Barn, vuxna och hudvård

 Inte nåt rykande färskt ämne direkt, det började ju snackas om Sephora-barnen redan för ett par år sen, men läste häromdagen nån kulturkrönika om Prinsessan Madeleines nya hudvårdsmärke som tydligen utger sig för att "fokusera på barns bästa". Ja jösses. Fattar inte ens vad grunden till det påståendet är -- att barn ändå kommer att vilja hålla på med hudvård och därför behöver ha extra väl kontrollerade ingredienser, typ? Köpte nyligen ett presentkort på Sephora åt min kusin i 11-årspresent. Hon verkade bli glad. Hoppas hon hittar nåt hon vill ha.

Tänkte hursomhelst anknyta till ett par saker jag pratat om tidigare, nämligen 1) att jag själv inte pallar hudvård och 2) filmen The Substance (2024) som jag kände att jag inte hann skriva klart om senast

Faktum är att det är helt rimligt att barn gillar hudvård. Egentligen är de den mest uppenbara målgruppen. Flera av just de saker som gör att jag tycker att hudvård är jobbigt är sånt som barn älskar mest. En av dem är klet, kladd, gegg och att skvätta och slaska med vatten (ryser). Barn är tokiga i sånt, speciellt om de har lite damp. Minns hur jag och min syster brukade sitta i badrummet och "leka häxor" och blanda en "trolldryck" i form av vatten, schampo, tvål, ketchup och vad vi nu hittade. En annan sak är den rituella aspekten. Att man ska ha en "rutin" och stå framför spegeln och högtidligt smörja in sig med den ena produkten efter den andra medan man "manifesterar" sin drömhy. Det är ju faktiskt... en lek, nåt som barn är kända för. Bara att det är nånting med det som inte alls känns magiskt för mig som vuxen, bara sorgligt. (Jag kan absolut förstå poängen med vuxna ritualer nånstans, men just det där funkar inte för mig.)

Antar att en anledning att vuxna håller på med hudvård är rädslan för döden eller i alla fall för att bli gammal, ful och socialt/sexuellt irrelevant, vilket väl typ är samma rädsla nånstans. Det är väl det som ger mig den där deppiga känslan. Ja, det tillsammans med hur inåtvänt alltihopa är. Smink och fina kläder har åtminstone nånting peppigt över sig. En förväntan inför att få gå ut i världen och vara den sociala versionen av sig själv. Hudvård och "self care"-fenomenet för mig är tvärtom, det känns väldigt pandemi-glåmigt och isolerat. Sitta där i nåt vällingfärgat pyjamasset med en ansiktsmask och "mysa med Netflix". Ja, jag är själv hemma ofta och trivs väl okej med det, men hur det kan kännas "aspirational" för nån är så svårt för mig att förstå. Vem som helst kan väl vara ensam hemma, att ha ett socialt liv är uppenbart mer eftertraktansvärt för mig? Tänker på den där gamla stereotypen om hemmafrun som går runt ständigt i papiljotter och städrock i förberedelse inför nåt glamoröst tillfälle som aldrig kommer.

Men barn har väl inte samma förhållande till åldrande, det är inte top of mind för dem och jag kan absolut förstå att skrubbandet och smörjandet för dem bara är en sorts spännande manifestation av vuxenblivande. Samma sak med att vara hemma och syssla med diverse inåtvända trygga ritualer, det är liksom bara en normal del av barndomen och har inte samma konnotationer av att vara socialt misslyckad. I alla fall inte förrän man kommer upp i tonåren. Eller tonåren kanske är avskaffade nuförtiden?

The Substance var det ja. Har väldigt dåligt självförtroende när det gäller att analysera filmer, men jag tror att jag gillade filmen just för att den fyller nån sorts kulturellt glapp och faktiskt pratar om just rädslan för åldrandet och den där klaustrofobiska känslan av att fastna framför spegeln och drunkna i sina rynkor och porer. Det känns ändå väldigt sopat under mattan i vår kultur. Ja hudvård, injektioner, plastikkirurgi, träning och så vidare talas det om i all oändlighet. Ofta med nån sorts konstig "medicinsk" underton, som om det handlade om nödvändig vård. Samtidigt hånas det -- kvinnliga kändisar förebrås för att de knappt kan röra på ansiktet längre, Bryan Johnson är en fascinerande freakshow.

Folk verkar gilla att släta över hela saken och ibland komma med konstiga putslustiga skämt om det (såg nån reel om "the menopause fairy"). Den där förnumstiga kommentaren om att "Åldrande är nåt att vara glad för, skulle du föredra alternativet kanske :)" vet jag inte hur många gånger jag sett nu (och, ja, när jag har som mest panik så tänker jag faktiskt ibland tanken att jag skulle föredra alternativet, tro't eller ej). Men själva känslan som driver alltihopa är det relativt tyst om och den har ju av ganska uppenbara skäl nåt pinsamt över sig. Känslan av att man är på väg att bli helt oälskbar, alltså (Elisabeth till Sue: You're the only lovable part of me).

Alltså jag förstår att man vill sopa det under mattan också, det är trots allt en ganska effektiv metod mot existentiell ångest ibland och det vore ju jobbigt om alla som nojar över sina rynkor bara skulle ställa sig på ett berg och skrika i stället. Men ändå. Gud, jag är fortfarande förnärmad av det där avsnittet av EVSSP, kändes som på gränsen till gaslighting (gillar podden annars). "Demi Moore anses faktiskt vara vacker nu" -- Ja, i nån sorts jumbokategori för gamla tanter, ja, och det beror just på att hon opererat skiten ur sig och är relativt välbevarad. Om du på riktigt tror att folk inte vill se unga ut längre så kan du ju bara googla fram statistik på hur mycket injektionsbehandlingar och krämer folk köper. Sen började de babbla en massa om "gudomligt mödraskap", jag som medelålders ogift barnlös kvinna som hade en ovanligt dålig dag just då blev så jävla triggad så jag började gråta. Antar att min upplevelse av det här är färgad av just det faktum att jag är en ogift barnlös medelålders kvinna med ett förflutet som består av kompakt ensamhet, men det är så sorgligt så jag orkar inte ens skriva om det hej.

feminism vs fritidsintressen

Aehhh uttjatat ämne och har egentligen inte så jättemycket att säga. Jag vill bara påpeka en grej: Att det är kanske inte så jädra konstigt att folk blir lite upprörda och sårade när man i feminismens namn kommer och påstår att deras hobby egentligen inte alls är "för deras egen skull" utan typ är ett falskt medvetande eller nåt, och raljerar nåt i stil med att "nämen vad konstigt att du minsann ~råkar~ njuta av nånting som syftar till att göra dig mer attraktiv för män". D.v.s. smink, hudvård, naglar, kläder etc.. (Ja, var går ens gränsen? Vilka hobbies är garanterat icke ett falskt medvetande? Är typ bakning och matlagning, div. textilhantverk och heminredning okej?)

Hobbies fyller ett meningsskapande syfte i livet, vad det än är man råkat välja, och därför kan man bli lite stött när nån kommer och anklagar en för att ha fel hobbies. Om ett intresse har den där "meningen med livet"-statusen för en person, om det är den där grejen man alltid ser fram emot att hålla på med. Det där man sitter och drömmer om när man håller på med nåt själsdödande på jobbet. Det där som man häller ner hela sin kreativitet och begåvning i. Som man kanske, efter år av hängivenhet, har kommit att bli rejält skicklig på. Ja, är det då så oväntat att man blir lite stött om nån kommer och påstår att man typ "egentligen inte vill" hålla på med det, utan bara gör det för att behaga män? Jo, självklart har samhället man lever i påverkat en till att välja just den hobbyn, men det är inte så enkelt som att man BARA gör det för att behaga andra.

(Också, side note: Såna tjejer som är väldigt intresserade av smink har sällan en särskilt killvänlig stil. För en typisk sån sminktjej, med heltäckande foundation, grön ögonskugga, rakbladsvass eyeliner, highlighter som syns från yttre rymden -- är det primära målet knappast att vara attraktiv för killar. Killar är ju typ rädda för smink som över huvud taget syns, och det tror jag att såna tjejer är väl medvetna om.) 

(Ytterligare en side note: För mig personligen är det snarare typiskt manliga intressen som har en starkare komponent av att jag gör dem för "andras skull". När jag hållit på med programmering eller nåt matteproblem, eller för den delen mitt språkintresse, så finns det sorgligt nog alltid nån baktanke i huvudet om att nån nördsnubbe eventuellt skulle tycka att det var attraktivt att jag håller på med det. När jag håller på med mina naglar är det verkligen 100% "för min egen skull", då väldigt få killar bryr sig om naglar. Lovar.)

(Och en till: Är det egentligen så farligt att göra saker delvis "för andras skull" eller för att få bekräftelse... Äh ska sluta nu)

Jag tror överlag inte på att man alltid vill vissa saker "innerst inne", och sen gör andra saker i stället bara för att var till lags. Tror väl snarare att man blir den man blir i nån form av samspel med omgivningen man växer upp i. Folk har inte alltid så bra fantasi, de väljer det som finns närmast till hands, och vi människor är ofta duktiga på att hitta mening i vad som råkar finnas tillgängligt. (Spana in valfri Youtube-videoessä med nån ung intellektuell amerikan som analyserar sönder nån fokusgrupp-optimerad Disneyfilm om du inte tror mig.) Om vi hade levt i ett helt könsneutralt samhälle hade kanske de där sminktjejerna hållit på med oljemålning eller nåt i stället (många av dem håller nog på med båda redan nu), men det fyller i stort sett samma funktion -- man får koppla av och hålla på med nåt kreativt en stund. Bara att smink även har funktionen att signalera femininitet.

Vill inte slänga ut den feministiska analysen med badvattnet men tycker bara att man kan ha lite respekt för att folks hobbies är viktiga för dem liksom. Sen förstår jag den där känslan när man själv inte fattar grejen med nånting, typ som hur jag känner inför hudvård. När massor av folk håller på med nåt och man själv bara inte ser nån poäng med det över huvud taget, så får man lätt känslan av att de bara låtsas gilla det. Men det är ju inte alltid så.

Sveriges efterblivna solkultur

Nu är den förbannade sommaren här och med den kommer folks obändiga längtan efter "solhäng". Så fort solen tittar fram är det liksom obligatoriskt att äta utomhus, även mitt på dagen. Folk liksom bara... hänger i solen. Ligger svettblanka och gör ingenting i timmar. De verkar liksom få ut någonting av det? Själv får jag panik av blotta tanken.

Läste nånstans att Sveriges incidens av hudcancer är jämförbar med Australiens. Alltså, inte riktigt lika hög men på liknande nivå.

Alltså, Australien: en av de soligaste bebodda platserna som finns. Norra Australien ligger mellan ekvatorn och södra vändkretsen, vilket innebär att solen står omkring zenit där på sommaren. (Om man går ut utan solskydd när solen står i zenit bränner man sig på tio minuter -- talar av erfarenhet.) Större delen av Australien är en obeboelig öken. Dessutom bor det företrädesvis vita människor där. Så ja, ingen jätteskräll att folk där får hudcancer.

Sverige däremot är en av de absolut mest solbefriade bebodda platserna som finns. Delar av Sverige ligger ovanför polcirkeln. Det vill säga att solen inte går upp där över huvud taget på flera veckor. På samma breddgrader som Sverige hittar vi norra Kanada, Alaska, Grönland och stora delar av Sibirien -- ställen där det knappt bor en käft. Ändå lyckas vi alltså sola sönder oss nästan lika illa som australiensarna. Bra jobbat av oss.

Jag längtar till den dagen när vi skaffar oss ett sundare, mer sydländskt förhållande till solen. När den börjar betraktas som i första hand något att undvika, åtminstone före klockan fem på eftermiddagen. Vad gör folk i typ Spanien när vi är ute och grillar oss på nån uteservering eller gräsmatta? De sitter hemma med nerdragna gardiner.

Jag ogillar -- som jag orerat om tidigare -- det eviga tjatet från hudvårdsfrälsta om solskydd, och jag hatar att behöva kladda med eländet själv. Men hudvårdsfanatikernas budskap verkar inte ha nått ut till massorna heller. Ingen jag känner (okej, nu har jag inte så stor bekantskapskrets men ändå) använder solskydd till vardags. På sin höjd smetar man pliktskyldigt på sig lite här och där när det ska badas eller ute på sjön. Ja, det är nånting med vår solkultur som känns lite omodernt, som om åttitalet aldrig tog slut liksom?

Lyckligtvis har jag inget socialt liv så jag behöver inte oroa mig över att släpas ut på lunch i solen så ofta. Ingen försöker få med mig till stranden längre, de vet att det inte är nån idé. Nästa vecka börjar min semester. Jäddrar vad jag ska sitta hemma med persiennerna nere.

(p.s. inget illa menat mot nån o.s.v.)

Mer gaggande om hudvård etc.

Har just kommit på ytterligare ett skäl till att jag inte kan skaffa ett hudvårdsintresse. (Alltså utöver att det är dyrt, krångligt och får mig att tänka på åldrande och död p.g.a. allt tjöt om anti-age och allt stirrande in i porerna.) Nämligen: Jag tror att jag helt enkelt har en lättare aversion mot... klet och kladd, liksom? På nån sorts rent sensorisk nivå. Inte i så stor utsträckning att jag direkt får ångest av det eller så, men jag har en märkbar preferens mot våta substanser av olika slag. Gillar inte att gegga med klet i fejan. Har ofta svårt för att bada (speciellt i badkar) och tycker inte om att tvätta ansiktet med allt vatten som rinner åt alla håll och kanter. Gillar torra saker.
  I marknadsföring för hudvårdsprodukter upplever jag att ett vanligt tema är själva upplevelsen av hudvårdsrutinen. Rituaaaaalen. Nästan som att den är viktigare än själva produkterna och hur de nu ska förbättra ens hud. (Tror rentav att Åhléns nyligen hade nån rubrik med den andemeningen på omslaget på den där reklamtidningen man får som medlem, nåt i stil med "Det är inte produkterna, det är ritualen". Lite övermaga för att komma från ett företag som säljer hudvårdsprodukter? "Du ska köpa vår jävla skit, ditt eländiga hjon, inte för att den gör nåt särskilt utan bara för själva sakens skull liksom.") Man ska stå där i badrummet och riktigt mysa av att applicera en produkt efter annan. Ja, jag antar att många ändå finner glädje i det med tanke på hur populärt det verkar vara med hudvård.
  Men mitt badrum är inte så mysigt och att påföra produkter på ansiktet är varken rogivande eller spännande för mig. Jag menar inte att kokettera med det eller så, folk är la olika. Tror ärligt talat att hela den här hudvårdshysterin håller på att blåsa förbi lite grann ändå, den har ju hållit på så länge nu. (Sen kanske det har att göra med att min hud ändå är helt okej också, aldrig haft några jätteproblem med finnar eller eksem eller överdriven torrhet eller nånting egentligen, så har ingen "ingång" till mer seriöst hudvårdsidkande där.)
  Kanske du tycker det är tråkigt att jag gnäller så här. Skit i det och gå vidare med ditt liv, liksom. Men jag konsumerar av gammal vana en massa lättsmält info om skönhet, kläder och andra onödigheter på YouTube, Instagram och bloggar. Ja även i icke-digital form – det händer att jag köper modetidningar också, eller går i butiker och tittar. Och då kommer hudvårdsinfon (som jag personligen tycker är minst kul av alla de där sakerna) liksom på köpet och jag börjar irritera mig och allteftersom reflektera över vad det är jag stör mig på.
  Jag tänker ofta att jag borde sluta med ytlighetssurfandet och kanske byta ut det mot nåt lite mer intellektuellt stimulerande, men jag antar att jag gör det som ett sätt att lugna mina nerver. Drömma mig bort till en värld där jag bara behöver tänka på mitt yttre i stället för att försöka vara vuxen och göra nåt vettigt av mitt liv. Ändå lite obehagligt ur nån sorts feministiskt perspektiv att jag funkar så, att det är utseende-fix-drömmen om att jag flyr in i. Men jag är trots allt en ganska ineffektiv, lågenergisk person som har svårt att hantera mycket information samtidigt och växla mycket mellan olika projekt och då kanske det inte är så konstigt att det verkar attraktivt att få fokusera på en grej i stället. Och bara få göra klart den. (Jaga bort vartenda hårstrå från hakan och neråt, banta bort vartenda kilo, skaffa en optimerad hudvårdsrutin, operera mig lite här och där och sen tillbringa resten av tiden med att sminka mig och svepa in mig i fina kläder, höhö. Nejdå.) Sen är jag väl nånstans en lite estetiskt sinnad person och gillar att titta på fina saker helt enkelt.
  Ja, vet inte om jag kommer nånstans i mina resonemang. Det har ju också varit en trend de senaste åren, att olika smarta kvinnor (oftast mycket smartare än mig) liksom meta-skönhetsbloggar och intellektualiserar skiten ur skönhetstrender och sina egna beteenden kring skönhet. Vad Betyder Det att vi håller på som vi gör. Kanske tyder det ändå på en viss rastlöshet, man lallar omkring bland krämer och läppstift och blir lite trött på alltihopa ibland så man letar efter nåt mer substantiellt att fästa sig vid. Eller ja, vad vet jag. NU ska jag sluta babbla.

ge upp, del två

Jag ska klippa håret kort tror jag. Pojkkort. Har loggat in på Pinterest igen för att leta inspiration. Allt som kallas kort är antingen 1. inte alls kort utan typ axellångt och ljuvt, eller 2. ser ut som att det var poppis 2003. Faktum är att många av inspirationsbilderna är från runt 2003, bortglömda kändisar typ Dido dyker upp. Busigt, fluffigt, flikigt, massa produkt i, platinablekt, randigt. Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. Vill mest bli av med bördan av min falnande ungdom och dito eventuella kvinnliga charm, släppa taget. Fast jag tvekar.

ändå lite fin frisyr på nåt sätt?

  Känns som att 90% av livet som kvinna handlar om hår ibland. Hår på huvudet som inte vill sitta kvar och hår i ansiktet och på kroppen som det är ett evigt sjå att bli av med. Har fått intrycket av att många killar i min generation anser att hår på blygden på kvinnor är "äckligt". Inte bara mindre önskvärt eller en skönhetsfläck, utan direkt motbjudande. Det är verkligen the greatest trick patriarchy ever pulled. Alltså har ni ens försökt få bort håret där? Jag lovar er, det håret vill inte bli borttaget (struntar i att gå in på detaljer nu). Nästan så man, i sina mörkare stunder, får lust att stövla in på Gillettes högkvarter med ett gött maskingevär och gå loss. 
  Ja, som sagt. Det är frestande att släppa taget. Speciellt i den här åldern när åldrandet liksom börjar sätta fart på allvar. Den där eviga naggande känslan -- ser mitt hår tunt ut nu? Åh nej, en ny rynka under ögat? Håller mina läppar på att bli tunnare? Suck, min röv ser ut som två gamla påsar trots allt joggande och alla utfall. (Jo, jag har muskler därunder men de räcker inte för att fylla ut den överflödiga huden efter viktnedgången.) Vet inte ens vem det är som ska bli charmad av mig. Jag dejtar ju inget och har inget socialt liv i övrigt. Det är väl nåt som ska hända i nån sorts odefinierad framtid där alla mina dagdrömmar besannas. Men jag måste sluta vänta nu.
  Mormor pratar en massa om #metoo, tycker det "har gått till överdrift". Hon är ledsen över att hennes favorit Timell inte får vara kvar på teve längre. Ska det vara ett brott att vissla efter tjejer på gatan nu? Det är ju en komplimang, en flört? Jag blev minsann glad när killar visslade efter mig när jag var ung! En tjej på teve sa att en blick kan vara trakasserier, då har det väl ändå gått för långt! Om de inte vill att folk ska titta på dem, varför gör de sig fina då?
  Jag fick total tunghäfta men nu kommer några kommentarer, kommer väl mest vara feministgagg enligt mall 1a men i alla fall.
  Ja alltså, det är klart att man kan bli glad av den typen av uppmärksamhet. Har man fått lära sig i hela sitt liv att man tillmäts sin plats i samhället efter vad man har att komma med som könsvarelse,  så kan det väl kännas bra med bekräftelse på att man för tillfället duger som sådan. Att nån bedömer en som fuckable nog att ägna ett slappt trakasseri i förbigående åt. Kanske har kvinnor av min generation ett filter som gör att vi tar illa vid oss beroende på att feminismen ändå har påverkat diskursen märkbart. Men vi är utomordentligt väl medvetna om att vi bedöms utifrån vårt utseende i första hand. Du vet den där störda statistiken man hör om att 80% av alla sexåriga tjejer vill banta? [ETA: Vet inte om just den är sann men man kan säkert hitta nån annan statistik som visar på att barn är medvetna om vikt/utseende] Det är hårt inpräntat i oss från barnsben.
  Men om du tänker på hur mycket du, i ditt liv, har nojat över ditt utseende. All bantning (mormor har bantat i typ hela sitt 80-åriga liv, gått på varenda konstig diet som finns och vad jag vet har hon inte blivit smalare av det), rakning, smink, verkningslösa krämer som säljs med intellektuellt förolämpande pseudovetenskaplig mumbojumbo-copy, hårfix. Den konstanta naggande oron jag pratade om förut. Är det verkligen värt de där få ögonblicken av patriarkal bekräftelse? Jag tvivlar. (Och nu vill du inte ens synas på bild längre, gömmer dig för att du inte är dekorativ.)
  Att man själv har "bett om" det ena och det andra bara för att man "gjort sig fin" är ren mobbarlogik. Det är ditt fel att ditt huvud är i toaletten nu för vi bestämmer reglerna här och du har brutit mot dem medan du slog knut på dig själv för att följa dem. Hur skulle typ Jenny Strömstedt och vad de heter (tittar inte på teve, förlåt) ens ha fått komma i närheten av ett programledarjobb om hon inte varit smal och fixad med traditionellt vackra ansiktsdrag? Tror du att hon skulle ha blivit insläppt där om hon sett ut som en kvinnlig Martin Timell i oformliga jeans och ledsen feja som en skrynklig gammal påse. (Och dessutom gått runt och tagit manliga kolleger på röven hipp som happ.) Mmm, det är nog helt och hållet hennes "eget val" att hon ser ut så där och då får man minsann tåla en förminskande kommentar hit eller ett tafs dit. För så är reglerna.
  Näe, ett dekorativt utseende och ett behagligt sätt är liksom valutan man betalar med för att över huvud taget köpa sig en plats i samhället som kvinna. Få synas, höras, tas någotsånär på allvar. Tänk dig att din andra favorit Leif GW Persson vore en tant i stället. (Jag tänkte jämföra med nån befintlig kvinna av jämförbar ålder och medieexponering men, guess what, det finns knappt några. Agnes Wold är det närmaste jag kan komma på.) En Laila GW Persson med buskigt grått hår och jaktväst på sin stadiga kroppshydda. Som satt i teve och grymtade, muttrade och flåsade i en halvtimme om hur alla utom hon själv är hopplöst inkompetenta. Allt medan en nervös, välgroomad man i medelåldern stod bredvid och log och ställde artiga frågor. Och sen skulle hela Sverige bara "jaaa det här är det bästa som finns"! Alltså, det är för lätt att komma med de här spaningarna.
  Ändå känner man ett obehag på nåt sätt när man säger dem. Kan känna olika föraktfulla snubbars kommentarer redan i förväg, om hur man gnäller och är överdramatisk och ställer för höga krav och att killar minsann har det minst lika jobbigt. Tja, jag ska inte prata mer om det här på ett tag nu. Ska göra mitt bästa för att vara konstruktiv och leva ett tillfredsställande liv för min egen skull. Ska börja med att klippa håret, tror jag.

Mer gnäll

Alltså, Åhléns hemsida är ett skämt?! Hur är det möjligt för nånting att vara så kasst i detta högteknologiska samhälle. Nästan så man blir lite nostalgisk. Har försökt handla några OPI-nagellack eftersom det varit nån sorts erbjudande på dem hela sommaren. Alla färgerna är listade som samma produkt så man når inte en enskild färg från sajtens sökfunktion. För att hitta dem måste man gå in på produktens sida och leta i en drop down-meny. Detta försvåras en del av att listan måste laddas in bit för bit (kanske 10-20 poster i taget) och att ladda ett sånt stycke tar minst en minut. (Dessutom ser namnen på färgerna ut att vara inskrivna av en full babian typ.) Sidan överlag är fruktansvärt långsam.
Vidare fattar jag inte hur det är tänkt att man ska använda sina medlemsrabatter om man har flera produkter och rabatter samtidigt? Förra månaden försökte jag handla med både min vanliga 20% på valfri skönhetsprodukt och en annan "Köp två valfria varor, få 25% på billigaste", men fick ge upp till slut. När jag hade fler än två produkter så verkade den bara tillämpa det andra erbjudandet (alla varorna i korgen var skönhetsprodukter) och då la den 25% på den allra billigaste varan i korgen (den näst dyraste borde väl varit rimligast?). Hittade inget sätt att själv välja hur rabatterna skulle tillämpas med mindre än att man delar upp köpet i omgångar. Man hade ju också kunnat tänka sig att hemsidan själv skulle optimera rabatterna åt en.
Hursomhelst slutade den gången med att jag bara köpte en vara, Essie Gel Setter som är mitt vanliga överlack. Onödigt då den finns överallt, men det var sista dagen på rabatten och frakten är fri om man hämtar i butik så jag skulle ju spara några tior i all fall och jag vägrar betala fullpris för den. Den levererades i en kartong som hade kunnat rymma produkten flera gånger om och hur mycket omslagspapper som helst verkligen. Ja det var väl lite mitt eget fel också. Den här gången blev det lite mer spännande grejer i alla fall. Fast man hinner liksom tappa peppen på shopping när det tar en timme att bara söka fram produkterna man vill ha, man bara sitter där och tänker på hur meningslös hela jakten på dyrt färgglatt krimskrams är. Kanske hela hemsidesdesignen är nån sorts antikapitalistisk konspiration. Bra jobbat i så fall.

Saker beauty-gurus säger som jag stör mig lite på, typ

"Det här är perfekt om du fått för lite sömn!" och liknande. Alltså, jag förstår verkligen att man vill se piggare ut, det är väl en vanlig sak man vill åstadkomma med smink. Det är bara att jag ibland får känslan av att det är viktigare att se pigg ut än att vara pigg, eller att problemet att man bara sovit två timmar är löst så fort man tagit mascara och concealer på sig. Tycker det är pissjobbigt att ha sömnbrist, kan inte koncentrera mig på nånting då. Att "se pigg ut" är ca prio 436 i det läget. Och ja folk har olika prioriteringar och det är klart att en skönhetsguru i första hand är koncentrerad på utseendebiten men nu pratar vi om mina personliga hangups här (som vanligt).
"Nu måste jag lägga lite contouring här eftersom jag ätit lite för många kanelbullar på sistone/gått upp tre kilo över julen/whatever, hihi." Alltså du kan inte ha gått upp så mycket att det syns i ansiktet om det bara är en fråga om ett par kilo? Plus att det där deprimerande slentrian-"gud vad tjock jag är"-snacket (det där med att alltid få in en diss mot sin egen kropp sådär lite i förbifarten, menar jag) känns så gammalt, som nåt ens jojobantande faster höll på med 1993 typ. Kan vi inte bara lägga ner det en gång för alla?
"Jag noppade mina ögonbryn för mycket som ung så nu är de borta, buhu." Är du säker på att du inte bara hade ganska tunna ögonbryn från början? De allra flesta hårstrån växer väl ändå tillbaka, om man inte lyckas skada hårsäcken på nåt sätt när man rycker. Jag menar, jag har noppat området mellan mina ögonbryn varje dag i tjugo år och jag önskar verkligen att det håret kunde försvinna, men jag måste fortfarande ta bort 10-15 stycken varje gång.

Life hack (nåja)

Dagens tips dagens tips lalalalala dagens tips! Har du också problem med att deodoranten tar hundra år på sig att torka? Din bästa vän är en solfjäder, t.ex. en sån där souvenir-solfjäder från Spanien. Håll helt enkelt upp armen och vifta frenetiskt med solfjädern vid armhålan. Det snabbar upp torkprocessen en hel del och är smidigare än att springa omkring naken i hemmet med armarna upp för att få luftdrag mot armhålorna.

En ny överraskning varje dag!

Skönhetsbloggen Lipgloss Bitch skriver lite om fenomenet adventskalendrar med skönhetsprylar. Just den här gången med anledning av en ny kalender med vårdande produkter för skägget (!). Det här är nog första gången jag sett en sån här produkt riktad mot män. De senaste åren har vi sett fler och fler adventskalendrar. På rak arm känner jag till Body Shops kalender, Depends nagellacks-kalender och jag har för mig att Skincity, en sajt som återförsäljer dyr hudvård, har en (eller så blandar jag ihop det med nåt annat företag). Men det finns många fler och Lipgloss Bitch förutspår att fenomenet kommer att bli större de närmaste åren. Kalendrarna innehåller oftast miniversioner av företagets produkter, och i Body Shops fall en massa små gulliga färgglada minitvålar som mest verkar vara en källa till besvikelse.

I don't know about you, men för mig går det nån sorts gräns här för när lyxkonsumtion liksom blir äcklig på riktigt? Jag har väl ingen rätt att sätta mig till doms, eftersom jag hoardar nagellack och är lika förtjust i skönhetsprodukter som alla andra. Men här känns det verkligen som konsumtion för konsumtionens skull? "Jag vill bara ha prylar, det spelar inte ens nån roll vad det är för nåt." Som en lyxigare, dyrare variant av de där ångestlådorna folk prenumererar på typ Glossybox. Okej, produkter i provstorlek kan väl vara vettigt så man kan testa nya saker eller få en miniversion av en produkt man redan gillar till handväskan eller när man är ute och reser. Men det kommer ju med nödvändighet bli en massa saker man inte vill ha (lex Body Shop-tvålarna), som kommer att ligga och skräpa och vara ångestframkallande.

Jag minns en incident från häromåret när en skönhetsbloggare (kan ha varit LGB) la upp vad hon fått i luckan den dagen på sin Instagram, och en av allt att döma vuxen person började gräla i kommentarerna för att "jag hade ju inte öppnat min lucka än, nu förstörde du överraskningen!!!". Tja, om man betalat över tusen spänn för att få en "överraskning varje dag" så kanske det känns surt att bli spoilad. Men liksom, är det inte roligare att fundera fram och tillbaka på vad man skulle ha nytta/glädje av och sen göra en "investering", så man valt produkten själv? Fast det kan också bli stressigt, så klart.

Ja, ibland förstår jag de där minimalist-/KonMari-personerna men jag har en bit dit själv. Är ju ändå kul med små färgglada prylar. Men nu ska jag återuppta mitt köpstopp på nagellack i alla fall. Året ut.

brådskande terminologiska spörsmål

Det verkar råda lite begreppsförvirring kring olika ögonformer och vad de heter, på engelska och på svenska. Det här med hooded eyes har jag fattat som när det där hudvecket ovanför ögonlocket liksom går nästan ändå ner till fransraden, när man tittar vanligt rakt framåt utan att spärra upp ögonen, så att man inte ser så mycket av själva ögonlocket. Vilket oftast gör att ögat uppfattas som lite smalt och avlångt. Typ som på Jennifer Lawrence eller Blake Lively, som väl är två av de vanligast nämnda exemplen. Men nu verkar nästan alla påstå att de har hooded eyes? Ja, det är väl en gradfråga (de flesta har väl nån sorts liten veckbildning där det rörliga ögonlocket börjar, men på en del är det mer framträdande). Tycker i alla fall att man får dra gränsen ganska långt ner annars blir det liksom lite meningslöst?

Här är i alla fall en som har hooded eyes

Sen när det gäller vad hooded eyes ska heta på svenska råder det anarki. "Hängande ögonlock" läste jag i en skönhetsblogg, och efter en ganska slapp googling verkar varianter på hängande/hängiga ögon/ögonlock dominera bland de som över huvud taget har försökt översätta det. Tycker inte det känns som en jättelyckad översättning. Hängande ögonlock låter mer som ... ja, hängande ögonlock liksom, att man har tunga ögonlock som hänger ner.
En annan bloggare använde "djupt liggande ögon" som översättning. Det verkar väl rimligt att "djupt liggande ögon" motsvarar engelskans deep set eyes, vilket oftast verkar betyda "ögon med tydligt markerad globlinje". Det står ju lite i motsatsförhållande till hooded eyes, eftersom den där "kåpan"/vecket har en tendens att ligga över globlinjen och dölja den. Eller ja, det kanske är möjligt att ha nån sorts konstig kombination av båda, det finns så många konstiga varianter när det gäller ögonform. Hooded eyes och deep set eyes är i alla fall två olika saker, så djupt liggande ögon tycker inte jag är en särskilt lyckad översättning av hooded eyes.
Vad ska man kalla hooded eyes på svenska, då? Tja, ingen aning egentligen. Kåpförsedda ögon? Behuvade ögon? Luvögon? Ögon med framträdande hudveck? Äej, jag kommer inte på nåt bra. Nån borde komma på några bra alternativ och arrangera en omröstning.

Hudvårdshålet

Emma Wiklund (f.d. Sjöberg, du kanske minns henne som toppmodellen från 90-talet om du inte är jätteung) sa en gång nåt helt underbart i en intervju med anledning av lanseringen av hennes eget hudvårdsmärke Emma S. för ett par år sen. Det var i en intervju med skönhetsbloggaren Lipgloss Bitch, jag orkar inte leta upp inlägget nu. Hursomhelst fick Emma frågan om sina bästa skönhetstips och en av de saker hon nämnde var (ej ordagrant): Titta inte på din hy på nära håll.
Jag önskar jag kunde följa det rådet, men jag måste tyvärr noppa ögonbrynen dagligen. (Ja, jag vet att det är "inne" med tjocka bryn och jag noppar dem inte till tunna streck heller, men mer polerade bryn funkar bättre på mig och jag har även ett rejält unibrow naturligt vilket tyvärr inte har blivit trendigt än så länge.) Detta är en väldigt trist och otacksam syssla eftersom de svarta håren har en stark tendens att växa inåt, ofta syns tydligt innan de ens har lyckats leta sig upp ur huden och är väldigt svåra att rycka ut. Ibland går håren av i stället och lämnar en o-er-hört irriterande svart prick efter sig som inte går att plocka. Allt detta leder till att jag blir uttråkad, tappar koncentrationen, i stället börjar klämma precis allt som klämma går i ansiktet och inspektera varenda por och begynnande rynka och blir väldigt illa till mods. Jag får lust att ta ett sms-lån och köpa alla hudvårdsprodukter och behandlingar som finns. Detta är alltså problemet med att titta på sin hy på nära håll.
Jag följer en del skönhets-personer på olika sociala medier. Jag gör det mest för sminkets skull, även om jag börjat tappa intresset lite grann. Det blir så sällan av att jag själv sminkar mig, och det börjar bli trist att bara se andra göra det. Det är väldigt resurskrävande att hitta produkter som passar och lära sig tekniker som funkar, och att köpa en enstaka grej man tycker är fin för den rena konsumtionskicken (typ ett läppstift) känns meningslöst när det är så liten chans att man nånsin kommer att använda den. Så jag håller mig till nagellack.
Med skönhetsbloggarna jag följer kommer ofta nånting jag kommit att bli väldigt trött på, nämligen info om dyr hudvård. Olika dekokter i fina flaskor som innehåller den eller den eller den aktiva ingrediensen och endast kostar 539 kr för 50 ml och/eller måste direktimporteras från USA eller Sydkorea. Om man köper dem, och sjuttio andra dyra grejer man måste inkorporera i sin dagliga hudvårdsrutin, kanske man får mindre rynkor än man annars skulle fått om tio år. Hurra!
Alltså, jag menar verkligen inte att hacka på personer som älskar hudvård eller så, jag förstår att man kan snöa in på nånting och att det kan bli en meningsskapande hobby eller en skön tillflykt. Och har man några tusenlappar över varje månad så är det väl bara att köra. Men jag har inte det, och för mig är all den här infon ganska stressande. Jag befinner mig i ett konstigt mellanläge: jag är inte en hudvårds-aficionado, men inte heller totalt ointresserad. Jag vill väl vara snygg... eller se någotsånär vårdad ut, i alla fall. Och jag befinner mig i den åldern där ålderstecknen börjar visa sig på allvar och som de flesta människor drabbas jag ibland av åldersnoja och existentiell ångest – känslor som dyr hudvård-branschen verkligen exploaterar.
Jag har ju redan skrivit en tirad om mina känslor kring solskyddskräm. Hur "man ska" ha solskydd på sig i ansiktet hela dagarna nuförtiden men hur svårt det är att hitta nån vettig kräm som inte är som att smörja in majonnäs i fejan och som inte kostar 500 spänn. Jag misstänker ibland att de människorna som påstår sig använda solskydd i ansiktet dagligen ljuger, eller i alla fall inte använder krämen som man ska. Jag menar, för att funka ska ju solskydd appliceras tjockt och återappliceras varannan timme, hur är det förenligt med att ha smink på sig? Går inte, ju. Jag har faktiskt köpt en tub nu, den var från nåt apotek och kostade 130 kr och skulle vara "mattande" och anpassad till blandhy, men har inte orkat använda den (den smälter som smör på fingrarna, huvaligen). Och nu är jag redan lite solbränd efter veckan hos föräldrarna. Ja, jag antar att sommaren 2016 inte var sommaren när jag började använda solskydd ordentligt heller...
Gud vad långt det här gnälliga inlägget har blivit nu. Näe, jag tror jag får ta en paus från skönhetsbloggare, faktiskt. Och fortsätta som förr med min hudvårdsrutin: tvätta ansiktet i duschen med nån billig ansiktstvätt, smörja med ansiktskräm från ICA Maxi, kanske lägga nån aspirinmask nån gång emellanåt.

Onödig shopping på sistone

Olika tramsgrejer jag köpt för pengar jag inte har de senaste dagarna:
- En petrolfärgad t-shirt från Gina Tricot, med ett stort silvertryck framtill i form av ordet "Magnifique". I know. Jag hatar egentligen fjantiga texttryck. Men så tänkte jag "vad fan, jag köper eländet då". Fick i alla fall 25% rabatt för att jag gick med på att bli medlem. Men funderar seriöst på att lämna tillbaka den.
- Ett set med några rör guldfärgade glitter på Panduro. Det var en "belöning" som jag lovat mig själv tidigare för en grej. Men ändå liksom. Glitter? Jo, tanken är väl att jag ska använda det till naglarna, men det gör jag ju aldrig. Var egentligen mest därinne för att köpa sånt där superspeciellt svindyrt salt för textilfärgning, eftersom jag har två färgpaket kvar sen jag var inne senast och de hade 3 för 2-erbjudande (som de fortfarande har, Gud hjälpe mig). Alltså, Panduro är livsfarligt för mig.
- Köpte ingenting på H&M, trots att de hade 3 för 2 på sina nagellack. Jag var på vippen, men bestämde att det var för överväldigande att välja ut tre stycken just då. Vill ju ha alla. Köpte dock ett par grejer i deras webbutik senare eftersom jag hade fri frakt och 10% rabatt. Inga jättespännande grejer, bara en väldigt billig bikinitopp och ett par basic svarta solglasögon.
- ÖoB hade fått in ett nytt IsaDora-ställ där en massa av deras gamla specialkollektioner stod uppradade och såldes till olika grader av prisnedsättning. Köpte på mig ett grönt magnetlack för femti spänn, plus de sakerna jag kommit dit för att köpa (schampo, balsam och ansiktskräm). Har aldrig haft några magnetlack förut men har alltid velat testa. Vill köpa fler...
- Sommarkläder till mina Barbiedockor. Jepp. Jag köpte ett par dockor för några år sen, har aldrig slutat älska Barbiedockor sen jag var liten och skulle förmodligen ha en full blown Barbie-hobby om det vore mer socialt accepterat. Kan inte sluta tänka på dem, har till och med börjat titta på Barbie-videor på YouTube. Känner att det bara ligger under ytan och väntar på att explodera hela tiden. Alltså, vad är det för fel på mig. Nu har de i alla fall varsitt par shorts och somriga toppar. Gjorde en fin frisyr på den ena också.
Ja, vad ska man säga. Shopping borde vara roligt (varför annars håller man på?) men det blir ofta mest en källa till ångest.

Främsta anledningen till att jag inte har börjat sminka mig:

Det är så svårt att hitta vettig concealer till under ögonen? Speciellt om man inte har råd att köpa 40 olika att prova sig igenom. Hela poängen med concealer är ju liksom att man ska bli snyggare, så när det kakar sig och lägger sig i alla ens begynnande fina linjer (som man ju har några stycken, nu när man kommit upp i sina... late early thirties) så blir det väldigt kontraproduktivt eftersom man genast ser tio år äldre och väldigt trött och torr ut. Har inte ens så farliga ringar under ögonen, så jag ser helt klart bättre ut utan kakig pudrig concealer, men om man har ansträngt sig för att lägga en fin ögonsminkning så ser det ju väldigt off ut utan concealer. Ofärdigt, liksom. Då kan man lika gärna strunta i't.
Ja, vi kan i alla fall lägga Make it All Better från Viva la Diva till högen av concealers som inte riktigt håller måttet. Kanske inte så oväntat från en produkt som kostar under en hundring, men Killer Colours-Viola verkade gilla den så jag hade ändå hoppats lite. 

Solkräms-litania

Nu när ljuset börjar komma tillbaka till våra kylslagna breddgrader är det dags att jag dammar av mitt gamla gnäll om det här med solkräm och hur hopplöst jag tycker det är. Håll till godo.
De senaste åren har jag upplevt det som att det liksom har blivit comme il faut bland smink- och framför allt hudvårds-intresserade att ha solkräm på sig jämt. Man "ska" ha minst spf 30 i fejan, även mitt i vintern när man sitter inne på ett kontor långt från närmsta fönster. För tänk om nån förskrämd UV-foton hittar fram till ens ansikte och bidrar till att man får nån extra rynka när man är 73? (Ja ja, jag vet att det kommer UV-strålning från artificiella ljuskällor också; jag raljerar lite, som du säkert märker.)
Egentligen är mitt största problem med det här svårigheten i att hitta vettig solkräm för ansiktet till budgetpris som man slipper beställa online. Jag vill helst kunna köpa min hudvård för en femtilapp på ICA Maxi, vilket kanske är lite överdrivet, men överlag tycker jag att kapitalismen har varit väldigt kass på att ta fasta på nya hudvårdstrender och anpassa dem till budgetsegmentet. Om man tittar på hudvårdsingredienser som är välkända för att ha god effekt och som haft en "buzz" omkring sig de senaste tio åren eller så, typ salicylsyra, hyaluronsyra, retinol och så vidare så är det fortfarande inget man i särskilt hög grad hittar på lågprishyllorna. Rätta mig gärna om jag har fel (är ju ingen hudvårds-aficionado). Kanske beror det på produktionskostnader i vissa fall. Ja ja, jag får väl finna mig i att vara rynkig när jag är 45 p.g.a. att jag är pank nu, oh boo fucking hoo. Jag kommer att vara i gott sällskap i alla fall.
Men solkräm är ju egentligen inte ens en fräsig ny trend -- eller inte bara, i alla fall. Det är ju snarare en ganska foträtt historia som typ rekommenderas av vården. Så varför är då tillgängligheten så jädra kass? Är det konstigt att jag vill kunna köpa en solkräm som är speciellt anpassad för ansiktet för kanske högst en hundring på, ja, ICA Maxi kanske? En som levereras i en trevlig liten tub med lagom fejk-glamourfaktor, som inte gör att man ser ut som en vandrande oljefläck, som inte ger en finnar och som man kan ha smink ovanpå, om andan skulle falla på? Det enda som finns i solkrämsväg på Maxi är de där blåa flaskorna med majonnäs-artad gegga till ett förvånansvärt högst literpris. Kapitalismen, y have u failed me?
Jo, jag vet att apoteken brukar ha solkrämer avsedda för ansiktet till okej priser, så det är kanske fånigt av mig att gnälla över att det inte finns på just Maxi (tycker dock att det är märkligt att man inte kan hitta solkräm på ställen som säljer hudvård överlag, eftersom det idag ses som en viktig del av hudvårdsrutinen). Jag kommer förmodligen att köpa på mig en tub därifrån, när jag väl hunnit researcha vilka som är bäst. Tror dock inte att jag kommer orka ha på mig solkräm varje dag i framtiden men på sommaren kan det väl kännas värt besväret i alla fall. Kanske rapporterar tillbaka om hur det går.

Nagellack: Varför håller man på

Som jag nog nämnt ett par gånger tidigare på bloggen har jag ett stort intresse för nagellack. Jag samlar på lack (är uppe i runt 520 flaskor nu), byter manikyr ett par gånger i veckan, gör ibland enklare former av nagelkonst och tar bilder som jag lägger upp på Instagram. Eftersom jag funderar en del på vad det är som hindrar mig från att vara nån sorts funktionell samhällsinvånare – vad alla mina konstiga beteenden kommer sig av och vart alla mina begränsade resurser egentligen tar vägen – så har jag tänkt en del på varför jag egentligen håller på med det. Jag lägger ju ändå ner ansenliga mängder av både tid, pengar och tankekraft på det. Tänkte navelskåda lite om det (i efterhand blev det ganska mycket).

En sak är säker: Det är inte för att bli snygg eller se vackrare ut i andras ögon, framför allt inte killars. Jo, jag vill väl vara söt och drivs väl därvidlag av ungefär samma krafter som de flesta andra kvinnor, skulle jag gissa (d.v.s. tanken på att man förmodligen inte skulle tilldömas nåt människovärde över huvud taget annars). Och jag är väl inte helt främmande inför att manipulera mitt utseende på olika sätt för att se attraktivare ut – är ju "singel" (vägrar kännas vid ordet, haha) och hade gärna haft nån att kramas med. Men den motivationen räcker inte till för att springa på gymmet stup i kvarten, banta ner mig till hälften av min nuvarande kroppsvikt och skaffa silikontuttar, vilket är min bild av vad jag skulle behöva göra för blir en så kallad "snygg tjej". Faktum är att jag tror att effekten av mitt nagellack vad gäller mina chanser hos det motsatta könet är neutral till svagt negativ. Många killar – källa: fördomar – tycker nog att nagellack i nån annan färg än typ beige, eller möjligen rött eller rosa, bara ser barnsligt, brudigt och plottrigt ut, medan andra kanske skiter totalt i det eller inte lägger märke till det. (Brasklapp: Det finns säkert en massa andra förhållningssätt till nagellack representerade bland män, det här var som sagt bara mina fördomar.)
Det egentliga skälet är nog ganska trivialt. Jag triggar igång på färger, texturer, spännande optiska effekter, helt enkelt saker med iögonenfallande utseende. Och när jag ser dem vill jag äga dem, som den skata jag är. Jag kan gå in på Panduro och få ett mindre sammanbrott av alla färgglada band, snören, pappersbitar, klistermärken, piprensare och små behållare med glitter eller färg. Men jag pysslar inte så mycket och har sällan anledning att köpa såna prylar – vad ska jag med en väggbonad i makramé till, liksom? Heminredning orkar jag inte ta tag i, orkar ju inte städa ens en gång och är inte särskilt händig, så olika prydnader skulle bara ligga och skräpa. Vilken tur då att naturen har begåvat mig med tio små hårda ytor (eller tjugo, men tånaglarna blir det sällan av att jag målar) på min kropp att dekorera helt efter eget huvud. Nagellack är även tacksamt som ett sätt att piffa till sig lite extra, speciellt eftersom jag inte pallar att ha smycken eller andra lösa accessoarer på mig nån längre tid, och eftersom smink ofta har känts för komplicerat, kletigt och arbetsamt.

Finns det nån annan människa vars åsikt över huvud taget kommer in i ekvationen så är det nog andra nagellacksintresserade kvinnor på Instagram. Jag blir ju alltid glad för en like, och det känns ju lite extra kul med positiv feedback från mer insatta personer. Så det är väl relevant för den jete-intressanta och spännande frågan om huruvida nagelhobby kan vara feministiskt att notera att många av oss håller på i första hand för att roa oss själva och för att samlas tillsammans med andra kvinnor kring ett intresse. (Jag gissar på att smink, kläder, hudvård och andra utseenderelaterade intressen kan funka likadant, rent psykologiskt, för andra kvinnor.)
Finns det några nackdelar med hobbyn då? Tja, det går ju som sagt åt en del resurser, inte minst pengar. Jag kan känna att jag är lite trött på att sukta efter nytt hela tiden och konstant dividera med mig själv om vilka lack som är värda att lägga mina begränsade pengar på. Strömmen av olika färger och finisher från nagellacksproducenterna tar liksom aldrig slut och man blir aldrig riktigt nöjd, samtidigt som man börjar samla på sig så många lack att man inte hinner använda dem. I jakten på häftiga nya uttryck i glömmer man bort det enkla, att ett vanligt rött crèmelack också kan vara fint. Det finns liksom knappt tid för alla olika uttryck, speciellt om man ska hinna med att leva också. Många verkar, om än skämtsamt, jämföra sitt nagellacksköpande med ett beroende och det är så det känns ibland, som att man sugs in lite väl hårt i den där nagellacksvirveln.

Samlingen för några månader innan jag sorterade in den i min nya Helmer-hurts

Jag har haft ett par köpstopp på sistone och det har gått ganska bra. Det passar ju bra in i de tankar jag haft på sistone om att försöka utöva lite mer kontroll över mitt liv på olika sätt. Jag funderar lite på om jag borde organisera det tvärtom, att jag liksom har ett permanent köpstopp och små luckor under årets gång där jag tillåter mig att shoppa (typ min födelsedag, eller på utlandsresor). Det tål att tänkas på, men vi får se. Jag borde ha mycket viktigare saker att tänka på än nagellack, men det är väl just därför jag tänker på det jämt. Som en sorts flykt.

Life

Här sitter jag en söndagsmorgon och har dygnat. Tänkte försöka vara vaken hela dagen, gå runt lite på stan. Det brukar ju sällan lyckas, somnar för det mesta nån gång på förmiddagen i stället. Men kanske den här gången. Det vore skönt att kunna gå upp tidigt i morgon, och H&M säljer en mascara som verkar okej (IsaDora Volume 2.0) för 49 kr den här veckan, så det är ju ett bra tillfälle att fylla på förrådet.
Har haft en ganska trevlig helg. Jag opponerade i fredags och det gick bra, så har för en gångs skull "tagit ledigt", d.v.s. struntat i att gå runt med dåligt samvete och prokrastinera nånting jag tycker jag borde få gjort och bara gjort sånt jag haft lust med i stället. Det är verkligen fascinerande hur mycket energi som verkar frigöras då. Har så många projekt och så mycket lust att ägna mig åt dem!
Det enda projektet jag egentligen hunnit med är att flytta in mina nagellack i Helmer-hurtsen jag fick i julklapp. Jag monterade ihop den direkt när jag kom tillbaka till stan efter nyår, men jag har tänkt att jag skulle klä lådorna på nåt sätt (den är i metall och nagellacken gled omkring mycket i den och det lät mycket när man ställde ner dem), så i fredags köpte jag lite hobbyfilt på Panduro. Jag klippte till bitar att täcka lådbottnarna med, häftade fast bitar av eltejp på baksidan och klistrade fast dem i lådorna (ja, det låter lite knäppt men kom inte på nån bättre metod för att fästa dem). Har även sorterat nagellacken efter märke och i natt räknade jag antalet lack av varje märke och förde in i ett Exceldokument innan jag flyttade in dem i lådorna. Totalsumman blev 486.
Så nu har jag fått ordning på nagellacksförvaringen och det känns ju bra, och dessutom frigjorde det utrymme i min bokhylla där jag hade alla nagellacken i gamla pepparkaksburkar förut. Har idéer om att möblera om. Det lilla matbordet som mina föräldrar insisterade på att köpa till mig när hela min inredning inhandlades på Ikea (som om jag nånsin skulle äta nån annanstans än framför datorn) skulle man kunna flytta in i hörnet där alla påsar med återvinning står, så att de döljs lite. Med en stor duk ovanpå skulle återvinningen inte synas alls. På bordet kan jag ställa min nya kaffemaskin, och vattenkokaren. Det blir ett frukostbord helt enkelt. Vet inte vad mer jag skulle ställa där... äh, det kanske inte är nån bra idé egentligen. Men minst lika bra som det är nu (min lägenhet ser verkligen ut som skit). Jag har ett gammalt keyboardstativ nere i källaren som jag skulle kunna ställa pianot på (anledningen till att jag inte använder nu är att det saknas ett par delar till det, en sprint för att ställa in höjden och en av de där "muffarna" som ska förhindra att instrumentet halkar, men det kanske går att improvisera ihop det på nåt sätt ändå). Då skulle jag kunna använda det gamla skrivbordet till nåt annat (det är lite fel höjd på det för att man ska kunna använda det som pianobord ändå). Hurtsen skulle jag kunna ställa in under skrivbordet... o.s.v.. Projekt, projekt. Lägenheten ska visserligen renoveras snart, så jag kommer att behöva flytta ut tillfälligt. Men man kan väl göra det lite fint under tiden ändå.
Jag orkar inte skriva mer nu, är för trött. Men du hör att jag har lite livspepp i alla fall. tjipp

mentol-hatet

Läste om Maybellines nya släpp Dr. Rescue inom deras Baby Lips-serie på en skönhetsblogg. Baby Lips är alltså en serie olika doftsatta läppcerat med förpackningar i olika glada färgställningar. De släpptes i Sverige för ett tag sen och var väldigt hajpade och faktum är att jag har använt upp flera stift, alla i den blåa och den gula varianten (har köpt ett lila också, men det har en lite beigerosa färg och skimmer och en stark söt persikodoft vilket gör det lite mindre användbart för mig). Har tidigare i princip bara använt Lypsyl eller liknande billiga märken, men nu vill jag tydligen ha nånting aningens fräckare. Att jag gjort slut på flera stift kan ju visserligen bero på att de inte är så dryga, de är ganska mjuka och smöriga i konsistensen. Men jag har alltid behövt smörja in läpparna var femte minut ungefär (har svårt att tänka mig att den saken skulle bli bättre av att man köper dyra lyx-cerat, har nog mer med min vana att gnida läpparna mot varandra och andra personliga faktorer) så det blir ju ganska stor åtgång i vilket fall.
De nya Dr. Rescue ska hursomhelst vara extra vårdande. Så vad är då den hemliga ingrediensen? Mentol. Tillåt mig att himla med ögonen.
Nu ska jag få användning för denna personliga blogg och berätta hur mycket jag avskyr mentol i hudvårdsprodukter (tycker det passar bättre i tuggummi, eller mintchoklad) och framför allt i läpprodukter. Minns när jag råkade köpa en ansiktskräm från Neutrogena, smorde in ansiktet för första gången och fick den där karakteristiska otrevliga känslan som man inte vet om den är brännande eller kylande i hela fejan. Det stod inte i stor text på förpackningen att det var mentol i, jag hade behövt läsa igenom ingredienslistan, men det var eventuellt nåt lömskt kodord i stil med "refreshing" i större text. Har lärt mig att läsa noggrannare nu.
I just läpprodukter, speciellt cerat/läppbalsam, verkar det vara extra poppis att hälla mentol i parti och minut. De amerikanska märket Carmex, som var väldigt hajpat på svenska bloggar för några år sen om jag minns rätt, har mentol i alla sina produkter tror jag. Testade även nåt läppbalsam av märket Burt's Bees som visade sig ha mentol i, utan att det stod tydligt på förpackningen (det luktade visserligen väldigt gott av polkagris). Varför man vill imitera känslan av kalla läppar går verkligen över mitt förstånd. Jag får ofta ofrivilligt kalla läppar p.g.a. taskig blodcirkulation och det är inte en särskilt behaglig känsla, vill mest vira in hela huvet i en halsduk när det händer, men det vore tyvärr inte särskilt praktiskt.
Tror Carmex har haft nån slogan i stil med "The tingle means it's working". Snacka om att förolämpa kundernas intellekt. No it doesn't, it means you put fucking menthol in it liksom. Jaja det här inlägget blev lite onödigt långt om ett väldigt fånigt ämne, SÅ hemskt är det väl inte men lite störigt. Men i framtiden får olika hudvårdsföretag gärna skriva i hyfsat stor text på förpackningen att det är mentol i, så alla mentolälskare därute kan köpa den och resten av oss kan hålla oss undan.

lubu what

Fattar inte riktigt hajpen över det här Louboutin-nagellacket.

Tycker mest att flaskan ser lite ful och... billig ut? Tror det är för att jag associerar den med några superbilliga kinesiska nagellack som säljs i en lågprisbutik jag brukar gå till ibland, flaskformen är lite liknande. Och den där långa spetsiga korken känns bara plojig för mig. Men sen är jag väl ingen förpackningsfetischist heller.
Ja ja, surt sa räven antar jag

Försöker lära mig att sminka mig

Jag har startat en liten studiecirkel med mig själv i konsten att sminka sig. Trots att jag fyllt tretti kan jag typ ingenting om smink – jag har väl använt läppglans och mascara ibland, och kanske nån ljus skimrig ögonskugga på hela ögonlocket. Av nån anledning läser jag ändå skönhetsbloggar och tittar på tutorials på Youtube, mest som avkoppling och underhållning antar jag. Men nu har jag handlat lite billigt smink och hoppas på att komma igång lite. Idag försökte jag återskapa looken från den här tutorialen som ska ge intrycket av större ögon.

På bilderna ser det väl halv-okej ut men jag tyckte inte det såg så värst bra ut i verkligheten, med allt det ljusa runt ögonen kände jag mig lite som en clown. Men man kanske vänjer sig. Jag hade ingen nougatfärgad, skimrig kajalpenna som den Sam använder i videon utan försökte använda en ögonskugga i stället, men jag tror egentligen att man skulle använt en penna. Hon säger ju att det är viktigt att pennan är vässad så det är nog meningen att linjen ska vara ganska väldefinierad, och den ska även vara tjockare i mitten vilket jag inte lyckades få fram. Kanske att jag försöker få tag på en liknande penna snart.
Apropå kajal så har jag använt en vit kajalpenna från H&M (29 spänn) innanför nedre franskanten här. Jag köpte pennan igår, det fanns bara en kvar så jag knep den (in your face, tonåringar) även om Sam i videon säger att man ska ha en hudfärgad. Stod och höll i en ljusrosa inne på Yves Rocher men det blev den här i stället. Jag lyckades nog inte applicera den så bra och kanske grät bort lite av den innan fotona togs, det ser ut som att det mesta av den ligger på och utanför fransrötterna här. Jag lyckades peta mig själv i båda ögonen med mascaran den här gången och har varit lite förkyld idag. Hursomhelst, jag får fortsätta öva.

Hur funkar det att "inte tvätta håret"

De sista åren (?) verkar det ha blivit väldigt poppis att prata om hur mycket man hatar att tvätta håret och att man "inte har tvättat håret på flera veckor, hihi" och hur mycket man älskar produkten torrschampo. Som här till exempel. Jag blir så fascinerad av detta för jag förstår verkligen ingenting. Jag menar inte att vara aggressiv eller nåt (förlåt verkligen om jag råkar låta nedlåtande nånstans, jag menar det verkligen inte!), jag blir bara så full av frågor. Som:

•  HUR GÖR NI I DUSCHEN? Står ni och dodge:ar duschstrålen med huvet eller använder ni en sån där vidrig svettig dusch-hätta à la skolgympans omklädningsrum 1995 eller... vad? 
• Varför tycker ni det så jobbigt att tvätta håret? Man står i duschen, man schamponerar håret, tvättar ur, klart på max tre minuter? Lite småtrist och tjatigt, visst, men varför är det så mycket jobbigare än all annan intvålning och annat man gör i duschen? Obs, nu pratar jag om folk som har ungefär samma hårtyp som jag själv, alltså inte supermegatjockt och inte jättelockigt. Jag har förstått att t.ex. afrikanska hårtyper kräver en helt annan typ av omvårdnad som jag inte vet så mycket om, och har man supertjockt (och/eller superlångt) hår kan jag tänka mig att det är mer jobb.
• Ursäkta, no offense men känner ni inte er ofräscha i hårbotten? Nu pratar jag inte nödvändigtvis så mycket om flott, utan mer om gammal svett. Jag har inte själv så mycket problem med flott nuförtiden -- förr i tiden såg mitt hår alltid helt fruktansvärt ut nån dag efter tvätt, fettigt och platt med en krullig "gloria" liksom. Men nuförtiden så ser det helt okej ut även när det är otvättat, kanske för att jag färgar det nu (har hört att färgning och blekning kan göra att man får mindre problem med fet hårbotten). Så jag fattar att det där med flott i hårbotten kan funka olika. Men känns det inte äckligt med all gammal intorkad svett? Hårbotten är ju ett av de ställen på kroppen där man svettas absolut mest, liksom. Är det mer acceptabelt enligt sociala normer med veckogammal svett i hårbotten än i armhålorna?
• Varför funkar inte torrschampo för mig? Eller rättare sagt, varför funkade det inte på den tiden när jag hade problem med flottig hårbotten och testade det? Håret blev bara lite dammigt, som jag minns det. Krull-"gloria", platthet och flottighet bestod. Använde i och för sig nåt billigt torrschampo som kanske var jättedåligt.

Jag minns en hemsk period i mitt liv där jag var tvungen att duscha varje dag p.g.a. att jag hade heltidssysselsättning där jag var tvungen att träffa folk varje dag men försökte låta bli att tvätta håret varannan dag för att "inte slita på det så mycket" och för att det inte skulle bli flottigt lika fort. Då körde jag metoden med att försöka undvika duschstrålen med huvet. Jag stod där i duschångorna som 1) fick min hårbotten att svettas i överfart och 2) gjorde att småhåren krullade ihop sig ännu mer, så håret blev i själva verket ÄNNU fulare/ofräschare av att jag duschade. Sen gick jag iväg med mitt hår ihopsnott i en desperat hästsvans som jag försökt dra åt så hårt som möjligt för att slippa se eländet, vilket inte var nån vidare snygg look på mig. Minnet av kombinationen av flottigt huvud och nybadad, lite torr kliig kropp får mig fortfarande att rysa lite inuti. Nej, jag tror inte att jag nånsin kommer att klara av att duscha utan att tvätta håret mer. Men jag är fortfarande hemskt nyfiken på hur det hela funkar. Hör gärna av er, tjejer-som-inte-tvättar-håret! (Och likasinnade icke-tjejer för den delen.)

P.S. Jag tänkte inte så mycket på hela no poo-rörelsen nu för den är ju ett kapitel för sig. Utan mer de här vanliga tjejerna som "inte gillar att tvätta håret".