Lyssna på Taylor Swift med mig!

I höstas utbröt allmänna diskussioner på internet om Taylor Swifts senaste skiva Life of a Showgirl, och jag blev fascinerad, trots att jag aldrig lyssnat på Taylor. Ville bilda mig en egen uppfattning och kanske skriva nåt. Så jag lyssnade igenom skivan några gånger (hennes tidigare grejer har jag fortfarande inte lyssnat på). Men det är svårt att få ihop texten, den blir för lång. Ämnet är redan helt inaktuellt men jag har saknat att posta här så nu släpper jag ifrån mig texten ändå.

Den musikaliska biten är väl lättast att avhandla. Skivan, som är producerad av Max Martin, har därvidlag fått kritik för att vara för lik tidigare skivor, för att den "låter som AI" och i viss mån även för att den inte lever upp till titeln Life of a Showgirl. (Antar att folk tänkte att den skulle låta lite mer som typ cancan eller musikaljazz då? Jag känner spontant lite "urk" inför den typen av musik så är ganska glad att den inte låter så, haha.) Mitt allmänna intryck är väl att det är på gränsen till parodiskt välproducerad, drömsk men ändå driven, behaglig popmusik. Första halvan är starkast. Kompositionsmässigt är väl melodier och ackordföljder inte det mest äventyrliga jag hört, men det håller sig ändå på rätt sida om "Ära vare gud i höjden dessa tre ackord lärde jag mig på musiklektionerna i årskurs 5". Gillar genomgående körarrangemangen, de är snygga och påhittiga, och Taylor sjunger onekligen bra.

Men det är så klart texterna som folk retat upp sig mest på, suck. Här är några typiska talking points (finns säkert jättemånga till men jag orkar inte titta på varenda en av de 1238094 videoessäer som gjorts om skivan):

- Taylor är "out of touch" och "tondöv" (ja, inte bokstavligen då uppenbarligen), och hennes texter är "inte relatable längre" eftersom hon är dollarmiljardär.

- Äckligt/weird/töntigt att hon sjunger om sin killes snopp (okej, kan hålla med lite om den)

- Patetiskt och "mean girl energy" att hon dissar Charlie XCX

- Taylor verkar inte ha utvecklats på ett personligt plan sen hon var tonåring, hon är "stuck in high school"

- Taylor är självupptagen

- Taylor har begränsad förståelse av Shakespeares verk, specifikt då Hamlet som hon refererar till i låten Fate of Ophelia. (Det är förresten cringe att Taylor kallar sig "your English teacher" eftersom det ändå inte är sååå svåra ord i hennes texter.)

 - Låten Cancelled har fått extra mycket kritik bl.a. då en del anser att den har MAGA-övertoner (alltså att den flörtar med Donald Trumps högerpopulistiska Make America Great Again-rörelse)

Det som slår mig med den här diskursen är att det är lite svårt att veta vad gränserna egentligen går för kritik av 1. själva texternas rent konstnärliga kvalitet, 2. eventuella politiska synsätt hos upphovsmannen som kan skönjas i texterna, och 3. Taylor Swifts karaktär som person (såsom den framstår av låttexterna, som utan förbehåll verkar tolkas biografiskt, i kombination med annan tillgänglig info om Taylor från sociala medier och annat). Kanske är det svårt att separera i och för sig, men jag blir lite trött på att allting bara ska flyta ihop som en enda stor gröt och mynna ut i nån sorts slutgiltigt omdöme om Taylor som person -- gillar vi Taylor eller inte, passerar hon "the vibe check"? Måste man verkligen göra en vibe check? Kan inte folk bara få vara lite bra och lite dåliga i stället för att antingen ställas på piedestal (som de förmodligen kommer trilla ner från ändå) eller typ ställas i stupstocken. Jag menar, ingen av oss känner ju henne personligen ändå. Faktum är att Taylor själv också verkar vara trött på det här åsiktsklimatet och att som kändis bli konstant skärskådad in i minsta detalj, om jag nu ska försöka läsa lite mellan raderna i en del av texterna. Låten Cancelled tolkar jag lite grann som en kritik mot cancel culture som sådan, men många har som sagt tolkat den som en MAGA-kampsång.

Folk anklagar Taylor för att mentalt ha fastnat i gymnasieåldern, förmodligen mest p.g.a. låten Ruin the Friendship. Låten handlar om att huvudpersonen får ett dödsbud gällande en gammal bekant som hon flörtat med i tonåren, en potentiell romans som aldrig blev av då killen vid tillfället hade en annan tjej, och med anledning av detta drömmer sig tillbaka till high school-tiden. Här handlar kritiken knappast om att Taylor skulle vara en rakt av dålig person som begått onda handlingar (kom igen, otrohet må vara ett fittigt move men ni kan ändå inte döma någon för att ha fantiserat om en annan tjejs kille för 20 år sedan) eller sagt politiskt tvivelaktiga saker, eller för den delen att texthantverket skulle vara dåligt. Det liknar snarare skvaller om en ny kollega eller ens brors nya flickvän: "ew, hon verkar ha fastnat mentalt i gymnasiet, fan va jobbigt". Jag kan förstå att en sån sak har betydelse för hur gärna man vill ta en öl med en person, men det är inte direkt en fatal brist hos personen. Snarare en mindre karaktärsdefekt av en magnitud som de flesta av oss nog har många av. 

Samtidigt är det väl en egenskap hos just text som medium att författarens personlighet och värderingar alltid kommer att lysa igenom och påverka hur man uppfattar upphovsmannen, vare sig det handlar om en åsiktskrönika, en roman eller låttexter. (Det är en anledning till att jag inte gillar t.ex. Frida Hyvönens musik, ja hon är duktig och kompetent både som kompositör och textförfattare, men får jobbiga vibbar av henne som person i texterna.) Faktum är att jag personligen tycker att just det där nostalgiska, romantiska draget är nånting ganska positivt som får mig att känna mig befryndad med Taylor. Jag är kanske också stuck in high school. Men jag tycker att det funkar ganska bra just för popmusik. Poptexter får faktiskt gärna vara gymnasiala, bombastiska, drömska och självupptagna för mig. Jag tycker liksom inte det finns ett vettigt sätt att vara vuxen och mogen i den typen av musiktradition? Vad ska man skriva om i stället -- källsortering, vinterdäck och föräldramöten? 

Antar att Lily Allens senaste skiva, också från i höstas -- inte orkat lyssna, sorry -- är ett exempel där man lyckats göra en mer stereotypiskt "vuxen" erfarenhet, i det här fallet en skilsmässa föranledd av den andra partens otrohet, till poptexter som många uppskattat. Kanske nån sorts tecken i tiden. Det påstås ofta att vi lever i en barnslig tid där vuxna vägrar att "växa upp" (läs: skaffa barn), och uppenbarligen är det många som stör sig på det. Samtidigt hintar mycket i texterna om att Taylor minsann är på väg att stadga sig, i Wish Li$t pratar hon om att skaffa barn och verkar lite småsugen på att bara lämna musikkarriären bakom sig. Sista låten, Life of a Showgirl, känns lite som att Taylor liksom lämnar över popprinsess-kronan till Sabrina Carpenter som medverkar på låten.

Avslutningsvis -- jag är kanske barnslig men jag tycker det är rätt kul när Taylor, i låten Father Figure som eventuellt är en disslåt riktad mot Olivia Rodrigo, sjunger om sin stora kuk: "I made a deal with the devil / Turns out my dick's bigger". 

förändring i synen på otrohet

Spoilervarningar: Skins säsong 3-4, Babygirl (2024), Past Lives (2023)

Sa ju att jag skulle skriva lite om ämnet hur synen på otrohet har skiftat i vår kultur, och nu släpper jag ifrån mig den här texten då jag inte orkar jobba på den nåt mer. Är egentligen totalt okvalificerad att ha en åsikt om otrohet som fenomen, men jag har levt i den här kulturen i över 40 år så den kan jag kanske uttala mig om. Och på ett kulturellt plan verkar det som att uppfattningen håller på att skifta.

Otrohet och triangeldramer har ju länge varit ett standardgrepp när det gäller att konstruera berättelser. Utomäktenskapliga affärer förekommer i parti och minut i teveserier, romaner och filmer. Och så vitt jag vet har äldre generationer också betraktat otrohet som, ja, visserligen lite småfittigt men ändå en del av livet. Minns en konversation jag hade med min numera bortgångna mormor (f. 1935) där jag nämnde att min farbror hade separerat från sin sambo efter typ 30 år och två vuxna barn tillsammans. Hennes första kommentar var ett trött "Jaså, hade han vänstrat eller?" sagt med ett snett leende. I Sovjetunionen var det f.ö. ganska normaliserat för gifta män med kontorsjobb att ha en s.k. sekretutka (betoning på u:et; ordet är en portmanteau av orden för sekreterare respektive hora), en kvinna i underordnad position på ens arbetsplats som man även låg regelbundet med. Nåt mer om otrohetens kulturhistoria orkar jag inte ta reda på men vi kan ju nöja oss med att konstatera att det, ja, varit olika med synen på det där. Och nu har som sagt ungdomarna bestämt att otrohet är ett brott i nivå med... ja, att halshugga en gullig kanin eller nåt. För att förtydliga: Jag menar alltså INTE att det ena eller det andra synsättet är rätt, och frågan om huruvida otrohet är acceptabelt ibland eller kategoriskt fel är inte det jag vill diskutera i den här texten. Utan mer det här att SYNEN på fenomenet otrohet uppenbarligen håller på att förändras.

Det bör sägas att triangeldraman verkligen används ganska slappt ibland, speciellt i teveserier, som ett standardgrepp att ta till när idéerna tagit slut. En av mina favoritserier -- ja, i alla fall de två första säsongerna -- är brittiska tonårsdramat Skins, som ofta gör sig skyldigt till detta. En stor del av säsong 3-4 handlar till exempel om att Pandora ligger med Effys pojkvän Cook bakom ryggen på sin egen kille Thomas, tills att Effy dumpar Cook för dötrista emo-killen Freddie. Parallellt pågår ett segt lesbiskt drama mellan Naomi (som liksom Pandora tyvärr är en lite bortslarvad, underutvecklad figur) och gnälliga tjatmostern Emily, där det visar sig att Naomi tydligen tillfälligt har haft ihop det med nån random tjej som sedermera tog livet av sig. Detta kan Emily bara. inte. förlåta (men gör slut då, kan jag känna? Men å andra sidan, jag är en autistisk 41-årig oskuld) vilket hur många scener som helst handlar om. Den stackars självmördade tjejen verkar ingen tänka på alls. Efter 40 000 turer hit och dit och hur mycket surande som helst från Emilys sida slutar det hela med att Naomi tårfyllt ber Emily om ursäkt och så blir de sams igen. Jag har oerhört svårt att engagera mig i några av de här historierna.

Skins använder för övrigt, utöver otrohetshistorier, även döden som ett billigt grepp för att få fart på intrigen vilket också är irriterande. (I säsong 4 är det tråk-Freddies tur att bita i gräset, vilket inte engagerar särskilt mycket då det enda han bidragit med under seriens lopp är att åka skateboard och blicka svårmodigt i fjärran. Tycker dock att valet av dödsorsak, nämligen att han blev ihjälslagen med ett basebollträ av sin flickväns psykopatiska psykolog, kändes lite väl överdrivet. Han borde ha blivit träffad av en fallande flygel eller nåt, eller kanske av blixten. Det hade känts mer realistiskt.)

Kanske är det fler än jag som är trötta på det här slängiga sättet att använda både döden, otrohet och andra dramatiska händelser i berättelser, vilket i sin tur kanske har bidragit till att vissa har börjat underkänna otrohet i berättelser över huvud taget om det inte behandlas som ett huvudtema och tydligt framställs som nåt dåligt. Det var nog bland annat det som gjorde att teveserien Skam kändes så fräsch och nydanande att den kom: att figurerna inte var otrogna, fick cancer, dog eller blev gravida till höger och vänster. Otrohetstemat förekommer visserligen ett par gånger i serien, förhållandet mellan Isak och Even börjar till exempel med att Even är ihop med en tjej, men känns inte som ett fantasilöst slentriangrepp.

En annan bidragande orsak är förmodligen romantikens död. När någon är otrogen i en berättelse, eller ligger med nån som är gift, har det  ofta framställts som romantiskt. Som att just de två var gjorda för varandra, men råkat fastna i nåt praktiskt men själsdödande äktenskap -- tänk Titanic, Bridges of Madison County etc.. Passion, hisnande känslor, sturm und drang och så vidare betraktades som nånting bra, fint, eftersträvansvärt. Numera är väl det som anses mest eftersträvansvärt ett "sunt förhållande", vad nu det är, medan det som tidigare har setts som romantiskt mer och mer har kommit att ifrågasättas. Fjärilar i magen är en red flag. Det man tidigare sett som förälskelse har nu omtolkats som limerence, det vill säga en sorts osund besatthet, som förmodligen kan härledas till barndomstrauman. Stora romantiska gester är ett tecken på att nån förmodligen är ett psykfall. (Vill man veta mer om hur synen på romantik förändrats sen millennieskiftet kan man studera typ allt som skrivits om filmen Love Actually från 2003.)

Såg tidigare i år filmen Babygirl, med bland andra Nicole Kidman, som kretsar kring en affär präglad av sexuella dominanslekar mellan en gift medelålders karriärkvinna och en praktikant i 25-årsåldern. Recensionerna på letterboxd var lite delade i två läger. Vissa tyckte att filmen var het, i första hand eftersom Harris Dickinson som spelar praktikanten är het. Andra tyckte väl att den... inte var så övertygande. Här borde jag, i linje med min tes, ha en spaning om hur mycket folk gnällde på otroheten, men i ärlighetens namn var det inte jättemånga såna recensioner? Men visst var det nån som klagade på att det borde varit mer fokus på Nicole Kidmans man, spelad av Antonio Banderas, som förmodligen fått "PTSD" av Nicoles vänstrande, och en och annan ifrågasatte åldersskillnaden i relationen. (Det där med age gap relationships är en annan sak som många numera betraktar som extremt suspekt, tydligen är mer än två års skillnad snudd på ett övergrepp i sig.)

Hursomhelst var det nånting med hela filmen som bara kändes lite förlegat och deppigt på nåt sätt, jag vet inte. Kanske bara Nicole Kidmans stela botox-feja, kanske känslan av att ingen skulle orka hålla på så här i verkligheten. Vem orkar hatta omkring och sätta på kollegor i div. städskrubbar på kontoret när man kan sitta hemma och titta på Netflix? (Ska dock föra till protokollet att jag aldrig varit nåt stort fan av Kidman. Visst, hon kan konsten att se elegant ut i en aftonklänning men som skådis tycker jag att hon jobbar för mycket med att viska dramatiskt.) Filmen slutar med att makarna lappar ihop äktenskapet efter att Banderas fått reda på det hela. Han går i slutändan med på att ta ut svängarna lite mer i sänghalmen, då bristen på dominanslekar tydligen var skälet till att hustrun var missnöjd med deras sexliv. Praktikanten/älskaren flyttar praktiskt nog till Japan. Slutet gott, allting gott? Det kändes lite billigt liksom?

En film som i så fall känns mer modern är Past Lives från 2023. Den handlar om en koreansk kvinna som i sin barndom emigrerat med familjen till Kanada, och sen som vuxen flyttat vidare till USA där hon försöker göra karriär som författare. Hon är gift med en man som är uppvuxen i USA men på många andra sätt likasinnad -- de båda träffades på ett skrivarläger, och bondade över sina likheter i smak när det gäller litteratur. Sedan dyker hennes gamla koreanska barndomsvän, som förmodligen skulle ha blivit hennes pojkvän om hon inte flyttat, upp i New York och pirriga nostalgiska känslor uppstår dem emellan. Trevande konversationer förs, förstulna blickar utbyts, fingrar nuddar vid varandra och så vidare. Men nej, inget händer. I slutscenen tar hon avsked av honom, gråter lite och går tillbaka till sin man. Som hon nog egentligen har betydligt mer gemensamt med, trots olika kulturell bakgrund. Moget, vuxet och rationellt. En relationsskildring för vår tid.

moralistiska gen z?

Sen ett tag tillbaka befinner jag mig i en sån där hatklick-driven algoritmisk rundgång som handlar om Carrie Bradshaw, huvudpersonen från tv-serien Sex and the City. Detta trots att jag aldrig har tittat seriöst på tv-serien (jag såg ibland avsnitt när den gick i repris på kvällarna runt 2003-2004, när jag bodde i studentkorridor, och minns den visserligen som ganska underhållande). Men jag är så fascinerad av hur vissa ungdomar verkar tänka kring populärkultur över huvud taget att jag ibland inte kan låta bli att titta på de där videorna. Som alltså handlar om hur Carrie är som person (om hon hade varit på riktigt, vill säga). Hurdan hennes moraliska karaktär är. Detta verkar på riktigt vara den enda linsen som en del människor är förmögna att betrakta berättelser genom, och det får mig verkligen att känna mig som en utomjording.

Folk på internet dissekerar Carries beteende i olika situationer och huruvida det var okej eller inte. Oftast inte. De verkar anse att hon var en dålig kompis, speciellt mot den prudentliga och rejäla Charlotte, men det de är argast på är så klart att hon var otrogen. Mot stackars Aidan eller vem det nu var. Nu skrev jag en utvikning om det här med synen på otrohet i vår kultur och hur den förändrats, och det blev alldeles för långt. Kanske gör det till ett separat inlägg. Men i korthet: Otrohet och triangeldramer har ju länge varit ett standardgrepp när det gäller att konstruera berättelser, och är en stapelvara i teveserier, romaner och filmer. Och nu har alltså Gen Z bestämt att otrohet är ett tilltag i nivå med... ja, att sparka ett spädbarn i ansiktet eller nåt. Upplagt för kulturkrock, alltså.

De här människorna gillar ofta Jane Eyre för att de verkligen känner att de kan identifiera sig med hjältinnan, eftersom hon är god. En redig tös med hjärtat på rätta stället, typ. Antar att det är så de ser sig själva då? Grattis, hörni. Jag tycker att Jane är en ganska präktig trist typ, även om jag hade en del behållning av boken. (Klart man känner sympati för henne när Mr. Rochester flörtade med den där andra tjejen vilket sen visade sig vara att medvetet grepp för att göra stackars Jane svartsjuk. Mr. Rochester överlag är väldigt bra observerad, han känns -- trots att boken är uppåt 200 år gammal -- precis som en sån där pretentiös misogyn låtsasdjup snubbe man träffat på en fest. Skitjobbig kille men ändå trovärdigt att Jane faller för honom. Kul att han trillade ner från ett tak och blev blind sen. Höhö.) De är också besatta av saker som är s.k. wholesome, d.v.s. när det är så där barnsligt rar och totalt avsexualiserad stämning.

Man måste inte kunna identifiera sig, en upplevelse av en berättelse står och faller inte med det, men det hjälper väl. Jag har mycket lättare för att identifiera mig med moraliskt gråa figurer själv. Ser verkligen inte mig själv som nåt jädra dygdemönster. (Ja, egentligen är jag väl varken en dålig eller bra person i relationer med andra, eftersom jag knappt har några, men jag känner mig inte som en "god" människa inuti.) Jag vet på riktigt inte vad de här människorna ens vill ha ut av konst och litteratur. Att kultur ska vara nån sorts instruktionsbok för hur man är den ultimata människan, typ? Låter svintråkigt, tycker en annan. Jag vill ju läsa om folks mörka drifter etc..

I alla fall, vad beror allt detta på? Orkar inte skriva om det men här är några uppslag: Cancel culture och virtue signaling (dagens ungdomar minns inte en tid där kändisar inte fick löpa gatlopp för att de gjort eller sagt nåt fel), feminismen och att vissa av dess idéer trots allt blivit mainstream, å andra sidan backlashen mot feminismen och fascismens återkomst, den allmänna bristen på framtidstro, romantikens död och kvinnors avförtrollning när det gäller män. Alltså en sorts blandning av vänster- och högertendenser: Å ena sidan en sorts woke besatthet av att ha en perfekt uppsättning politiskt korrekta åsikter och aldrig nånsin kunna klandras för att ha betett sig fel, och å andra sidan gammal vanlig konservativ kvinno- och kultursyn.

Allt detta gör att vi liksom har mindre yta att stå på. Det blir viktigare att vara moralisk och duktig. Att vara yvig, romantisk, slarvig, hedonistisk och lösaktig är totalt ute. Kanske att västvärldens besatthet av det autentiska jaget och att jaga alla sina drömmar och begär hela tiden liksom peakade under åttiotalisternas ungdom, och att man börjar se nån sorts motreaktion mot det nu. Kanske är det också en reaktion på att det politiska läget i världen känns mer allvarligt nu. Den relativa "end of history"-stämningen som präglade min ungdom är borta, det känns som fel läge att bara tänka på sig själv hela tiden.

Tänker på Hannah från Girls också, hon (och hennes skapare Lena Dunham) är tydligen också en väldigt hatad figur och kanske ett exempel på lite samma sak. Nån sorts frigjorda kvinnor med problematiska privatliv, stundtals sviktande mental hälsa och mer eller mindre tvivelaktig karaktär. (Även om Hannah, i motsats till Carrie, även lät sin tvivelaktiga karaktär gå ut över sitt midjemått.) Minns att Girls, tillsammans med några andra lite liknande verk från samma era -- vet inte exakt vilka, kanske den där Fleabag som jag aldrig orkat se då den ligger på nån gudsförgäten streamingtjänst -- diskuterades en del på 10-talet som en sorts revolution inom kvinnoskildringar. Snacket lät typ så här: Hurra, äntligen kvinnliga figurer som får ha lite bredd och nyanser, wow. Tänk vad feminismen har kommit långt. Sen var det några som buttert påpekade att bara vita medelklasskvinnor fick ha bredd och nyanser, vilket väl var sant också, men nu verkar inte vi få ha det heller längre. Jahapp.

Barn, vuxna och hudvård

 Inte nåt rykande färskt ämne direkt, det började ju snackas om Sephora-barnen redan för ett par år sen, men läste häromdagen nån kulturkrönika om Prinsessan Madeleines nya hudvårdsmärke som tydligen utger sig för att "fokusera på barns bästa". Ja jösses. Fattar inte ens vad grunden till det påståendet är -- att barn ändå kommer att vilja hålla på med hudvård och därför behöver ha extra väl kontrollerade ingredienser, typ? Köpte nyligen ett presentkort på Sephora åt min kusin i 11-årspresent. Hon verkade bli glad. Hoppas hon hittar nåt hon vill ha.

Tänkte hursomhelst anknyta till ett par saker jag pratat om tidigare, nämligen 1) att jag själv inte pallar hudvård och 2) filmen The Substance (2024) som jag kände att jag inte hann skriva klart om senast

Faktum är att det är helt rimligt att barn gillar hudvård. Egentligen är de den mest uppenbara målgruppen. Flera av just de saker som gör att jag tycker att hudvård är jobbigt är sånt som barn älskar mest. En av dem är klet, kladd, gegg och att skvätta och slaska med vatten (ryser). Barn är tokiga i sånt, speciellt om de har lite damp. Minns hur jag och min syster brukade sitta i badrummet och "leka häxor" och blanda en "trolldryck" i form av vatten, schampo, tvål, ketchup och vad vi nu hittade. En annan sak är den rituella aspekten. Att man ska ha en "rutin" och stå framför spegeln och högtidligt smörja in sig med den ena produkten efter den andra medan man "manifesterar" sin drömhy. Det är ju faktiskt... en lek, nåt som barn är kända för. Bara att det är nånting med det som inte alls känns magiskt för mig som vuxen, bara sorgligt. (Jag kan absolut förstå poängen med vuxna ritualer nånstans, men just det där funkar inte för mig.)

Antar att en anledning att vuxna håller på med hudvård är rädslan för döden eller i alla fall för att bli gammal, ful och socialt/sexuellt irrelevant, vilket väl typ är samma rädsla nånstans. Det är väl det som ger mig den där deppiga känslan. Ja, det tillsammans med hur inåtvänt alltihopa är. Smink och fina kläder har åtminstone nånting peppigt över sig. En förväntan inför att få gå ut i världen och vara den sociala versionen av sig själv. Hudvård och "self care"-fenomenet för mig är tvärtom, det känns väldigt pandemi-glåmigt och isolerat. Sitta där i nåt vällingfärgat pyjamasset med en ansiktsmask och "mysa med Netflix". Ja, jag är själv hemma ofta och trivs väl okej med det, men hur det kan kännas "aspirational" för nån är så svårt för mig att förstå. Vem som helst kan väl vara ensam hemma, att ha ett socialt liv är uppenbart mer eftertraktansvärt för mig? Tänker på den där gamla stereotypen om hemmafrun som går runt ständigt i papiljotter och städrock i förberedelse inför nåt glamoröst tillfälle som aldrig kommer.

Men barn har väl inte samma förhållande till åldrande, det är inte top of mind för dem och jag kan absolut förstå att skrubbandet och smörjandet för dem bara är en sorts spännande manifestation av vuxenblivande. Samma sak med att vara hemma och syssla med diverse inåtvända trygga ritualer, det är liksom bara en normal del av barndomen och har inte samma konnotationer av att vara socialt misslyckad. I alla fall inte förrän man kommer upp i tonåren. Eller tonåren kanske är avskaffade nuförtiden?

The Substance var det ja. Har väldigt dåligt självförtroende när det gäller att analysera filmer, men jag tror att jag gillade filmen just för att den fyller nån sorts kulturellt glapp och faktiskt pratar om just rädslan för åldrandet och den där klaustrofobiska känslan av att fastna framför spegeln och drunkna i sina rynkor och porer. Det känns ändå väldigt sopat under mattan i vår kultur. Ja hudvård, injektioner, plastikkirurgi, träning och så vidare talas det om i all oändlighet. Ofta med nån sorts konstig "medicinsk" underton, som om det handlade om nödvändig vård. Samtidigt hånas det -- kvinnliga kändisar förebrås för att de knappt kan röra på ansiktet längre, Bryan Johnson är en fascinerande freakshow.

Folk verkar gilla att släta över hela saken och ibland komma med konstiga putslustiga skämt om det (såg nån reel om "the menopause fairy"). Den där förnumstiga kommentaren om att "Åldrande är nåt att vara glad för, skulle du föredra alternativet kanske :)" vet jag inte hur många gånger jag sett nu (och, ja, när jag har som mest panik så tänker jag faktiskt ibland tanken att jag skulle föredra alternativet, tro't eller ej). Men själva känslan som driver alltihopa är det relativt tyst om och den har ju av ganska uppenbara skäl nåt pinsamt över sig. Känslan av att man är på väg att bli helt oälskbar, alltså (Elisabeth till Sue: You're the only lovable part of me).

Alltså jag förstår att man vill sopa det under mattan också, det är trots allt en ganska effektiv metod mot existentiell ångest ibland och det vore ju jobbigt om alla som nojar över sina rynkor bara skulle ställa sig på ett berg och skrika i stället. Men ändå. Gud, jag är fortfarande förnärmad av det där avsnittet av EVSSP, kändes som på gränsen till gaslighting (gillar podden annars). "Demi Moore anses faktiskt vara vacker nu" -- Ja, i nån sorts jumbokategori för gamla tanter, ja, och det beror just på att hon opererat skiten ur sig och är relativt välbevarad. Om du på riktigt tror att folk inte vill se unga ut längre så kan du ju bara googla fram statistik på hur mycket injektionsbehandlingar och krämer folk köper. Sen började de babbla en massa om "gudomligt mödraskap", jag som medelålders ogift barnlös kvinna som hade en ovanligt dålig dag just då blev så jävla triggad så jag började gråta. Antar att min upplevelse av det här är färgad av just det faktum att jag är en ogift barnlös medelålders kvinna med ett förflutet som består av kompakt ensamhet, men det är så sorgligt så jag orkar inte ens skriva om det hej.

hide the pain

Hör ibland en viss spaning om överexploateringen av sorg, trauma och deppiga erfarenheter i media, ofta i ganska raljerande ton, nu senast i nån kulturkrönika i GP (hittar inte krönikan så jag kan länka till den men skitsamma, den är säkert bakom betalvägg ändå). Alltså: "Varför måste kändisar non-stop sitta i olika underhållningsprogram i teve och berätta om sin taskiga barndom, sitt dödsfall i familjen eller sin psykdiagnos." Har också hört lite olika spaningar kring vad det Betyder, alltså vad det är i vår kultur som ger upphov till detta. Läste till exempel nånstans att det kanske beror på att smärta och död är så avlägsen i vår moderna kultur, men att vi fortfarande har ett behov att grotta ner oss i misär. Ett behov som förr skulle ha tillfredsställts bland annat av att få titta på offentliga avrättningar och kroppsstraff, men idag får vi alltså tv-fejor som sitter och gråter ut över sin alkade pappa i stället. Betyg på den analysen blir 3/5. Alltså, jag håller väl med om att det finns en sorts drift hos människan att titta på obehagligt våld, avrättningar och lemlästning (om inte annat finns det ju mängder av blodiga skräckfilmer som många gillar att titta på) men jag tror inte att just den driften har så jättemycket att göra med att nån typ ståuppkomiker ska berätta om sin autistiska son i nåt mysprogram på teve.

Här kommer då i stället min lilla take. Jag tror att det handlar om en sorts överkompensation för de ganska starka sociala koder och regler som finns mot att prata om allt som är det minsta deppigt, jobbigt eller sorgligt i nästan alla sociala sammanhang. Detta trots att väldigt många faktiskt har deppiga, jobbiga eller sorgliga erfarenheter som de har en längtan efter att få prata med andra människor om.

Nu får jag väl reservera mig för att min sociala erfarenhet är väldigt begränsad men jag har ju trots allt levt i den här kulturen i snart 40 år och jag har en tydlig känsla av att det ej är comme-il-faut att sätta sig i fikarummet på jobbet eller på AW:n och berätta om sin panikattack som man hade i helgen eller sitt pågående svinjobbiga uppbrott från flickvän/pojkvän som man mår så piss av att man knappt pallar att gå upp på morgonen. (Vill också påminna om att panikångest är en folksjukdom och uppbrott från pojkvänner/flickvänner också är en rätt så "allmänmänsklig" upplevelse.) Ja, jag vet att just de jag nämnde är exempel på ganska ytliga sammanhang, det kan ju hända att folk har o-ytliga sammanhang där de kan prata depp också. Men jag har aldrig haft några nära vänner och jag skulle tippa på att det egentligen är ganska vanligt att inte ha några nära vänner. Speciellt bland folk som mår dåligt, eftersom ju brist på socialt stöd är länkat till att må dåligt.

Jag tror att när en kändis pratar om sin bipolära sjukdom i teve och andra kändisar sitter runtomkring och uttrycker medlidande och det är allmänt mysig, accepterande stämning, så är detta en fantasi man själv kan sitta och leva sig in i. "Oh, tänk vad härligt om jag hade kunnat berätta för Lena på ekonomiavdelningen om att jag blev mobbad när jag var liten, och liksom få lite värme och stöd tillbaka. I stället för att behöva gå runt med det här påklistrade leendet hela tiden." (Och bakom det påklistrade leendet finns också den där känslan av att inte ha nåt att komma med socialt, eftersom just ens egna erfarenheter inte räknas lika mycket som andras erfarenheter av att ha gjort en massa saker som psykiskt friska människor gör -- typ plugga utomlands och ha svinkul, åka skidor etcetera. Eftersom en stor del av allt som man är bara utgörs av mörker i olika former så blir det väldigt lite kvar om man bara ska vara positiv hela tiden, vilket gör att man liksom känner det som att man inte har nån personlighet kvar, vilket kanske gör att man nojar och deppar ännu mer eftersom man liksom inte kan connecta med andra människor. Man bara sitter där med sin stela mask och säger "njääärhääaahäää" och skrattar nervöst typ.)

Jag är lite skör idag. Anledningen till att jag skriver om detta just nu är att jag försökte gå på fest igår, vilket jag upplevde att det inte gick så bra, trots att jag fruktansvärt gärna ville att det skulle gå bra, vilket ledde till att jag i stort sett grät mig till sömns i morse. Jag skulle egentligen vilja komma med lite kontrasterande punkter kring den sociala normen att man måste hålla en glad trevlig stämning också. Jag menar, jag gillar glad trevlig stämning själv. Och jag gillar personer som är psykiskt friska och starka och glada (speciellt personen som jag var på fest hos igår). Och jag förstår att även personer som verkar starka och glada utåt kan bära på jobbiga erfarenheter också o.s.v.. Och jag förstår att det tar energi att lyssna på folks jobbiga berättelser, jag är inte ens själv så peppad på att höra andras jobbiga berättelser. Den där fantasin om att få berätta om sig själv och att få sympati från andra, det är nåt lite egotrippat och oattraktivt över det också, jag vet inte. Men orkar inte brodera ut mer kring det nu. Ville bara skriva av mig typ.

hur 90-talet förstörde mitt självförtroende som musikkonsument

(OK, nu blir det åsiktstext här, ber om ursäkt för att det är lite yvigt och dåligt researchat som vanligt)

Jag är ju en person som haft problem med det här att skaffa en egen smak. Tangerade väl det här ämnet i mitt inlägg om skam för ett par år sen. Det är lite som att jag inte vågar gilla kultur -- musik, film och annat -- bara för att jag är rädd för att gilla "fel" grejer. Eller, ja. För att gilla dem på fel sätt kanske. Eller kanske ännu värre: för att inte gilla nånting, inte ha någon smak. I grund och botten är det väl rädslan för att vara en innehållslös eller töntig eller banal person det handlar om. Jag är uppåt 40, och kan fortfarande ibland få lite handsvett om nån frågar vilken musik/film/whatever jag gillar.

Under den typiska tiden när man skulle skaffa sig ett populärkulturellt medvetande, alltså från tioårsåldern och uppåt, var jag ganska väl medveten om vilken musik som var populär. Vi hade ju MTV på den tiden och det är klart att man satte sig med sina rostade polarkakor och sin o'boy framför teven när man kom hem från skolan. Mitt eget musikaliska uppvaknande i elvaårsåldern handlade väldigt mycket dels om soundtracket till Lejonkungen och dels om Enya. Antar att jag hade en dragning till det här lite högtidliga och sakrala. Och jag uppskattar fortfarande Elton Johns* låtskriveri, även om jag aldrig har lyssnat igenom hans skivor. (Ja, tänk att det går att göra powerballader där det händer nåt rent musikaliskt.)

Men redan tidigt var jag extremt medveten om att man kunde ha "fel" musiksmak på nåt sätt och det var nånting jag tydligen oroade mig över väldigt mycket, så till den grad att jag aldrig riktigt ens orkade skaffa en egen musiksmak i tonåren. Detta trots att jag både är musikalisk och har (eller hade) förmågan att njuta av musik, rentav uppleva eufori i samband med musiklyssning. Enya och Elton John började jag tidigt skämmas för och de ersattes av... ingenting, typ. Jag undrar ibland varför det blev så. Ja, jag skämdes som sagt över i stort sett hela mitt väsen, inte bara att jag eventuellt gillade kass musik. Så det var kanske bara en del av det, att växa upp som en lite känslig person som hade problem med den sociala biten, och liksom hamna snett med självkänslan. Men jag undrar om inte tidsandan påverkade också.

Nu var jag (född -84) väldigt ung på nittitalet, så jag kanske inte har hela bilden, men jag tror att det här med kultursnobberi verkligen peakade då. Det var de hånfulla musiksnobbarnas och lustfyllda sågningarnas årtionde. Boken (och senare filmen) High Fidelity av Nick Hornby kretsar mycket kring det här fenomenet. Den handlar om en enormt musikintresserad, men lite uppgiven och deppig, man i 35-årsåldern som driver en skivbutik där nästan ingen kommer in, och kommer nån in så riskerar den att bli utjagad med fysiskt våld p.g.a. sin påstått usla musiksmak**. Kanske var just Storbritannien, där boken utspelar sig, något av ett högsäte för den här trenden. Britterna har ju nån sorts litterär och kulturell tradition där av att vara "witty" och komma med smarta syrliga kommentarer, så just taskiga recensioner ligger väl lite i deras DNA. Musiklegendaren Phil Collins la till och med ner hela sin karriär för att han var så jävla trött på att bli mobbad av kritiker***.

Och vi här i Sverige, med vår allmänt nervösa "överkompenserande autist"-kultur****, gjorde väl vårt bästa för att vara lika elaka. Jag höll på att sätta rubriken "I blame Lokko" på den här texten, vilket hade varit lite grovt, men det är där som just Andres Lokko och hans samtida musikskribenter kommer in. Just Andres texter läste jag dock inte när det begav sig. Mina föräldrar prenumererade bara på Göteborgs-Posten och där var det i fredagsbilagan Aveny jag brukade lusläsa musiksidorna. Kommer inte ihåg några enskilda texter, eller vad själva skribenterna hette. Det bestående intrycket är mest att nästan ingenting verkade vara okej att gilla, utom kanske Oasis (fast just deras kreddstatus verkade variera) och viss annan britpop och några amerikanska indie-artister. Fast logiken bakom exakt vilka brittiska killar med gitarr, ful frisyr och mer eller mindre omfattande drogproblematik som var okej att lyssna på just den veckan, och vilka som var belagda med evig skamvrå, var höljd i mystik. Det var bara vissa speciella elaka killar som förstod sig på sånt. Skribenterna roade sig med att verbalt slita popmusik som tjejer gillade, som Backstreet Boys, i stycken. Det var dock även en hel del gitarrbaserad musik som inte heller var i närheten av okej, typ Garbage och Alanis Morrissette. (Kanske för hög tjej-faktor där också.)

Men redan i slutet av nittitalet minns jag det som att pendeln började svänga. Britney Spears debutskiva från 1999 fick betyget 4 på skala 0-5 av GP, med motivationen "detta är högkvalitativ popmusik" eller nåt liknande. Och nu för tiden känns det som att musik bedöms på helt andra grunder, och musikrecensenters roll i kulturen kanske har blivit nedgraderad en del. (Ibland kan jag rentav sakna det där elaka, eller att man liksom "fick" säga att saker var dåliga, men jag vet inte. Vem kan egentligen säga att kultur är bra eller dålig, liksom. Det är ju ändå subjektivt nånstans.)

För att folk över huvud taget skulle stå ut med det här väldigt hårda åsiktsklimatet inom kultur började folk tydligen gilla saker "ironiskt". (Ja, fenomenet kanske inte började just på 90-talet, men jag upplever det som typiskt för tidsandan.) Begreppet "guilty pleasure" användes, för att man skulle få nån möjlighet att njuta av svulstig pop utan att verka töntig, som en sorts dubbeltänk. Tråkigt nog hängde den attityden i ganska länge. Jag snubblade på Spotify över nån samlingsskiva från så sent som 2007 med titeln "Guilt by Association" där diverse kreddiga artister gör covers på olika powerballader från 80-talet. Det måste vara den sorgligaste formen av konstuppskattning: "Jag gillar det du har skapat, men jag föraktar mig själv för att jag gillar det, och måste göra nån sorts hånfullt spektakel av det hela för att kunna stå ut med mig själv." Tänk vilken absurd upplevelse att som upphovsman vara med om det.

* Får nu ett vagt minne av att just Lokko härom året skrev en lång text om Elton John i nån dagstidning med anledning av att Elton hade jubileum eller liknande, och den var så sjukt nedlåtande? Tusentals tecken om vilken cool musiksmak författaren hade som ung, och "jag tyckte han var så jävla töntig, men sen hörde jag den eller den skivan och insåg att han faktiskt kunde vara okej"

** En lite rolig grej är att en artist som i den boken framförs som ett exempel på totalt oursäktligt töntig musik är Kate Bush (finns en scen där huvudpersonen håller på att krevera när han är på parmiddag och snubblar över värdarnas cd-hylla som är full av Kate Bush-skivor). Som ju senare fick en enorm upprättelse, blev en sorts hipsterfavorit på 00- och 10-talen, och allmänt anses som ett av de mer unika och viktiga konstnärskapen inom populärmusik idag.

*** Minns nån text om Phil Collins på nån engelsk musiksajt som slutade typ "He's going deaf, you know. There is justice after all". Jag upplever det som att Phil, i likhet med Kate Bush, också har fått en viss upprättelse under senare år.

**** Har diagnos, får säga

suck

 Ska egentligen inte uttala mig om rättegången mellan den risiga gamla gubben som spelade pirat i några kassa barnfilmer en gång och hans exfru då jag verkligen inte tittat på skiten. Vill bara säga att jag blir så beklämd av folks reaktioner. De verkar helt förhäxade av piratgubben, bara för att han var med i nån värdelös jävla Disneyskit som de gillade när de var elva. Ja, jag vet att världen är en jobbig plats att leva på men är ni verkligen så jävla mosiga i huvudet? Reducerade till ett gäng nostalgiska, sentimentala paket typ. Folk vill verkligen bara ha godnattsagor. Det är så sorgligt. Reptilhjärna rakt av.

feminism vs fritidsintressen

Aehhh uttjatat ämne och har egentligen inte så jättemycket att säga. Jag vill bara påpeka en grej: Att det är kanske inte så jädra konstigt att folk blir lite upprörda och sårade när man i feminismens namn kommer och påstår att deras hobby egentligen inte alls är "för deras egen skull" utan typ är ett falskt medvetande eller nåt, och raljerar nåt i stil med att "nämen vad konstigt att du minsann ~råkar~ njuta av nånting som syftar till att göra dig mer attraktiv för män". D.v.s. smink, hudvård, naglar, kläder etc.. (Ja, var går ens gränsen? Vilka hobbies är garanterat icke ett falskt medvetande? Är typ bakning och matlagning, div. textilhantverk och heminredning okej?)

Hobbies fyller ett meningsskapande syfte i livet, vad det än är man råkat välja, och därför kan man bli lite stött när nån kommer och anklagar en för att ha fel hobbies. Om ett intresse har den där "meningen med livet"-statusen för en person, om det är den där grejen man alltid ser fram emot att hålla på med. Det där man sitter och drömmer om när man håller på med nåt själsdödande på jobbet. Det där som man häller ner hela sin kreativitet och begåvning i. Som man kanske, efter år av hängivenhet, har kommit att bli rejält skicklig på. Ja, är det då så oväntat att man blir lite stött om nån kommer och påstår att man typ "egentligen inte vill" hålla på med det, utan bara gör det för att behaga män? Jo, självklart har samhället man lever i påverkat en till att välja just den hobbyn, men det är inte så enkelt som att man BARA gör det för att behaga andra.

(Också, side note: Såna tjejer som är väldigt intresserade av smink har sällan en särskilt killvänlig stil. För en typisk sån sminktjej, med heltäckande foundation, grön ögonskugga, rakbladsvass eyeliner, highlighter som syns från yttre rymden -- är det primära målet knappast att vara attraktiv för killar. Killar är ju typ rädda för smink som över huvud taget syns, och det tror jag att såna tjejer är väl medvetna om.) 

(Ytterligare en side note: För mig personligen är det snarare typiskt manliga intressen som har en starkare komponent av att jag gör dem för "andras skull". När jag hållit på med programmering eller nåt matteproblem, eller för den delen mitt språkintresse, så finns det sorgligt nog alltid nån baktanke i huvudet om att nån nördsnubbe eventuellt skulle tycka att det var attraktivt att jag håller på med det. När jag håller på med mina naglar är det verkligen 100% "för min egen skull", då väldigt få killar bryr sig om naglar. Lovar.)

(Och en till: Är det egentligen så farligt att göra saker delvis "för andras skull" eller för att få bekräftelse... Äh ska sluta nu)

Jag tror överlag inte på att man alltid vill vissa saker "innerst inne", och sen gör andra saker i stället bara för att var till lags. Tror väl snarare att man blir den man blir i nån form av samspel med omgivningen man växer upp i. Folk har inte alltid så bra fantasi, de väljer det som finns närmast till hands, och vi människor är ofta duktiga på att hitta mening i vad som råkar finnas tillgängligt. (Spana in valfri Youtube-videoessä med nån ung intellektuell amerikan som analyserar sönder nån fokusgrupp-optimerad Disneyfilm om du inte tror mig.) Om vi hade levt i ett helt könsneutralt samhälle hade kanske de där sminktjejerna hållit på med oljemålning eller nåt i stället (många av dem håller nog på med båda redan nu), men det fyller i stort sett samma funktion -- man får koppla av och hålla på med nåt kreativt en stund. Bara att smink även har funktionen att signalera femininitet.

Vill inte slänga ut den feministiska analysen med badvattnet men tycker bara att man kan ha lite respekt för att folks hobbies är viktiga för dem liksom. Sen förstår jag den där känslan när man själv inte fattar grejen med nånting, typ som hur jag känner inför hudvård. När massor av folk håller på med nåt och man själv bara inte ser nån poäng med det över huvud taget, så får man lätt känslan av att de bara låtsas gilla det. Men det är ju inte alltid så.

Sveriges efterblivna solkultur

Nu är den förbannade sommaren här och med den kommer folks obändiga längtan efter "solhäng". Så fort solen tittar fram är det liksom obligatoriskt att äta utomhus, även mitt på dagen. Folk liksom bara... hänger i solen. Ligger svettblanka och gör ingenting i timmar. De verkar liksom få ut någonting av det? Själv får jag panik av blotta tanken.

Läste nånstans att Sveriges incidens av hudcancer är jämförbar med Australiens. Alltså, inte riktigt lika hög men på liknande nivå.

Alltså, Australien: en av de soligaste bebodda platserna som finns. Norra Australien ligger mellan ekvatorn och södra vändkretsen, vilket innebär att solen står omkring zenit där på sommaren. (Om man går ut utan solskydd när solen står i zenit bränner man sig på tio minuter -- talar av erfarenhet.) Större delen av Australien är en obeboelig öken. Dessutom bor det företrädesvis vita människor där. Så ja, ingen jätteskräll att folk där får hudcancer.

Sverige däremot är en av de absolut mest solbefriade bebodda platserna som finns. Delar av Sverige ligger ovanför polcirkeln. Det vill säga att solen inte går upp där över huvud taget på flera veckor. På samma breddgrader som Sverige hittar vi norra Kanada, Alaska, Grönland och stora delar av Sibirien -- ställen där det knappt bor en käft. Ändå lyckas vi alltså sola sönder oss nästan lika illa som australiensarna. Bra jobbat av oss.

Jag längtar till den dagen när vi skaffar oss ett sundare, mer sydländskt förhållande till solen. När den börjar betraktas som i första hand något att undvika, åtminstone före klockan fem på eftermiddagen. Vad gör folk i typ Spanien när vi är ute och grillar oss på nån uteservering eller gräsmatta? De sitter hemma med nerdragna gardiner.

Jag ogillar -- som jag orerat om tidigare -- det eviga tjatet från hudvårdsfrälsta om solskydd, och jag hatar att behöva kladda med eländet själv. Men hudvårdsfanatikernas budskap verkar inte ha nått ut till massorna heller. Ingen jag känner (okej, nu har jag inte så stor bekantskapskrets men ändå) använder solskydd till vardags. På sin höjd smetar man pliktskyldigt på sig lite här och där när det ska badas eller ute på sjön. Ja, det är nånting med vår solkultur som känns lite omodernt, som om åttitalet aldrig tog slut liksom?

Lyckligtvis har jag inget socialt liv så jag behöver inte oroa mig över att släpas ut på lunch i solen så ofta. Ingen försöker få med mig till stranden längre, de vet att det inte är nån idé. Nästa vecka börjar min semester. Jäddrar vad jag ska sitta hemma med persiennerna nere.

(p.s. inget illa menat mot nån o.s.v.)

jag tittar på youtube

Har tittat väldigt mycket på YouTube de senaste... ja, eh, 10 åren kanske? Mest smink- och shoppingrelaterade videor och avslappningsvideor (ASMR). Är väl inte så jättenöjd med det men jag tycks ha ett behov av väldigt lättsmält information.
Tycker det är lite fascinerande med influencers, att deras offentliga "personlighet" är en sån stor del av varumärket. Att de lever på att vara folks låtsaskompis. Igår slötittade jag på nån tjej som jag inte följt så mycket under åren. En video var en "life update" där hon mest tycktes prata om sin nya soffa, såg bara början för jag blev lite uppslukad av kommentarerna från en massa olika personer som uppenbarligen följt människan under längre tid. Vad jag kunde utläsa var de upprörda eller besvikna över att influencern inte pratade om att hon nyss gjort slut med sin pojkvän, vilket hon tydligen hade tillkännagett på nån annan av sina socmed-plattformar, och att hon nu bara låtsades som att allt var bra och pratade om sin nya soffa i stället. En del av dem medgav visserligen att hon "inte var skyldig dem nåt" men ansåg ändå att det hade varit rimligt om hon åtminstone hade nämnt "elefanten i rummet" d.v.s. uppbrottet från pojkvännen. Nu var det närmaste hon kom att nämna saken att berätta att deras gemensamma hund framöver skulle bo växelvis hos sin husse och sin matte. Inte gott nog, tydligen. Dessutom var det enligt många click bait att kalla videon för "life update" när hon nu inte nämnde separationen med ett ord.
Många uttryckte att de saknade själva karlns närvaro på kanalen. (Har aldrig sett honom själv men har svårt att tänka mig att han skulle vara så värst speciell. Tycker oftast att pojkvännerna är det minst intressanta inslaget på de där kanalerna.) Nån menade att hennes nya lägenhet var fult inredd vilket väckte misstanke om att den f.d. sambon hade stått för den goda inredningssmaken i den relationen. Några väste att det hela var "patetiskt" eller att det var uppenbart att hon inte mådde så bra som hon lät påskina. Och så vidare.
Jag vet inte men det känns lite blodtörstigt liksom? Jo, den här personen har uppenbarligen övertygat väldigt mycket som låtsaskompis eftersom folk blir så här engagerade, men att prata om sina känslor inför hundratusentals människor kan väl inte vara ett särskilt bra sätt att ta sig igenom en jobbig tid. Man får väl anta att hon har riktiga kompisar eller kanske nån psykolog hon kan prata med. Släpp det, sluta kräva förtrolighet. (I rättvisans namn så var det några i kommentarerna som verkade vettiga.)
Men att snacka känslor och jobbigheter går uppenbarligen hem. Ibland ser man video-thumbnails där personen gråter, för att signalera att här vankas det snask liksom. Jag blir personligen lite put off av det där. Avföljde rent av nån på Instagram för att den la upp för många gråtbilder på sig själv. Jo, kanske lite taskigt, men för mig känns det lite som när folk utan förvarning börja prata i detalj om sitt sexliv typ – mer personligt än jag är beredd på. Är inte anti att prata känslor eller visa sårbarhet om man vill (tvärtom) men just det där med att lägga upp gråtbilder med uppenbar avsikt är nåt som gör mig väldigt besvärad. Men jag kanske bara är stel.
I en annan video visar samma influencer upp sin nya lägenhet (som ser jättefin ut) med en rundtur. Videon innehåller betald reklam för en madrass som hon fått tillskickad sig. I kommentarerna gnäller folk över att hon får gratis prylar trots att hon hon har råd att köpa en dyr lägenhet. Ja jo men det är ju hennes jobb att få prylar i utbyte mot publicitet liksom? Nej, jag avundas inte de där tjejerna, hur vackra de än är och hur mycket gratis smink och madrasser de än får. Tvingas göra reklam för madrasser och sen bli nån sorts utskälld symbol för bortskämdhet, ytlighet och ogenomtänkt lyxkonsumtion. Usch.

dagens elaka tanke

Alltså den där "Västerbron" måste vara för stockholmska indie-band vad bohuslänska klipplandskap är för akvarellmålare typ?

resa

Det här med att "resor" anses vara det bästa livet har att erbjuda, det är ju bra onödigt. Det är inte min spaning från början, men jag håller med så jädra mycket! Att det är nån sorts allmän uppfattning att man måste åka iväg på långväga nöjesresor så fort man har råd och möjlighet, menar jag. Blir speciellt provocerad av resor till tropiska platser, att folk åker runt halva jordklotet för att sitta på en strand i två veckor och dricka en sliskig drink ur en kokosnöt. Hur kul kan det ens vara? Är det verkligen värt att smälta x antal kvadratmeter av polaristäcket för det? Får nästan en nihilistisk känsla av det. "Jag skiter i exakt allt och alla, jag SKA ha min meningslösa yolo-konsumtion av sol och bad, världen går ändå under snart, det är väl lika bra att göra processen så kort det går."
Jag vet att det är lättare att döma andras lyxkonsumtion än sin egen ibland. Jag konsumerar också jättemånga saker som är dåliga men som kanske i viss mån ger en meningskänsla -- kläder från lågpriskedjor, till exempel. Jag vet att vissa är förmögna till att njuta av extremt soligt och varmt väder och aktiviteter av typ "ligga på strand" även om jag själv mest mår dåligt av de sakerna, och att många får vinterdepression. Och om det nu känns genuint meningsskapande eller som nånting man verkligen mår bättre av så får man väl åka till den där söderhavsön, då. Vill mer ifrågasätta den här normen att alla älskar att resa. (Såg en lista på intressen man inte bör ange på sin Tinder-profil där resor ingick eftersom "alla gillar det".)
Det finns de som verkligen tycker att resor i allmänhet är det som ger livet mest mening. Jag tror det krävs en viss personlighetstyp för det. Att man måste vara sådär äventyrssugen och lätt uttråkad och liksom älska att vara utanför sin comfort zone på nåt vis. Och ha lätt för sig på det sociala planet. Och kunna leva i nuet. Det är så klart fina egenskaper i sig, säger inte annat. Jag förstår om man vill vara en sån person. Att det låter tråkigt att säga "nej, jag vill inte resa för man måste planera så jävla mycket och jag känner mig bara vilsen och ensam när jag går runt i främmande städer i främmande länder". Det är tråkigt! Jag erkänner, jag är tråkig. Men jag tror att många andra känner likadant innerst inne, och tror även att det är helt omöjlig att bli en reseälskare om man inte har anlag för det. Och det borde väl vara okej med tanke på att nöjesresor är en av de absolut sämsta sakerna för miljön? Det sista vi behöver just nu är väl folk som känner sig tvingade av nån sorts social norm att åka på semester långt bort när de inte ens vill det. Äeh, stanna hemma i stället. Äg din tråkighet, liksom

ge upp, del två

Jag ska klippa håret kort tror jag. Pojkkort. Har loggat in på Pinterest igen för att leta inspiration. Allt som kallas kort är antingen 1. inte alls kort utan typ axellångt och ljuvt, eller 2. ser ut som att det var poppis 2003. Faktum är att många av inspirationsbilderna är från runt 2003, bortglömda kändisar typ Dido dyker upp. Busigt, fluffigt, flikigt, massa produkt i, platinablekt, randigt. Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. Vill mest bli av med bördan av min falnande ungdom och dito eventuella kvinnliga charm, släppa taget. Fast jag tvekar.

ändå lite fin frisyr på nåt sätt?

  Känns som att 90% av livet som kvinna handlar om hår ibland. Hår på huvudet som inte vill sitta kvar och hår i ansiktet och på kroppen som det är ett evigt sjå att bli av med. Har fått intrycket av att många killar i min generation anser att hår på blygden på kvinnor är "äckligt". Inte bara mindre önskvärt eller en skönhetsfläck, utan direkt motbjudande. Det är verkligen the greatest trick patriarchy ever pulled. Alltså har ni ens försökt få bort håret där? Jag lovar er, det håret vill inte bli borttaget (struntar i att gå in på detaljer nu). Nästan så man, i sina mörkare stunder, får lust att stövla in på Gillettes högkvarter med ett gött maskingevär och gå loss. 
  Ja, som sagt. Det är frestande att släppa taget. Speciellt i den här åldern när åldrandet liksom börjar sätta fart på allvar. Den där eviga naggande känslan -- ser mitt hår tunt ut nu? Åh nej, en ny rynka under ögat? Håller mina läppar på att bli tunnare? Suck, min röv ser ut som två gamla påsar trots allt joggande och alla utfall. (Jo, jag har muskler därunder men de räcker inte för att fylla ut den överflödiga huden efter viktnedgången.) Vet inte ens vem det är som ska bli charmad av mig. Jag dejtar ju inget och har inget socialt liv i övrigt. Det är väl nåt som ska hända i nån sorts odefinierad framtid där alla mina dagdrömmar besannas. Men jag måste sluta vänta nu.
  Mormor pratar en massa om #metoo, tycker det "har gått till överdrift". Hon är ledsen över att hennes favorit Timell inte får vara kvar på teve längre. Ska det vara ett brott att vissla efter tjejer på gatan nu? Det är ju en komplimang, en flört? Jag blev minsann glad när killar visslade efter mig när jag var ung! En tjej på teve sa att en blick kan vara trakasserier, då har det väl ändå gått för långt! Om de inte vill att folk ska titta på dem, varför gör de sig fina då?
  Jag fick total tunghäfta men nu kommer några kommentarer, kommer väl mest vara feministgagg enligt mall 1a men i alla fall.
  Ja alltså, det är klart att man kan bli glad av den typen av uppmärksamhet. Har man fått lära sig i hela sitt liv att man tillmäts sin plats i samhället efter vad man har att komma med som könsvarelse,  så kan det väl kännas bra med bekräftelse på att man för tillfället duger som sådan. Att nån bedömer en som fuckable nog att ägna ett slappt trakasseri i förbigående åt. Kanske har kvinnor av min generation ett filter som gör att vi tar illa vid oss beroende på att feminismen ändå har påverkat diskursen märkbart. Men vi är utomordentligt väl medvetna om att vi bedöms utifrån vårt utseende i första hand. Du vet den där störda statistiken man hör om att 80% av alla sexåriga tjejer vill banta? [ETA: Vet inte om just den är sann men man kan säkert hitta nån annan statistik som visar på att barn är medvetna om vikt/utseende] Det är hårt inpräntat i oss från barnsben.
  Men om du tänker på hur mycket du, i ditt liv, har nojat över ditt utseende. All bantning (mormor har bantat i typ hela sitt 80-åriga liv, gått på varenda konstig diet som finns och vad jag vet har hon inte blivit smalare av det), rakning, smink, verkningslösa krämer som säljs med intellektuellt förolämpande pseudovetenskaplig mumbojumbo-copy, hårfix. Den konstanta naggande oron jag pratade om förut. Är det verkligen värt de där få ögonblicken av patriarkal bekräftelse? Jag tvivlar. (Och nu vill du inte ens synas på bild längre, gömmer dig för att du inte är dekorativ.)
  Att man själv har "bett om" det ena och det andra bara för att man "gjort sig fin" är ren mobbarlogik. Det är ditt fel att ditt huvud är i toaletten nu för vi bestämmer reglerna här och du har brutit mot dem medan du slog knut på dig själv för att följa dem. Hur skulle typ Jenny Strömstedt och vad de heter (tittar inte på teve, förlåt) ens ha fått komma i närheten av ett programledarjobb om hon inte varit smal och fixad med traditionellt vackra ansiktsdrag? Tror du att hon skulle ha blivit insläppt där om hon sett ut som en kvinnlig Martin Timell i oformliga jeans och ledsen feja som en skrynklig gammal påse. (Och dessutom gått runt och tagit manliga kolleger på röven hipp som happ.) Mmm, det är nog helt och hållet hennes "eget val" att hon ser ut så där och då får man minsann tåla en förminskande kommentar hit eller ett tafs dit. För så är reglerna.
  Näe, ett dekorativt utseende och ett behagligt sätt är liksom valutan man betalar med för att över huvud taget köpa sig en plats i samhället som kvinna. Få synas, höras, tas någotsånär på allvar. Tänk dig att din andra favorit Leif GW Persson vore en tant i stället. (Jag tänkte jämföra med nån befintlig kvinna av jämförbar ålder och medieexponering men, guess what, det finns knappt några. Agnes Wold är det närmaste jag kan komma på.) En Laila GW Persson med buskigt grått hår och jaktväst på sin stadiga kroppshydda. Som satt i teve och grymtade, muttrade och flåsade i en halvtimme om hur alla utom hon själv är hopplöst inkompetenta. Allt medan en nervös, välgroomad man i medelåldern stod bredvid och log och ställde artiga frågor. Och sen skulle hela Sverige bara "jaaa det här är det bästa som finns"! Alltså, det är för lätt att komma med de här spaningarna.
  Ändå känner man ett obehag på nåt sätt när man säger dem. Kan känna olika föraktfulla snubbars kommentarer redan i förväg, om hur man gnäller och är överdramatisk och ställer för höga krav och att killar minsann har det minst lika jobbigt. Tja, jag ska inte prata mer om det här på ett tag nu. Ska göra mitt bästa för att vara konstruktiv och leva ett tillfredsställande liv för min egen skull. Ska börja med att klippa håret, tror jag.

Skoldusch

Råkade se att Sveriges Radio gör en "granskning" av högstadieelevers attityd till att duscha efter skolgympan (info bl.a. här), och kommit fram till att många – speciellt tjejer – tycker att det är obehagligt och skippar det ibland. No shit! Eftersom det är en gammal käpphäst för mig så kan jag förstås inte låta bli att kommentera lite snabbt.
Ibland får man höra om att barn måste röra på sig mer och att man borde öka antalet idrottstimmar i skolan. Okej, men vad sägs om att ändra på gympan så att den blir mindre stressig och ångestframkallande för fler av eleverna? Många har trots allt ganska otrevliga upplevelser från skolgympan. Upplevelser som ofta ger motsatt effekt än att bli vän med sin kropp och lära sig uppskatta att få röra på sig, vilket jag antar är poängen med skolgympan.
Och för mig är nog det där med att behöva visa sig naken inför andra det jobbigaste, med viss konkurrens från olika sorters bollsport. Jag var för töntig för att våga skolka, men jag brukade typ maska mig igenom lektionerna för att inte bli svettig (kanske gömma mig bakom nån plint eller nåt för att gympaläraren inte skulle se att jag inte gjorde nånting) och sen försöka smita igenom omklädningsrummet. Det var duschtvång och läraren gick runt och övervakade men ofta kunde man slinka förbi ändå. Ibland kunde man skylla på att man hade mens, tydligen var det en tillräcklig ursäkt på min skola av nån anledning.
Barn lever inte i en annan värld. Jag gissar på att de flesta av dem från ganska tidig ålder är medvetna om att nakenhet, i vår kultur, är nånting privat och lite fult. De borde ju ha kunnat observera att vuxna inte går omkring nakna bland folk hursomhelst. Jag tror dessutom knappast att det här med att vissa kroppar är mer önskvärda än andra är nåt som går dem obemärkt förbi. De där sjuka siffrorna man hör om att typ 80% av alla sjuåriga tjejer vill banta talar väl sitt tydliga språk, och jag minns själv ganska väl vilka negativa tankar om kroppen jag hade i lågstadieåldern. När man sen kommer upp i puberteten blir allt etter värre för många. Minns även att det kändes jobbigt och hotfullt med andras nakna kroppar omkring en. Tänk om man råkar titta på nån på fel sätt?
Det hela är egentligen rätt enkelt: Man borde inte ha nån skyldighet att visa sig naken för nån eftersom det kan kännas väldigt kränkande och obehagligt. En del verkar tro att det är bra att barn duschar tillsammans för att de ska lära sig att känna sig mer naturliga i sin nakenhet och mer okej med sina kroppar, vilket visserligen är en fin föresats, men jag har svårt att se att påtvingad nakenhet inför andra är ett särskilt effektivt sätt att åstadkomma det när samhällets normer kring det här redan är så väldefinierade.
Uppskattar SR:s initiativ och hoppas att det blir förändring i framtiden. Alla borde ha möjlighet att stänga till om sig när de duschar och det borde väl inte vara så svårt att fixa heller.

Opublicerad Youtube-kommentar

Jag skrev ett svar till en rätt störig kommentar på en Youtube-video, men ville inte lägga upp den eftersom den kändes lite väl elak (speciellt på en avslappningsvideo) och eftersom det är så ovärt att bråka på Internet. Speciellt i Youtube-kommentarerna. Men tyckte jag fick till 'et ganska snyggt, så lägger upp en screenshot här i stället.

En ny överraskning varje dag!

Skönhetsbloggen Lipgloss Bitch skriver lite om fenomenet adventskalendrar med skönhetsprylar. Just den här gången med anledning av en ny kalender med vårdande produkter för skägget (!). Det här är nog första gången jag sett en sån här produkt riktad mot män. De senaste åren har vi sett fler och fler adventskalendrar. På rak arm känner jag till Body Shops kalender, Depends nagellacks-kalender och jag har för mig att Skincity, en sajt som återförsäljer dyr hudvård, har en (eller så blandar jag ihop det med nåt annat företag). Men det finns många fler och Lipgloss Bitch förutspår att fenomenet kommer att bli större de närmaste åren. Kalendrarna innehåller oftast miniversioner av företagets produkter, och i Body Shops fall en massa små gulliga färgglada minitvålar som mest verkar vara en källa till besvikelse.

I don't know about you, men för mig går det nån sorts gräns här för när lyxkonsumtion liksom blir äcklig på riktigt? Jag har väl ingen rätt att sätta mig till doms, eftersom jag hoardar nagellack och är lika förtjust i skönhetsprodukter som alla andra. Men här känns det verkligen som konsumtion för konsumtionens skull? "Jag vill bara ha prylar, det spelar inte ens nån roll vad det är för nåt." Som en lyxigare, dyrare variant av de där ångestlådorna folk prenumererar på typ Glossybox. Okej, produkter i provstorlek kan väl vara vettigt så man kan testa nya saker eller få en miniversion av en produkt man redan gillar till handväskan eller när man är ute och reser. Men det kommer ju med nödvändighet bli en massa saker man inte vill ha (lex Body Shop-tvålarna), som kommer att ligga och skräpa och vara ångestframkallande.

Jag minns en incident från häromåret när en skönhetsbloggare (kan ha varit LGB) la upp vad hon fått i luckan den dagen på sin Instagram, och en av allt att döma vuxen person började gräla i kommentarerna för att "jag hade ju inte öppnat min lucka än, nu förstörde du överraskningen!!!". Tja, om man betalat över tusen spänn för att få en "överraskning varje dag" så kanske det känns surt att bli spoilad. Men liksom, är det inte roligare att fundera fram och tillbaka på vad man skulle ha nytta/glädje av och sen göra en "investering", så man valt produkten själv? Fast det kan också bli stressigt, så klart.

Ja, ibland förstår jag de där minimalist-/KonMari-personerna men jag har en bit dit själv. Är ju ändå kul med små färgglada prylar. Men nu ska jag återuppta mitt köpstopp på nagellack i alla fall. Året ut.

"Övervikt sitter i huvudet"

Jag tänkte prata om en ganska gammal debattartikel jag läste för ett tag sen. Som av en händelse är den skriven av samma person som jag ondgjorde mig över några inlägg ner (men oroa dig inte, jag tänker inte göra om detta till "hata på LCHF-ingenjören"-bloggen eller nånting). Jag vet inte om artikeln fick så stor spridning på sociala medier eller så, men den innehöll några... intressanta påståenden som jag inte kan låta bli att kommentera.
Artikeln börjar ganska bra med att kritisera att tjocka erbjuds gastric bypass-operationer till höger och vänster av vården, nånting artikelförfattaren (dock inte jag själv) har erfarenhet av. Håller helt med om att det är negativt. Att vården hellre försöker pracka på folk en magsäcks-amputation, med alla de risker det medför och den sänkta livskvalitet det ger att inte kunna äta normalt, än att de bara kan få vara lite tjocka känns ju som ett ganska tydligt symptom på den överdrivna jordens undergång-syn på fetma som många verkar ha. (Obs, inget ont mot dem som väljer att göra en sån operation själv, så klart – det är bara att det förs fram som en jättebra lösning för feta personer av ett stort antal yrkespersoner inom vården som jag vänder mig emot.)
Artikelförfattaren menar att man borde erbjuda andra typer av hjälp till personer som vill gå ner i vikt, vilket väl också låter rimligt. Hon för också fram att många inom vården tror att alla tjocka är lata och sitter på soffan och äter chips hela dagarna (vilket ju är en attityd som går genom hela samhället), och tror att gastric bypass är ett sätt att "operera bort dålig karaktär".
Det jag reagerar på i artikeln är följande:
Det är bara en sak den sjuka vården missat: övervikt sitter inte i magen, den sitter i huvudet.
och fortsättningen lite längre ner:
När ska samhället inse att övervikten inte sitter i magen? När ska samhället inse att lösningen inte sitter i att stympa människor? När ska samhället inse att övervikt är ett symptom och ingen diagnos? Övervikt sitter i huvudet, det är ett symptom på ångest, oro och ett för högt kolhydratintag.
Jag skulle ärligt talat inte ha nåt emot de här påståendena om debattören gjorde det tydligt att hon i första hand pratade om sig själv. Man får så klart konceptualisera sin egen övervikt som ett "symtom" på olika mentala ohälsoproblem om man nu vill det. Men som ett påstående om överviktiga i allmänhet, vilket jag tycker att det låter som, så håller det faktiskt inte för fem öre. För mig känns det – att alla feta har ångest som de självmedicinerar med onyttig mat i stor mängd – som en lika snedvriden syn som att fetma handlar om "dålig karaktär". Bara att man byter ut moral mot mental hälsa, på nåt sätt.
Alltså, say after me please: Övervikt. Är. Inte. Ett. Beteende. Det är i varje individuellt fall en uppsättning faktorer som leder till att en person för tillfället är tjock. Visst kan beteenden, nuvarande och tidigare, spela in i hög grad, och visst kan de beteendena i en del fall orsakas av mental ohälsa av olika slag. Men att påstå att all fetma orsakas av ångest och oro är väldigt långt ifrån sanningen. Att påstå att det orsakas av för högt kolhydratintag... tja? Många går ju ner av att dra ner på carbsen så det påståendet kanske har aningens högre sanningshalt. Men det är ändå en rätt så grov förenkling. Hur livsstil, kost, gener, hormoner och annat samverkar för att påverka en persons vikt är så vitt jag vet ett komplicerat ämne som det fortfarande forskas intensivt på.
Vi kan ju ta mig som ett exempel. Jag har haft ungefär samma "dåliga livsstil" med högt kolhydratintag och låg fysisk aktivitetsgrad sen jag flyttade hemifrån, med undantag för nån bantningsperiod. Under samma tid har jag vägt allt mellan 65 och 100 kg. Nu har jag dragit ner på sockerintaget ganska drastiskt under 2016 och är lite försiktigare med andra kolhydratkällor också, och väger runt 90. Har jag, på ett psykiskt plan, mått dåligt under all min tid som överviktig? Tja, det är väl klart att det gått upp och ner lite, men jag har aldrig haft vare sig svåra depressioner eller ångest. Äter jag ibland icke bantningskompatibel mat av känslomässiga skäl, typ för att trösta mig eller fira nåt eller sätta guldkant på vardagen? Absolut. Jag väljer personligen inte att se det som nåt problem, tycker inte att det är så märkvärdigt att mat kan fylla den funktionen ibland. Har man ett hetsätningsbeteende så är det så klart en annan sak, men det är långt ifrån alla tjocka som har det (runt en procent av hela USA:s befolkning, enligt Wikipedia).
Faktum är att jag idag känner att jag har ett ganska oproblematiskt förhållande till mat, trots att jag är tjockare än jag varit under säkert 90% av mitt vuxna liv. När jag var som smalast under bantningsperioderna i gymnasiet hade jag överlag ett ganska trasigt förhållande till mat och kropp. Kroppen var ett ständigt missnöjesobjekt och min matlust kändes som ett ivrigt monster inuti mig som jag måste trycka ner. Jag vet inte ens hur pass relevant den här infon är – poängen är alltså bara att det är olika från person till person.
Att försöka konceptualisera övervikt som ett sorts sjukt eller stört beteende gör att alla beteenden som tjocka personer uppvisar liksom automatiskt blir sjuka. Det enda sättet att vara "frisk" som tjock blir då olika beteenden som syftar till att manipulera vikten neråt. Att som tjockis inte konstant springa på gymmet eller säga nej till varenda liten sötsak ska alltså ses som ett psykstört beteende, även om det finns många smala som inte heller gör de sakerna. Nej, det håller helt enkelt inte. Rubriken på artikeln är "Övervikt är mer än kilon runt magen", men jag skulle nog vilja påstå att det faktiskt är precis vad övervikt är: Några extra kilon på magen och andra ställen. Det är det enda som förenar exakt alla överviktiga. Ja, det och kanske erfarenheten att folk runtomkring har en massa åsikter kring vilket fruktansvärt problem ens övervikt är, vad den beror på och vad man ska göra åt den. MVH, PCOS-ingenjören. Höhö.

Löst svammel om "samtiden" eller nåt

Jag har ju i viss mån tappat mitt intresse för skönhets-tutorials, men en av de guruer jag fortfarande följer troget på Youtube är Sharon Farrell. Mest för att hon har så trevlig personlighet och mysig dialekt, och lite för att hon ser helt annorlunda ut utan smink vilket på nåt sätt gör det extra roligt att följa processen till det färdigsminkade ansiktet. För ett tag sen startade Sharon också en personlig vloggkanal där man sporadiskt kan följa hennes liv.
En lite rolig sak med vlogg-klippen är att de till stor del handlar om hur Sharon sitter och redigerar sina tutorials, eller föregående dags vlogg. Inget konstigt med det så klart. Det verkar ta flera timmar att redigera ett videoklipp på fem-tio minuter så att det ser proffsigt ut, så det är klart att det blir en stor del av arbetsdagen om det är det man jobbar med. Jag tycker bara att det blir en lite lustig meta-känsla av att man gör "innehåll" som handlar om att man sitter och skapar "innehåll". En ask i en ask i en ask. Och så håller det på så hela dagarna.
Jag funderar på om det här säger nånting om framtidens arbetsliv. När alltfler jobb automatiseras (haha) så kanske nästan alla måste ha såna här jobb. Först väljer man en hobby som man tycker är rolig, sen blir man en guru på det området och lägger upp en massa information om den hobbyn på olika socmed-kanaler. Sen börjar man även lägga upp en massa "bakom kulisserna"-info om hur det går till när man skapar material till sina primära kanaler, och även till "bakom kulisserna"-kanalerna. Så blir hela livet en sorts oändlig innehålls-skapande-loop. Vet inte vad jag ska tycka om den eventuella utvecklingen, riktigt.
Det är som en extra knorr på det hela att det är just smink som är Sharons huvudsakliga expertisområde, eftersom smink på ett sätt handlar om att skapa en yta, bygga upp en fulländad fasad utåt. Finns det inte en spännande dynamik där, mellan framför och bakom kulisserna, mellan ytan och det ofullkomliga därunder? (Whooooa, you're blowing my mind, dude.)
Jag minns att jag en kväll under mina första år på universitetet, när jag bodde i studentkorridor, satt med några av mina korridorskamrater och slötittade på nån dokumentär om framtidsforskning. En engelsk förståsigpåare, som jag uppfattade som en fruktansvärt fånig människa, blev intervjuad. Han sa nånting om att vi alla i framtiden, när alla de livsnödvändiga jobben väl hade robotiserats, skulle kunna ägna oss åt "more important things, like writing poetry" eller nåt i den stilen. Det hela var mest minnesvärt för att jag, som även på den tiden var väldigt inbunden och inte vågade prata så mycket, råkade glömma av mig och irriterat muttra "herregud" för mig själv. Plötsligt märkte jag att alla tittade på mig och skrattade.
Ja, det var en utvikning. Jag vet inte riktigt vad det är i påståendet att poesi är viktigare än sånt arbete som vi idag betraktar som nödvändigt som jag stör mig på. Det är väl klart att konst kan vara viktig, på sätt och vis? Att ta hand om sjuka gamlingar eller städa toaletter är däremot oomstridligt viktigt därför att det måste göras. Men om vi hade robotar som kunde fixa det så skulle det väl inte vara viktigt på samma sätt längre, antar jag. Äh, jag vet inte. Tanken på ett samhälle där alla BARA driver omkring och "skapar innehåll" gör mig lite matt på nåt sätt, bara. Men det kanske är dit vi är på väg, där vi sitter och väljer ut material ur våra liv till våra sociala medier. Är ju långt ifrån oskyldig själv där. Fast egentligen kanske allt det där bara handlar om... att umgås, att berätta saker för varandra, ha ett utbyte. Vilket väl är så nära nån sorts fristående "mening" man kan komma i livet.
Jag verkar överlag fundera mycket kring det här med "mening" på sistone, men jag kommer inte så långt (som kanske märks på den här svamliga texten). Ja, det är väl ett svårt ämne att säga nåt vettigt om så jag får väl sluta nu.

Om fetma och så vidare, dårå

Jag har nämnt nån gång tidigare att det här med vitt utbredda, tossiga idéer och föreställningar kring tjocka personer, fetma, övervikt, mat, träning, livsstil och så vidare är ett av de ämnen jag kan bli mest upprörd av, men att jag inte orkar skriva om det för att det är så svårt att veta i vilken ände man ska börja. Men ska göra ett försök att redogöra för mina åsikter.
Bara för att försöka gränsa av lite, vad är det egentligen jag argumenterar mot? Det verkar ju finnas nån sorts allmän konsensus bland olika hälso-/sjukvårdsrelaterade auktoriteter att det är dåligt att vara tjock och att viktnedgång (till nästan varje pris, inklusive att amputera fullt fungerande magsäckar på små barn) alltid är att rekommendera för tjockisar av hälsoskäl. Detta i sin tur ger en air av legitimitet till all möjlig skit som slängs på tjocka personer, från taskiga Youtube-kommentarer till dryga killar som förkunnar att de "minsann aldrig kommer att kunna tända på tjocka tjejer, av evolutionära skäl" till Katrin Zytomierska till kränkande behandling från sjukvårdspersonal till själsdödande Nutrilett-dieter med mycket, mycket mera. Så fort nån gör en ansats till att ifrågasätta olika föreställningar kring tjocka personer – att vi är lata, karaktärslösa, eventuellt korkade, har eller snart kommer ha så dålig hälsa att vi i princip balanserar på gravens kant allihopa och måste "ta tag i våra liv" o.s.v. – får den en storm av "men det är faktiskt OHÄLSOSAMT!!!" i ansiktet. Som om det legitimerade exakt vad fan som helst.
Jag ifrågasätter inte personligen att fetma och övervikt kan ha negativa hälsokonsekvenser. Det finns många fett-aktivister som läser en massa forskningsrapporter och påpekar brister i tänkandet kring fetma utifrån dem, och jag tvivlar inte på att den sammantagna vetenskapliga bilden av fetma i nuläget är lite mer komplicerad än att alla tjocka skulle ha bättre hälsoutsikter av att gå ner i vikt med vilken metod som helst (inklusive ovan nämnda amputation av magsäcken eller att skaffa sig en ätstörning). Kudos till dem som håller på, men jag har själv inte tid/ork/grundkunskaper nog att sätta mig in i forskningsläget kring de här ämnena, som jag föreställer mig är ganska komplicerade. Jag tycker faktiskt inte heller att man behöver den kunskapen för att kunna argumentera för att det allmänna drevet mot tjocka är kränkande och befängt. Här är några enkla grundteser:
1. Hälsa och friskvård är inte i första hand en fråga om moral. Att läsa på om kost och livsstil, äta på ett sätt som man tror är hälsosamt och träna är hobbyprojekt som var och en får ta sig an hur den vill och i vilken utsträckning den vill. Det är jättebra att ta hand om sin hälsa, men det är väl ändå i väldigt mycket högre grad nånting man gör för sin egen skull än nånting man är skyldig andra? I det här läget brukar vanligtvis "men skattepengar blabla"-argumentet komma fram. Jo, en tjock person kanske statistiskt sett kommer att kosta si eller så många kronor mer (jag sitter inte på fakta här), men vad är det egentligen i den totala bedömningen av hur moraliskt högtstående en person är? Bortsett från att hälsokostnader varierar ganska mycket från en tjock person till en annan så finns det väl andra saker som väger betydligt tyngre där. Ger du till välgörenhet? Källsorterar du? Har du kanske ett viktigt jobb där du räddar liv varje dag? Hjälper du gamla tanter över vägen? Håller du dina löften? Är du en allmänt varm och underbar människa som sprider glädje omkring dig där du går? Finns du där för dina medmänniskor i tider av nöd? Och så vidare.
2. Viktnedgångsprojekt kräver resurser. Att orientera sig i djungeln av kost- och träningsråd kräver stora mängder tid och engagemang. Att avhålla sig från att äta god mat som finns lätt tillgänglig kan kräva väldigt mycket viljestyrka. Att komma iväg till gymmet kräver tid, viljestyrka och pengar. Att laga nyttig mat kan kräva tid och pengar. Alla dessa resurser är ändliga, och vi har alla olika mycket av dem till övers när vi väl klarat av det mest nödtorftiga i livet (våra förvärvsarbeten eller studier, att ta hand om våra barn o.s.v.). Vad man lägger resurserna på borde vara upp till var och en.
3. Att bli eller vara smal kräver olika stor arbetsinsats från olika personer, vilket gör det ganska ohållbart att ha som grundkrav på en människa. Eller enklare uttryckt: "kan jag så kan du" är inte alls sant. En del kanske varit smala i hela sina liv utan att behöva tänka så mycket på det, medan många tjocka personer har gått på diverse dieter och gått upp och ner i vikt i hela sina liv. Jag skulle även vilja påpeka att beteendemässiga faktorer har betydelse och inte bara kan avfärdas som att man "måste skärpa sig" eller liknande. En del människor gillar broccoli och långdistanslöpning, andra råkar föredra tevespel och lösgodis. Självklart kommer det att bli betydligt svårare för den sistnämnda kategorin att försöka ha nån sorts friskus-livsstil.
4. Var och en har rätt att själv välja sina prioriteringar i livet och bli behandlad med respekt. (Med de vanliga förbehållen om "så länge det inte skadar andra", etc..) Så sluta mobbas. Eller, mobbas om ni nu vill det, men sluta låtsas som att ni gör det med nån sorts ädla föresatser. Erkänn: Ni vill bara känna er överlägsna.

De fula känslorna #3: Uppgivenhet

Det känns som att nästan allt jag skriver här cirklar runt ungefär samma teman. Vad ska jag göra åt alltihopa? Det här livet som är mitt. Som mest har varit ett sorts sittande i spillrorna av ett havererat vuxenblivandeprojekt de senaste tio åren. Det fanns en plan A (vara duktig, gå i skolan, bli klar, skaffa ett jobb) och den misslyckades. Och där står jag fortfarande, mer eller mindre. Medan åren går och den där "luckan i mitt CV" blir längre och längre och längre.
Det känns som att mitt inre står i nån sorts ständig dialog med hela självhjälps-diskursen, som jag upplever är ganska dominerande i dagens samhälle (vilket inte är nån särskilt originell tanke utan snarare en vänster-spaning enligt mall 1A, höhö). Eller kanske är det mitt hopplöst svaga överjag som uttrycker sig i nån sorts Mia Törnblomsk anda. Upp och hoppa, av med offerkoftan. Världen är inte skyldig dig nåt. Alla världens Alice Teodorescu, Blondinbella, Jan Björklund, David Eberhard och Katrin Zytomierska pratar i kör i mitt huvud. Och jag känner att jag måste försvara mig, vad nu det ska vara bra för. Jag har ju objektivt sett misslyckats och det är väl inte så mycket mer med det. Men det där maler i huvudet ganska ofta.
Jag har ju alltid varit ganska anti allt vad självhjälp och inspirationscitat heter. Mycket är det väl på grund av det allmänt flåshurtiga tilltalet. Jag tycker att man måste göra plats för mörkret och det skeva och sköra i livet också, faktiskt. Men det är väl nån sorts försvarsmekanism också, för att jag egentligen mår dåligt över mitt beteende och vet att jag kanske borde skärpa mig. Men oftast känns det som att jag inte kommer nånstans med den biten. (Mamma brukar ibland berätta en anekdot från min barndom där jag blev tillsagd av en förskolepedagog att skärpa mig och förtvivlat utbrast "Men jag har inget skärp!". Ungefär så känns det fortfarande. Jag lider helt enkelt en fruktansvärd brist på skärp.)
Jag antar att uppgivenhet är det mest provocerande som finns, ett sorts hån mot livet, enligt hela självhjälps-filosofin. Att helt enkelt: nej. Jag lägger mig ner och väntar på att självdö i stället. Eller: Jag trivs bra i min comfort zone, tack.
Och självhjälps-hjävlarna har väl rätt. Man borde inte sitta i ett hörn och tycka synd om sig själv. Alltså, jag hatar egentligen det där uttrycket också. Nej! Jag anser inte alls att det är synd om mig! Jag är mycket väl medveten om alla de diverse privilegier jag har i livet. Och tanken på hur fruktansvärt lite jag lyckats göra av dem får mig bara att må ännu sämre. Kan jag få sitta här i ett hörn och tjura utan att det tolkas som nån sorts ställningstagande?
Äej, jag tror inte jag kommer så långt med det här. Säger bara det uppenbara: Alla känslor får finnas och man kan inte vara på topp jämt.

But if I had one wish fulfilled tonight I'd ask for the sun to never rise.