fruity gay guy i hipstershorts

Är för trött för att jonglera både mina huvudåtaganden (för tillfället jobbsökning och att försöka komma på vad jag ska göra av resten av mitt liv) och diverse hobbyer. Känns som att det inte blir något gjort, allra minst att skriva här.

I alla fall. En grej flimrade förbi på Instagram igår och idag när jag tog en kvällspromenad började jag tänka på det igen och fick lust att babbla lite. Numera brukar jag inte ha Instagram på telefonen längre, eftersom jag försöker undvika att sitta och doomscrolla i sängen. Ofta känns appen nästan som psykologisk terror, ibland börjar den servera en massa info som gör mig upprörd, och eftersom jag tampas med nedstämdhet och oro till och från känns det bara onödigt att ha den tillgänglig.

Men jag använder ändå IG på datorn för att prokrastinera ibland och igår dök alltså den där grejen upp. Det var nån serie av nån amerikansk konstnär. Personen ifråga utgöt sig om att han, som transman, hemskt gärna ville se ut som en viss typ av "fruity gay guy" och därför ibland klädde sig på ett visst sätt, som den här idealpersonen han ville vara antar jag. Men då blev han bara felkönad (alltså, folk trodde att han var en tjej) eftersom hans kroppsform syntes tydligt. Bilderna visade hur han ville se ut: en lång, smal kille i nån form av hipsteraktig, retro-sportig outfit med korta shorts. Och hur han faktiskt såg ut: En kortare person i liknande outfit med tydligt markerad midja.

Antar att den här typen av content är lite lätt triggande för mig eftersom det påminner mig om hur jag alltid har känt inför min egen kropp. "BYT PLATS MED MIG!!!" vill jag skrika. Eller ja, byt kropp med mig kanske. Jag hade kunnat klippa av mitt lillfinger för en markerad midja, en tunnare kroppsform med smala axlar, mindre mage och ett par riktiga tjejbröst som man ser att det är tjejbröst i stället för de här idiotiska chipstuttarna i kupstorlek AA som jag begåvats med. Alltså, vet att jag gnällt om det förut och jag kan inte riktigt uttrycka i ord hur gärna jag skulle velat ha ett par normala bröst. Finns nog inget jag önskat mig mer i livet, tror jag. (Och nej jag vill inte skaffa implantat, det kommer förmodligen inte bli snyggt på min kropp ändå, leder till hälsoproblem, måste bytas ut vart tionde år, är säkert jätteobekvämt och så vidare. Vill ha ett par riktiga.) Det känns jobbigt att en del har fått allt det där helt gratis men inte vill ha det, på grund av att de jättejättegärna vill vara en "fruity gay guy" i ett par hipstershorts i stället. Alltså, ingen aggression mot personen i fråga. Jag vet precis hur han känner, det jag känner är ju bara en annan version av samma sak. Känslan av att absolut. inte. palla. att man lever i just den här kroppen.

Det om detta.

Har börjat titta jättemycket på nån australiensisk kommunistsnubbe på YouTube, mest för att jag är lite kär i honom men också ja för att han har intressanta perspektiv på världen antar jag. Man kan bli lite trött på mainstream kulturvänster som bara gnäller om samma saker hela tiden. Australiensiska kommunistsnubben gnäller också om vissa saker hela tiden (mest om Israel och att amerikanska leftists är dumma i huvet) men det är i alla fall inte samma saker. Tycker också det är skönt att få höra att ens egna problem egentligen är meningslösa och att man egentligen är absurt privilegierad, lite som att bli frälst från sig själv liksom. Det känns som att nån häller isvatten på ens hyperindividualistiska själ.

Lyssna på Taylor Swift med mig!

I höstas utbröt allmänna diskussioner på internet om Taylor Swifts senaste skiva Life of a Showgirl, och jag blev fascinerad, trots att jag aldrig lyssnat på Taylor. Ville bilda mig en egen uppfattning och kanske skriva nåt. Så jag lyssnade igenom skivan några gånger (hennes tidigare grejer har jag fortfarande inte lyssnat på). Men det är svårt att få ihop texten, den blir för lång. Ämnet är redan helt inaktuellt men jag har saknat att posta här så nu släpper jag ifrån mig texten ändå.

Den musikaliska biten är väl lättast att avhandla. Skivan, som är producerad av Max Martin, har därvidlag fått kritik för att vara för lik tidigare skivor, för att den "låter som AI" och i viss mån även för att den inte lever upp till titeln Life of a Showgirl. (Antar att folk tänkte att den skulle låta lite mer som typ cancan eller musikaljazz då? Jag känner spontant lite "urk" inför den typen av musik så är ganska glad att den inte låter så, haha.) Mitt allmänna intryck är väl att det är på gränsen till parodiskt välproducerad, drömsk men ändå driven, behaglig popmusik. Första halvan är starkast. Kompositionsmässigt är väl melodier och ackordföljder inte det mest äventyrliga jag hört, men det håller sig ändå på rätt sida om "Ära vare gud i höjden dessa tre ackord lärde jag mig på musiklektionerna i årskurs 5". Gillar genomgående körarrangemangen, de är snygga och påhittiga, och Taylor sjunger onekligen bra.

Men det är så klart texterna som folk retat upp sig mest på, suck. Här är några typiska talking points (finns säkert jättemånga till men jag orkar inte titta på varenda en av de 1238094 videoessäer som gjorts om skivan):

- Taylor är "out of touch" och "tondöv" (ja, inte bokstavligen då uppenbarligen), och hennes texter är "inte relatable längre" eftersom hon är dollarmiljardär.

- Äckligt/weird/töntigt att hon sjunger om sin killes snopp (okej, kan hålla med lite om den)

- Patetiskt och "mean girl energy" att hon dissar Charlie XCX

- Taylor verkar inte ha utvecklats på ett personligt plan sen hon var tonåring, hon är "stuck in high school"

- Taylor är självupptagen

- Taylor har begränsad förståelse av Shakespeares verk, specifikt då Hamlet som hon refererar till i låten Fate of Ophelia. (Det är förresten cringe att Taylor kallar sig "your English teacher" eftersom det ändå inte är sååå svåra ord i hennes texter.)

 - Låten Cancelled har fått extra mycket kritik bl.a. då en del anser att den har MAGA-övertoner (alltså att den flörtar med Donald Trumps högerpopulistiska Make America Great Again-rörelse)

Det som slår mig med den här diskursen är att det är lite svårt att veta vad gränserna egentligen går för kritik av 1. själva texternas rent konstnärliga kvalitet, 2. eventuella politiska synsätt hos upphovsmannen som kan skönjas i texterna, och 3. Taylor Swifts karaktär som person (såsom den framstår av låttexterna, som utan förbehåll verkar tolkas biografiskt, i kombination med annan tillgänglig info om Taylor från sociala medier och annat). Kanske är det svårt att separera i och för sig, men jag blir lite trött på att allting bara ska flyta ihop som en enda stor gröt och mynna ut i nån sorts slutgiltigt omdöme om Taylor som person -- gillar vi Taylor eller inte, passerar hon "the vibe check"? Måste man verkligen göra en vibe check? Kan inte folk bara få vara lite bra och lite dåliga i stället för att antingen ställas på piedestal (som de förmodligen kommer trilla ner från ändå) eller typ ställas i stupstocken. Jag menar, ingen av oss känner ju henne personligen ändå. Faktum är att Taylor själv också verkar vara trött på det här åsiktsklimatet och att som kändis bli konstant skärskådad in i minsta detalj, om jag nu ska försöka läsa lite mellan raderna i en del av texterna. Låten Cancelled tolkar jag lite grann som en kritik mot cancel culture som sådan, men många har som sagt tolkat den som en MAGA-kampsång.

Folk anklagar Taylor för att mentalt ha fastnat i gymnasieåldern, förmodligen mest p.g.a. låten Ruin the Friendship. Låten handlar om att huvudpersonen får ett dödsbud gällande en gammal bekant som hon flörtat med i tonåren, en potentiell romans som aldrig blev av då killen vid tillfället hade en annan tjej, och med anledning av detta drömmer sig tillbaka till high school-tiden. Här handlar kritiken knappast om att Taylor skulle vara en rakt av dålig person som begått onda handlingar (kom igen, otrohet må vara ett fittigt move men ni kan ändå inte döma någon för att ha fantiserat om en annan tjejs kille för 20 år sedan) eller sagt politiskt tvivelaktiga saker, eller för den delen att texthantverket skulle vara dåligt. Det liknar snarare skvaller om en ny kollega eller ens brors nya flickvän: "ew, hon verkar ha fastnat mentalt i gymnasiet, fan va jobbigt". Jag kan förstå att en sån sak har betydelse för hur gärna man vill ta en öl med en person, men det är inte direkt en fatal brist hos personen. Snarare en mindre karaktärsdefekt av en magnitud som de flesta av oss nog har många av. 

Samtidigt är det väl en egenskap hos just text som medium att författarens personlighet och värderingar alltid kommer att lysa igenom och påverka hur man uppfattar upphovsmannen, vare sig det handlar om en åsiktskrönika, en roman eller låttexter. (Det är en anledning till att jag inte gillar t.ex. Frida Hyvönens musik, ja hon är duktig och kompetent både som kompositör och textförfattare, men får jobbiga vibbar av henne som person i texterna.) Faktum är att jag personligen tycker att just det där nostalgiska, romantiska draget är nånting ganska positivt som får mig att känna mig befryndad med Taylor. Jag är kanske också stuck in high school. Men jag tycker att det funkar ganska bra just för popmusik. Poptexter får faktiskt gärna vara gymnasiala, bombastiska, drömska och självupptagna för mig. Jag tycker liksom inte det finns ett vettigt sätt att vara vuxen och mogen i den typen av musiktradition? Vad ska man skriva om i stället -- källsortering, vinterdäck och föräldramöten? 

Antar att Lily Allens senaste skiva, också från i höstas -- inte orkat lyssna, sorry -- är ett exempel där man lyckats göra en mer stereotypiskt "vuxen" erfarenhet, i det här fallet en skilsmässa föranledd av den andra partens otrohet, till poptexter som många uppskattat. Kanske nån sorts tecken i tiden. Det påstås ofta att vi lever i en barnslig tid där vuxna vägrar att "växa upp" (läs: skaffa barn), och uppenbarligen är det många som stör sig på det. Samtidigt hintar mycket i texterna om att Taylor minsann är på väg att stadga sig, i Wish Li$t pratar hon om att skaffa barn och verkar lite småsugen på att bara lämna musikkarriären bakom sig. Sista låten, Life of a Showgirl, känns lite som att Taylor liksom lämnar över popprinsess-kronan till Sabrina Carpenter som medverkar på låten.

Avslutningsvis tycker jag det är rätt kul när Taylor, i låten Father Figure som eventuellt är en disslåt riktad mot Olivia Rodrigo, sjunger om sin stora kuk: "I made a deal with the devil / Turns out my dick's bigger".