The weirdness

Dagarna flyter på, och jag sysselsätter väl mig (mest med att typ dricka te och ta promenader, känns det som, men i alla fall). Bara nån gång emellanåt trillar jag ner i nåt existentiellt hål och tänker på. Ja. Att man finns. Och är pissgammal och numera alltså bor ... hos mormor? Och har vaskat hela sin ungdom och ... så vidare. Idag kom jag till exempel att tänka på mina chanser att nånsin hitta nån som kanske kan lära sig att tycka om mig och var tvungen att gråta en skvätt. Ja, det är för mycket alltihopa. Men som sagt. För det mesta håller jag mig sysselsatt.
Snart är det sommar och somrarna är ju i och för sig alltid konstiga ändå. Ödsliga, riktningslösa. Runtomkring mig är folk inriktade på att få ut maximal njutning ur sina surt förvärvade lediga stunder, "slappa", sitta i solen. För en gångs skull är det inaktiviteten, det vill säga det jag brukar ägna min tid åt, som är normen och det eftersträvade, men allt känns bara så fel. Där går jag runt i fula kläder (så svårt att klä sig vettigt på sommaren), en evig svettrand i pannan, den migräninducerande solen i ögonen och med nån sorts lågintensiv stum panik inuti.
Asså förlåt för att jag är ett emo, vet egentligen inte om jag borde skriva så mycket om ~känslor~, börjar allt oftare känna att det liksom är olämpligt. Borde nog inte skriva över huvud taget, och borde väl inte ge luft åt känslorna kanske. Men jag tänker att det här åtminstone ett tag till får vara min skräphög där jag kan få ut den här typen av gnäll. Kunde ju skriva privat dagbok men det känns så tråkigt, som att lägga tid på att formulera sig på en papperslapp och sen kasta den i en sjö.
Jag har blivit kontaktad av en gammal bekant på LinkedIn vilket känns så märkligt på många sätt. Tittade på hens kontaktlista. Herregud. Nån av de gamla klasskamraterna är numera Postdoctoral Research Fellow på, låt säga, ett prestigefyllt universitet utomlands. Och här går jag och skrotar, liksom. Utöver alla eventuella jobbiga känslor kring sånt här -- andras karriärer, alltså -- så är det ju rätt fantastiskt. Som en sällsamt lysande parallell värld som nån gång nuddat vid min egen. Minns när jag lånade ut toaletten i mitt studentrum till personen som numera är Postdoctoral Research Fellow under nån nollningsaktivitet som hölls utomhus i närheten, en augustikväll för så många år sen. Alla dessa märkvärdiga (på ett bra sätt, alltså) människor som korsat mina vägar.
Jaha, nu gråter jag igen. Äh, jag orkar inte med mig själv nu. Ryck upp dig ditt dumma gamla skrälle.

Varför jag inte är intresserad av "mode" längre

Tiden går. Nu är det tio år sen som modebloggar blev ett stort fenomen i Sverige och utomlands. (Och tanken på hur fruktansvärt lite som hänt i mitt liv sen dess är väldigt nedslående, men det var inte det jag skulle skriva om idag.) Jag minns att jag blev väldigt uppslukad då och läste många av dem under flera års tid. Jag hade väl börjat köpa mina egna kläder i tonåren efter min viktnedgång och det var ett intresse redan innan, så där som det väl alltid varit för många tjejer, men nu togs det hela till en helt ny nivå via internet. Det blev "okej" att ha kläder som sitt största intresse, dagens outfit-bilder blev ett fenomen. Jag antar att det var en wow-upplevelse att se "vanliga människor" (om än oftast mer eller mindre vackra, smala och unga sådana) göra kreativa grejer med sitt utseende, oftast med vanliga trasor de hittat på H&M eller secondhand, i stället för att bara se proffsstylade modeller i reklamen och modereportagen.
Som jag minns det tog sig mitt klädintresse ungefär samma uttryck som mitt intresse för nagellack gör nu: En sorts malande besatthet, där tanken på nya inköp och hur man ska kombinera ihop sakerna man redan har liksom ligger i bakhuvudet hela tiden. Nagellacksintresset har dock funnits med hela tiden under ungefär samma tidsperiod, men klädintresset har avtagit betydligt.
Jag hade ett tag en blogg där jag ritade av olika modebloggare. Den fick lite uppmärksamhet, men jag lyckades inte göra nåt vettigt av den buzzen eller hålla igång projektet. Jag ägnar mig fortfarande åt rit-hobbyn nån gång emellanåt, och just nu är jag sugen på att satsa lite mer på den. Har nyss startat en tumblr där jag tänkt lägga upp bilder, och jag går igenom min gamla mapp med "modeinspiration" i jakt på bilder jag kan rita av. Och ja... där var en fin kanariegul klänning (som jag med min barbapappa-kropp aldrig skulle kunna ha), där var en kändis i en överdådig aftonklänning översållad med silverpaljetter (stor chans att jag nånsin kommer ha tillfälle att ha på mig en sån), där var ett par spännande skor med hög plexiklack (men jag har gett upp tanken på att nånsin lära mig gå i högklackat. Not worth the trouble. Plus att jag har jättekonstiga fötter som inte passar i skor). Fina saker att titta på, verkligen. Som konstverk. Men hur de skulle kunna vara "inspirerande" förstår jag inte riktigt. Inspirerande till vadå?

Ett gammalt alster (avritad Prada-reklam)

Jag antar att viktuppgången har spelat in en del. De senaste åren har jag varit tillräckligt tjock för att vara mer eller mindre förpassad till plushörnan och där är, som bekant, utbudet betydligt tristare. För några år sen hittade jag fatshion-bloggosfären (alltså modebloggar av tjocka) och tyckte väl att det var lite kul ett tag. Men sen blev jag väl trött på att alla bloggade om samma polyester-paltor från ASOS, ASOS, ASOS, Evans, New Look Inspire och ASOS. Nog för att ASOS har en del fint, är bara inte så intresserad av att beställa kläder från utlandet, det verkar klyddigt. Eller. Det låter mest som en ursäkt. Men av nån anledning så orkar jag bara inte engagera mig. Kanske för att jag minns hur mycket resurser jag la ner på det förr, och jag liksom känner "palla"?
Det känns som att modeintresset (för min del i alla fall) väldigt mycket handlar om att "vara", om att fantisera ihop en identitet? Eller att göra sitt liv till en sorts film? Skapa nån sorts förhöjd tillvaro genom att lägga jättemycket tid och tankekraft på sina outfits. Ett fragment från den gamla svenska modebloggen Hotspot flyter förbi: "när du väljer kläder inför semestern, då ska du tänka att du är Gwyneth Paltrow på solsemester i Italien i Talented Mr. Ripley", eller nåt sånt. Men man är ju inte det. Man är bara nån jävla arbetslös nobody i Linköping som lever i en dagdröm, som inte orkar slita sig från datorskärmen. Diskrepansen där känns så skabbig och deppig på nåt sätt, jag blir beklämd. Jag är väldigt glad över att jag inte har det där intresset längre, faktiskt.
Fast min hjärna hittar ju alltid andra idiotiska "kreativa" saker att lägga energi på. Nagellacksintresset har jag redan nämnt, ritandet likaså. Sen har vi ju att skriva i den här bloggen och min musikhobby. Till och från har jag varit besatt av att färga kläder och textilier. Ett tag tidigare i år tänkte jag jättemycket på att jag skulle börja med Barbie-hobby -- alltså att hålla på och samla på Barbiedockor, ge dem makeovers, göra kläder och möbler etc.. Är väldigt glad över att den fasen verkar ha blåst förbi. Men kanske är det så för mig -- summan av "kreativiteten" är konstant.
Förresten, mini-rant (lite redigerad): Varför är bloggar så trista nu för tiden? Jag använder det ganska kassa och buggiga bloggläsarverktyget Bloglovin', mest för att Google Reader inte finns längre, och ibland kan jag inte låta bli att klicka på de där "featured post"-länkarna de lägger upp till olika livsstilsbloggar. Modebloggarna där är verkligen noll procent relaterbara, noll procent inspirerande. Allt är liksom bara en glossig, ödslig, ogenomtränglig yta överströdd med miljoner bilder på en tjej med modellutseende som poserar med inåtvänd yoga-blick i nån "klassisk" vit herrskjorta och trasiga jeans med utstuderat ful passform, och några kryptiska inspirationscitat insprängda här och där. (Åååh, de där skjortorna "som alla måste ha i sin garderob" -- är jag den enda som bara känner mig som ett jävla kylskåp i dem? Och det eviga trasiga jeans-modet får gärna dö i en eldsvåda, speciellt när det bara är en oinspirerad vågrät reva vid knäet "bara för att".) Jag antar att det är så det blir när det blir big business av det. MEN, en stund innan jag skulle publicera det här inlägg snubblade jag på Nadia Kandils blogg! Så cool och rolig tjej. Fan, nu känner jag att nästan blir lite inspirerad igen. (Fast jag kommer aldrig orka hålla på och köpa kläder och lägga jättemycket tid på outfit-komposition. Min uniform bestående av t-shirt + nån risig gammal kofta + tantig kjol med resårmidja från typ Cellbes + halvknasiga strumpbyxor jag köpt på rea är så inarbetad och bekväm.)

Tuttarna

För ett tag sen var det nån video, gjord av nån amerikansk college-tjej med en vloggkanal, som trendade på YouTube. Den hette nånting med "NN's guide to going braless" och till slut kunde jag inte låta bli att klicka, eftersom jag själv går utan behå för det mesta och väl tycker att det är ett lite intressant ämne. Nu får jag upp en massa förslag på andra likadana klipp med unga rådjursögda amerikanska tjejer som pratar peppigt om sitt val att skippa behån. Här är ännu ett, komplett med den där glättiga pling-plong-ukulele-musiken som är på allting nuförtiden:

Seriöst, börjar bli så trött på den där ukulelemusiken

Ja, det är väl så klart kul att de där unga feministtjejerna finns och håller på i denna ohemula värld. Nåväl, jag tänkte att jag skulle skriva lite om mina tuttar. Det är ju min blogg, vad fan.
Mitt förhållande till min kropp har väl inte alltid varit tipptopp. Jag har aldrig haft riktiga ätstörningar (jo, jag vet att Alla Aspie-Tjejer Har Ätstörningar, antar att det är det slutgiltiga beviset på att jag inte "har" asperger då), fast jag jojobantade mig i princip igenom femton-till-tjugofemårsåldern. Men jag har lagt åtskilliga mängder tid och energi som jag aldrig kommer få tillbaka på att önska att jag såg annorlunda ut.
Min kropp är, vad ska man säga... oregelbunden. Barbapappa-formad. Jag har en stor benstomme, breda axlar och höfter, stor bröstkorg, stort huvud. Fettet lägger sig mest på magen, och lite i två valkar på ryggen och ett par irriterande kuddar på insidan av låren som verkar vara specialdesignade för maximalt skav. Inte ens när jag var s.k. normalviktig under gymnasietiden var jag i närheten av att ha platt mage, jag såg typ ut att vara gravid i femte månaden. Och tuttarna? Tja, de är väl bara marginellt större än vad de flesta män i min viktklass har. Faktum är att jag förmodligen inte skulle ha särskilt svårt att passera som kille med annan frisyr och klädstil (inte för att jag försökt).
Det kändes så viktigt att vara fin när man var ung. Fin och framförallt: NORMAL. Det var det jag önskade mig hetast av allt. Det fanns så många tjejer, så himla himla många, som bara var så där perfekta utan att försöka. De hade pinnsmala vanliga barnkroppar fram till trettonårsåldern, och sen ploppade de där perfekta toppiga A- eller B- eller C-kuporna ut och lite lagom kvinnliga former började bildas. Varför, vaharföhöhöhööör!!! måste just jag se ut som en oformlig säck? Och om jag nu skulle vara tjock, varför kunde jag inte åtminstone vara tjock med lite oomph liksom? Lite T'n'A? (Obs, till eventuella normalsnygga tjejer eller tjocka tjejer med oomph som läser detta, inget illa ment. Ni hade säkert nog med era egna problem.) Det enda puberteten gav mig var saker som krulligt gigantiskt hår, svettiga armhålor och en fjunig mustasch. Och besvikelse.
Varför kändes allt det här så jobbigt? Det var inte primärt en fråga om mina chanser med det motsatta könet. Jag hade ett ganska komplicerat förhållande till det där med killar och min sexualitet och kände mig inte alls säker på att jag egentligen borde ha en pojkvän, det kändes liksom rätt avlägset, även om jag var förälskad i olika oåtkomliga killar hela tiden (det är lite svårt att förklara, kanske nån annan gång om jag orkar). Kanske hade det med social relevans att göra på nåt sätt. Kanske kändes det som att jag inte fanns, att ingen skulle se mig, för att jag såg konstig och anskrämlig ut. Eller såg mig gjorde ju folk, jag var i högsta grad synlig med mitt burriga hår och min kroppshydda och min rödbruna duffelkappa som mamma köpt åt mig på Gudrun Sjödén och min tendens att sitta och sova i olika skrymslen och vrår i skolan p.g.a. kronisk sömnbrist. Men se mig som nån som spelade roll.
Ja, och sen gick jag i Viktväktarna och bantade ner mig lite och började köpa egna kläder och göra ett mer seriöst försök att verka normal, och så började jag i gymnasiet. Men jag var fortfarande oformlig, bara inte lika tjock. Och ganska olycklig, förmodligen. Samma längtan, samma tristess. Och, som jag rörde vid i föregående inlägg, så är det förmodligen inte så jättestor skillnad nu när jag är dubbelt så gammal. Men det känns inte alls så viktigt att se normal ut längre eller att de eller de jeansen ska sitta snyggt på en (det var ingen stretch i jeansen då, fattar ni vilken fulländad figur man måste ha för att kunna få den där rätta tajta passformen? Sån brutal social avskiljare verkligen. Well played, kapitalismen.).
Skolvärlden, och i viss mån universitetstiden om man går en programutbildning på tekniska högskolan som jag gjorde, är en påtvingad social gemenskap där olika hierarkier med nödvändighet uppstår som alla måste förhålla sig till. Hamnar man på en ofördelaktig plats blir konsekvenserna inte nådiga. Nu för jag en undangömd existens mest för mig själv, och de flesta i min ålder är mest intresserade av att skaffa barn och köpa bostadsrätter och göra karriär. Visst blir jag avundsjuk på andras framgång ändå, men jag har betydligt större möjligheter att välja bort info om andras liv. I skolan får man andra människors härliga gemenskap som man inte passar in i nertryckt i halsen hela tiden och det känns som att peppras med konstanta nålstick och det blir ganska utmattande i längden.
Ja, nu kom jag ganska avämnes i den här texten och det blev mest svammel. Hade väl tänkt ta upp andra aspekter av just det där med att ha små bröst och vara tjock som tjej, och kanske min egen guide to going braless. (Men det är inte så komplicerat, ha en oformlig kofta över bara. Och är det för varmt för det så se till att ta en mörkare eller mönstrad t-shirt där inte bröstvårtorna syns så mycket, typ. Och ha inte för höga ambitioner att se put together ut. Dumpy and schlumpy är lättare att lyckas med.)

P.S. Eftersom jag gnällde så mycket över hur töntig och utanför jag var i skolan så kanske jag ska passa på att säga att ingen egentligen var särskilt elak mot mig. Faktum är att en del händer sträcktes ut mot mig och att många var snälla. Det var väl mer min egen brist på social förmåga det kom an på.