Men at Arms av Terry Pratchett (översättning från engelska, К оружию! К оружию!)
Detta var andra delen av den volym jag fått i present som innehöll två av Discworld-romanerna, som jag till slut kom mig för att läsa i vintras nån gång. Som jag sagt tidigare: När ens språkkunskaper inte är jätteavancerade är actionfyllda äventyrsromaner av den här typen lite mer av en utmaning eftersom man måste kolla upp ord hela tiden för att över huvud taget fatta vad som händer. Jag har aldrig varit nåt diehard Pratchett-fan, bara läst och uppskattat några stycken av hans böcker när jag var yngre. Just de här delarna av Discworld-serien, vars huvudpersoner är medlemmar av "nattvakten" (alltså nån sorts poliser), har jag nog bara läst en enda av tidigare och det var i tonåren. Nåt jag kan slås av nu som vuxen är hur starka politiska/samhällskommenterande inslag just de böckerna ändå har.
The Martian av Andy Weir (översättning från engelska, Марсианин)
Också en present, från samma person. Historien, som blev film nån gång på 10-talet, kanske du hört talas om. Helyllekillen Mark, som i en nära (?) framtid är ute som astronaut på en mission till Mars, råkar bli lämnad kvar där när hans trupp tvingas till en nödevakuering från planeten. Vad som följer är en beskrivning av hur Mark överlever och lyckas bli räddad genom sin uppfinningsrikedom och ingenjörskompetens (han är i stort sett Rymd-McGyver). Förvånansvärt engagerande och nu har jag lärt mig en en massa rysk rymdrelaterad terminologi.
Степь (Step', "Stäpp(en)") av Oksana Vasiakina
Liksom Roza, den andra boken jag läst av Vasiakina lånade jag den här från biblioteket. De är ganska korta vilket gör risken mindre för att jag inte ska hinna läsa färdigt dem. Antar att Vasiakina i alla fall på ett ytligt plan är lite som ett ryskt, kvinnligt svar på Edouard Louis: Hon är lesbisk och uppvuxen i en arbetarklassfamilj i en småstad som hon sedermera lämnat för att bli kulturarbetare i storstan, och har skrivit en trilogi om sina närmaste (nu döda) familjemedlemmar. Den här boken handlar om hennes pappa som under sitt korta liv hann med mycket. Han var yrkesbrottsling under det vilda 90-talet, började sedan knarka på heltid och jobbade till slut som långtradarchaufför på vägarna mellan Volgatrakten och Moskva fram till sin död i sviterna av HIV. Den lite långsamma, poetiska, associativa stilen, där referenser till djur och natur ofta förekommer, känns igen sen tidigare. Likt Roza har boken också några essäistiska utvikningar, bl.a. ett segment där Vasiakina diskuterar 90-talets ryska gangsterkultur och kvinnornas roll däri genom linsen av olika kulturyttringar. Den stundtals mycket våldsamme och macho-anstrukne pappan är en lite mer moraliskt flertydig person än moster Svetlana, som mest kändes som en person som det var väldigt synd om.
Läser nu: Oblomov (utkommen 1859) av Ivan Gontjarov. Har alltså gett mig på min första ryska romanklassiker, men jag kommer förmodligen inte hinna läsa klart den innan jag måste lämna tillbaka den till biblioteket.
