" köpa nagellack de dagarna och då blev det kanske ändå för mycket. Poängen med det hela är inte jättemycket att spara pengar eller spara utrymme, utan mer att det känns tråkigt att inte hinna med alla fina färger jag redan har. Och även att man i allmänhet av shopping får den här "okontrollerade" känslan som är lite stressig på nåt sätt. Även om det så klart är kul också. Tänkte också ha bonus-köpstopp på kläder och ögonskuggepaletter de första två månaderna nu. Ja det har råkat bli lite för många ögonskuggepaletter ja.

- Sminka mig minst en gång i veckan. Så att jag får användning av de jädra paletterna

- Börja spara pengar i nån organiserad form

- Planera bättre i allmänhet, planera varje vecka, skriva att göra-listor och så vidare. Hinner inte vara mer specifik nu eftersom jag har bråttom så antar att jag får fundera igenom det senare höhö (ja det bådar ju gott verkligen). Jag är så trött på att vara konstant besviken och grinig över att inte hinna med nånting, den känslan tar verkligen över mitt liv ibland

- Inga fler hobbies. Försöker ju hinna med att sy och har råkat börja plugga ryska på Duolingo också. Ritandet har legat på is ett par år och så får det väl förbli, spelar piano gör jag bara sporadiskt och kommer väl ingenvart med det. Och ja nagellacket och sminkeriet är väl också nån sorts hobbies. Av nån anledning så är de här grejerna liksom meningen med livet för mig, men jag är också (som sagt) konstant frustrerad över att inte hinna med dem. Egentligen borde jag sluta med alltihopa och bara låta fritiden vara nån sorts förberedelse för jobbet i stället, men jag villllllllllllll intteeeeeeeeeee

- Försöka skaffa nån form av umgänge utanför familjen. Hur nu det ska gå till i dessa tider.

skammen

(En text som legat bland mina utkast ett tag)
Jag tänker ibland på min ungdom och hur jag verkligen lyckades skämmas över varenda aspekt av hela mitt väsen exakt hela tiden. Mitt utseende var ju givet, kände liksom nån sorts vitglödgat förakt mot min kropp. Ingen hade lika patetiskt små bröst eller lika hopplöst tjock mage och jeansen satt alltid för jävligt. Men även mitt inre. Som tonåring kände jag mig liksom så oändligt tråkig, o-djup och liksom befriad från allt vad livsglädje och charm heter. Som en grå pappfigur när andra var tredimensionella.
  Jag ville ingenting (eller ja... innerst inne ville jag väl bara att andra skulle se mig och tycka om mig, men det kändes liksom omöjligt), var inte peppad på nånting, hade ingen egentlig tillförsikt inför vuxenlivet. Allt det skämdes jag också för. Alla andra tycktes så uppfyllda av sprittande längtan till 18-årsdagen, körkort, sommarjobb, studenten. Jag hade ändå inga* kompisar att festa med så att fylla 18 skulle inte spela nån roll, köra bil eller slava på nåt snabbköp såg jag inte charmen med (vilket självklart var ytterligare tecken på att det var nåt fel på mig) och när studenten närmade sig kände jag mest att gymnasiet helst kunde fått hålla på i tre år till. Gymnasiet visste jag ändå hur det funkade – jag kunde få alla rätt på matteproven, jag kunde sitta och glo på den där snubben jag var hemligt förälskad i och drömma mig bort, jag kunde köpa fler fina kläder inne i stan som sen skulle bli hängande i garderoben för att jag enligt egen bedömning var "för ful" för att liksom vara värd att få ha på mig dem. Jag var inte direkt lycklig men det var kanske en viss mysfaktor över det.
  Jag hade heller ingen speciell smak när det gällde musik eller annan populärkultur, inga seriösa hobbyer och inga politiska åsikter vilket jag så klart också skämdes för. Så fort jag försökte ta mig an såna projekt var det som att en röst i mitt huvud väste "FEJK" så jag kom inte så långt med det. Jag läste mycket böcker i låg-mellanstadieåldern men tappade liksom förmågan att njuta av dem runt 13, förmodligen eftersom större delen av min tid och tankekraft gick åt till att gå runt och fundera över hur allmänt värdelös jag var. Jag gjorde väl några halvhjärtade försök att gilla "svensk hiphop" (alltså gud sån mörk tid i mitt liv) men ja. Och sen gillade jag popmusik typ Britney Spears "ironiskt" eller nåt? Hhhrgghhhh. Innerst inne gillade jag nog Manic Street Preachers senare skivor för att de var så storslaget ledsna. Men jag "fick" liksom inte gilla det eftersom jag inte var "djup" nog så det var inte "på riktigt". (Plus att nån snubbig rockrecensent säkert ändå hade sagt att de var dåliga, jag var liksom besatt av musikrecensioner av nån anledning? Förmodligen för att jag var besatt av åsikter i största allmänhet, eftersom jag själv kände att jag gärna ville ha åsikter men inte visste hur man gjorde.) Jag hade såna märkvärdiga hangups på det där, min brist på ~djup~, min brist på nån sorts fina äkta känslor, jag vet inte. Som en tvångstanke nästan. De fina äkta känslorna var lite vagt definierade men jag minns att jag bl.a. hade väldigt mycket funderingar kring min förmåga till empati, att jag skulle ha nåt sorts fel på den, att jag skulle vara psykopat eller nåt sånt.
  Samtidigt var jag ju aldrig djupt deprimerad eller självmordsbenägen eller så. Och hade inga ätstörningar eller självskadebeteenden heller, orkade bara lite slapp jojobantning. Vilket jag säkert också lyckades skämmas för på nåt sätt – vad mesigt att jag inte ens kunde vara deppig eller skör ordentligt liksom. (Förlåt verkligen.) Ja, jag skulle kunna fördjupa mig ytterligare i alla mina trassliga gamla neuroser men orkar ärligt talat inte. Hursomhelst, allt detta ledde så klart till att jag gick runt och var vansinnigt avundsjuk på alla jag uppfattade som lyckade, coola och välfungerande (ja speciellt tjejerna förstås) och liksom lyckades ta precis allting jag såg, hörde eller läste personligt.
  Sen började jag ju plugga på tekniska högskolan för att jag tyckte att det här med att vara smart/duktig var det enda jag hade att komma med eftersom jag var ful och tråkig, men energin gick gradvis ur mig och jag orkade inte plugga tillräckligt mycket för att klara av studierna längre, vilket ledde till nån sorts nedåtgående spiral av ännu mer missnöje med mig själv som ledde till mer passivitet och så vidare. Så gick jag även genom åren mellan 20 och 30 som en sorts hårt virat litet nystan av ressentiment och kände mig som ett svart hål inuti för det mesta.
  Önskar jag hade nån sorts silver lining att leverera här men om nån har läst tidigare inlägg så vet ni hur mitt liv ser ut idag och det är ju ingen himlastormande framgångssaga direkt. Men ja, jag mår väl bättre nu antar jag. Och faktum är att jag kan se hur de där tankarna gjorde sitt till för att sabba för mig i livet. Inte för att allt bara handlar om att ha rätt attityd, men det är nog svårt att komma framåt om man är övertygad om att man är sämst i världen. Eller ja, en del kanske lyckas piska sig ganska långt framåt med självhat som motivation men man får nog vara en allmänt mer energisk person än vad jag är för att lyckas med det. Jag kan väl också se ganska tydligt hur det fanns en viss narcissistisk sida i allt det här också. Jag verkar ha tyckt att jag måste vara bäst, snyggast, coolast och intelligentast i världen, annars fick det vara liksom.
  Jag tror på allvar att det mest kraftfulla verktyget som finns när det gäller att bli tillfredsställd med livet och sig själv är att sänka sina förväntningar. Därvidlag är det verkligen tacksamt att vara medelålders. Man kan inte hoppas på att bli populär längre eftersom man inte är instängd i samma typer av homosociala miljöer (framför allt skolan) med en massa jämnåriga där såna hierarkier uppstår, och det är för sent att vara ung och lovande också. Det jag personligen kan hoppas på nu är väl mest att jag lyckas sköta mitt nuvarande jobb tillräckligt bra så att jag får behålla det. Och mitt liv är ju på många sätt väldigt privilegierat och idag tror jag faktiskt att jag kan uppskatta mina privilegier på riktigt i stället för att gå runt och tråna efter nån sorts högre och mer meningsfull tillvaro som jag tyckte mig ana precis utom räckhåll. Sen har väl den där npf-diagnosen, tillsammans med år ut och år in av introspektion, gjort sitt till när det gäller att justera mina förväntningar på mig själv och förstå mig själv bättre när det gäller den sociala biten och en del annat (som den där empati-grejen), även om det finns ett visst vemod i det också.
  Alltså, jag har faktiskt kämpat en del med att avsluta den här texten på nåt bra sätt men jag bara blir så trött på mig själv när jag läser den. Tänker mest "orka vara så här självupptagen" typ. Det är ju min blogg så att jag är självupptagen här må väl vara hänt, men jag blir bara otålig när jag ska försöka komma på nåt sätt att knyta ihop säcken. Kanske har tänkt färdigt på den här skiten helt enkelt. Om nån yngre person som mår likadant som jag gjorde skulle råka läsa texten så hoppas jag att den kan vara till hjälp på nåt sätt.

* Det känns alltid fel att säga att jag inte hade några kompisar eftersom folk överlag var snälla mot mig och jag ändå hade en person som jag umgicks med en del i gymnasiet, men jag lämnar kvar det som en överdrift för effekt. Jag jobbar mycket med överdrifter för effekt.

Kul grejer som hänt

- Har gått upp "tidigt" (innan nio, höhö) två dagar i rad. Idag tog jag en promenad innan frukost (avd. "vem är jag egentligen?"). Jag gillar att ta min stora tekanna på morgonen, det är minst en liter te och och jag blir sittande ganska länge och sen kan jag inte gå ut på ett tag eftersom jag måste springa på toaletten hela tiden i minst två timmar efteråt. Så jag ville väl se till att få promenaden avklarad först. Pallar inte att bara sitta still hela dagen. Har dock inte fått så mycket jobbat, två timmar igår och inget idag. Men kan jag bara fortsätta gå upp lite tidigare och få till lite bättre rutiner så kanske det blir riktigt skapligt med livspusslet.
- Såg korpar i söndags vid Delsjön. Eller ja, pappa var rätt säker på att det var korpar. Har alltid velat se dem på riktigt. De låter väldigt coolt, lite metalliskt nästan.
- Nu har poängen från de där restlabbarna trillat in i Ladok. Ska bara få kursen markerad som avslutad också så kan jag ansöka om examen sen :')

Vardagspusslet

Usch vilket deppigt inlägg nedan. Förlåt. Vill inte alls vara sån. Min inspiration just nu är hon tjejen i Apoteket-reklamen. Glad och käck och har koll på läget liksom. Speciellt i den senaste reklamfilmen när hon går runt i den gulliga mössan ute i skogen.

Idolbild

  I höstinspirationens tecken kan jag ju gå igenom alla mina självförbättringsprojekt igen. Vi kan börja med motion. Vet inte om jag kan fortsätta springa för det känns som att jag håller på att få hälsporre i högerfoten :/ Har haft det förut, eller nån sorts ont i foten i alla fall. Synd, de senaste två-tre rundorna är de första där det faktiskt börjat kännas nästan skönt att springa i stället för bara plågsamt. Får väl börja gymma, kanske crosstrainer skulle funka i stället. Borde bli lite mindre belastning på fötterna och jag har testat förut och gillat det.
  Annars så har jag tagit ännu ett nytt tag på sovvanorna. Klockan ett har varit min gräns i nåt år nu, nån gång emellanåt är jag uppe längre, men inte så ofta. Nu försöker jag vara i säng åtminstone innan tolv och uppe, ja, vid halv tio senast (inte så imponerande, I know). Egentligen borde man ligga i sängen senast tio för att ha en chans att hinna sova tillräckligt länge, men det är så trist att bara ligga där och vänta på sömnen.
  Men mormor vill äta middag tidigt (vid sextiden) och tiden efter middagen går liksom inte att använda till nåt vettigt enligt mig, man kan bara sitta och vara mätt. Och en bra stund innan middagen går åt till att laga middag om det är min tur, eller träna och helst hinna duscha i så fall också. (Vill helst inte duscha på kvällen, duschen med efterföljande insmörjning etc. är ett energikrävande projekt. Det är ingen direkt humörhöjare heller, speciellt eftersom halva tiden går åt till att nitiskt stå och kleta upp alla hundratals hårstrån jag drar ut när jag tvättar håret på väggen så att de inte ska åka ner i avloppet. Ändå kloggar det igen varannan vecka typ. Jag förstår inte hur jag ens kan ha nåt hår kvar på huvudet, så mycket som jag tappar.) Om jag inte hinner upp förrän vid tio-elvatiden, som det är nu, så blir det liksom bara ett litet fönster på ett par timmar varje eftermiddag där man hinner jobba. Är alltid så sur sent på eftermiddagen, dagen känns alltid så bortkastad då. (Sa tjejen som precis lagt en halvtimme dyrbar förmiddagstid på att skriva ett ointressant blogginlägg. Men kan inte jobba ändå idag p.g.a. underhållsarbete.)
  I övrigt har jag infört "CV-kvarten" varje dag. Alltså att jag ska hålla på med min "karriär" i 15 minuter och typ skriva på mitt CV etc.. Ja, jag har fått lägga ribban så lågt då jag inte pallar att titta på eländet längre än så åt gången, men det vore väl bra om jag åtminstone kom igång och sökte nåt mer niotillfem-aktigt jobb, även om jag är väldigt glad och tacksam över nuvarande arrangemang.
  Ett annat projekt är det jag kallar "no-draw September" alltså att jag inte ska rita nånting alls den här månaden. Det har gått bra hittills. Vill helst inte läcka en massa energi ut i olika hobbyverksamheter och just det där med att rita tar så mycket tid. Tror jag la säkert 20 timmar på en teckning jag gjorde och blev inte ens så värst nöjd. Lutar åt att det blir en no-draw October också. Kanske att jag pysslar ihop några julklappar sen. Mormor fick en tavla i födelsedagspresent, hon blev glad och jag fick beröm från ett par andra också även om jag inte själv tyckte att den blev så bra. Har bestämt att jag ska måla naglarna tre gånger i veckan, en gång efter varje dusch (så kan man peta ner nagelbanden i duschen). Det får räcka som hobby. Ja, som ni ser är jag inget vidare på vardagspusslet men får väl kämpa vidare.

Anyways, fuck it, what's been up man?

(Okej, CW bantning/träning/kropp/vikt etc.)
Avd. "Person man aldrig trodde att man skulle bli": En sån som gnäller om att den inte kan träna för att den är sjuk. Förra veckan hade jag lite ont i halsen en dag och var lite febrig dagen därpå så fick ställa in en träning. På lördagen kände jag mig mer eller mindre återställd (får väldigt sällan allvarliga förkylningar som varar i mer än nån dag) men var ändå lite osäker så det slutade med att jag tränade lite halvhjärtat. Tog en halv löprunda och ett par övningar.
Idag var det äntligen (alltså lol?!) dags för min löprunda igen, men då har jag sådär fjantigt pytteont i halsen nu igen? Asså. Fick räcka med en kortare promenad (tar nog ytterligare en sväng senare idag, jag brukar promenera på kvällen också). I de obekväma träningskläderna och allt, jag hatar att ha sportbehå på mig. Men men. Det är viktigt att lyssna på kroppen faktiskt. Hjärtmuskelinflammation låter ju inget vidare. Efter att jag kom hem åt jag visserligen, i mitt vresiga och hungriga tillstånd, en bytta kvarg som gått ut för en vecka sen så nu får jag väl verkligen skylla mig själv om jag blir sjuk.
En av anledningarna till att jag blir lite stissig är att jag märkt hur jävla snygga mina ben, eller i alla fall vaderna, har blivit av allt löpande och jag verkligen inte vill att det ska försvinna. Men ibland får man som sagt ge sig till tåls. Jag vägde mig i alla fall idag och hade gått ner ytterligare ett och halvt kilo sen för ett par veckor sen. Om det resultatet nu var rättvisande, så har jag alltså med råge gått förbi 25-kilosstrecket nu sen jag påbörjade viktminskningsprojektet i början av 2016. Jag är egentligen lite misstänksam för det känns inte som att jag anstränger mig särskilt mycket. Visst, jag är försiktigare med godis och sådär, och jag äter inte så stora måltider under dagen – större delen av kalorierna får jag nog i mig vid middagen. Men jag borde kolla sköldkörteln, det kan ju hända att min Graves kommit tillbaka. Fast mormor säger att vårdcentralen är så kass här.
Annars då? Jo, sommaren har varit ganska bra och jag har hunnit med ett par kortare utflykter med föräldrarna till Västergötland och Bohuslän och ganska mycket hobbyutövande. Annars är väl den största nyheten att jag fått lite jobb! Vill inte berätta för många detaljer men har jobbat några timmar under juli, övat lite på relevanta saker under augusti och kommer kunna arbeta ungefär så mycket som jag har lust med framöver så det är ju fantastiskt. Det är inte direkt relaterat till utbildningen utan handlar mest om... programmering, kan man säga. Inte mig emot.
Jag har inte sökt jobb alls, jo det är fruktansvärt slappt av mig men jag pallar knappt ens att titta på mitt sorgliga CV och tänka på hur jag ska försöka sminka om skiten till nåt som går att presentera. Måste verkligen bli av med den där beröringsskräcken. Jag vet att det går på nåt sätt, om jag som hatade att springa kan börja springa tre gånger i veckan så har jag bevisligen nånstans förmågan att ta mig för saker som jag tycker är jobbiga. Men nu har det ju, åtminstone tillfälligt, löst sig på annat sätt och jag har nåt som påminner om en fot in på arbetsmarknaden. Så ja. Det är bara att tacka och ta emot. Som med så mycket annat i mitt liv.

fler självupptagna reflektioner om min diagnos

Såg att senaste numret av Ingenjören hade en special om arbetslivet för personer med Aspergers syndrom, eller "asperger" som det enligt dem kan kallas. Bläddrade bara igenom lite, det såg väl bra ut. Jag tycker att det är lite lustigt att benämningarna Aspergers syndrom, "aspie" och så vidare hänger i så mycket som de gör, att de är så populära. Själva diagnosen finns ju inte kvar i diagnosmanualen längre. Det är inte fråga om nåt "eufemism-löpband" där, att man måste byta ut ordet vart tionde år på grund av stigmatisering. Folk verkar snarare gilla att använda det om sig själva.
  Jag vet fortfarande inte hur jag känner inför att använda det om mig själv, alltså huruvida jag stämmer in på det. Min grundinställning är nog fortfarande att det är omöjligt att komma fram till nåt slutgiltigt svar på det, och att det i viss mån är meningslöst att försöka, men kan inte sluta tänka på det ändå. Det handlar väl om identiteter i slutändan och man kan inte låta bli att vilja ha en. Identitet, alltså. Och varför den sociala biten inte funkat är väl nåt jag alltid kommer att undra över, eftersom det varit en sån stor källa till besvikelse i mitt liv. Jag menar, att jag är avvikande funktionsmässigt i det avseendet på nåt sätt borde väl vara sant. Det är inte som att jag struntat i att skaffa kompisar på pin kiv. Men avviker jag verkligen på ett typiskt autistiskt sätt?
  Jag har aldrig tänkt på mig själv som en som har svårt att läsa av stämningar, ansiktsuttryck, tonfall och så vidare. Har snarare alltid känt mig helt hyperkänslig för såna saker (kan ju knappt titta på teve för att jag är så plågad av sekundärskam till exempel). Nu funderar jag på om det där kanske är en överkompensationsgrej. Att jag i min längtan efter bekräftelse från andra och min rädsla att göra fel på olika sätt har börjat övertolka minsta lilla signal från människor omkring mig. När jag tänker tillbaka på skoltiden tycker jag mig minnas en hotfull, men ändå lite hoppfull, känsla av att famla i mörkret. Kanske har jag inte alls nån intuitiv förmåga att förstå andras beteenden. Kanske har jag bara gått runt i hela mitt liv och försökt bygga upp modeller för hur folk fungerar, överdrivet komplexa modeller med medioker prediktionsförmåga. Äh. Jag vet inte.
  Jag blir hur som helst ofta lite sur på vissa "stolta autister" som ska ondgöra sig över hur löjliga "neurotypikerna" är med sitt intrikata sociala spel och sina subtila signaler etc.. Som hävdar att det är så mycket lättare att prata med andra autister för att de minsann kör med raka puckar. Dels för att jag är lite trött på hela "spy galla över överordnad folkgrupp"-grejen överlag, typ feminister som ska komma med utstuderat elaka och sårande kommentarer om hur Alla Män minsann är så himla värdelösa och hopplösa och i princip borde sätta eld på sig själva. Jo, jag har skrattat åt några av skämten, och det är kanske fel att fokusera på att t.ex. feminister är elaka mot män ibland när en del mäns beteende gentemot kvinnor är sju resor värre, men jag tycker det blir lite utmattande och liksom tröstlöst med alla frätande nedrigheter i längden. Tycker man kan vara lite snälla mot varandra i stället. Jag håller förmodligen bara på att bli gammal.
  Men det blir så märkligt när just autist-aktivister gör det. Det heter ju ändå "autismspektrumet" av en anledning, många är inte supertydligt det ena eller det andra. När jag hör såna kommentarer blir min känslomässiga reaktion oftast "Oh no, tänk om jag själv är en sån där fruktansvärd neurotypiker som de pratar om? :(", eftersom jag är osäker på hur pass hög autism-cred jag egentligen har. Och det är just det där, känslan av att behöva leva upp till nåt i utbyte mot ökad förståelse, som gör att jag drar mig för att committa till etiketten. Är fascinerad över hur självsäkra en del är i sina autist-identiteter. Men har ju visserligen alltid varit fascinerad över hur nån kan vara säker på nåt över huvud taget, i stället för att uppleva världen som ett hopplöst utmattande gytter av detaljer som man kan fetglömma att nånsin få nån ordning på, som jag. Höhö. (Jo, jag vet att det inte är nån vidare verkshöjd på spaningen att Världen Är Komplicerad.)
  För mig är den "naturliga sociala förmågan", eller vad det nu är som icke-autister eventuellt besitter, i alla fall inte alls nåt fånigt eller onödigt. Det har snarast status av nåt magiskt, gäckande och potentiellt väldigt meningsskapande. Jag hade det nästan som religion som yngre, tanken på att jag nån dag skulle kunna liksom knäcka koden och bli socialt lyckad. Samtidigt misstänkte jag ofta (sen tidiga tonåren) att jag saknade nån sorts medfödd utrustning som behövdes, vilket ju är lite anslående i ljuset av den diagnos jag senare fick.
  Ja, så här kan man ju hålla på. Det jag vill ha sagt är kanske: Det är en väldigt fin och bra och användbar förmåga att ha, att kunna känna in andra människors sinnesstämningar och kommunicera på ett intuitivt vis. Det är också okej att inte ha den förmågan. Förmodligen är det många som ligger nånstans mittemellan också. Eftersom det finns fler som har den än som inte har den så får de som inte har den ofta försöka anpassa sig efter majoriteten. Det kan vara jobbigt och smärtsamt på olika sätt och bli ett hinder i livet, men man får kämpa på.

konsten att utnyttja sin tvångsmässighet på rätt sätt

Jag har börjat springa, lol. Har alltså skaffat en ny tvångsmässighet som säger att jag måste ut och jogga två varv kring kvarteret varannan dag. (Eller, har bara kört varannan dag i nån vecka, så det kanske är för tidigt att kalla det en ny vana, men i alla fall. Har hållit på i en månad eller så totalt med springeriet.) Sen kör jag några "styrkeövningar" – några tjejarmhävningar, ett par utfall. Kan inte fler sorter och orkar inte dyka in i träningsdjungeln på internet så det får räcka tills vidare.
Jag tror detta kan vara rätt väg att gå med träning, att ha det som en tvångsmässighet. För kul är det ju verkligen inte. Jag hatar kanske inte att springa längre på det sättet jag alltid gjort tidigare, där jag ville dö efter tio sekunder, men jag är inte i närheten av att njuta av det. Jag tycker mig ha hört folk som lyckas upprätthålla sina träningsvanor säga liknande saker: att det är "som att borsta tänderna". Man måste få det gjort, annars känns nånting fel. Sen verkar det ju visserligen finnas en del som verkligen gillar det också, God bless 'em.
Jag har en tendens till att vara tvångsmässig kring en del saker. Förmodligen inte mer än de flesta, men jag har nån lite omständlig duschrutin jag ska ta mig igenom varje gång och så där. Tanken på att duscha utan att tvätta håret ger mig fortfarande lite småpanik. Sen kan jag bli tvångig när det gäller "kul" saker också, typ min nagellackshobby. Inför jul, nyår, min födelsedag etcetera går jag alltid runt och tänker på vad jag ska ha på naglarna. Sen blir det alltid för stressigt med olika saker man ska hinna med och så hinner jag inte fixa naglarna ändå, alternativt sitter uppe mitt i natten innan julafton för att fixa de där naglarna med rött och grönt glitter och det ena med det andra. Fast nu för tiden är jag tvångsmässig kring att gå och lägga mig innan klockan ett – okej, jag håller kanske på att släppa taget lite om den, men det blir sällan efter klockan två i alla fall – så att sitta uppe på natten och måla naglarna blir det inte så mycket med längre.
Jag försöker påminna mig själv om att det ska vara en hobby och det ska vara roligt och att jag aldrig måste. Problemet är bara att det lätt inte blir av alls om man inte känner att man måste. I alla fall, vi får se om jag kan skaffa fler tvång kring "nyttigare" saker i livet och om det kan ta mig framåt.

en tanke + status

Kom på häromdagen att prokrastinering och dylika undvikande beteenden är psykets svar på allergi? Alltså: känslorna, som liksom immunförsvaret är ett viktigt system som är till för att skydda en, överreagerar på ett cocoloco sätt på nåt yttre stimulus och så blir allt helt fuckat i stället. Ja en halvbra jämförelse kanske hehe.
Har en sån där frustrerad missnöjd dag. Jag kan inte gå ut på min promenad eftersom det regnar, så nu är jag sådär typiskt mosig i huvudet och har ont i nacken. Jag var bjuden hem till föräldrarna för att äta middag och se en film som mamma ville se, men har kommit på att jag inte har tid p.g.a. skolarbete och annat :/ Tråkigt att behöva tacka nej när man egentligen vill. Plus har ätit och sovit dåligt hela veckan. Ja, jag får väl ta promenaden i kväll i stället. Och det är ju bra med regn. För växterna och allt. Hejdå.

Mer boll sen

Tror att det inte förrän ganska nyligen gått upp för mig att man verkligen måste välja i livet, höhö. Jag tänker på hobbyer och sånt, och yrkesintressen, och projekt i största allmänhet. Jag har så mycket jag vill göra, men tiden är ju begränsad. Rita, hålla på med musik. Allt utseenderelaterat, jag menar dels nagellack som ju är en hobby sen länge, men sen hela "vara kvinna"-grejen med allt vad det innebär av hårborttagning, hårborttagning, hårborttagning, smink, kläder, hudvård, bantning och hårborttagning. Ja, en del av det där (nagellacket främst) är ju mer lustfyllda och kul grejer och en del är mer relaterade till hur jag vill presentera mig själv socialt, och en del av det (kläder) är väl lite av båda.
Sen bär jag en längtan efter att lära mig sy och annat pyssel också. För ett tag sen tittade jag jättemycket på Barbie-videor på YouTube, alltså folk som gör om Barbie-dockor med nytt hår och ansiktsmålning, gör kläder och möbler till dem och så vidare. Gud vad sugen jag var. Jag har liksom aldrig släppt tanken på Barbie sen jag var liten – älskade det då, älskar det fortfarande innerst inne. Men jag kan inte tillåta mig själv att släppa loss den sidan av mig själv, det vore ett sånt slöseri med resurser.
Nu har det gått över lite till sömnad och textil. Tittar på ett par jätteduktiga tjejer på YouTube som gör fantastiska skapelser av gamla second hand-kläder. Jag har ju haft ett par såna projekt, främst att färga textilier men har rent av suttit och handsytt saker (fult och dåligt, så klart) bara för att jag varit så sugen. Och nu har jag tillgång till symaskin... Men, nej. Att skaffa en sån hobby går inte att motivera. Lägga upp nån kjol eller göra nån liten ändring för att få mer användning av nåt gammalt plagg ibland, kanske. Men att lära sig sy på nån sorts nivå där man kan skapa användbara saker från scratch är svårt och har begränsad praktisk användbarhet.
Och rita borde jag egentligen inte heller, även om jag är ganska begåvad. Det är bra för att kunna göra personliga presenter till folk, men att jag ska lägga en massa tid på att "skapa konst"... näe, det är frivolt och onödigt. Samma sak med musik. Har varit sugen på att skaffa en hyfsad mikrofon så jag kan spela in saker (har nåt presentkort på 4sound med 600 spänn kvar på, det kanske skulle räcka en bit?). Har en känsla av att det där med att skapa musik på dator och sitta och peta i nåt musikprogram kan vara typ höjden av skoj i hela världen. Men... nej.
Det enda som är vettigt att lägga tid på nu är att försöka förbättra kunskaperna inom det område där jag valt att utbilda mig, och försöka hitta ett jobb. Ja, jag är en sopa och har inte lyckats göra mycket av de sinnessjuka resurser som slängts på mig. Jag är 33 och mitt cv är typ en enda lång lucka och som student har jag presterat i bästa fall mediokert. Men har råkat välja en inriktning där arbetsmarknaden ser helt glödhet ut just nu så kanske finns det en chans för mig och jag är skyldig mig själv och alla andra att göra mitt bästa.
Vet inte ens vad problemet är egentligen, varför jag inte kan fokusera min energi åt nåt vettigt håll. Jag tycker att matte och programmering är ganska kul, det är bara att... jag egentligen tycker att annat är roligare, kanske? Och att teknikbranschen verkar så jävla stressig. Utvecklingen går så fort (det finns redan AI som på egen hand kan koda ihop program utifrån verbala instruktioner, läste jag).
Och jag har så mycket konstigt känslobagage kring det här p.g.a. hur det gått med studierna och vad det betydde för mig och min självbild, alltså det känns som att det skulle ta år att nysta upp alla trassliga neuroser*. Alltså jag jobbar med mig själv, och bra dagar känns det som att det värsta trasslet håller på att lösas upp. Och jag vet att självförtroende är en färskvara och handlar om vad man gör. Och man ska inte tycka synd om sig själv. Men känslor av den här typen kommer ju faktiskt i vägen ibland.
Man är ju så privilegierad som ens har de här problemen, hjälp. Ja. I alla fall. Jag borde välja en hobby, kanske högst två, och lägga resten av tiden på jobbsökning och att lära mig nya saker som är relevanta för min eventuella karriär. Jag ger mig själv tillåtelse att säga nej till fritidsintressen, helt enkelt.
(Inläggets titel kommer från en låt av gruppen Fattaru, Karriär, från skivan Jordnära från 2003)

*Så kort sammanfattat som jag kan: Man var en ful och tråkig tjej som var jättelessen för att ingen ville hänga med den, och så hittade man på den här planen att man skulle bli INGENJÖR, och då skulle alla tycka att man var cool (väldigt tveksam verklighetsbild där?), och så... ja. Nu är man en ful och tråkig kvinna i nedre medelåldern som ingen vill hänga med, och som dessutom misslyckats på tekniska högskolan. Där är väl grundproblemet men jag har skitmånga andra komplicerade ångestfyllda känslor kring det här, inte minst hur man ska förhålla sig till alla duktiga flickan-tjejer i de här branscherna som inducerar så kraftiga känslor av avund, mindervärde och skam i mig att jag bara vill avlida (de flesta är dessutom mer lyckade som kvinnor, har snygg figur och pojkvän och en härligt lättsam och okomplicerad attityd och sånt). Och så alla de här feministiska diskussionerna om att KVINNOR MINSANN KAN men motarbetas av män som känner sig hotade, ja, JAG VET, men JAG KAN INTE?!!! Eller, jag är liksom halvduktig som bäst, får jag finnas över huvud taget då liksom? Och sen skäms jag för att ha önskat mig rätten att få vara en medioker jävla förlorare och ta fokus från genuint begåvade och drivna kvinnor och deras viktiga problem, herregud, en INGENJÖR borde ju alltid sätta yrkesmässig kompetens i första rummet. Och så vidare. Det blir  nån sorts fraktalliknande överlagringar av skam som i slutändan leder till en upplevelse av att vara helt genomrutten och liksom förbrukad som människa. (Har dessutom fått en känsla av att många andra ingenjörer dras med liknande neuroser, fast kanske har sämre självinsikt, och att det liksom skapar en giftig stämning i hela tekniksvängen. Men det kanske bara är projektion.)

halloj

Ja, nu är det vår? Har verkligen inget emot våren, speciellt inte sådär alldeles i början när det inte har börjat bli varmt på riktigt än, men det känns lite abrupt och lite tidigt. Gruset bortsopat, blommor överallt helt plötsligt. Brukar blåsipporna verkligen blomma så här års? Ja, inte vet jag. Men det är väl bara att vänja sig. Svennebananers känslor inför årstider är kanske inte den mest trängande aspekten av klimatfrågan.
Det är lördag. Jag sitter och skriver ihop det sista på uppsatsen. Den blir inte så bra, men alla exjobb kanske inte kan bli det. F säger att exjobbet bara i undantagsfall resulterar i nåt värdefullt, men oftast mest är "ett kvitto på uthållighet". Eller kanske ett kvitto på förmågan att uthärda sin egen inkompetens, i mitt fall. Resultatkapitlet verkar mest kretsa kring frågan "eeeh blev det här nåt över huvud taget, egentligen?" och jag sitter och skäms för varje mening jag skriver. Hursomhelst, har inte fått så mycket gjort idag. Men städat lite och tagit en promenad i alla fall. Ska laga mat, nån soppa med lite rötter och kikärter hade jag tänkt mig.
Har ett par nya självförbättringsprojekt. Ett är att styrketräna -- eller ja, att göra ett par armhävningar och utfall när jag kommer hem från dagens ärenden. Har gjort det i nån månad nu och tycker faktiskt att jag kan känna musklerna lite grann under huden. Rumpan hänger dock fortfarande värre för varje vecka, antar att man måste träna upp gigantiska sätesmuskler för att all den lösa huden (kombination av relativt dramatisk viktnedgång och åldrande, antar jag) ska ha nåt att drapera sig runt.
Ja ja. Vet inte ens om det är nån mening med att försöka ha snygg rumpa. Om man skulle försöka hitta nån att dejta nu så skulle väl utbudet bestå typ av nån Mats från Mjölby som är i 40-årsåldern, "jobbar med IT" och bär på en sorg över brustna drömmar. Det räcker med en människospillra i mitt liv, tack. Plus att jag inte vill behöva bli bonusmamma till stackars Mats tioåriga barn från ett tidigare äktenskap som kommer att sitta och blänga föraktfullt på mig när vi äter fiskpinnar i Mjölby. Nej, usch! Alla i den situationen förtjänar bättre.
Ja, framtiden! Vad kan den ha att erbjuda. Har verkligen ingen aning just nu.