Hej hej. Jag har fått ett jobb nu till slut så mitt liv ser lite annorlunda ut sen jag senast skrev. Det var mamma som fixade in mig på företaget där hon jobbar, så ja. Man får vara tacksam. Deltid (mest för att det inte ska bli en alltför stor omställning för mig på samma gång) och inte helt okvalificerat men inte heller helt relaterat till det jag pluggat. Hittills har jag mest suttit och bråkat med Exceldokument och försökt googla fram källor till ett forskningsprojekt. Känns verkligen skönt att slippa gå runt och låtsas vara programmerare på diverse jobbintervjuer, det är ett som är säkert.
Jag sitter på förmiddagarna på kontoret och på eftermiddagarna går jag mest runt i stan, har skaffat månadskort så kan åka vart som helst. Idag tog jag färjan över och vandrade runt i Majorna ett tag. Har typ aldrig varit där, är född och uppvuxen här men kan verkligen stan jättedåligt utom de små fragment där jag rört mig mycket tidigare. Det känns som utomlands ute, luften är ljummen och smoggig (tydligen en vind från Afrika som burit med sig partiklar, enligt nyheterna). Ska bli 26 grader i morgon och det är inte ens maj än. Hjälp.
Är lite mentalt utspridd liksom, det tänks inte så många sammanhängande tankar i den här huvudknoppen. Eller om det eventuellt gör det så glömmer jag bort dem direkt. Jag är fortfarande besatt av min stegräknare och min kassa hårkvalitet (vilket jag varit under hela mitt vuxna liv tror jag, har nojat över att mitt hår håller på att bli tunnare sen jag var 22 eller nåt). Varenda gång jag står i duschen och drar ut tofs efter tofs av eländiga hårstrån eller ser nån med tjockt eller tunt hår på stan går jag igenom samma gamla tankesnurra. Borde jag försöka tjata till mig p-piller, vill men pallar inte belasta primärvården med min fåfänga, vårdcentralen här verkar vara helt omöjlig att få kontakt med ens om man har riktiga hälsoproblem, hur ska jag ens motivera att jag ska ha pillren, jag har inte ens så farliga pcos-besvär, okej lite skäggväxt men det kommer förmodligen inte ens hjälpa mot det, men de verkar ju å andra sidan dela ut p-piller till höger och vänster, jag kan ju låtsas att jag ska ha dem som preventivmedel, mitt sexliv eller brist därpå är väl inte deras ensak, men tänk om jag blir tjock eller deprimerad eller får svårare att bygga muskler, spelar det ens nån roll om jag blir ful, nej egentligen inte men jag kommer väl aldrig bli av med den där meningsskapande fantasin om att nån kanske kan bli kär i mig nån dag, fan vad gammal jag håller på att bli, jag kommer på riktigt att dö ensam, och så vidare och så vidare. Ja, jag har ju gaggat om det där förut.
Nu har nog min pedikyr torkat hyfsat och klockan är nästan elva så jag ska ta tag i Projekt Läggdags. Kommer ev. ett längre inlägg framöver. Hej
Visar inlägg med etikett projekt liv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett projekt liv. Visa alla inlägg
torsdag 25 april 2019
tisdag 12 mars 2019
Produktivitet etc.
Jag tänkte att mitt primära självförbättringsprojekt 2019 skulle vara att bli mer produktiv. Det har inte gått så bra hittills. I alla fall, det jag hade tänkt vara produktiv inom var väl dels att få iväg arbetsansökningar och dels att jobba på egna programmeringsprojekt. Jag har haft ett C++-projekt som jag jobbat på under vintern och sen har jag följt en tutorial om NLP (natural language processing) i Python. Och det går väl alltid att hitta på nya projekt. Kanske borde man vara lite mer strategisk och riktad med vad man försöker lära sig, med tanke på jobbchanser o.s.v., men ja. I många arbetsannonser står det ju trots allt saker som "det spelar inte så stor roll exakt vilka språk/plattformar du kan, bara du lär dig fort", och det är ju lättare att motivera sig att lära sig saker som man själv tycker är kul. NLP var kul :)
Jobbsökeriet går fortfarande lite segt. Jag tvivlar fortfarande, kanske ännu lite mer nu, på att jag verkligen kan fungera i ett karriärigt stressigt ingenjörsjobb där jag måste leverera hela dagarna. Och om jag själv tvivlar på det blir det ju desto svårare att övertyga nån annan. Alltihopa känns ärligt talat lite som ett spel för gallerierna, eller som att jag gör det bara för att göra nåt liksom. Att faktiskt få iväg en ansökan kan föregås av flera timmar av prokrastinering bara för att jag känner mig så besvärad av blotta tanken på att... komma här och komma liksom. Ta upp deras tid. Tja, det är ju deras jobb, att gå igenom ansökningar, och det är väl inte ett brott att söka ett jobb. Men jag känner mig mest som en dålig bluff.
I övermorgon ska jag på en rekryteringsträff hos stort teknikföretag. Är inställd på en redigt traumatisk upplevelse. Det bjuds på s.k. "mingel" (panik) och alla kommer vara minst 10 år yngre än mig. Jag gör det enbart enligt devisen att man ska göra nånting man är rädd för ibland (eller varje dag heter det väl i originalet, men det här räcker nog för att skrämma upp mig för hela månaden tror jag). Och på söndag fyller jag 35. Ja... usch vad deppigt det här inlägget blir känner jag.
I alla fall. Nåt mer ska man väl ändå ha ut av livet. Jag har tidigare kunnat motivera mig lite grann genom att tänka på hur synd det är att jag aldrig hinner med nånting jag faktiskt vill göra för att jag lägger all tid på att skjuta upp saker jag måste göra. Fast ibland undrar jag om inte min låga produktivitet/aktivitetsgrad mest är en fråga om att jag bara har väldigt lite energi och viljestyrka jämfört med de flesta och att det kanske inte går att krama ut så mycket mer produktivitet ur mig, att det är en karaktärsgrej. Ja det är förmodligen en blandning (delvis påverkbart och delvis karaktärsbestämt alltså), jag har ju ändå hållit igång relativt mycket t.ex. i början av studierna, men jag mådde å andra sidan förmodligen inte särskilt bra då.
Jag tänkte att jag skulle köra nån sorts hemmasnickrad arbetsträning framöver. Idén är att sitta på det lokala biblioteket och hålla på med programmeringsgrejer i några timmar varannan dag. Jag hatar verkligen att göra saker bland folk, känner mig så uttittad. Och gillar inte att ha "ordentliga" kläder på mig när jag måste koncentrera mig. Blir typ helt trött av att ha behå eller åtsittande linne på mig ens i en halvtimme (men känner mig tyvärr som en hippie utan). Tycker det är lättare att få nåt gjort när man är ensam, får prata för sig själv hur mycket man vill och ha konstiga beteenden för sig i ett par risiga tajts och en fleecejacka, men så går det ju inte till i den verkliga världen liksom. Var där ett par timmar idag, det gick väl okej (fast deras wifi är hur kasst som helst). Jag kan ju försöka få en känsla för hur mycket jag orkar liksom. Om jag klarar av en hel dag 8-5 nån gång så kanske jag ändå skulle kunna klara av ett riktigt jobb! Mvh unfit4life84 :/
Jobbsökeriet går fortfarande lite segt. Jag tvivlar fortfarande, kanske ännu lite mer nu, på att jag verkligen kan fungera i ett karriärigt stressigt ingenjörsjobb där jag måste leverera hela dagarna. Och om jag själv tvivlar på det blir det ju desto svårare att övertyga nån annan. Alltihopa känns ärligt talat lite som ett spel för gallerierna, eller som att jag gör det bara för att göra nåt liksom. Att faktiskt få iväg en ansökan kan föregås av flera timmar av prokrastinering bara för att jag känner mig så besvärad av blotta tanken på att... komma här och komma liksom. Ta upp deras tid. Tja, det är ju deras jobb, att gå igenom ansökningar, och det är väl inte ett brott att söka ett jobb. Men jag känner mig mest som en dålig bluff.
I övermorgon ska jag på en rekryteringsträff hos stort teknikföretag. Är inställd på en redigt traumatisk upplevelse. Det bjuds på s.k. "mingel" (panik) och alla kommer vara minst 10 år yngre än mig. Jag gör det enbart enligt devisen att man ska göra nånting man är rädd för ibland (eller varje dag heter det väl i originalet, men det här räcker nog för att skrämma upp mig för hela månaden tror jag). Och på söndag fyller jag 35. Ja... usch vad deppigt det här inlägget blir känner jag.
I alla fall. Nåt mer ska man väl ändå ha ut av livet. Jag har tidigare kunnat motivera mig lite grann genom att tänka på hur synd det är att jag aldrig hinner med nånting jag faktiskt vill göra för att jag lägger all tid på att skjuta upp saker jag måste göra. Fast ibland undrar jag om inte min låga produktivitet/aktivitetsgrad mest är en fråga om att jag bara har väldigt lite energi och viljestyrka jämfört med de flesta och att det kanske inte går att krama ut så mycket mer produktivitet ur mig, att det är en karaktärsgrej. Ja det är förmodligen en blandning (delvis påverkbart och delvis karaktärsbestämt alltså), jag har ju ändå hållit igång relativt mycket t.ex. i början av studierna, men jag mådde å andra sidan förmodligen inte särskilt bra då.
Jag tänkte att jag skulle köra nån sorts hemmasnickrad arbetsträning framöver. Idén är att sitta på det lokala biblioteket och hålla på med programmeringsgrejer i några timmar varannan dag. Jag hatar verkligen att göra saker bland folk, känner mig så uttittad. Och gillar inte att ha "ordentliga" kläder på mig när jag måste koncentrera mig. Blir typ helt trött av att ha behå eller åtsittande linne på mig ens i en halvtimme (men känner mig tyvärr som en hippie utan). Tycker det är lättare att få nåt gjort när man är ensam, får prata för sig själv hur mycket man vill och ha konstiga beteenden för sig i ett par risiga tajts och en fleecejacka, men så går det ju inte till i den verkliga världen liksom. Var där ett par timmar idag, det gick väl okej (fast deras wifi är hur kasst som helst). Jag kan ju försöka få en känsla för hur mycket jag orkar liksom. Om jag klarar av en hel dag 8-5 nån gång så kanske jag ändå skulle kunna klara av ett riktigt jobb! Mvh unfit4life84 :/
fredag 16 november 2018
den modiga lilla jobbsökargrisen på nya äventyr
Nu är min sjätte vecka som arbetslös snart till ända och idag har jag varit på min nionde intervju (förstaintervjuer, allihopa). Det känns inte som att intervjuerna den här veckan gått särskilt bra. Intervjuade för en konsultfirma i onsdags, en sån där allmän intervju om vad jag eventuellt kan bidra med där och vilka uppdrag jag är intresserad av och så vidare, men fick väl inte fram så mycket vettigt. Idag intervjuade jag för ett specifikt jobb och det kändes i alla fall som att jag gjorde ett ärligt försök (hade frågor förberedda även om de kanske inte blev så jättebra) men... ja. Har svårt att tro att jag skulle vara en toppkandidat där liksom.
Jag är fortfarande väldigt osäker på att jag ens kan jobba som ingenjör så det är svårt att få fram en trovärdig berättelse om mig själv som lämplig kandidat. Råkade rentav nämna att jag har tankar på att lägga ner hela ingenjörsprylen för rekryteraren idag när hon frågade var jag ser mig själv om fem år, kanske lite väl ärligt där. Jag blir ofta lite för ärlig, tror jag. Tycker det är lättare så.
Känner mig lite fragmenterad, som att hela samordningscentralen därinne har gett upp. Humöret åker upp och ner, det finns ingen kontinuitet. (Men ja, det kanske är bättre än att vara skitledsen hela tiden.) Det är märkligt att befinna sig i det här självutvärderingsläget hela tiden, att försöka hitta på säljiga berättelser om sig själv. Hur jag än gör känns det bara lövtunt och påhittat. Jag får flashbacks till min ungdom och hur jag konstant jämförde mig med andra och ideligen kom till korta och hur tärd och nertryckt jag blev av det i längden. Men nu orkar jag inte stanna i det så långa stunder åt gången längre, har väl inte samma mentala uthållighet som jag hade förr i tiden när det gäller att plåga mig själv med jobbiga tankar.
Över huvud taget är jag lite trött på att tänka på mitt förflutna. "Luckan." Det förlorade decenniet. Vad som egentligen hände, och vad det säger om mig. Känner mig egentligen ganska färdig med det. Men jag måste ju ha nåt att säga om det till intervjuarna så tankarna återvänder dit väldigt mycket. (Brukar väl mumla nåt om min diagnos och en eventuell depression och att jag "tappade farten" eller nåt. Men hävda att de första två åren av studierna ändå "gick okej".) Hade jag vetat hur många intervjuer jag skulle få gå på, trots den där gigantiska skamfläcken på mitt cv, så hade jag kanske inte känt mig så uppgiven och hopplös när det väl begav sig. Jag kände mig liksom redan förbrukad när jag var 23, som jag minns det. Som att allt redan var förstört.
Ja det borde jag ju visserligen ha begripit att det var för jävla dumt tänkt. Men jag orkade väl inte ta livet på allvar. Det kanske kändes för tungt, då. Jag minns verkligen inte hur jag resonerade när jag var 23. Men kanske har jag lärt mig en läxa om det här med positiv attityd, att det både är en nödvändighet och ett ständigt pågående arbete.
Jaeh, är för trött för att skriva egentligen, gick upp halv sju i morse och kunde i vanlig ordning inte somna i går kväll. Men ikväll kanske det går. Hoppas.
Jag är fortfarande väldigt osäker på att jag ens kan jobba som ingenjör så det är svårt att få fram en trovärdig berättelse om mig själv som lämplig kandidat. Råkade rentav nämna att jag har tankar på att lägga ner hela ingenjörsprylen för rekryteraren idag när hon frågade var jag ser mig själv om fem år, kanske lite väl ärligt där. Jag blir ofta lite för ärlig, tror jag. Tycker det är lättare så.
Känner mig lite fragmenterad, som att hela samordningscentralen därinne har gett upp. Humöret åker upp och ner, det finns ingen kontinuitet. (Men ja, det kanske är bättre än att vara skitledsen hela tiden.) Det är märkligt att befinna sig i det här självutvärderingsläget hela tiden, att försöka hitta på säljiga berättelser om sig själv. Hur jag än gör känns det bara lövtunt och påhittat. Jag får flashbacks till min ungdom och hur jag konstant jämförde mig med andra och ideligen kom till korta och hur tärd och nertryckt jag blev av det i längden. Men nu orkar jag inte stanna i det så långa stunder åt gången längre, har väl inte samma mentala uthållighet som jag hade förr i tiden när det gäller att plåga mig själv med jobbiga tankar.
Över huvud taget är jag lite trött på att tänka på mitt förflutna. "Luckan." Det förlorade decenniet. Vad som egentligen hände, och vad det säger om mig. Känner mig egentligen ganska färdig med det. Men jag måste ju ha nåt att säga om det till intervjuarna så tankarna återvänder dit väldigt mycket. (Brukar väl mumla nåt om min diagnos och en eventuell depression och att jag "tappade farten" eller nåt. Men hävda att de första två åren av studierna ändå "gick okej".) Hade jag vetat hur många intervjuer jag skulle få gå på, trots den där gigantiska skamfläcken på mitt cv, så hade jag kanske inte känt mig så uppgiven och hopplös när det väl begav sig. Jag kände mig liksom redan förbrukad när jag var 23, som jag minns det. Som att allt redan var förstört.
Ja det borde jag ju visserligen ha begripit att det var för jävla dumt tänkt. Men jag orkade väl inte ta livet på allvar. Det kanske kändes för tungt, då. Jag minns verkligen inte hur jag resonerade när jag var 23. Men kanske har jag lärt mig en läxa om det här med positiv attityd, att det både är en nödvändighet och ett ständigt pågående arbete.
Jaeh, är för trött för att skriva egentligen, gick upp halv sju i morse och kunde i vanlig ordning inte somna i går kväll. Men ikväll kanske det går. Hoppas.
måndag 22 oktober 2018
home of the old unprofessional
Ja, det här jobbsökeriet är ju lite dränerande ibland. Var på arbetsintervju idag. Kul för all del att man lyckats väcka deras intresse men jag känner mig som en fejk verkligen. Att jag med min blygsamma erfarenhet ska gå runt och låtsas vara programmerare känns övermaga på nåt sätt. Fick avslag direkt med motiveringen att jag verkade för nervös i en intervjusituation för att jobba som konsult eftersom man måste sitta i intervjuer och andra möten ofta. Det var förmodligen en rimlig bedömning. Usch, vet inte vad för idiotiska svar jag kom med.
Vet inte vad jag har att komma med egentligen. Kombinationen lågenergisk, socialt tafatt och på sin höjd halvsmart känns ju svår att jobba med och mitt CV är mer lucka än meriter. Känner mig på ett sätt som en modig liten gris som ändå orkar hålla på och söka men det räcker ju inte att bara ha en positiv attityd liksom. Och även om jag nu skulle råka lyckas lura mig till ett jobb, skulle jag ens klara av det? Alla jobb som annonseras ut i den här branschen verkar så... karriäriga. Som att man måste vara en övermänniska, en högpresterartyp med fast handslag som typ njuter av att mingla. (Tänker att det väl ändå måste finnas en del yrkesverksamma programmerare som inte stämmer in på den profilen, men de är nog å andra sidan betydligt duktigare än vad jag är.)
Killen på Arbetsförmedlingen tror på mig i alla fall. Haha. Ja jag får väl fortsätta, vad ska jag annars göra.
Vet inte vad jag har att komma med egentligen. Kombinationen lågenergisk, socialt tafatt och på sin höjd halvsmart känns ju svår att jobba med och mitt CV är mer lucka än meriter. Känner mig på ett sätt som en modig liten gris som ändå orkar hålla på och söka men det räcker ju inte att bara ha en positiv attityd liksom. Och även om jag nu skulle råka lyckas lura mig till ett jobb, skulle jag ens klara av det? Alla jobb som annonseras ut i den här branschen verkar så... karriäriga. Som att man måste vara en övermänniska, en högpresterartyp med fast handslag som typ njuter av att mingla. (Tänker att det väl ändå måste finnas en del yrkesverksamma programmerare som inte stämmer in på den profilen, men de är nog å andra sidan betydligt duktigare än vad jag är.)
Killen på Arbetsförmedlingen tror på mig i alla fall. Haha. Ja jag får väl fortsätta, vad ska jag annars göra.
söndag 18 mars 2018
Födelsedagsveckan
Ja, jag lallar vidare i mitt löjliga lilla liv. Känner mig som en sorts konstig överårig, väldigt bortskämd tonåring typ? På veckorna sitter jag och jobbar hemma ett par timmar om dagen på... ja, vill inte prata för mycket om vad det handlar om men är rätt förundrad över att nån vill betala mig för det. Ingen jättelön, men ändå. I övrigt promenerar jag en massa (mest i ett närbeläget köpcentrum), dricker latte, målar naglarna och går på gymmet. På helgerna hänger jag med min släkt och äter och dricker gott, höhö. Det är väl bara att vara tacksam.
Skulle jag försöka hitta nåt att klaga på är det kanske att det blir lite väl mycket fläng hit och dit ibland i all iver att hinna roa mig. Vore skönt med en helg där man inte hade några planer och bara hade några lugna aktiviteter i stället, även om jag också är glad över att komma bort hemifrån. Och ja, kanske att tillvaron känns lite riktningslös ibland.
Sen vore det ju så klart fantastiskt att ha ett eget ställe. Tänker en trevlig etta eller tvåa i allmännyttan. Står i kö på Boplats Göteborg och även på det lokala bostadsbolaget i förorten där jag bor nu. Enligt uppgift tar det typ fem år att få en lägenhet i Bergsjön eller liknande område, och jag har kanske inte i nuläget råd att bo själv. Måste börja jobba fler timmar i så fall. Så ja, egen bostad är ju alltid nåt att sträva efter.
Den här veckan har varit den flängigaste på ett tag. Jag och flera andra familjemedlemmar har fyllt år. Vi åt middag på en lite finare restaurang i onsdags, eftersom pappa lovat att bjuda på det när jag tog examen. Igår var det släktmiddag hemma hos mamma och pappa. Paketskörden i år innehöll ett par presentkort (hårklippning och Gudrun Sjödén), en fin väska, strumpbyxor (har en faster som jobbar på ICA) och ett fint emaljerat armband som jag önskat mig. Den kommande veckan är lugnare men bjuder på konsert på annan ort på fredag. Och sen är det påsk. Och kanske blir det vår nån gång.
Skulle jag försöka hitta nåt att klaga på är det kanske att det blir lite väl mycket fläng hit och dit ibland i all iver att hinna roa mig. Vore skönt med en helg där man inte hade några planer och bara hade några lugna aktiviteter i stället, även om jag också är glad över att komma bort hemifrån. Och ja, kanske att tillvaron känns lite riktningslös ibland.
Sen vore det ju så klart fantastiskt att ha ett eget ställe. Tänker en trevlig etta eller tvåa i allmännyttan. Står i kö på Boplats Göteborg och även på det lokala bostadsbolaget i förorten där jag bor nu. Enligt uppgift tar det typ fem år att få en lägenhet i Bergsjön eller liknande område, och jag har kanske inte i nuläget råd att bo själv. Måste börja jobba fler timmar i så fall. Så ja, egen bostad är ju alltid nåt att sträva efter.
Den här veckan har varit den flängigaste på ett tag. Jag och flera andra familjemedlemmar har fyllt år. Vi åt middag på en lite finare restaurang i onsdags, eftersom pappa lovat att bjuda på det när jag tog examen. Igår var det släktmiddag hemma hos mamma och pappa. Paketskörden i år innehöll ett par presentkort (hårklippning och Gudrun Sjödén), en fin väska, strumpbyxor (har en faster som jobbar på ICA) och ett fint emaljerat armband som jag önskat mig. Den kommande veckan är lugnare men bjuder på konsert på annan ort på fredag. Och sen är det påsk. Och kanske blir det vår nån gång.
tisdag 26 september 2017
Kul grejer som hänt
- Har gått upp "tidigt" (innan nio, höhö) två dagar i rad. Idag tog jag en promenad innan frukost (avd. "vem är jag egentligen?"). Jag gillar att ta min stora tekanna på morgonen, det är minst en liter te och och jag blir sittande ganska länge och sen kan jag inte gå ut på ett tag eftersom jag måste springa på toaletten hela tiden i minst två timmar efteråt. Så jag ville väl se till att få promenaden avklarad först. Pallar inte att bara sitta still hela dagen. Har dock inte fått så mycket jobbat, två timmar igår och inget idag. Men kan jag bara fortsätta gå upp lite tidigare och få till lite bättre rutiner så kanske det blir riktigt skapligt med livspusslet.
- Såg korpar i söndags vid Delsjön. Eller ja, pappa var rätt säker på att det var korpar. Har alltid velat se dem på riktigt. De låter väldigt coolt, lite metalliskt nästan.
- Nu har poängen från de där restlabbarna trillat in i Ladok. Ska bara få kursen markerad som avslutad också så kan jag ansöka om examen sen :')
- Såg korpar i söndags vid Delsjön. Eller ja, pappa var rätt säker på att det var korpar. Har alltid velat se dem på riktigt. De låter väldigt coolt, lite metalliskt nästan.
- Nu har poängen från de där restlabbarna trillat in i Ladok. Ska bara få kursen markerad som avslutad också så kan jag ansöka om examen sen :')
tisdag 19 september 2017
Vardagspusslet
Usch vilket deppigt inlägg nedan. Förlåt. Vill inte alls vara sån. Min inspiration just nu är hon tjejen i Apoteket-reklamen. Glad och käck och har koll på läget liksom. Speciellt i den senaste reklamfilmen när hon går runt i den gulliga mössan ute i skogen.
I höstinspirationens tecken kan jag ju gå igenom alla mina självförbättringsprojekt igen. Vi kan börja med motion. Vet inte om jag kan fortsätta springa för det känns som att jag håller på att få hälsporre i högerfoten :/ Har haft det förut, eller nån sorts ont i foten i alla fall. Synd, de senaste två-tre rundorna är de första där det faktiskt börjat kännas nästan skönt att springa i stället för bara plågsamt. Får väl börja gymma, kanske crosstrainer skulle funka i stället. Borde bli lite mindre belastning på fötterna och jag har testat förut och gillat det.
Annars så har jag tagit ännu ett nytt tag på sovvanorna. Klockan ett har varit min gräns i nåt år nu, nån gång emellanåt är jag uppe längre, men inte så ofta. Nu försöker jag vara i säng åtminstone innan tolv och uppe, ja, vid halv tio senast (inte så imponerande, I know). Egentligen borde man ligga i sängen senast tio för att ha en chans att hinna sova tillräckligt länge, men det är så trist att bara ligga där och vänta på sömnen.
Men mormor vill äta middag tidigt (vid sextiden) och tiden efter middagen går liksom inte att använda till nåt vettigt enligt mig, man kan bara sitta och vara mätt. Och en bra stund innan middagen går åt till att laga middag om det är min tur, eller träna och helst hinna duscha i så fall också. (Vill helst inte duscha på kvällen, duschen med efterföljande insmörjning etc. är ett energikrävande projekt. Det är ingen direkt humörhöjare heller, speciellt eftersom halva tiden går åt till att nitiskt stå och kleta upp alla hundratals hårstrån jag drar ut när jag tvättar håret på väggen så att de inte ska åka ner i avloppet. Ändå kloggar det igen varannan vecka typ. Jag förstår inte hur jag ens kan ha nåt hår kvar på huvudet, så mycket som jag tappar.) Om jag inte hinner upp förrän vid tio-elvatiden, som det är nu, så blir det liksom bara ett litet fönster på ett par timmar varje eftermiddag där man hinner jobba. Är alltid så sur sent på eftermiddagen, dagen känns alltid så bortkastad då. (Sa tjejen som precis lagt en halvtimme dyrbar förmiddagstid på att skriva ett ointressant blogginlägg. Men kan inte jobba ändå idag p.g.a. underhållsarbete.)
I övrigt har jag infört "CV-kvarten" varje dag. Alltså att jag ska hålla på med min "karriär" i 15 minuter och typ skriva på mitt CV etc.. Ja, jag har fått lägga ribban så lågt då jag inte pallar att titta på eländet längre än så åt gången, men det vore väl bra om jag åtminstone kom igång och sökte nåt mer niotillfem-aktigt jobb, även om jag är väldigt glad och tacksam över nuvarande arrangemang.
Ett annat projekt är det jag kallar "no-draw September" alltså att jag inte ska rita nånting alls den här månaden. Det har gått bra hittills. Vill helst inte läcka en massa energi ut i olika hobbyverksamheter och just det där med att rita tar så mycket tid. Tror jag la säkert 20 timmar på en teckning jag gjorde och blev inte ens så värst nöjd. Lutar åt att det blir en no-draw October också. Kanske att jag pysslar ihop några julklappar sen. Mormor fick en tavla i födelsedagspresent, hon blev glad och jag fick beröm från ett par andra också även om jag inte själv tyckte att den blev så bra. Har bestämt att jag ska måla naglarna tre gånger i veckan, en gång efter varje dusch (så kan man peta ner nagelbanden i duschen). Det får räcka som hobby. Ja, som ni ser är jag inget vidare på vardagspusslet men får väl kämpa vidare.
 |
| Idolbild |
Annars så har jag tagit ännu ett nytt tag på sovvanorna. Klockan ett har varit min gräns i nåt år nu, nån gång emellanåt är jag uppe längre, men inte så ofta. Nu försöker jag vara i säng åtminstone innan tolv och uppe, ja, vid halv tio senast (inte så imponerande, I know). Egentligen borde man ligga i sängen senast tio för att ha en chans att hinna sova tillräckligt länge, men det är så trist att bara ligga där och vänta på sömnen.
Men mormor vill äta middag tidigt (vid sextiden) och tiden efter middagen går liksom inte att använda till nåt vettigt enligt mig, man kan bara sitta och vara mätt. Och en bra stund innan middagen går åt till att laga middag om det är min tur, eller träna och helst hinna duscha i så fall också. (Vill helst inte duscha på kvällen, duschen med efterföljande insmörjning etc. är ett energikrävande projekt. Det är ingen direkt humörhöjare heller, speciellt eftersom halva tiden går åt till att nitiskt stå och kleta upp alla hundratals hårstrån jag drar ut när jag tvättar håret på väggen så att de inte ska åka ner i avloppet. Ändå kloggar det igen varannan vecka typ. Jag förstår inte hur jag ens kan ha nåt hår kvar på huvudet, så mycket som jag tappar.) Om jag inte hinner upp förrän vid tio-elvatiden, som det är nu, så blir det liksom bara ett litet fönster på ett par timmar varje eftermiddag där man hinner jobba. Är alltid så sur sent på eftermiddagen, dagen känns alltid så bortkastad då. (Sa tjejen som precis lagt en halvtimme dyrbar förmiddagstid på att skriva ett ointressant blogginlägg. Men kan inte jobba ändå idag p.g.a. underhållsarbete.)
I övrigt har jag infört "CV-kvarten" varje dag. Alltså att jag ska hålla på med min "karriär" i 15 minuter och typ skriva på mitt CV etc.. Ja, jag har fått lägga ribban så lågt då jag inte pallar att titta på eländet längre än så åt gången, men det vore väl bra om jag åtminstone kom igång och sökte nåt mer niotillfem-aktigt jobb, även om jag är väldigt glad och tacksam över nuvarande arrangemang.
Ett annat projekt är det jag kallar "no-draw September" alltså att jag inte ska rita nånting alls den här månaden. Det har gått bra hittills. Vill helst inte läcka en massa energi ut i olika hobbyverksamheter och just det där med att rita tar så mycket tid. Tror jag la säkert 20 timmar på en teckning jag gjorde och blev inte ens så värst nöjd. Lutar åt att det blir en no-draw October också. Kanske att jag pysslar ihop några julklappar sen. Mormor fick en tavla i födelsedagspresent, hon blev glad och jag fick beröm från ett par andra också även om jag inte själv tyckte att den blev så bra. Har bestämt att jag ska måla naglarna tre gånger i veckan, en gång efter varje dusch (så kan man peta ner nagelbanden i duschen). Det får räcka som hobby. Ja, som ni ser är jag inget vidare på vardagspusslet men får väl kämpa vidare.
måndag 21 augusti 2017
Anyways, fuck it, what's been up man?
(Okej, CW bantning/träning/kropp/vikt etc.)
Avd. "Person man aldrig trodde att man skulle bli": En sån som gnäller om att den inte kan träna för att den är sjuk. Förra veckan hade jag lite ont i halsen en dag och var lite febrig dagen därpå så fick ställa in en träning. På lördagen kände jag mig mer eller mindre återställd (får väldigt sällan allvarliga förkylningar som varar i mer än nån dag) men var ändå lite osäker så det slutade med att jag tränade lite halvhjärtat. Tog en halv löprunda och ett par övningar.
Idag var det äntligen (alltså lol?!) dags för min löprunda igen, men då har jag sådär fjantigt pytteont i halsen nu igen? Asså. Fick räcka med en kortare promenad (tar nog ytterligare en sväng senare idag, jag brukar promenera på kvällen också). I de obekväma träningskläderna och allt, jag hatar att ha sportbehå på mig. Men men. Det är viktigt att lyssna på kroppen faktiskt. Hjärtmuskelinflammation låter ju inget vidare. Efter att jag kom hem åt jag visserligen, i mitt vresiga och hungriga tillstånd, en bytta kvarg som gått ut för en vecka sen så nu får jag väl verkligen skylla mig själv om jag blir sjuk.
En av anledningarna till att jag blir lite stissig är att jag märkt hur jävla snygga mina ben, eller i alla fall vaderna, har blivit av allt löpande och jag verkligen inte vill att det ska försvinna. Men ibland får man som sagt ge sig till tåls. Jag vägde mig i alla fall idag och hade gått ner ytterligare ett och halvt kilo sen för ett par veckor sen. Om det resultatet nu var rättvisande, så har jag alltså med råge gått förbi 25-kilosstrecket nu sen jag påbörjade viktminskningsprojektet i början av 2016. Jag är egentligen lite misstänksam för det känns inte som att jag anstränger mig särskilt mycket. Visst, jag är försiktigare med godis och sådär, och jag äter inte så stora måltider under dagen – större delen av kalorierna får jag nog i mig vid middagen. Men jag borde kolla sköldkörteln, det kan ju hända att min Graves kommit tillbaka. Fast mormor säger att vårdcentralen är så kass här.
Annars då? Jo, sommaren har varit ganska bra och jag har hunnit med ett par kortare utflykter med föräldrarna till Västergötland och Bohuslän och ganska mycket hobbyutövande. Annars är väl den största nyheten att jag fått lite jobb! Vill inte berätta för många detaljer men har jobbat några timmar under juli, övat lite på relevanta saker under augusti och kommer kunna arbeta ungefär så mycket som jag har lust med framöver så det är ju fantastiskt. Det är inte direkt relaterat till utbildningen utan handlar mest om... programmering, kan man säga. Inte mig emot.
Jag har inte sökt jobb alls, jo det är fruktansvärt slappt av mig men jag pallar knappt ens att titta på mitt sorgliga CV och tänka på hur jag ska försöka sminka om skiten till nåt som går att presentera. Måste verkligen bli av med den där beröringsskräcken. Jag vet att det går på nåt sätt, om jag som hatade att springa kan börja springa tre gånger i veckan så har jag bevisligen nånstans förmågan att ta mig för saker som jag tycker är jobbiga. Men nu har det ju, åtminstone tillfälligt, löst sig på annat sätt och jag har nåt som påminner om en fot in på arbetsmarknaden. Så ja. Det är bara att tacka och ta emot. Som med så mycket annat i mitt liv.
Avd. "Person man aldrig trodde att man skulle bli": En sån som gnäller om att den inte kan träna för att den är sjuk. Förra veckan hade jag lite ont i halsen en dag och var lite febrig dagen därpå så fick ställa in en träning. På lördagen kände jag mig mer eller mindre återställd (får väldigt sällan allvarliga förkylningar som varar i mer än nån dag) men var ändå lite osäker så det slutade med att jag tränade lite halvhjärtat. Tog en halv löprunda och ett par övningar.
Idag var det äntligen (alltså lol?!) dags för min löprunda igen, men då har jag sådär fjantigt pytteont i halsen nu igen? Asså. Fick räcka med en kortare promenad (tar nog ytterligare en sväng senare idag, jag brukar promenera på kvällen också). I de obekväma träningskläderna och allt, jag hatar att ha sportbehå på mig. Men men. Det är viktigt att lyssna på kroppen faktiskt. Hjärtmuskelinflammation låter ju inget vidare. Efter att jag kom hem åt jag visserligen, i mitt vresiga och hungriga tillstånd, en bytta kvarg som gått ut för en vecka sen så nu får jag väl verkligen skylla mig själv om jag blir sjuk.
En av anledningarna till att jag blir lite stissig är att jag märkt hur jävla snygga mina ben, eller i alla fall vaderna, har blivit av allt löpande och jag verkligen inte vill att det ska försvinna. Men ibland får man som sagt ge sig till tåls. Jag vägde mig i alla fall idag och hade gått ner ytterligare ett och halvt kilo sen för ett par veckor sen. Om det resultatet nu var rättvisande, så har jag alltså med råge gått förbi 25-kilosstrecket nu sen jag påbörjade viktminskningsprojektet i början av 2016. Jag är egentligen lite misstänksam för det känns inte som att jag anstränger mig särskilt mycket. Visst, jag är försiktigare med godis och sådär, och jag äter inte så stora måltider under dagen – större delen av kalorierna får jag nog i mig vid middagen. Men jag borde kolla sköldkörteln, det kan ju hända att min Graves kommit tillbaka. Fast mormor säger att vårdcentralen är så kass här.
Annars då? Jo, sommaren har varit ganska bra och jag har hunnit med ett par kortare utflykter med föräldrarna till Västergötland och Bohuslän och ganska mycket hobbyutövande. Annars är väl den största nyheten att jag fått lite jobb! Vill inte berätta för många detaljer men har jobbat några timmar under juli, övat lite på relevanta saker under augusti och kommer kunna arbeta ungefär så mycket som jag har lust med framöver så det är ju fantastiskt. Det är inte direkt relaterat till utbildningen utan handlar mest om... programmering, kan man säga. Inte mig emot.
Jag har inte sökt jobb alls, jo det är fruktansvärt slappt av mig men jag pallar knappt ens att titta på mitt sorgliga CV och tänka på hur jag ska försöka sminka om skiten till nåt som går att presentera. Måste verkligen bli av med den där beröringsskräcken. Jag vet att det går på nåt sätt, om jag som hatade att springa kan börja springa tre gånger i veckan så har jag bevisligen nånstans förmågan att ta mig för saker som jag tycker är jobbiga. Men nu har det ju, åtminstone tillfälligt, löst sig på annat sätt och jag har nåt som påminner om en fot in på arbetsmarknaden. Så ja. Det är bara att tacka och ta emot. Som med så mycket annat i mitt liv.
tisdag 4 juli 2017
saxar omkring i sommarens ljusa rymd
Är ensam i föräldrahemmet, mamma och pappa har åkt iväg på semester och jag "vaktar huset". Det är rätt skönt att vara ensam. Men ska tillbaka hem till mormor ikväll tror jag. Har inte med mig datorn eller andra grejer så blir rätt sysslolös här. Känner mig mest... behagligt apatisk just nu.
Har fått för mig att jag ska börja köra med en halvfastedag varje vecka, eller kanske två rentav (5:2-dieten om du minns). Idag är första gången jag testar, har ätit två ägg och en liten bytta lättkvarg typ, och druckit konstant. Te, kaffe och lightcola. Det är ganska varmt också, så vill verkligen inte bli uttorkad. Det har gått okej en sån här dag när jag inte haft nåt viktigt att göra men jag känner mig ganska ofokuserad och slö får jag säga, och huvudvärken ligger på lur. Men skönt med en motvikt till all festmat och alkohol de senaste veckorna.
Annars? Det löste sig med mina restlabbar i den där gamla kursen, till slut. Så så fort de poängen trillar in i Ladok borde jag vara berättigad till examen :) Har anmält mig hos AF, de ska skicka mig till en arbetspsykolog så jag kan komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Kanske får göra samma test som förra gången. Där det stod att jag borde bli tjänsteman, konstnär eller forskare, eller vad det nu var. Enligt deras psykologiska modell (som nån jeppe hittade på på 50-talet) så borde jag inte finnas. Tror det är bäst att blanda in AF så lite som möjligt i mitt jobbsökeri, haha. Men det kanske inte går bra och då kan det ju bli aktuellt med Fas 2 och det ena med det andra. Ja, vi får se. Ändå spännande med framtiden ju.
Har fått för mig att jag ska börja köra med en halvfastedag varje vecka, eller kanske två rentav (5:2-dieten om du minns). Idag är första gången jag testar, har ätit två ägg och en liten bytta lättkvarg typ, och druckit konstant. Te, kaffe och lightcola. Det är ganska varmt också, så vill verkligen inte bli uttorkad. Det har gått okej en sån här dag när jag inte haft nåt viktigt att göra men jag känner mig ganska ofokuserad och slö får jag säga, och huvudvärken ligger på lur. Men skönt med en motvikt till all festmat och alkohol de senaste veckorna.
Annars? Det löste sig med mina restlabbar i den där gamla kursen, till slut. Så så fort de poängen trillar in i Ladok borde jag vara berättigad till examen :) Har anmält mig hos AF, de ska skicka mig till en arbetspsykolog så jag kan komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Kanske får göra samma test som förra gången. Där det stod att jag borde bli tjänsteman, konstnär eller forskare, eller vad det nu var. Enligt deras psykologiska modell (som nån jeppe hittade på på 50-talet) så borde jag inte finnas. Tror det är bäst att blanda in AF så lite som möjligt i mitt jobbsökeri, haha. Men det kanske inte går bra och då kan det ju bli aktuellt med Fas 2 och det ena med det andra. Ja, vi får se. Ändå spännande med framtiden ju.
tisdag 9 maj 2017
Mer boll sen
Tror att det inte förrän ganska nyligen gått upp för mig att man verkligen måste välja i livet, höhö. Jag tänker på hobbyer och sånt, och yrkesintressen, och projekt i största allmänhet. Jag har så mycket jag vill göra, men tiden är ju begränsad. Rita, hålla på med musik. Allt utseenderelaterat, jag menar dels nagellack som ju är en hobby sen länge, men sen hela "vara kvinna"-grejen med allt vad det innebär av hårborttagning, hårborttagning, hårborttagning, smink, kläder, hudvård, bantning och hårborttagning. Ja, en del av det där (nagellacket främst) är ju mer lustfyllda och kul grejer och en del är mer relaterade till hur jag vill presentera mig själv socialt, och en del av det (kläder) är väl lite av båda.
Sen bär jag en längtan efter att lära mig sy och annat pyssel också. För ett tag sen tittade jag jättemycket på Barbie-videor på YouTube, alltså folk som gör om Barbie-dockor med nytt hår och ansiktsmålning, gör kläder och möbler till dem och så vidare. Gud vad sugen jag var. Jag har liksom aldrig släppt tanken på Barbie sen jag var liten – älskade det då, älskar det fortfarande innerst inne. Men jag kan inte tillåta mig själv att släppa loss den sidan av mig själv, det vore ett sånt slöseri med resurser.
Nu har det gått över lite till sömnad och textil. Tittar på ett par jätteduktiga tjejer på YouTube som gör fantastiska skapelser av gamla second hand-kläder. Jag har ju haft ett par såna projekt, främst att färga textilier men har rent av suttit och handsytt saker (fult och dåligt, så klart) bara för att jag varit så sugen. Och nu har jag tillgång till symaskin... Men, nej. Att skaffa en sån hobby går inte att motivera. Lägga upp nån kjol eller göra nån liten ändring för att få mer användning av nåt gammalt plagg ibland, kanske. Men att lära sig sy på nån sorts nivå där man kan skapa användbara saker från scratch är svårt och har begränsad praktisk användbarhet.
Och rita borde jag egentligen inte heller, även om jag är ganska begåvad. Det är bra för att kunna göra personliga presenter till folk, men att jag ska lägga en massa tid på att "skapa konst"... näe, det är frivolt och onödigt. Samma sak med musik. Har varit sugen på att skaffa en hyfsad mikrofon så jag kan spela in saker (har nåt presentkort på 4sound med 600 spänn kvar på, det kanske skulle räcka en bit?). Har en känsla av att det där med att skapa musik på dator och sitta och peta i nåt musikprogram kan vara typ höjden av skoj i hela världen. Men... nej.
Det enda som är vettigt att lägga tid på nu är att försöka förbättra kunskaperna inom det område där jag valt att utbilda mig, och försöka hitta ett jobb. Ja, jag är en sopa och har inte lyckats göra mycket av de sinnessjuka resurser som slängts på mig. Jag är 33 och mitt cv är typ en enda lång lucka och som student har jag presterat i bästa fall mediokert. Men har råkat välja en inriktning där arbetsmarknaden ser helt glödhet ut just nu så kanske finns det en chans för mig och jag är skyldig mig själv och alla andra att göra mitt bästa.
Vet inte ens vad problemet är egentligen, varför jag inte kan fokusera min energi åt nåt vettigt håll. Jag tycker att matte och programmering är ganska kul, det är bara att... jag egentligen tycker att annat är roligare, kanske? Och att teknikbranschen verkar så jävla stressig. Utvecklingen går så fort (det finns redan AI som på egen hand kan koda ihop program utifrån verbala instruktioner, läste jag).
Och jag har så mycket konstigt känslobagage kring det här p.g.a. hur det gått med studierna och vad det betydde för mig och min självbild, alltså det känns som att det skulle ta år att nysta upp alla trassliga neuroser*. Alltså jag jobbar med mig själv, och bra dagar känns det som att det värsta trasslet håller på att lösas upp. Och jag vet att självförtroende är en färskvara och handlar om vad man gör. Och man ska inte tycka synd om sig själv. Men känslor av den här typen kommer ju faktiskt i vägen ibland.
Man är ju så privilegierad som ens har de här problemen, hjälp. Ja. I alla fall. Jag borde välja en hobby, kanske högst två, och lägga resten av tiden på jobbsökning och att lära mig nya saker som är relevanta för min eventuella karriär. Jag ger mig själv tillåtelse att säga nej till fritidsintressen, helt enkelt.
(Inläggets titel kommer från en låt av gruppen Fattaru, Karriär, från skivan Jordnära från 2003)
*Så kort sammanfattat som jag kan: Man var en ful och tråkig tjej som var jättelessen för att ingen ville hänga med den, och så hittade man på den här planen att man skulle bli INGENJÖR, och då skulle alla tycka att man var cool (väldigt tveksam verklighetsbild där?), och så... ja. Nu är man en ful och tråkig kvinna i nedre medelåldern som ingen vill hänga med, och som dessutom misslyckats på tekniska högskolan. Där är väl grundproblemet men jag har skitmånga andra komplicerade ångestfyllda känslor kring det här, inte minst hur man ska förhålla sig till alla duktiga flickan-tjejer i de här branscherna som inducerar så kraftiga känslor av avund, mindervärde och skam i mig att jag bara vill avlida (de flesta är dessutom mer lyckade som kvinnor, har snygg figur och pojkvän och en härligt lättsam och okomplicerad attityd och sånt). Och så alla de här feministiska diskussionerna om att KVINNOR MINSANN KAN men motarbetas av män som känner sig hotade, ja, JAG VET, men JAG KAN INTE?!!! Eller, jag är liksom halvduktig som bäst, får jag finnas över huvud taget då liksom? Och sen skäms jag för att ha önskat mig rätten att få vara en medioker jävla förlorare och ta fokus från genuint begåvade och drivna kvinnor och deras viktiga problem, herregud, en INGENJÖR borde ju alltid sätta yrkesmässig kompetens i första rummet. Och så vidare. Det blir nån sorts fraktalliknande överlagringar av skam som i slutändan leder till en upplevelse av att vara helt genomrutten och liksom förbrukad som människa. (Har dessutom fått en känsla av att många andra ingenjörer dras med liknande neuroser, fast kanske har sämre självinsikt, och att det liksom skapar en giftig stämning i hela tekniksvängen. Men det kanske bara är projektion.)
Sen bär jag en längtan efter att lära mig sy och annat pyssel också. För ett tag sen tittade jag jättemycket på Barbie-videor på YouTube, alltså folk som gör om Barbie-dockor med nytt hår och ansiktsmålning, gör kläder och möbler till dem och så vidare. Gud vad sugen jag var. Jag har liksom aldrig släppt tanken på Barbie sen jag var liten – älskade det då, älskar det fortfarande innerst inne. Men jag kan inte tillåta mig själv att släppa loss den sidan av mig själv, det vore ett sånt slöseri med resurser.
Nu har det gått över lite till sömnad och textil. Tittar på ett par jätteduktiga tjejer på YouTube som gör fantastiska skapelser av gamla second hand-kläder. Jag har ju haft ett par såna projekt, främst att färga textilier men har rent av suttit och handsytt saker (fult och dåligt, så klart) bara för att jag varit så sugen. Och nu har jag tillgång till symaskin... Men, nej. Att skaffa en sån hobby går inte att motivera. Lägga upp nån kjol eller göra nån liten ändring för att få mer användning av nåt gammalt plagg ibland, kanske. Men att lära sig sy på nån sorts nivå där man kan skapa användbara saker från scratch är svårt och har begränsad praktisk användbarhet.
Och rita borde jag egentligen inte heller, även om jag är ganska begåvad. Det är bra för att kunna göra personliga presenter till folk, men att jag ska lägga en massa tid på att "skapa konst"... näe, det är frivolt och onödigt. Samma sak med musik. Har varit sugen på att skaffa en hyfsad mikrofon så jag kan spela in saker (har nåt presentkort på 4sound med 600 spänn kvar på, det kanske skulle räcka en bit?). Har en känsla av att det där med att skapa musik på dator och sitta och peta i nåt musikprogram kan vara typ höjden av skoj i hela världen. Men... nej.
Det enda som är vettigt att lägga tid på nu är att försöka förbättra kunskaperna inom det område där jag valt att utbilda mig, och försöka hitta ett jobb. Ja, jag är en sopa och har inte lyckats göra mycket av de sinnessjuka resurser som slängts på mig. Jag är 33 och mitt cv är typ en enda lång lucka och som student har jag presterat i bästa fall mediokert. Men har råkat välja en inriktning där arbetsmarknaden ser helt glödhet ut just nu så kanske finns det en chans för mig och jag är skyldig mig själv och alla andra att göra mitt bästa.
Vet inte ens vad problemet är egentligen, varför jag inte kan fokusera min energi åt nåt vettigt håll. Jag tycker att matte och programmering är ganska kul, det är bara att... jag egentligen tycker att annat är roligare, kanske? Och att teknikbranschen verkar så jävla stressig. Utvecklingen går så fort (det finns redan AI som på egen hand kan koda ihop program utifrån verbala instruktioner, läste jag).
Och jag har så mycket konstigt känslobagage kring det här p.g.a. hur det gått med studierna och vad det betydde för mig och min självbild, alltså det känns som att det skulle ta år att nysta upp alla trassliga neuroser*. Alltså jag jobbar med mig själv, och bra dagar känns det som att det värsta trasslet håller på att lösas upp. Och jag vet att självförtroende är en färskvara och handlar om vad man gör. Och man ska inte tycka synd om sig själv. Men känslor av den här typen kommer ju faktiskt i vägen ibland.
Man är ju så privilegierad som ens har de här problemen, hjälp. Ja. I alla fall. Jag borde välja en hobby, kanske högst två, och lägga resten av tiden på jobbsökning och att lära mig nya saker som är relevanta för min eventuella karriär. Jag ger mig själv tillåtelse att säga nej till fritidsintressen, helt enkelt.
(Inläggets titel kommer från en låt av gruppen Fattaru, Karriär, från skivan Jordnära från 2003)
*Så kort sammanfattat som jag kan: Man var en ful och tråkig tjej som var jättelessen för att ingen ville hänga med den, och så hittade man på den här planen att man skulle bli INGENJÖR, och då skulle alla tycka att man var cool (väldigt tveksam verklighetsbild där?), och så... ja. Nu är man en ful och tråkig kvinna i nedre medelåldern som ingen vill hänga med, och som dessutom misslyckats på tekniska högskolan. Där är väl grundproblemet men jag har skitmånga andra komplicerade ångestfyllda känslor kring det här, inte minst hur man ska förhålla sig till alla duktiga flickan-tjejer i de här branscherna som inducerar så kraftiga känslor av avund, mindervärde och skam i mig att jag bara vill avlida (de flesta är dessutom mer lyckade som kvinnor, har snygg figur och pojkvän och en härligt lättsam och okomplicerad attityd och sånt). Och så alla de här feministiska diskussionerna om att KVINNOR MINSANN KAN men motarbetas av män som känner sig hotade, ja, JAG VET, men JAG KAN INTE?!!! Eller, jag är liksom halvduktig som bäst, får jag finnas över huvud taget då liksom? Och sen skäms jag för att ha önskat mig rätten att få vara en medioker jävla förlorare och ta fokus från genuint begåvade och drivna kvinnor och deras viktiga problem, herregud, en INGENJÖR borde ju alltid sätta yrkesmässig kompetens i första rummet. Och så vidare. Det blir nån sorts fraktalliknande överlagringar av skam som i slutändan leder till en upplevelse av att vara helt genomrutten och liksom förbrukad som människa. (Har dessutom fått en känsla av att många andra ingenjörer dras med liknande neuroser, fast kanske har sämre självinsikt, och att det liksom skapar en giftig stämning i hela tekniksvängen. Men det kanske bara är projektion.)
fredag 21 april 2017
This was the time of no reply
ALltså, när folk inte svarar på mejjjjjjjjjjjjjl. Det är så drygt att vänta, undra om de ens sett det, om de typ undviker att svara för att de tycker att man är jobbig eller gjort fel eller nåt? Sluta ghosta mig gdamnit! Nu är det två mejlsvar jag väntar på. Det känns som att hela jag bara hänger i luften. Det är ändå relativt viktiga saker det handlar om (studierna, och alltså i förlängningen min framtida examen). Vet att jag själv säkert är svår att samarbeta med på många sätt också och har förstört för folk så jag kanske förtjänar det. Men men. Det är väl bara att ta ett djupt andetag och slappna av. Nu är det ju helg.
Jag har alltså flyttat nu. Vet inte hur det känns, undviker nog att känna efter lite. Det är så mycket med tiden i Linköping som är så oerhört på nåt sätt. Att jag bara vaskade hela min ungdom där. Satt där år ut och år in och prokrastinerade bort hela mitt liv på meningslöst trams på internet och hade oerhörda skamkänslor och självförtroendet nere vid fotknölarna. När jag kunde ha... Alltså, det går ju inte att få in i huvudet. Det går inte heller att göra så mycket vettigt av den infon egentligen. Man kan ju försöka lära av sina misstag, men jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser. Kanske var det oundvikligt, kanske hade det gått att få en annan riktning på livet med nån mindre ändring av parametrarna nånstans, men nu blev det som det blev. Så struntsamma.
I Göteborg med omnejd flyter väl livet på. Nu har jag bott här i snart en vecka. Har fått ett rum (f.d. kontoret) på typ 3x4 kvadrat där jag packat in mina pinaler och mig själv. Det är inte så farligt trångt som man skulle kunna tro. Umgänget med mormor går helt okej hittills också, tror jag i alla fall. Ikväll har vi ätit pizza från halvfabrikat (vi är rätt kompatibla matmässigt, på så vis att ingen av oss är särskilt intresserad av mat på ett estetiskt plan) och nu sitter hon och tittar på frågesport på datorn. Ska försöka lyfta mig ur matkomat, städa undan det sista i köket och kanske orka göra nåt kreativt under resten av kvällen. Kanske rita, köpte nya såna där suddgrejer idag (tortilloner?). Försöker lära mig Python också, det är väl dags. Ja hejdå då.
Jag har alltså flyttat nu. Vet inte hur det känns, undviker nog att känna efter lite. Det är så mycket med tiden i Linköping som är så oerhört på nåt sätt. Att jag bara vaskade hela min ungdom där. Satt där år ut och år in och prokrastinerade bort hela mitt liv på meningslöst trams på internet och hade oerhörda skamkänslor och självförtroendet nere vid fotknölarna. När jag kunde ha... Alltså, det går ju inte att få in i huvudet. Det går inte heller att göra så mycket vettigt av den infon egentligen. Man kan ju försöka lära av sina misstag, men jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser. Kanske var det oundvikligt, kanske hade det gått att få en annan riktning på livet med nån mindre ändring av parametrarna nånstans, men nu blev det som det blev. Så struntsamma.
I Göteborg med omnejd flyter väl livet på. Nu har jag bott här i snart en vecka. Har fått ett rum (f.d. kontoret) på typ 3x4 kvadrat där jag packat in mina pinaler och mig själv. Det är inte så farligt trångt som man skulle kunna tro. Umgänget med mormor går helt okej hittills också, tror jag i alla fall. Ikväll har vi ätit pizza från halvfabrikat (vi är rätt kompatibla matmässigt, på så vis att ingen av oss är särskilt intresserad av mat på ett estetiskt plan) och nu sitter hon och tittar på frågesport på datorn. Ska försöka lyfta mig ur matkomat, städa undan det sista i köket och kanske orka göra nåt kreativt under resten av kvällen. Kanske rita, köpte nya såna där suddgrejer idag (tortilloner?). Försöker lära mig Python också, det är väl dags. Ja hejdå då.
söndag 9 april 2017
Vecka 14
I fredags, efter en fyra timmars brottningsmatch med Bibtex, skickade jag till slut in uppsatsen. Sen skulle jag starta igång Spotify och såg "Ta hand om varandra" skrivet på startsidan. Gick in på Sveriges radio och läste om eländet. Ja det la ju sordin på stämningen lite grann. Jag fick hursomhelst feedback från examinatorn oväntat snabbt, då han tydligen prioriterar att läsa exjobbsrapporter på fredagskvällar. Han tyckte det gick att lägga fram i nuvarande form, så jag kanske hinner innan sommaren.
Har tillbringat helgen lite i den speciella projekt-yra som uppstår när man har blivit av med en stor propp i pipelinen. Flyttlasset går ju på fredag så jag har lagt en hel del energi på att packa, men det återstår ganska mycket. Har ingen större systematik i det, springer mest fram och tillbaka allteftersom jag kommer på nya saker att göra. Men det är väl bättre att vara all over the place än att vara... ingenstans. Eller att inte göra nånting. Har alltid hatat att packa, och flyttpackning är ju som att packa inför en resa fast hundra gånger värre, men nu tycker jag faktiskt rentav att det är roligt. Känner att jag börjar få förståelse för att det faktiskt kan vara kul att gripa sig an ett stort projekt, att man kan ha en entusiasm inför det, även om det är nåt man "måste" göra. Det blir väldigt mycket lättare då.
Har varit och shoppat lite idag, det är väl nåt jag tyckt att jag borde göra eftersom jag både fyllt år (för flera veckor sen nu) och lämnat in rapporten, och eftersom jag har lite extra pengar på kontot. Det var alltid mitt sätt att "fira" saker förr i tiden, köpa mer färggrant krafs. Har allt svårare att njuta av det dock, det finns så mycket grejer och det är hopplöst att välja nåt som känns värt pengarna, det är mest frustrerande. Hela poängen är ju att köpa nåt trams bara för att pigga upp sig, men jag vet inte. Köpte nåt (ganska dyrt) nagellack häromdagen också och blev inte ens glad. Ja, det är väl positivt på många sätt att man inte är lika konsumtionssugen.
Blev rätt tråkiga grejer i alla fall, bl.a. några par trosor från Åhléns. Sen Lindex slutade göra sin briefs-modell med spetskanter har jag inte lyckats hitta nån ny modell som känns hundraprocentig. Har rätt specifika krav. De ska vara ordentligt låga så att de sitter under magbullen liksom, annars kommer de bara att rulla ner sig eller hänga, och helst breda i sidorna då det är överlägset ur bekvämlighetssynvinkel. Hipstermodell typ, men det verkar inte finnas nånstans längre? Skön mjuk resår runt alla hål. När det bara är en fåll runt benhålen tycker jag mest att de åker omkring, men pallar inte hård jobbig resår som skär in, det kan förstöra en hel dag. Men naturligtvis får inte resåren vara för slapp heller. Vettigt material, bomullstrikå med stretch, och inga jävla sömmar fram eller bak tack. Men det verkar nästintill omöjligt att hitta. Hursomhelst, nu köpte jag tre olika modeller så får hoppas att åtminstone nån av dem funkar. Nåt måste man ju paketera den gamla hängröva i.
Med denna fascinerande info lämnar jag dig nu, har redan suttit och möglat framför datan för länge och snart måste jag fixa middag. Blir upplysningsvis spaghetti och köttfärssås, måste tömma frysen och hade fryst blandfärs. Herrå
Har tillbringat helgen lite i den speciella projekt-yra som uppstår när man har blivit av med en stor propp i pipelinen. Flyttlasset går ju på fredag så jag har lagt en hel del energi på att packa, men det återstår ganska mycket. Har ingen större systematik i det, springer mest fram och tillbaka allteftersom jag kommer på nya saker att göra. Men det är väl bättre att vara all over the place än att vara... ingenstans. Eller att inte göra nånting. Har alltid hatat att packa, och flyttpackning är ju som att packa inför en resa fast hundra gånger värre, men nu tycker jag faktiskt rentav att det är roligt. Känner att jag börjar få förståelse för att det faktiskt kan vara kul att gripa sig an ett stort projekt, att man kan ha en entusiasm inför det, även om det är nåt man "måste" göra. Det blir väldigt mycket lättare då.
Har varit och shoppat lite idag, det är väl nåt jag tyckt att jag borde göra eftersom jag både fyllt år (för flera veckor sen nu) och lämnat in rapporten, och eftersom jag har lite extra pengar på kontot. Det var alltid mitt sätt att "fira" saker förr i tiden, köpa mer färggrant krafs. Har allt svårare att njuta av det dock, det finns så mycket grejer och det är hopplöst att välja nåt som känns värt pengarna, det är mest frustrerande. Hela poängen är ju att köpa nåt trams bara för att pigga upp sig, men jag vet inte. Köpte nåt (ganska dyrt) nagellack häromdagen också och blev inte ens glad. Ja, det är väl positivt på många sätt att man inte är lika konsumtionssugen.
Blev rätt tråkiga grejer i alla fall, bl.a. några par trosor från Åhléns. Sen Lindex slutade göra sin briefs-modell med spetskanter har jag inte lyckats hitta nån ny modell som känns hundraprocentig. Har rätt specifika krav. De ska vara ordentligt låga så att de sitter under magbullen liksom, annars kommer de bara att rulla ner sig eller hänga, och helst breda i sidorna då det är överlägset ur bekvämlighetssynvinkel. Hipstermodell typ, men det verkar inte finnas nånstans längre? Skön mjuk resår runt alla hål. När det bara är en fåll runt benhålen tycker jag mest att de åker omkring, men pallar inte hård jobbig resår som skär in, det kan förstöra en hel dag. Men naturligtvis får inte resåren vara för slapp heller. Vettigt material, bomullstrikå med stretch, och inga jävla sömmar fram eller bak tack. Men det verkar nästintill omöjligt att hitta. Hursomhelst, nu köpte jag tre olika modeller så får hoppas att åtminstone nån av dem funkar. Nåt måste man ju paketera den gamla hängröva i.
Med denna fascinerande info lämnar jag dig nu, har redan suttit och möglat framför datan för länge och snart måste jag fixa middag. Blir upplysningsvis spaghetti och köttfärssås, måste tömma frysen och hade fryst blandfärs. Herrå
lördag 25 mars 2017
halloj
Ja, nu är det vår? Har verkligen inget emot våren, speciellt inte sådär alldeles i början när det inte har börjat bli varmt på riktigt än, men det känns lite abrupt och lite tidigt. Gruset bortsopat, blommor överallt helt plötsligt. Brukar blåsipporna verkligen blomma så här års? Ja, inte vet jag. Men det är väl bara att vänja sig. Svennebananers känslor inför årstider är kanske inte den mest trängande aspekten av klimatfrågan.
Det är lördag. Jag sitter och skriver ihop det sista på uppsatsen. Den blir inte så bra, men alla exjobb kanske inte kan bli det. F säger att exjobbet bara i undantagsfall resulterar i nåt värdefullt, men oftast mest är "ett kvitto på uthållighet". Eller kanske ett kvitto på förmågan att uthärda sin egen inkompetens, i mitt fall. Resultatkapitlet verkar mest kretsa kring frågan "eeeh blev det här nåt över huvud taget, egentligen?" och jag sitter och skäms för varje mening jag skriver. Hursomhelst, har inte fått så mycket gjort idag. Men städat lite och tagit en promenad i alla fall. Ska laga mat, nån soppa med lite rötter och kikärter hade jag tänkt mig.
Har ett par nya självförbättringsprojekt. Ett är att styrketräna -- eller ja, att göra ett par armhävningar och utfall när jag kommer hem från dagens ärenden. Har gjort det i nån månad nu och tycker faktiskt att jag kan känna musklerna lite grann under huden. Rumpan hänger dock fortfarande värre för varje vecka, antar att man måste träna upp gigantiska sätesmuskler för att all den lösa huden (kombination av relativt dramatisk viktnedgång och åldrande, antar jag) ska ha nåt att drapera sig runt.
Ja ja. Vet inte ens om det är nån mening med att försöka ha snygg rumpa. Om man skulle försöka hitta nån att dejta nu så skulle väl utbudet bestå typ av nån Mats från Mjölby som är i 40-årsåldern, "jobbar med IT" och bär på en sorg över brustna drömmar. Det räcker med en människospillra i mitt liv, tack. Plus att jag inte vill behöva bli bonusmamma till stackars Mats tioåriga barn från ett tidigare äktenskap som kommer att sitta och blänga föraktfullt på mig när vi äter fiskpinnar i Mjölby. Nej, usch! Alla i den situationen förtjänar bättre.
Ja, framtiden! Vad kan den ha att erbjuda. Har verkligen ingen aning just nu.
Det är lördag. Jag sitter och skriver ihop det sista på uppsatsen. Den blir inte så bra, men alla exjobb kanske inte kan bli det. F säger att exjobbet bara i undantagsfall resulterar i nåt värdefullt, men oftast mest är "ett kvitto på uthållighet". Eller kanske ett kvitto på förmågan att uthärda sin egen inkompetens, i mitt fall. Resultatkapitlet verkar mest kretsa kring frågan "eeeh blev det här nåt över huvud taget, egentligen?" och jag sitter och skäms för varje mening jag skriver. Hursomhelst, har inte fått så mycket gjort idag. Men städat lite och tagit en promenad i alla fall. Ska laga mat, nån soppa med lite rötter och kikärter hade jag tänkt mig.
Har ett par nya självförbättringsprojekt. Ett är att styrketräna -- eller ja, att göra ett par armhävningar och utfall när jag kommer hem från dagens ärenden. Har gjort det i nån månad nu och tycker faktiskt att jag kan känna musklerna lite grann under huden. Rumpan hänger dock fortfarande värre för varje vecka, antar att man måste träna upp gigantiska sätesmuskler för att all den lösa huden (kombination av relativt dramatisk viktnedgång och åldrande, antar jag) ska ha nåt att drapera sig runt.
Ja ja. Vet inte ens om det är nån mening med att försöka ha snygg rumpa. Om man skulle försöka hitta nån att dejta nu så skulle väl utbudet bestå typ av nån Mats från Mjölby som är i 40-årsåldern, "jobbar med IT" och bär på en sorg över brustna drömmar. Det räcker med en människospillra i mitt liv, tack. Plus att jag inte vill behöva bli bonusmamma till stackars Mats tioåriga barn från ett tidigare äktenskap som kommer att sitta och blänga föraktfullt på mig när vi äter fiskpinnar i Mjölby. Nej, usch! Alla i den situationen förtjänar bättre.
Ja, framtiden! Vad kan den ha att erbjuda. Har verkligen ingen aning just nu.
tisdag 14 mars 2017
Hej Linköping
Igår satt jag på Swebus 830 från Göteborg till Linköping som hundratals gånger förut och störde mig på samma saker som alltid. Chaufförens taffliga snack i högtalarna, att sitta och vara nervös över att eventuellt behöva sitta bredvid en total främling i timmar vid varje hållplats, att det alltid ska gå på 40 000 människor i Jönköping. Ja det är inte så farligt, jag vet (för det mesta brukar jag inte behöva sitta bredvid nån och blir det så är det ändå ingen fara liksom). Bara små irritationsmoment. Men sen kom jag på! Att det kanske var sista gången igår. För jag flyttar härifrån om en månad.
På fredag fyller jag år, skitmånga. Har bott här i uppåt femton år nu. Det här var min ljusnande framtid som kom och gick *bittert skratt*. Det känns väl som att det var meningen att det skulle bli nåt mer men. Vad ska man dyka ner i den gamla känslosörjan för. Känslor kan man i stort sett ha eller mista. Framför allt känns det nog skönt, egentligen.
Idag har jag varit på sjukhuset och gjort en massa tester efter doshöjningen. EKG, blodprov, urinprov, blodtryck. Gillar det för det är den enda gången nån nånsin tar på mig, suck. Sköterskan var snäll. Det var torrt blåsigt väder ute, yrande damm som åkte in i ögonen. Våren kommer i lagom takt. Jag köpte nåt onödigt nagellack på H&M.
Ska bo hos mormor är det tänkt. Också en bostadssituation man kan ha i sina mid-thirties. Men det blir okej. Jobbsökning och sånt har jag inte tagit tag i än, sitter och knackar på uppsatsen fortfarande. Men hoppas bli kvar med det värsta den här veckan. Det är ju bra att jag har en hållpunkt nu i alla fall, i och med flytten.
På fredag fyller jag år, skitmånga. Har bott här i uppåt femton år nu. Det här var min ljusnande framtid som kom och gick *bittert skratt*. Det känns väl som att det var meningen att det skulle bli nåt mer men. Vad ska man dyka ner i den gamla känslosörjan för. Känslor kan man i stort sett ha eller mista. Framför allt känns det nog skönt, egentligen.
Idag har jag varit på sjukhuset och gjort en massa tester efter doshöjningen. EKG, blodprov, urinprov, blodtryck. Gillar det för det är den enda gången nån nånsin tar på mig, suck. Sköterskan var snäll. Det var torrt blåsigt väder ute, yrande damm som åkte in i ögonen. Våren kommer i lagom takt. Jag köpte nåt onödigt nagellack på H&M.
Ska bo hos mormor är det tänkt. Också en bostadssituation man kan ha i sina mid-thirties. Men det blir okej. Jobbsökning och sånt har jag inte tagit tag i än, sitter och knackar på uppsatsen fortfarande. Men hoppas bli kvar med det värsta den här veckan. Det är ju bra att jag har en hållpunkt nu i alla fall, i och med flytten.
torsdag 17 november 2016
status
Har haft ett par jobbiga veckor på ett känslomässigt plan, har trillat ner i ett sånt där oroa-sig-och-vara-passiv-hål nu igen liksom. Allt känns osäkert och snart är ännu en termin över och... ja. (Är helt in denial om att det snart är jul, alltså jag orkar inteeeeee.) Men idag har det känts lite bättre så vi får hoppas att det ger mig energi att faktiskt få saker och ting gjorda. Alltså jag har ju fel på hela känslosystemet. Ledsen --> bygger upp skitmycket ångest inför allting, går runt och känner och känner och oroar mig. Glad --> är upptagen med att lalla omkring och dagdrömma. I ingetdera av tillstånden verkar jag vara kapabel till att få nåt viktigt gjort. (Jag har ju varit inne på att "småsur och sammanbiten" är den bästa sinnesstämningen för att få nåt gjort, men har inget bevis för att det funkar heller.) Hur gör man ens? MVH, fullständigt_jävla_värdelös_1984.
Är fortfarande djävulskt kärlekskrank också. Suck.
Förra veckan var sömnen helt fuckad också men den här veckan har jag sovit gott, inte haft så långa insomningssträckor (vilket visserligen kan bero på att jag lagt mig ganska sent och somnat lite av nån sorts känslomässig utmattning) och kunnat somna om på förmiddagen som vanligt. Verkar ha fått in snitsen på att ta min medicin direkt när klockan ringer och sen gå och lägga mig igen, så jag får i mig medicinen i alla fall (man får inte ta de där depottabletterna för sent för då kan det bli svårare att somna på kvällen).
Har kommit på ett par bra metoder för att vakna när man absolut vill komma upp någotsånär tidigt. Det gäller att ställa väckarklockan på den tid man vill gå upp och sen sätta den utom räckhåll på nåt sätt så man får jobba för att kunna få tag i mobilen och stänga av alarmet. Jag testade att lägga mobilen i mitt lilla kök där dörren är borttagen och sätta en massa tejp (ca 10 cm bred tejp som jag har hemma) kors och tvärs över dörröppningen. Såg även till att tejpa mycket längst ner så jag inte skulle kunna krypa under tejpen så lätt, och slängde in saxen på köksgolvet för säkerhets skull så jag inte skulle kunna använda den. Det funkade bra men var ju lite jobb att förbereda. Att slänga in mobilen på hyllan längst upp i garderoben där man inte når är en enklare variant. Att försöka rafsa ner den med en galge går inte, man måste springa och hämta en stol. Hoppas jag inte slår ihjäl mig i mitt yrvakna tillstånd bara. Ja där fick ni ett tips också!
Är fortfarande djävulskt kärlekskrank också. Suck.
Förra veckan var sömnen helt fuckad också men den här veckan har jag sovit gott, inte haft så långa insomningssträckor (vilket visserligen kan bero på att jag lagt mig ganska sent och somnat lite av nån sorts känslomässig utmattning) och kunnat somna om på förmiddagen som vanligt. Verkar ha fått in snitsen på att ta min medicin direkt när klockan ringer och sen gå och lägga mig igen, så jag får i mig medicinen i alla fall (man får inte ta de där depottabletterna för sent för då kan det bli svårare att somna på kvällen).
Har kommit på ett par bra metoder för att vakna när man absolut vill komma upp någotsånär tidigt. Det gäller att ställa väckarklockan på den tid man vill gå upp och sen sätta den utom räckhåll på nåt sätt så man får jobba för att kunna få tag i mobilen och stänga av alarmet. Jag testade att lägga mobilen i mitt lilla kök där dörren är borttagen och sätta en massa tejp (ca 10 cm bred tejp som jag har hemma) kors och tvärs över dörröppningen. Såg även till att tejpa mycket längst ner så jag inte skulle kunna krypa under tejpen så lätt, och slängde in saxen på köksgolvet för säkerhets skull så jag inte skulle kunna använda den. Det funkade bra men var ju lite jobb att förbereda. Att slänga in mobilen på hyllan längst upp i garderoben där man inte når är en enklare variant. Att försöka rafsa ner den med en galge går inte, man måste springa och hämta en stol. Hoppas jag inte slår ihjäl mig i mitt yrvakna tillstånd bara. Ja där fick ni ett tips också!
måndag 19 september 2016
but can a robot lady learn to love?
Min nya strategi: att bara strunta i alla känslor. Tror det blir bäst så. Den ideala sinnesstämningen är typ lite småsur och sammanbiten. Ska jobba på att få till det under veckan. nu ska jag gå och lägga mig.
lördag 17 september 2016
torsdag 15 september 2016
långsamt springer livet förbi utan motstånd
Usch, jag "delade" ett blogginlägg på Facebook idag, men jag var tvungen att ta bort det sen. Alltså inte nåt av mina egna blogginlägg, utan ett som nån annan skrivit som jag tyckte var bra. Men sen kunde jag typ... inte stå för det? Eller det kändes så konstigt att uttrycka nån sorts åsikt i det forumet. Jag har haft mitt Fb-konto aktivt i några månader nu och har en handfull vänner, mest släktingar och ett par udda gamla bekanta jag inte pratat med på hundra år som lägger upp bilder på sina barn som jag aldrig träffat. Men har ingen aning om vad jag ska lägga upp där. Bäst att låta bli tills vidare, antar jag.
Med exjobbet känns allt så där weird och osäkert nu igen. Det har blivit som ett sorts normaltillstånd antar jag. Det där mötet vi skulle ha verkar ha runnit ut i sanden eftersom examinatorn inte svarat på mejl och jag inte pallar att tjata. Ja ja, så länge de inte uttryckligen kastar ut mig så får jag väl vara kvar och jobba på att bli färdig. I min gamla vanliga snigeltakt.
Tror jag har Concerta-rebound, känner mig helt avslagen och låg. Eller så var det det där med Facebook som bara släckte hela min livsgnista. Är också lite trött på att kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden. "Men lägg på ett kol i stället för att sitta här och gnälla då, din jävla sopa", säger du då och där har du sannerligen en poäng. Au revoir!
Med exjobbet känns allt så där weird och osäkert nu igen. Det har blivit som ett sorts normaltillstånd antar jag. Det där mötet vi skulle ha verkar ha runnit ut i sanden eftersom examinatorn inte svarat på mejl och jag inte pallar att tjata. Ja ja, så länge de inte uttryckligen kastar ut mig så får jag väl vara kvar och jobba på att bli färdig. I min gamla vanliga snigeltakt.
Tror jag har Concerta-rebound, känner mig helt avslagen och låg. Eller så var det det där med Facebook som bara släckte hela min livsgnista. Är också lite trött på att kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden. "Men lägg på ett kol i stället för att sitta här och gnälla då, din jävla sopa", säger du då och där har du sannerligen en poäng. Au revoir!
måndag 12 september 2016
hälsning
Ja, tänkte bara uppdatera om att allt känns okej igen. Eller, jag har inte låst in mig på några toaletter och gråtit på några dagar i alla fall, och ska ha ett möte gällande exjobbet om några dagar så vi kan komma överens om hur jag ska göra framöver. Ja, jag vet inte om jag borde skriva så mycket om "studierna" här egentligen. Vad mer kan jag berätta? Jag har gult nagellack på mig. Det vägrar fortfarande bli höst, undrar om man nånsin får slippa svettas fejan av sig och får ta på sig värdiga kläder igen -- känns som jag inte fått ha strumpbyxor på mig på evigheter. Men det kommer kanske.
tisdag 6 september 2016
Att leva med sin egen smärtsamma inkompetens
Jaha, här sitter jag på golvet på en toalett i B-huset där jag suttit och gömt mig i en halvtimme nu. Grät lite för en stund sen, nu känner jag mig mest trött.
Det här hopplösa dödläget har pågått i flera veckor nu. Jag kommer till skolan på eftermiddagen, vågar inte knacka på hos handl eller nån annan för att bli insläppt i rummet med experiment-datorn. För att det är så sent på dagen. För att jag skäms för att ens visa mig där. För att det gått typ ett år sen jag började -- egentligen har de rätt att avbryta arbetet nu, men ingen har sagt nåt om det än -- och allt känns så fruktansvärt odefinierat och märkligt. Så går jag runt och dödar ett par timmar på universitetsområdet och sen hem.
Jag har väldigt stor lust att lägga ner alltihopa. Det vore så lätt att bara mejla handl och examinatorn och säga att jag tyvärr måste hoppa av. Jag har inga direkta resultat att visa upp än och det finns en hel del frågetecken, så det vore ju ändå logiskt. Sen -- skriva in sig på arbetsförmedlingen. Ruta ett.
Samtidigt vet jag att jag kommer ångra det fruktansvärt om jag gör det, kanske i resten av mitt liv. Jag får liksom inga fler chanser att avsluta den här utbildningen (eller, teoretiskt sett skulle jag väl kunna göra ett nytt exjobb nån gång i framtiden, men det känns orimligt). Det skulle vara över då. Jag skulle förmodligen tillbringa resten av mitt liv som nån sorts osalig ande.
Ja, jag vet att allt det här låter som det mest idiotiska som hänt i världshistorien. Jag måste sluta känna så mycket hela tiden. Bli den där roboten, få nåt gjort.
Det här hopplösa dödläget har pågått i flera veckor nu. Jag kommer till skolan på eftermiddagen, vågar inte knacka på hos handl eller nån annan för att bli insläppt i rummet med experiment-datorn. För att det är så sent på dagen. För att jag skäms för att ens visa mig där. För att det gått typ ett år sen jag började -- egentligen har de rätt att avbryta arbetet nu, men ingen har sagt nåt om det än -- och allt känns så fruktansvärt odefinierat och märkligt. Så går jag runt och dödar ett par timmar på universitetsområdet och sen hem.
Jag har väldigt stor lust att lägga ner alltihopa. Det vore så lätt att bara mejla handl och examinatorn och säga att jag tyvärr måste hoppa av. Jag har inga direkta resultat att visa upp än och det finns en hel del frågetecken, så det vore ju ändå logiskt. Sen -- skriva in sig på arbetsförmedlingen. Ruta ett.
Samtidigt vet jag att jag kommer ångra det fruktansvärt om jag gör det, kanske i resten av mitt liv. Jag får liksom inga fler chanser att avsluta den här utbildningen (eller, teoretiskt sett skulle jag väl kunna göra ett nytt exjobb nån gång i framtiden, men det känns orimligt). Det skulle vara över då. Jag skulle förmodligen tillbringa resten av mitt liv som nån sorts osalig ande.
Ja, jag vet att allt det här låter som det mest idiotiska som hänt i världshistorien. Jag måste sluta känna så mycket hela tiden. Bli den där roboten, få nåt gjort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)