fruity gay guy i hipstershorts

Är för trött för att jonglera både mina huvudåtaganden (för tillfället jobbsökning och att försöka komma på vad jag ska göra av resten av mitt liv) och diverse hobbyer. Känns som att det inte blir något gjort, allra minst att skriva här.

I alla fall. En grej flimrade förbi på Instagram igår och idag när jag tog en kvällspromenad började jag tänka på det igen och fick lust att babbla lite. Numera brukar jag inte ha Instagram på telefonen längre, eftersom jag försöker undvika att sitta och doomscrolla i sängen. Ofta känns appen nästan som psykologisk terror, ibland börjar den servera en massa info som gör mig upprörd, och eftersom jag tampas med nedstämdhet och oro till och från känns det bara onödigt att ha den tillgänglig.

Men jag använder ändå IG på datorn för att prokrastinera ibland och igår dök alltså den där grejen upp. Det var nån serie av nån amerikansk konstnär. Personen ifråga utgöt sig om att han, som transman, hemskt gärna ville se ut som en viss typ av "fruity gay guy" och därför ibland klädde sig på ett visst sätt, som den här idealpersonen han ville vara antar jag. Men då blev han bara felkönad (alltså, folk trodde att han var en tjej) eftersom hans kroppsform syntes tydligt. Bilderna visade hur han ville se ut: en lång, smal kille i nån form av hipsteraktig, retro-sportig outfit med korta shorts. Och hur han faktiskt såg ut: En kortare person i liknande outfit med tydligt markerad midja.

Antar att den här typen av content är lite lätt triggande för mig eftersom det påminner mig om hur jag alltid har känt inför min egen kropp. "BYT PLATS MED MIG!!!" vill jag skrika. Eller ja, byt kropp med mig kanske. Jag hade kunnat klippa av mitt lillfinger för en markerad midja, en tunnare kroppsform med smala axlar, mindre mage och ett par riktiga tjejbröst som man ser att det är tjejbröst i stället för de här idiotiska chipstuttarna i kupstorlek AA som jag begåvats med. Alltså, vet att jag gnällt om det förut och jag kan inte riktigt uttrycka i ord hur gärna jag skulle velat ha ett par normala bröst. Finns nog inget jag önskat mig mer i livet, tror jag. (Och nej jag vill inte skaffa implantat, det kommer förmodligen inte bli snyggt på min kropp ändå, leder till hälsoproblem, måste bytas ut vart tionde år, är säkert jätteobekvämt och så vidare. Vill ha ett par riktiga.) Det känns jobbigt att en del har fått allt det där helt gratis men inte vill ha det, på grund av att de jättejättegärna vill vara en "fruity gay guy" i ett par hipstershorts i stället. Alltså, ingen aggression mot personen i fråga. Jag vet precis hur han känner, det jag känner är ju bara en annan version av samma sak. Känslan av att absolut. inte. palla. att man lever i just den här kroppen.

Det om detta.

Har börjat titta jättemycket på nån australiensisk kommunistsnubbe på YouTube, mest för att jag är lite kär i honom men också ja för att han har intressanta perspektiv på världen antar jag. Man kan bli lite trött på mainstream kulturvänster som bara gnäller om samma saker hela tiden. Australiensiska kommunistsnubben gnäller också om vissa saker hela tiden (mest om Israel och att amerikanska leftists är dumma i huvet) men det är i alla fall inte samma saker. Tycker också det är skönt att få höra att ens egna problem egentligen är meningslösa och att man egentligen är absurt privilegierad, lite som att bli frälst från sig själv liksom. Det känns som att nån häller isvatten på ens hyperindividualistiska själ.

Blahna del Passé rider igen

Babblade ju om depression förra gången, men redan då noterade jag att jag inte kände mig så deppig just när jag skrev, och faktum är att jag inte har haft några såna där riktigt djupa humördalar sen dess. Jo, har väl som vanligt känt mig lite låg på eftermiddagarna och kvällarna, när jag trampar runt på min stupid walk för min stupid mental health, och haft de där typiska oroliga stämningarna runt midnatt. Jag börjar bli väldigt van nu, nästan så att jag mentalt himlar med ögonen när de där typiska depp-tankarna kommer. Men har inte upplevt nåt i nivå med de hemska humören jag hade förra månaden. Minns att jag nån dag gick Kungsgatan fram (ja redan det i sig var väl ingen humörhöjare kanske, men pallar inte alltid att traska omkring på Hisingen så åker ibland in till stan) och den där värdelösa gamla "Wear Sunscreen"-låten kom på Spotify och jag blev så jävla arg så jag ville slänga telefonen i gatan. Cherish the beauty and power of your youth, eller vad det är gubben säger, för att sedan själv direkt konstatera att det inte ens är nån mening att försöka få ungdomar att förstå sånt eftersom de lever mitt i det, men trust me, om 20 år kommer du att se tillbaka och blablbalablbalabla. Så vad är poängen ens en gång med att säga det, att få oss medelåldringar att må kasst eller? Det är 20 år senare för mig nu (och dessutom hade jag inte särskilt kul när jag faktiskt var ung) och att hålla mig positiv inför framtiden är liksom ett ständigt jobb, som inte direkt blir lättare av den där gamla dängan. Alltså jag förstår verkligen inte vad intentionen med den låten är, nån sorts gubbig melankoli för melankolins skull liksom. (Har överlag svårt för den där "spoken word över musik"-grejen, om inte själva texten råkar vara bra -- är lite svag för låten Losing Haringey med nån artist som kallar sig The Clientele t.ex.. Men annars tycker jag bara det känns slappt.)

Så jag är kanske inte så värst deprimerad. Mellan varven har jag rentav varit lite glad, men mest är jag spretig, småtrött och ofokuserad. Ibland såpass ofokuserad att jag undrar om jag på riktigt har nåt fel på hjärnan, får konstiga hjärnsläpp ofta. Orkar bara med det nödvändigaste i form av jobb, dagliga promenader, min personliga hygien och att städa hemma. Att ta tag i ytterligare, potentiellt meningsskapade projekt som kanske kunnat ge tillbaka lite livsgnista verkar det inte riktigt finnas energi över till. Nåt självhjälpigt, kanske att få ordning på mina matvanor hade varit trevligt -- är lite trött på att gå upp tre kilo om året och långsamt växa ur hela min garderob, men jaja. Kan tydligen inte planera nånting, jag bara halkar omkring. Det är semester snart och jag är redan nu frustrerad över hur lite jag kommer hinna med. Vill som vanligt sy, och städa hemma. Har olika luktproblem i lägenheten, suck pust stön palla. Vet inte om det är mitt fel eller nåt med huset. I rummet (har bara ett) luktar det ofta lite sunkigt och sötaktigt, som en blandning av gamla proteinpinnar och andedräkt, och i badrummet surt -- tror det är nån rörfog under tvättstället som inte sluter tätt ordentligt men orkar inte ta tag i det. Allt som har med avloppshantering att göra är så jävla vidrigt att jag liksom måste ta sats ordentligt inför det. Plus att min lättare hoarding-problematik har gjort att rätt mycket prylar ackumulerats så vore ju skönt att städa ur några lådor också.

Men ja, har ju inga direkta praktiska problem i livet så man får ju vara glad. Jag känner mig ensam, vad det nu ens betyder för en som levt hela sitt vuxna liv som en enstöring. Reflekterade nyligen att jag håller på att glida ifrån mina föräldrar också nu, ja främst mamma då som ju alltid varit mitt största stöd i livet. När jag bodde i Linköping höll vi kontakt varje vecka, sen sågs vi nästan varje vecka när jag flyttade tillbaka till Gbg, men nu har hon typ flyttat till sommarstugan och vanan att prata i telefon har vi kommit ur. Och jag drar mig för att komma till sommarstugan så ofta, det är väl mysigt, men knöligt att komma dit, övernattning krävs m.fl. m.fl. skäl som jag struntar i att gå in på.
In other news finns det fortfarande bara jättelånga och jättekorta kjolar i alla affärer och nu har det varit så i tio år tror jag. I väntan på den knälånga kjolens återkomst avslutar jag nu denna litania

humören

Hej nu är det plötsligt mitten av april och jag sitter här med mitt glas vin en söndagskväll fast jag inte tänkt festa till det idag. Känns som att det redan har hänt för mycket det här året på nåt sätt, och jag känner mig lite snuvad på våren. Tänkt ett par gånger att det ska bli trevligt med påsk, men sen kommer jag på att den redan varit -- då hade jag redan flängt runt så mycket de föregående två helgerna (födelsedagsfest resp. weekendresa till Polen) att den knappt ens registrerades i minnet.

Jag vet inte om jag, objektivt sett, verkligen har mer aktiviteter i mitt liv nu än för några år sedan, men det känns så. Som att det är lite för mycket spring och för mycket för lella hjärnan att hålla reda på. Tidigare den här veckan var jag i Stockholm på ett event, och på söndag kväll när jag skulle ge mig av lyckades jag i mitt stressade tillstånd slänga nycklarna i stället för kompostpåsen i komposten. Men jag kunde inte göra nåt åt det så jag bara stängde luckan och flängde, i ett fruktansvärt upprört tillstånd, vidare iväg till spårvagnen till centralstationen. Fick byta lås för 2600 kronor när jag kom tillbaka hem. Sen på tåget upp lyckades jag dessutom lägga en flaska vatten i ryggsäcken utan att skruva på korken ordentligt, så allting inklusive min laptop blev nerblött, men datorn klarade sig som tur var i alla fall. I Stockholm kunde jag knappt sova på de tre dagarna så jag mådde ju sådär (plus allt himla "mingel" som är på de där eventen, jag är så värdelös på sånt, får kämpa för att inte trilla tillbaka i alla mina gamla mindervärdeskomplex) och det var nog inte jättemycket av infon på den där konferensen som gick in.

Men ja, nu har jag haft en lugn helg i alla fall och sen kanske en till, men sen måste jag flänga iväg igen till Spanien. Blir utmattad av blotta tanken och ser redan fram emot att komma hem. Sen hoppas jag att det inte blir några resor på ett tag.

Tror att jag är mer uppmärksam på mina humör, sinnesstämningar och måenden nu än när jag var ung. Att jag tänker på dem mer, lite som vädret, observerar dem, försöker förhålla mig neutralt och med nån sorts vetenskaplig nyfikenhet till dem. Jaha, idag känner jag mig nervös och har ångeststämningar av nån anledning. Jaha, idag hade jag noll energi och konstiga kroppssymptom (typ domningar i ansiktet och muskelsvaghet) och ville bara sova hela dagen. Jaha, idag var jag skitdeppig och låg. Jaha, idag var jag plötsligt euforisk? Kanske lite önsketänkande men jag tror att jag har lärt mig att hantera känslor lite bättre. Tänker att jag som ung liksom bara såg mina känslor som fakta. Om jag tänkte "jag är värdelös och ingen kommer nånsin att tycka om mig" så var det så. Nu, när såna tankar kommer, så tänker jag bara "jaha, det är väl nåt med min menstruationscykel eller blodsockret eller nåt". Tyvärr blir man ju inte mindre deppig av det, och en minut senare kommer lik förbannat en likadan sån tanke som man måste försöka neutralisera med nån snusförnuftig reflektion om att det kanske är för att man inte hunnit motionera så mycket på sistone, men man vet att man kommer må bättre till slut i alla fall. Kanske senare ikväll, kanske i morgon bitti, kanske nästa vecka.

Önskar att jag hann/orkade skriva lite mer, vet att det jag producerar här knappast är nåt större bidrag till mänskligheten men ändå skönt för trötthjärnan att få babbla av sig. Men nu ska jag dricka upp mitt örtte och sen ta mig an Projekt Gåochläggasig.

Christmas is often a time of reflection, so let's all think back over the year I've had

Har tagit ledigt hela mellandagarna. Som vanligt när jag tagit ledigt så har jag väl tänkt hålla på med hobby o.s.v. men inte hunnit med särskilt mycket. Läst några sidor i romanen jag försöker stava mig igenom på ryska, för det mesta inte orkat slå upp ord jag inte förstår eftersom det är så knöligt att sitta i sängen med boken och mobilen ilsket lysande i ansiktet, vilket gör att förståelsen av berättelsen blir begränsad. (Det är en översättning av en Terry Pratchett-bok så det är väldigt många action-scener med drakar som flyger hit och dit hela tiden och folk som trillar ner från tak och blir hängande från stuprännor och hej och hå, jag måste slå upp 40 ord per stycke för att fatta nånting av det.) Sytt nånting? Haha skojar du eller :) Varit och sett en film med mamma har jag i alla fall, annars bara rört mig mellan lägenheten och matvarubutiken typ. Idag skulle jag tvättat håret men orkade inte. Men körde en tvätt i alla fall.

Julen var jättefin, faktiskt så att jag medvetet reflekterat över hur fantastiskt lyckligt lottad jag är med min släkt. Ja, lite påfrestande för kroppen med all mat och alkohol men man får ju passa på. Nog om detta.

Annars har väl året präglats väldigt mycket av umgänget med Personerna från Sammanhanget (suck, önskar verkligen jag kunde berätta mera) och allt nojande som detta förorsakar. Plus att jag tyvärr tänker/ältar svinmycket över det här med Att Bli Gammal. Det är väl ofrånkomligt att fastna i de där tankarna ibland, jag kan liksom inte ha hundra procent kontroll över min inre monolog hela tiden (dessutom kan jag inte lyssna på prat i mobilen just nu p.g.a. problem med hörlurarna), men försöker vara lite mer medveten och inte fastna i deppiga tankesnurror.

Antar att åldersnojan och den sociala nojan hänger ihop lite. Jag triggar fortfarande så himla hårt på social bekräftelse. När jag umgås med folk, och ibland kanske får positiv feedback på nånting (att nån skrattar åt nåt jag sagt eller liknande), är det så lätt för mig att trilla tillbaka i att meningen med livet ändå är att vara en Tjej. (Ja förlåt att jag jobbar så mycket med Stora Bokstäver just nu, är trött.) Alltså att vara söt, duktig, trevlig, ha piffiga örhängen, komma med en smart kommentar här eller där, liksom lysa upp rummet på nåt sätt. Men så är man snarare en halvtrött medelålders kvinna som fyller 40 snart och all eventuell kvinnlig charm man har kvar kommer snart att rinna bort. Och det störda är att jag inte ens vet om jag ens har nån kvinnlig charm, eller nånsin haft nån. Jag har knappt nån uppfattning alls om hur killar har reagerat på mig.

Det kommer ideligen ledsamma tankar på hur jag såg ut när jag var ung, hur synd det var att jag inte umgicks mer med folk då, inte flörtade mer med killar. Det känns idiotiskt att jag ska gå och deppa över det, speciellt eftersom jag mycket väl minns att jag kände mig så jävla ful, tråkig och otillräcklig på den tiden. Redan då grämde jag ju mig över att jag borde umgås mer med folk, men jag orkade helt enkelt inte eftersom det bara kändes som att det blev katastrofalt mega-fel hela tiden. Det spelade ju ingen roll då att jag hade strålande ungdomlig hy och vackert hår, när alla andra omkring mig också hade det, PLUS mycket större bröst PLUS snyggare figur i allmänhet PLUS mindre neurotisk läggning och högre social begåvning PLUS att de inte var lata och trötta och sega som jag, och så vidare i all oändlighet. Jag mådde för dåligt, det är sorgligt men det hade nog inte kunnat bli annorlunda utifrån omständigheterna. Ja, det är på nåt sätt som att alla gamla demoner från ungdomen liksom kommer tillbaka fast i lite ny tappning, men jag försöker karate-kicka bort dem så gott jag kan.

Så jag tänker att jag måste fokusera mer på annat framöver, kanske jobbet och lite självhjälpsprojekt, sånt som inte är så socialt inriktat, fast jag tyvärr inte känner nån jättepepp inför några såna projekt just nu. Samtidigt är väl den sociala biten viktig också på nåt sätt. Men får försöka öva på att inte hänga upp mig så mycket på hur jag uppfattas av andra. Tror ändå jag lärt mig en del om mig själv i år.

tankspridd uppdatering

 Ja, jag hade lite fart med bloggandet p.g.a. det där psykbrytet i våras men nu har jag kommit av mig igen. Idag är första dagen på sista semesterveckan. Sen ska man tillbaka till sitt oklara jobb, suck. Ska ha en paus från att dricka alkohol hemma nu igen, under augusti, sådär som jag hade i april. Och sen, när augusti är slut, försöka ha lite begränsningar kring det. (Idén är väl typ: Om jag vaknar på lördag, inte har druckit den veckan, och fortfarande inte är bjuden nånstans -- då kan jag ta ett par glas på lördagkvällen.) I morgon ska jag gå och se Barbiefilmen med mamma och min syster och sen äta middag, så då kanske jag kommer att dricka men i helgen blir det gissningsvis inget om jag inte blir bjuden nånstans.

Är överlag lite sugen på mer regler och disciplin och ordning och självhjälpighet, men har lite svårt att komma nånstans med det. Skulle vilja städa bort en massa skräp ur lägenheten t.ex. (skäms för hur det ser ut här), men liksom... det går inte? Inte för att jag gör nåt vettigt med min tid egentligen, men jag antar att den exekutiva förmågan inte räcker till, på nåt sätt. Jag har för många projekt, för många hobbies, som tar upp plats i huvudet. Jag har i alla fall hunnit sy lite grann. Har fixat till tre kjolar och ett fjärde kjol-projekt hänger på garderobsdörren bredvid mig -- en gröngrå i utility-/cargo-stil som ska kortas och få lite nya fickor.

Jag känner mig ibland som ett skräckexempel på vad såna där värdekonservativa typer, som tycker att kvinnor borde föda mer barn, tror händer med barnlösa medelålders kvinnor. Helt utmattad av allt självförverkligande och livsnjuts-stress, håller på med en massa tossiga projekt (nu har jag börjat plugga polska också), slåss mot existentiell ångest och åldersnoja. Inte för att jag skulle göra mig bättre som mor. Men jag känner mig bara så trött ibland. Men sen blir jag glad igen nästa idag. Och ledsen igen nästa dag. Och så vidare och så vidare. Det är väl det som är livet, liksom. ja nu orkar jag inte mer, ses hej.

Ett pastellfärgat ludd skönjes i hårbotten. Efter några veckor har hela hatten vuxit ut.

Ja då var den första alkoholfria veckan till ända då, hade inga sociala tillfällen så det blev en helt vit vecka (i enlighet vad jag hade bestämt mig för). Lite otippat har jag mått sämre än vanligt. Hade några ovanligt aktivitetsfyllda och sociala dagar från fredag veckan innan (min födelsedag) fram till onsdag så kanske fick jag nån stressreaktion, vet inte. Först mådde jag lite småkonstigt med envis huvudvärk, värre muskelspänningar än vanligt i käke/hals/nacke/axlar/bröst, känsla av svaghet i kroppen, domningar i ansiktet med mera i ett par dagar. Sen försvann det men jag fick ont i magen i stället. (Båda de grejerna är saker som har kommit och gått de senaste åren.) Hann inte med så mycket i helgen, hade ju hoppats på lite hobbyutövande men orkade inte. Men ja, fick fixat både manikyr och pedikyr igår kväll i alla fall så det var ju bra.

Hur känns det att vara 39 då haha. Inte så jättekul antar jag. Jag tänker ganska mycket på åldrande och sånt, de närmaste tio åren ska man ju bli gammal på riktigt, gå igenom klimakteriet, börja se ut som en tant och allt det där. Och att gå igenom den processen som ensamstående gammal övervintrad oskuld är liksom... ja. Har mycket tankar kring det, ibland känns det som nånting jag skulle vilja ventilera här men kanske det vore olämpligt. Mycket av det känns antingen för mörkt eller för privat eller både och.

Ibland tänker jag att jag bara borde tänka så lite på det här, och andra grejer som jag har en tendens att gå omkring och älta, så lite som möjligt i stället och bara begrava mig i annan info och aktiviteter, men tyvärr har jag inte möjlighet att undvika min inre monolog hela tiden. Jag pallar till exempel inte att lyssna på podcasts hela tiden. Det är rent fysiskt för obekvämt att ha hörlurar på sig nonstop och vore det inte för det så skulle jag ändå inte orka ha ljud i öronen hela tiden, blir så trött i huvudet. Kanske borde jag göra som jag gjorde under det småkämpiga året 2016 när jag började tänka på primtalsuppdelning så fort tankarna började kännas för jobbiga. (Alltså, jag började på 1 och räknade gradvis uppåt och primtalsfaktoriserade varje tal. Tror jag var uppe nånstans över 1500 till slut, sen kom alltihopa av sig.)

Har p.g.a. orsaker hamnat i ett sorts socialt sammanhang under det senaste året, d.v.s. det finns några människor som jag umgåtts med ibland (som jag alltså varken är släkt med eller jobbar med). Detta är väl på det stora hela positivt. Jag är tacksam för att ha lärt känna de fina personerna och jag tror att jag mår bättre av att få lite social stimulans och träning i umgänge, men det gör att det är surrigare i huvudet än vanligt också. Eftersom jag blir så nervös och funderar så mycket över vad andra tycker och tänker om mig o.s.v.. Så det är ytterligare en sak som jag tänker mer på än jag egentligen skulle vilja.

nytt år

 Idag är det nyårsdagen och jag har varit på ganska dåligt humör trots att jag inte är särskilt bakfull. Var med mamma och pappa hos några andra släktingar på middag igår och blev hemskjutsad till halvelvatiden. Vid tolvslaget stod jag och tittade på fyrverkerierna från min balkong och kände mig bara ledsen och lite dramatisk av nån anledning. Samma känsla har hängt kvar idag. Jag tog en hyfsat lång promenad -- gud, vad tråkigt Hisingen har känts på sistone -- och var fortfarande på ganska dåligt humör när jag kom hem. Men nu har det släppt.

Funderat på om jag ska ha nåt nyårslöfte men inte kommit på nåt som känts bra. De senaste åren verkar jag ha utvecklat en sorts inlärd reaktion som kommer varenda gång jag kommer på en idé till ett nytt projekt eller nånting jag skulle vilja göra: "Nej, det där kommer jag aldrig hinna, det blir aldrig av, om jag försöker påbörja ett sånt projekt så blir det bara en besvikelse." Kanske är det ett tecken på bättre självkännedom. I alla fall, här är några önsketänkanden om saker jag skulle vilja komma till skott med.

- Få ordning på min sömn. Har vi hört den förut? Det har blivit bättre sen tiden i Linköping, men det är fortfarande inte bra. Det vore bra om man kunde få lite mer konsekventa vanor kring sänggåendet. Det bästa vore om jag bara kunde se till att få undan tandborstning etc. så fort jag kom hem varje kväll och sen bara fokusera på att varva ner liksom. I stället för att bara stå och glo på mig själv i spegeln i två timmar och ha en oro i kroppen, eller sitta och apatiskt skrolla i min youtube-feed utan att ens klicka på nån video, eller vad jag nu gör på kvällarna?

- Viktnedgång -- ja inget jätteintressant eller nytt där heller. Har gått upp 10-15 kg sen min historiska bottennotering från årsskiftet 18/19. Har väl nån sorts skiss till en strategi. Det handlar i stort sett om att sluta köpa hem alkohol och alla sorters mat som känns festlig på nåt sätt, och spara alla onödiga kalorier till sociala tillfällen. Eller åtminstone begränsa fredagsmysandet etc. lite mer, bestämma i förväg vad jag ska äta/dricka o.s.v..

- Har skaffat gymkort också nu igen, men inte så mycket för att gå ner i vikt (tror diet är mycket mer effektivt där) utan mer för att vara lite gladare och slippa ha ont i nacken o.s.v.. Men vill inte stressa sönder för att pussla in gymbesök i vardagen, har jag en stressig vecka får jag skita i det.

- Ha det finare hemma. Sen jag flyttade till den här lägenheten har jag inte varit så nöjd med hur det ser ut här, har för mycket skräp överallt så det är svårt att hålla prydligt och då blir jag inte motiverad att fixa med ~inredning~. MEN tycker faktiskt att jag har börjat göra framsteg med att rensa undan onödiga prylar och lyckas hålla ytorna lite friare, vilket känns positivt. 

- Ta tag i min karriär... äh skoja orkar inte tänka på det :(

- Sluta vara ett vandrande, dagdrömmande sorgligt trassel av neuroser och oartikulerad längtan efter nåt odefinierat som förmodligen inte finns, och bli en vuxen ansvarsfull människa som lever i nuet i stället :)

- Har några kjolar som jag vill lägga upp och div andra idéer till sömnadsprojekt

- Etc etc

Ja nu ska jag försöka gå och lägga mig.

INLÄGG

Är sjuk, så är därför jag tycker mig ha tid att skriva. Hade nojat så jävla mycket över ett projekt på jobbet att jag liksom hade varit helt spänd i flera dagar och till och från haft lätt panik (tänk "sitta och vagga på sängkanten med tom blick"). Fick dessutom inte vila så mycket förra helgen. Så i torsdags eftermiddag, när vi äntligen fått iväg rapport-eländet, gick jag och la mig med en jobbig huvudvärk och enorm trötthet som jag trodde var en stressreaktion. Lyckades bara sova några korta stunder fast jag låg i sängen hela kvällen, kunde inte andas, det var omöjligt att slappna av i kroppen. Insåg sen att andningsproblemen mest berodde på nästäppa och nu har det hela utvecklats till en ganska ordinär förkylning. Mamma har snällt nog kommit hit med lite mat och några tulpaner fick jag också.

Det känns som att varenda gång jag pallar att skriva här så är det nånting om min "stress" och alla tankar kring hur lite självförverkligande man hinner och sådär. Under den här småjobbiga veckan har jag formulerat trotsiga tankar i stil med att: "Det känns som om nån har tagit min hjärna och låst in den i ett skåp. Jag får inte använda den själv, jag har intecknat min kreativitet för all framtid. Känner mig alienerad från min kreativitet och tankeförmåga. Varför får jag aldrig uppleva flow? Jag är faktiskt duktig på en del saker och när jag håller på med dem så upplever jag känslor av mening. Men jag får ju aldrig tillräckligt med tid. Ska det vara så här i resten av livet nu? Fan vad deppigt i så fall. Pension lär jag ju aldrig få och om jag får det kommer det inte vara så mycket kvar av mina förmågor vid det laget" O.s.v. o.s.v. Ja det vanliga gnället typ.

Men, jag vet inte. Jag har nog ganska orimliga krav på livet. Försöker vara lite mer strukturerad och spalta upp i några excel-dokument vad det är för fritidsprojekt jag egentligen vill hinna med, och det är ju mer än jag ens skulle hinna om jag inte behövde jobba. Har ett speciellt dokument för alla tilltänkta sömnadsprojekt, och nu planerade jag upp ett av dem med tidsåtgång och allt. Det är en svart enkel kjol i tunn bomull som jag impulsköpte på Lindex rea, med en fin detalj i form av en vågig kant i broderie anglaise nertill. Jag vill korta ner den från fotsid till knälång och göra om midjan så den passar mig lite bättre. Den skattade tidsåtgången är över 10 timmar. Och då har jag femtielva andra projekt, inklusive en grej jag lovade att sy till min syster, och jag vill sy ett nytt överkast till min säng, och det ska helst vara klart innan mars nån gång för då vill jag bjuda in familjen till min lägenhet... Det är väl ingen mänsklig rättighet att få sy ett överkast antar jag, dessutom tycker jag det känns mer jobbigt än kul med sömnad just nu när jag tänker på det. Kids börja aldrig sy, det är bara en evig besvikelse.

Apropå "jag vet inte" så läser jag Europa nu. Ja den är deppig men faktiskt ganska underbar tycker jag hittills. Nu får vi se hur resten av kvällen utvecklar sig, ska väl äta nån sorts middag och sen gå och lägga mig igen kanske. Gick upp klockan ett och har redan tagit en vilostund på sängen, fick ett flimmerskotom mitt i en Duolingo-vända och bestämde mig för att bara vila igenom det. Är väldigt skönt att bara strunta i stegräknaren (dessutom pissväder ute så verkligen skönt att slippa).

När tappade identitetsprojektet sin glans

Har känt av en viss anhedoni det senaste året tror jag. Mycket känns liksom lite... whatever. Jag är nästan aldrig på humör för att lyssna på musik, kläder och shopping av olika slag känner jag sällan entusiasm inför, min sexualdrift är nästan heldöd, eller ja, i alla fall på ett... mentalt plan liksom? Orkar inte tänka på snubbar längre, känner mig bara alienerad från den fragmenterade tillkrånglade röra som ska föreställa min sexualitet. Jag har fortfarande en viss längtan efter att hålla på med sömnad och andra kreativa hobbies, men jag hinner ju aldrig. Suck. Saker som fortfarande är kul: Dricka öl. Häpp. Men kan inte dricka så mycket p.g.a. har sämst alkoholtolerans och vill inte bli tjock o.s.v.. Speciellt nu när jag inte tränar längre.

Det känns som att mycket av det jag funnit glädje i har varit kopplat till projektet att bygga sin egen sociala identitet. Fantasin om den coola personen man skulle kunna vara. Nu har jag ju aldrig haft så mycket till socialt liv och aldrig ens kommit i närheten av att bli den coola personen men själva fantasin har varit väldigt meningsskapande för mig, som jag säkert tjötat en massa om tidigare. Kanske har verkligheten hunnit ikapp mig i så måtto att jag verkligen börjar inse att det aldrig kommer att hända. Har väl glidit in i det synsättet på mig själv att jag kanske ändå är lite halv-aspig trots allt och att jag inte har rätt förutsättningar för att bli cool/ha kompisar. (Min instinkt när jag blir tvungen att prata eller umgås med folk i verkligheten är trots allt bara att springa därifrån så fort jag kan.) Sen är jag ju närmare 40 än 30 nu och tiden för att vara populär är liksom förbi. Alla i min ålder bara sitter hemma i sina villor med sina barn nu. Vilket jag också tjötat om.

Är väl delvis därför jag inte orkar skriva här längre också. Bloggen har varit ett försök att utveckla min egen subjektivitet, men nu för tiden när jag läser mina gamla texter tänker jag bara "äh vem bryr sig din gamla sopa". Har alltid varit så fascinerad av människor som har en stark subjektivitet, som vet vad de tycker om saker och ting, har en välutvecklad förståelse av världen och så vidare. Har velat vara så själv. Men jag kommer nog aldrig att bli en sån som kan ta stora tag på världen, se sammanhang och vad som är viktigt. Jag ser mig själv som en långsam ineffektiv tänkare och har dessutom fladdrig moralisk kompass, och nu för tiden känns hela världen som en enda stor kognitiv dissonans. Alltså. Jag vet att det är slappt att försöka dumpa hela projektet att förstå världen och bilda sig uppfattningar och åsikter, det är väl det som gör en till människa kanske. Man måste väl i alla fall försöka. Men jag kommer nog aldrig att bli bra på det.

Det är hur som helst befriande på ett sätt att släppa taget om identitetsbyggandet men det har väl också lämnat något av en tomhet efter sig. Vad ska jag fantisera om nu? Nästa öl kanske höhö. Nästa sömnadsprojekt. Det hade ju varit praktiskt om man kunde leva för sitt jobb, sin professionella identitet men än så länge har jag inte lyckats med det. Får la jobba vidare på det. Kommer inte på nån käck slutkläm, hejdå

stress tar kål på hela samhällen

Saknar att skriva här ibland. Kanske skulle det hjälpa mig att känna mig lite mer "samlad". Ha en sammanhållen berättelse om mig själv och mitt liv. De senaste åren har varit så stressiga att jag inte har några resurser över till det, att formulera egna tankar kring saker och ting. Det känns nästan som att världen bara passerar rakt igenom mig utan att jag hinner bilda mig uppfattningar eller åsikter om nånting. Men för det mesta mår jag väl helt okej. Vissa dagar går jag visserligen runt och oroar mig ganska mycket, mest över de vanliga sakerna (alltså mitt ärftliga håravfall eller olika hälso-nojor). Och jag är förstoppad hela tiden, så fort jag har pyttelite för mycket att göra är det som att magen bara stänger ner verksamheten direkt. Jag jobbar bara 75% och har ingen egen familj och inget socialt liv och inga andra åtaganden heller, men har väl ovanligt låg stresströskel antar jag. Kanske går det att klara av livet bättre med mer planering på nåt sätt.

Men det är så mycket annat utöver att skriva som jag vill göra som jag inte hinner. Framför allt är det väl som vanligt olika pysselgrejer. Sen jag fick symaskinen har jag väl hunnit med en handfull olika sömnadsprojekt men jag har idéer till minst 20 projekt till. Alltså, det känns som ett sånt i-landsproblem verkligen, det här med att vara frustrerad över att inte hinna med "hobbyer". Varför vill jag alltid så fåniga saker? Jag skulle också gärna vilja bli lite mer brainy, kanske läsa en jäddra bok nån gång. Orkar ju oftast inte ta del av något mer intellektuellt utvecklande än typ en ASMR-video vilket gör att jag känner mig väldigt okultiverad för det mesta. Och sen finns det så klart jättemånga saker jag skulle kunna lära mig för att bli bättre på mitt jobb. Och så vidare och så vidare.

Känner mig ovanligt slut just nu eftersom jag precis kommit hem från en konferens i Stockholm med företaget. Så har umgåtts non-stop med en massa manliga ingenjörer och känt mig korkad och ointressant  och haft obekväma kläder på mig i två dygn och ätit för mycket och promenerat för lite och druckit hundra alkohol på kvällarna. Och veckan dessförinnan var jag också bjuden på restaurang två gånger med familj och släkt. Och vädret har varit sådär varmt och jobbigt. Idag var det meningen att jag skulle äta middag hos föräldrarna men jag ställde in p.g.a. halsont vilket jag typ var jätteledsen över för en stund sen? JAJA nu orkar jag faktiskt inte gnälla mer längre. Hoppas den här veckan blir lite mindre hektisk. hej

rådande situation

Ja jag har väl inte så mycket intressant att säga om det, klart allt känns skumt och det är svårt att hålla humöret uppe ibland men för egen del så blandas nog känslorna kring detta med missmod över saker som jag skulle varit missmodig över ändå. Meningen med livet, svårigheter att hinna med saker och ting, oro kring om jag är tillräckligt duktig på jobbet och så vidare. Plus några hälsoproblem som jag kanske egentligen borde söka hjälp för men har alltid tyckt att det känns så jobbigt att ta sig den typen av utrymme hos vården, känner mig som en osexig skitjobbig hypokondriker och nu är det väl sämre läge än vanligt också. (Mitt högra öga har ballat ur, det ligger som en "skugga" i nedre/vänstra delen av synfältet som om jag blivit bländad liksom och har varit så i flera veckor, och det gör lite ont också) Jag vet inte hur illa till jag egentligen sitter när det gäller risk för att förlora jobbet framöver, konsultverksamhet mot offentlig sektor är kanske inte världens mest konjunkturkänsliga område men jag är väl den mest umbärliga på företaget och myndigheterna kanske kommer att hålla i pengarna framöver. Har precis köpt bostadsrätt också och är inte a-kasseberättigad. Men det känns onödigt att spekulera om framtiden, ingen verkar ju veta nånting liksom.
Fyllde år, det var precis när alltihopa hade börjat veva igång. Först fyllde pappa år helgen innan och hade ett "inställt" kalas där en hel del släkt och vänner dök upp ändå. Det var trevligt. Sen skulle vi gå på restaurang men de hade stängt så då kom min fina familj hem till mig och lagade mat åt mig i stället. Pappa hade tagit med en av alla flaskor bubbel som skulle varit till hans kalas och vi fick spaghetti och köttfärssås med prinsesstårta till efterrätt. Jag fick en ny cykel, typ min femte Biltema-cykel (fick jättemånga stulna under tiden i Linköping). Ja det var jättemysigt verkligen. Nu måste jag gå och ta hand om tvätten, hej

trött life update

Hej, här sitter jag och dricker en äcklig öl. Ha, här skulle man trösta sig med öl efter en dålig dag och så var den inte god. Det är Poppels Julporter, FYI. Antar att jag inte gillar porter särskilt mycket så är väl inte rätt person att döma egentligen, dricker det bara för att det känns lite mysigt nu på hösten och vintern. Men den smakar typ... soja?
Har egentligen inte haft en jättedålig dag. Anledningen till att jag var på dåligt humör var att det var "glöggmingel" på jobbet och jag kände mig frustrerad som vanligt under och efter alla typer av mingliga situationer för att jag upplever att jag inte pratar tillräckligt mycket, eller kanske säger fel saker om jag nu vågar säga nåt och så vidare. Sitter på kontorshotell med mina två kollegor (varav den ena är min mor) men ingen av dem var där idag så jag var den enda från företaget. Hamnade bredvid två killar som satt och pratade och ja, fick väl in tre repliker under loppet av nästan en timme. Jag kom på ett par saker som hade kunnat vara relevanta för konversationen men pallade inte ta sats och berätta dem (ibland måste man ju nästan avbryta folk också och det känns ju lite jobbigt).
Tänker på det där ibland, hur svårigheterna jag har med att prata med folk kanske har påverkat min självbild och hur dåligt jag måste ha mått när varenda dag efter skolan kändes såhär och. Ja en dag kanske jag orkar skriva nåt lite mer analytiskt om det men inte just nu. Men jag borde verkligen göra nåt åt det där. Man kan kanske inte göra nåt åt att man är halvautistisk eller vad det nu är jag lider av men det borde väl gå att träna upp mingelförmågan i nån utsträckning ändå.
Har hänt en del sen senast så klart, mormors hus har blivit sålt och jag bor nu i andra hand i en fin lägenhet efter att min syster förmedlade en kontakt till mig. Får ha kvar den till nästa sommar. Jag får ut en del pengar på arvet så kanske jag kan hitta en bostadsrätt i Biskopsgården eller nåt. Ja, det är verkligen bara att tacka och ta emot. Som med allt annat i mitt absurt privilegierade liv. Nu ska jag gå och fixa lunchlåda till i morgon (blir ICAs vegobullar, de är inte så värst goda men jag måste bli av med de sista i paketet). hej

life update

Hej hej. Jag har fått ett jobb nu till slut så mitt liv ser lite annorlunda ut sen jag senast skrev. Det var mamma som fixade in mig på företaget där hon jobbar, så ja. Man får vara tacksam. Deltid (mest för att det inte ska bli en alltför stor omställning för mig på samma gång) och inte helt okvalificerat men inte heller helt relaterat till det jag pluggat. Hittills har jag mest suttit och bråkat med Exceldokument och försökt googla fram källor till ett forskningsprojekt. Känns verkligen skönt att slippa gå runt och låtsas vara programmerare på diverse jobbintervjuer, det är ett som är säkert.
  Jag sitter på förmiddagarna på kontoret och på eftermiddagarna går jag mest runt i stan, har skaffat månadskort så kan åka vart som helst. Idag tog jag färjan över och vandrade runt i Majorna ett tag. Har typ aldrig varit där, är född och uppvuxen här men kan verkligen stan jättedåligt utom de små fragment där jag rört mig mycket tidigare. Det känns som utomlands ute, luften är ljummen och smoggig (tydligen en vind från Afrika som burit med sig partiklar, enligt nyheterna). Ska bli 26 grader i morgon och det är inte ens maj än. Hjälp.
  Är lite mentalt utspridd liksom, det tänks inte så många sammanhängande tankar i den här huvudknoppen. Eller om det eventuellt gör det så glömmer jag bort dem direkt. Jag är fortfarande besatt av min stegräknare och min kassa hårkvalitet (vilket jag varit under hela mitt vuxna liv tror jag, har nojat över att mitt hår håller på att bli tunnare sen jag var 22 eller nåt). Varenda gång jag står i duschen och drar ut tofs efter tofs av eländiga hårstrån eller ser nån med tjockt eller tunt hår på stan går jag igenom samma gamla tankesnurra. Borde jag försöka tjata till mig p-piller, vill men pallar inte belasta primärvården med min fåfänga, vårdcentralen här verkar vara helt omöjlig att få kontakt med ens om man har riktiga hälsoproblem, hur ska jag ens motivera att jag ska ha pillren, jag har inte ens så farliga pcos-besvär, okej lite skäggväxt men det kommer förmodligen inte ens hjälpa mot det, men de verkar ju å andra sidan dela ut p-piller till höger och vänster, jag kan ju låtsas att jag ska ha dem som preventivmedel, mitt sexliv eller brist därpå är väl inte deras ensak, men tänk om jag blir tjock eller deprimerad eller får svårare att bygga muskler, spelar det ens nån roll om jag blir ful, nej egentligen inte men jag kommer väl aldrig bli av med den där meningsskapande fantasin om att nån kanske kan bli kär i mig nån dag, fan vad gammal jag håller på att bli, jag kommer på riktigt att dö ensam, och så vidare och så vidare. Ja, jag har ju gaggat om det där förut.
  Nu har nog min pedikyr torkat hyfsat och klockan är nästan elva så jag ska ta tag i Projekt Läggdags. Kommer ev. ett längre inlägg framöver. Hej

home of the old unprofessional

Ja, det här jobbsökeriet är ju lite dränerande ibland. Var på arbetsintervju idag. Kul för all del att man lyckats väcka deras intresse men jag känner mig som en fejk verkligen. Att jag med min blygsamma erfarenhet ska gå runt och låtsas vara programmerare känns övermaga på nåt sätt. Fick avslag direkt med motiveringen att jag verkade för nervös i en intervjusituation för att jobba som konsult eftersom man måste sitta i intervjuer och andra möten ofta. Det var förmodligen en rimlig bedömning. Usch, vet inte vad för idiotiska svar jag kom med.
Vet inte vad jag har att komma med egentligen. Kombinationen lågenergisk, socialt tafatt och på sin höjd halvsmart känns ju svår att jobba med och mitt CV är mer lucka än meriter. Känner mig på ett sätt som en modig liten gris som ändå orkar hålla på och söka men det räcker ju inte att bara ha en positiv attityd liksom. Och även om jag nu skulle råka lyckas lura mig till ett jobb, skulle jag ens klara av det? Alla jobb som annonseras ut i den här branschen verkar så... karriäriga. Som att man måste vara en övermänniska, en högpresterartyp med fast handslag som typ njuter av att mingla. (Tänker att det väl ändå måste finnas en del yrkesverksamma programmerare som inte stämmer in på den profilen, men de är nog å andra sidan betydligt duktigare än vad jag är.)
Killen på Arbetsförmedlingen tror på mig i alla fall. Haha. Ja jag får väl fortsätta, vad ska jag annars göra.

refuserade inläggsidéer

Hej hej, här sitter jag och är bakis i sommarhettan (känns mer som juli än maj). Skriver inte så mycket här längre. Jag har väl inget viktigt att säga, men det har jag aldrig direkt haft. Men under 2016 som var ett lite småjobbigt år för mig så hade jag kanske saker att ventilera. Plus att jag åt metylfenidat då som jag blev lite tjackbabblig av. (Nu har jag inte recept på det längre och kommer förmodligen inte att ha det framöver.) Ibland får jag nån idé om nåt jag vill dryfta här men orkar inte. Eller så skriver jag en halv mening, får en känsla av "... näeh" och lägger ner. Här är några exempel:
- Att jag har bestämt mig för att sluta använda emojis för att jag alltid får komplex för att jag använder dem fel och typ känner mig gammal och ute och socialt efterbliven?
- Det här med solkräm, har ju tidigare ondgjort mig över hur skönhetsgurus tjatar om det och hur det spär på åldersnoja och hur svårt det är att hitta vettiga ej svindyra varianter som går att ha i ansiktet utan att känna sig som en vandrande majonnäsfläck. Nu har jag gjort ett ryck och börjat använda SPF seriöst i alla fall. Alternerar mellan den bruna "face mousse" SPF 30 från EVY och en ansiktskräm från Clinique med SPF 20. Hittills verkar ju flott, glansighet och en allmän känsla av att gå runt med ett lager smuts i ansiktet vara nån sorts tema, men det ska väl vara så. Man får ha puder ovanpå för att matta ner och eventuellt ha lite smink på ögonen så det känns mer som en sminkning liksom? Då blir det ju lite festligare känsla i alla fall.
- Att detta är en konstig tid att leva i med högkonjunktur och miljöhot etc.. Alltså det här med att leva nästan ett lyxliv och kunna köpa en massa onödiga prylar etc., samtidigt som man vet att hela jorden är på väg att klappa ihop och att de två sakerna hänger ihop. Nånting med att det är en sån märklig diskrepans mellan de känslorna liksom, äh jag vet inte. Och just det här med att känna en viss pepp inför livet just nu, men inte ha nån framtidstro? Och hur konstigt det är att folk leker så mycket, varför tycker vi att vi har tid med det egentligen när vi står inför en massa politiska utmaningar etc.. Alltså att det känns som en tramsig tid och att folk håller på orimligt mycket med olika hobbies, men det kanske bara är jag som får den uppfattningen p.g.a. min egen tramsiga filterbubbla. Ja, jag skäms alltid mer än vanligt för mina texter när de på nåt sätt tangerar politik så det är nog i vilket fall bäst att jag låter bli.
- Att jag stör mig som fan på folk som kommer med spaningen att "svenskar överskattar sina engelskakunskaper"
- Skulle göra en sån där lista på mina favoritsaker. Men det skulle bara vara extremt basic grejer typ caffe latte, nagellack, öl och *doften av sommarregn* tror jag :P
- Nåt om mina medievanor och hur de förändrats de senaste åren. Att jag slutat lyssna på podcasts och börjat läsa böcker lite grann. Hur det eventuellt reflekterar min personliga utveckling. Mm, superspännande.
Men om inte skrivlusten skulle bli starkare framöver så får väl världen klara sig utan mina funderingar. Jag kan ibland tycka att skrivandet har ett värde ur självförbättringsperspektiv. Att öva på att ha en egen subjektivitet och liksom manifestera sig själv, utveckla sina tankar och så vidare. Men hobbies som slukar tid och energi är å andra sidan det sista jag behöver så kanske borde jag sluta.

dagens elaka tanke

Alltså den där "Västerbron" måste vara för stockholmska indie-band vad bohuslänska klipplandskap är för akvarellmålare typ?

öurgh

Firar årets första dag med att vara bakfullare än nånsin och dessutom ha värsta dagen på min menstruation. Vaknade sju på morgonen i föräldrahemmet och tillbringade några timmar med att kämpa mot illamåendet på toan och i sängen (kräktes aldrig dock), sen lyckades jag glida in i en lätt sömn med täcket som en skön varm kokong runt min mensvärkiga kropp. Kom upp nån gång vid ett-två och har känt mig helt skör och skakig hela dagen.
Lyckades tvinga mig ut på en promenad i duggregnet när jag kommit hem igen, och det kändes riktigt bra. Gick längs med ån genom det småindustriella området där, vägen är inte upplyst så det var väldigt mörkt. Tänkte att jag inte har nåt emot den här årstiden alls egentligen. I alla fall när väglaget är bra. Gick runt ett tag inne på ett folktomt Willys, köpte en sån där 10-kronors Margherita-fryspizza, som uppiffad med lite rödlök och burkchampinjoner fick bli middag.
Det är väldigt skönt att julen är över, har känts ganska slitigt och stressigt på sätt och vis även om det så klart varit trevligt. Känns så fel att plötsligt vräka i sig mat när man vant sig vid en annan typ av kosthållning, och alkohol blir det uppenbarligen lätt för mycket av också. Har inte lyckats jobba så många timmar som jag borde heller. Och nu borde jag ta tag i en massa grejer men är inte särskilt peppad på det heller. Kanske kommer energin i morgon.

Suck

Idag när jag kom hem efter min shoppingrunda hade jag fått en avi på ett rekbrev från Linköpings universitet. Eftersom jag väntat hela hösten på nyheter gällande min examensansökan så sprang jag förstås ut igen för att hämta reket. Men Willys kunde inte lämna ut det eftersom det stod fel namn på avin (Emma i stället för Ebba, klassiker). Jag skulle komma tillbaka i morgon mellan nio och tre eftersom Posten hade öppet då så de kunde ringa dit och fråga. Oklart vad Posten ska bidra med i sammanhanget. De kanske måste ringa till universitetet och fråga i stället, så då får jag väl vänta i en vecka till. Ngghggghhhhhh jag vill inte väntaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!! :( :( :( Vet inte ens om det är examensbeviset liksom, kan ju lika gärna vara ett högtidligt avslag på ansökan p.g.a. den där teknikaliteten med överlappande kurser eller vad det var. Jaja, ska försöka dränka mina sorger så gott jag kan nu.
Uppdatering: Posten kunde inte göra nåt, jag får höra av mig till universitetet i stället. Antar att det är lika bra ifall de hade skrivit fel namn på själva det eventuella examensbeviset också. Avreagerade mig på F och han sa att de gjort samma fel med hans examen också. Alltså varför måste de ens skriva av mitt namn manuellt, det finns väl redan i en massa databaser överallt? Så mycket som är oklart med det här. Men är inte lika frustrerad längre, det får väl ta den tid det tar. Var så koffein-stirrig igår bara, och sen blev jag så uppspelt över det där brevet att det kändes som värsta besvikelsen när jag inte kunde hämta ut det. 

we will not listen to dreams

Nu ska jag berätta om en dröm jag hade i morse, bara för att jag kan. Kommer inte ihåg början så bra men det var nånting med ett kalas och det bjöds på hallonkaka. Den var god men jag nojade väl lite över kalorierna antar jag. Sen gick jag runt på stan mitt i natten. Var inne på ett kafé ett kort tag också tror jag och det satt några gamla bekanta där men jag tänkte att jag behöver väl inte träffa dem så jag gick ut. Sen tittade jag på min mobil och skärmen var helt jättesprucken och jag tyckte det var synd eftersom jag aldrig haft en spricka i skärmen förut. Jag stod bredvid en uteservering och en tjej som satt där pratade lite kort med mig, hon verkade upptagen med att prata med några andra men genom ordväxlingen förstod jag att både hon och jag nyss varit med om en olycka eller ett brott. Det var därför mobilen var sprucken och jag märkte att jag hade glassplitter i munnen som jag satt och spottade ut så gott jag kunde. Jag hade tydligen fått minnesförlust så kom inte ihåg själva händelsen. Tittade på mina naglar och de var också skadade på nåt sätt, manikyren var borta och naglarna såg risiga ut. Allt kändes väldigt dramatiskt men jag fattade inte så mycket eftersom den där jädra tjejen mest pratade med sina kompisar och verkade tycka att jag mest var irriterande. Sen vaknade jag. Varsågod för att jag finns

el humor de los mil diablos

Usch hela den här veckan känns helt stukad. Går upp senare igen, hinner inte med det jag vill. Igår fick jag inget jobbat alls. Skulle tränat nu, hade kläderna på (urk sportbehå, finns det nåt obekvämare plagg i hela världen?! Man kan ju inte andas ordentligt) och var ute i snålblåsten men gick in igen. Bestämde att jag hade för kort tid på mig innan middagen, vill inte stressa igenom träningen. Går runt med den där griniga kontrollförlust-känslan hela tiden.
Näej, jag måste börja gå upp tidigare. Följa nån sorts schema (har gjort en skiss). Fixa ett bra hamsterhjul åt mig själv. Har börjat slösurfa mer på Twitter etc. också, det är INTE bra. För mycket okontrollerad info som kommer in. Det räcker med att läsa nyheterna lite slappt så har man lite koll i alla fall.
Tror det riktigt dåliga humöret började igår när jag var inne på helvetet på internet, a.k.a. linkedinkydoodle igen. Skulle svara på ett meddelande från den där gamla bekanta men kunde inte få ur mig nåt, började typ hets-prokrastinera i stället. Gud jag är så dålig på den där hurmårdujagmårbra-kommunikationen, den känns så sorglig, som om ingen av de ingående egentligen vill prata utan bara tvingar sig. Måste komma på nåt sätt att avsluta konversationen utan att låta otrevlig :/
Snart ska jag äta pizza och dricka öl i alla fall. Hoppas jag blir gladare då. Men känner på mig att jag bara kommer få ont i huvudet av alkohol just nu. Mvh Dr. Feelbad.