ryska boklistan

Hej här kommer en lista på alla böcker jag läst på ryska hittills. Det är väl mest sånt jag hittat på biblioteket så blir lite blandad kompott när det gäller genre.

 

Normal People av Sally Rooney (översättning från engelska, Нормальные люди)

Som första bok att stava sig igenom på ett främmande språk när man ligger på den där tafatta B1-nivån var den väl ett ganska bra val, eftersom den är översatt (innebär ofta att språket blir enklare och mindre idiomatiskt), handlar om vardagliga ämnen och innehåller mycket dialog. Som läsupplevelse var den klart okej. Jag gillade den kvinnliga huvudpersonen Marianne, som haft en taskig barndom men tar sig fram i livet på ren begåvning och driv, och hanterar relationer med diverse svin till killar genom att trycka ner sina känslor. Hon känns realistisk, komplex och lite relatable (även om jag själv inte är nån duktiga flickan/overachiever/anorexi-typ och inte hade en värdelös familj). Däremot den manliga huvudpersonen Connell känns lite som en romantisk/sexuell fantasi för mig -- lite som att Sally Rooney satte sig ner vid laptopen och ba "Hmm, få se nu, vilken sorts pojkvän skulle jag vilja ha?". Alltså är Connell jättesmart, jättesnygg, känslig, kreativ, randomly jättebra på allt möjligt inkl. fotboll, biljard samt att meka med bilar, fattar poängen med Jane Austen, arbetarklassbördig, kommunist etc. etc.. Men det må väl vara hänt. 

Guards! Guards! av Terry Pratchett (översättning från engelska, Стража! Стража!)

Fick i present av syster som fint nog kom ihåg att jag läste en del böcker från Discworld-serien som barn. Det här var nog dessutom den första jag läste av de böckerna så det var ett lite kul återseende. Ur en språkinlärningssynpunkt tycker jag att såna här äventyrsromaner (sci-fi, fantasy och så vidare) kan vara lite jobbiga ibland eftersom det händer så mycket hela tiden och det är lite svårt att hänga med om man inte fattar vartenda ord.

 

Ryssen kommer! (Рюссен коммер!) av Liza Alexandrova-Zorina

Den här finns inte i svensk översättning vad jag vet. Författaren bor i Sverige sen några år tillbaka och har kommit ut med ett par reportageböcker på svenska som fått en del uppmärksamhet. Verkligen intressant bok. Den handlar om en kvinna i 35-årsåldern (en sort autofiktion-version av författaren själv, tror jag) som kommer till Sverige som politisk flykting från Ryssland efter att ha varit verksam som politisk aktivist och blivit trakasserad av polisen. Boken tar upp ämnen som misslyckade dejter med svenska män, kulturkrockar med den svenska vänstern (både den nya woke-vänstern och den äldre proggvänstern), synen på muslimer i Sverige, den undre ryskspråkiga världen i Sverige med mycket mera -- ja väldigt mycket kläms in på de cirka 400 sidorna. Allt genom ett sorts utifrånperspektiv som man inte är så van vid som majoritetssvensk. Boken är skriven på en sorts enkel, effektiv journalistisk prosa som lämpar sig ganska bra för språkinlärning.

 

The Girl You Left Behind av Jojo Moyes (översättning från engelska, Девушка, которую ты покинул)

Tänkte väl att jag skulle läsa nåt mer lättsamt men tji fick jag. Jojo Moyes författarskap brukar tydligen sorteras in i genren "romantik", vilket jag i min enfald trodde att det skulle innebära mer eh... romantik? I stället upptas första tredjedelen del av boken av en deprimerande berättelse om en ung kvinna som försöker överleva i första världskrigets tyskockuperade Frankrike. Resten utspelar sig i London på 2000-talet där en annan ung deppig kvinna är förlamad av sorg över sin sedan två år bortgångne make, sen träffar hon en snygg amerikan och känslor uppstår. Sen är det en massa spring fram och tillbaka kring en viss målning, föreställande den första tjejen (fransyskan), som finns hemma hos den unga änkan och har ett stort affektionsvärde för henne p.g.a. att framlidne maken fick den i present av en mystisk tant, men som eventuellt har stulits i nåt läge. Den snygga amerikanen jobbar nämligen med utredning av konststölder som begicks av nazister, vilket sedermera gör att de båda hamnar på varsin sida i en påfrestande rättegång. De unga tu får så klart varandra efter cirka 70 000 turer kring den där tavlan. Huvudpersonen (änkan) är en ganska präktig, trist figur enligt mig och det är som sagt ganska magert i faktisk romantikväg. (Med romantik menar jag alltså långsam uppbyggnad av attraktion, pirriga kyss-scener o.s.v..) Däremot bjuds det på en långdragen våldtäktig feelbad-sexscen i den första delen av boken, man tackar.

 

The Queen's Gambit av Walter Tevis (översättning från engelska, Ход королевы)

Ja, alltså den där boken om schackgeni-tjejen som blev en teveserie med Anya Taylor-Joy (ej sett). Blev positivt överraskad. Ändå häpnadsväckande att en bok som kom ut 1983 kan innehålla ett såhär inkännande och klichébefriat porträtt av en ung flicka med autism (för det hade hon väl ändå?), särbegåvning och ordentliga mängder trauma. Det kanske i och för sig var lättare att skriva vettigt om den kombon eftersom det inte ens fanns några stereotyper kring det då, när Saga Norén/Lisbeth Salamander och deras jävla läderbrallor inte ens var påtänkta. Lite kul att läsa den just på ryska också eftersom ryssar och Sovjetunionen spelar en viss roll i berättelsen.

 

Roza (Роза) av Oksana Vasiakina

Oksana Vasiakina är född 1989 in i en arbetarklassfamilj i en håla i Sibirien. Hon har skrivit en serie böcker om olika personer i hennes närmaste familj, som alla dött relativt unga. En av dem kom nyligen ut på svenska under titeln Sår. Den cirka 200 sidor korta Roza (kan översättas som Ros eller Rosen) handlar om Oksana Vasjakinas moster Svetlana som gick bort i tuberkulos, en tyvärr relativt vanlig sjukdom i dagens Ryssland. Berättelsen om Svetlanas livsöde blandas med bitar ur författarens eget liv, reflektioner över deras likheter och essäistiska utvikningar om tuberkulosens kulturhistoria med mera. Boken är poetiskt långsam, bitvis rörande och bitvis lite småseg. Den livsbejakande och nöjeslystna men olycksdrabbade Svetlana, som inte trivs med att arbeta och bor hela sitt korta liv i lägenheten hemma hos sin mor, skildras på ett sammansatt och kärleksfullt sätt.

 

Metro 2033 (Метро 2033) av Dmitrij Gluchovskij

Denna tegelsten är första delen av den postapokalyptiska Metro-serien. Sci-fi (antar att den klassificeras så?) är inget jag brukar läsa men jag fick den rekommenderad av en bekant. Ett våldsamt och dystert äventyr med vissa filosofiska undertoner och ett lite hoppfullt slut. (Spoiler: Jag kände på mig att de där svarta mutant-filurerna egentligen var snälla hela tiden.)

 

Läser nu: Vremeubezjisjtje (Времеубежище) av Georgi Gospodinov (översättning från bulgariska, den utgavs i svensk översättning med titeln Tidstillflykt. Titeln är samma på bulgariska som på ryska.)

Detta är tydligen den första boken som översatts till svenska från bulgariska på ungefär 70 år, vilket är lite kul. Den fick dock en del uppmärksamhet i Sverige när den kom ut häromåret, välförtjänt tycker jag, så kanske det blir ett uppsving för bulgarisk litteratur nu. Den kretsar löst kring en excentrisk demensläkare som är besatt av att återskapa olika tidsåldrar i de ålderdomshem som han bygger, en idé som blir alltmer populär vilket efterhand leder till att alla Europas länder väljer att gå tillbaka till olika tider i historien. Handlingen känns dock mest som en ursäkt, och texten är mer av en essä full av utvikningar med teman som minne, nostalgi, Europas 1900-tal, vad det är att vara människa i största allmänhet o.s.v.. Jag gillar boken som fan på en textnivå liksom, det är sån där text som man bara vill drunkna i.

den fulaste anglicismen jag vet

Ja, det finns många aspiranter på den titeln men en stark kandidat är Inte bara... som en klumpig översättning av engelskans Not only... . Exemplifierad här i GP (om den nya gångbron som planeras): "Inte bara kommer den vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden." (Som dessutom innehåller ett exempel på hjälpverbet kommer utan att, något som fortfarande låter väldigt talspråkligt för mig, men jag antar att det håller på att bli ganska accepterat.)

Anledningen till att det stör mig så mycket är nog att den typen av formulering på engelska hör hemma i ett lite högre register, när det ska låta lite smart och bildat. Och sen försöker svenskar göra samma sak och bara tar formuleringen rakt av från engelska till svenska, där det bara låter knasigt. Lite platt fall där.

Man får så klart skriva som man vill o.s.v. o.s.v., (för fan, skriv texthelvetet på engelska och kör genom Google translate om du så vill) men jag skulle föredra exempelvis:

"Den kommer inte bara att vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden."

Eller kanske:

"Inte nog med att den kommer att vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden."

Barn, vuxna och hudvård

 Inte nåt rykande färskt ämne direkt, det började ju snackas om Sephora-barnen redan för ett par år sen, men läste häromdagen nån kulturkrönika om Prinsessan Madeleines nya hudvårdsmärke som tydligen utger sig för att "fokusera på barns bästa". Ja jösses. Fattar inte ens vad grunden till det påståendet är -- att barn ändå kommer att vilja hålla på med hudvård och därför behöver ha extra väl kontrollerade ingredienser, typ? Köpte nyligen ett presentkort på Sephora åt min kusin i 11-årspresent. Hon verkade bli glad. Hoppas hon hittar nåt hon vill ha.

Tänkte hursomhelst anknyta till ett par saker jag pratat om tidigare, nämligen 1) att jag själv inte pallar hudvård och 2) filmen The Substance (2024) som jag kände att jag inte hann skriva klart om senast

Faktum är att det är helt rimligt att barn gillar hudvård. Egentligen är de den mest uppenbara målgruppen. Flera av just de saker som gör att jag tycker att hudvård är jobbigt är sånt som barn älskar mest. En av dem är klet, kladd, gegg och att skvätta och slaska med vatten (ryser). Barn är tokiga i sånt, speciellt om de har lite damp. Minns hur jag och min syster brukade sitta i badrummet och "leka häxor" och blanda en "trolldryck" i form av vatten, schampo, tvål, ketchup och vad vi nu hittade. En annan sak är den rituella aspekten. Att man ska ha en "rutin" och stå framför spegeln och högtidligt smörja in sig med den ena produkten efter den andra medan man "manifesterar" sin drömhy. Det är ju faktiskt... en lek, nåt som barn är kända för. Bara att det är nånting med det som inte alls känns magiskt för mig som vuxen, bara sorgligt. (Jag kan absolut förstå poängen med vuxna ritualer nånstans, men just det där funkar inte för mig.)

Antar att en anledning att vuxna håller på med hudvård är rädslan för döden eller i alla fall för att bli gammal, ful och socialt/sexuellt irrelevant, vilket väl typ är samma rädsla nånstans. Det är väl det som ger mig den där deppiga känslan. Ja, det tillsammans med hur inåtvänt alltihopa är. Smink och fina kläder har åtminstone nånting peppigt över sig. En förväntan inför att få gå ut i världen och vara den sociala versionen av sig själv. Hudvård och "self care"-fenomenet för mig är tvärtom, det känns väldigt pandemi-glåmigt och isolerat. Sitta där i nåt vällingfärgat pyjamasset med en ansiktsmask och "mysa med Netflix". Ja, jag är själv hemma ofta och trivs väl okej med det, men hur det kan kännas "aspirational" för nån är så svårt för mig att förstå. Vem som helst kan väl vara ensam hemma, att ha ett socialt liv är uppenbart mer eftertraktansvärt för mig? Tänker på den där gamla stereotypen om hemmafrun som går runt ständigt i papiljotter och städrock i förberedelse inför nåt glamoröst tillfälle som aldrig kommer.

Men barn har väl inte samma förhållande till åldrande, det är inte top of mind för dem och jag kan absolut förstå att skrubbandet och smörjandet för dem bara är en sorts spännande manifestation av vuxenblivande. Samma sak med att vara hemma och syssla med diverse inåtvända trygga ritualer, det är liksom bara en normal del av barndomen och har inte samma konnotationer av att vara socialt misslyckad. I alla fall inte förrän man kommer upp i tonåren. Eller tonåren kanske är avskaffade nuförtiden?

The Substance var det ja. Har väldigt dåligt självförtroende när det gäller att analysera filmer, men jag tror att jag gillade filmen just för att den fyller nån sorts kulturellt glapp och faktiskt pratar om just rädslan för åldrandet och den där klaustrofobiska känslan av att fastna framför spegeln och drunkna i sina rynkor och porer. Det känns ändå väldigt sopat under mattan i vår kultur. Ja hudvård, injektioner, plastikkirurgi, träning och så vidare talas det om i all oändlighet. Ofta med nån sorts konstig "medicinsk" underton, som om det handlade om nödvändig vård. Samtidigt hånas det -- kvinnliga kändisar förebrås för att de knappt kan röra på ansiktet längre, Bryan Johnson är en fascinerande freakshow.

Folk verkar gilla att släta över hela saken och ibland komma med konstiga putslustiga skämt om det (såg nån reel om "the menopause fairy"). Den där förnumstiga kommentaren om att "Åldrande är nåt att vara glad för, skulle du föredra alternativet kanske :)" vet jag inte hur många gånger jag sett nu (och, ja, när jag har som mest panik så tänker jag faktiskt ibland tanken att jag skulle föredra alternativet, tro't eller ej). Men själva känslan som driver alltihopa är det relativt tyst om och den har ju av ganska uppenbara skäl nåt pinsamt över sig. Känslan av att man är på väg att bli helt oälskbar, alltså (Elisabeth till Sue: You're the only lovable part of me).

Alltså jag förstår att man vill sopa det under mattan också, det är trots allt en ganska effektiv metod mot existentiell ångest ibland och det vore ju jobbigt om alla som nojar över sina rynkor bara skulle ställa sig på ett berg och skrika i stället. Men ändå. Gud, jag är fortfarande förnärmad av det där avsnittet av EVSSP, kändes som på gränsen till gaslighting (gillar podden annars). "Demi Moore anses faktiskt vara vacker nu" -- Ja, i nån sorts jumbokategori för gamla tanter, ja, och det beror just på att hon opererat skiten ur sig och är relativt välbevarad. Om du på riktigt tror att folk inte vill se unga ut längre så kan du ju bara googla fram statistik på hur mycket injektionsbehandlingar och krämer folk köper. Sen började de babbla en massa om "gudomligt mödraskap", jag som medelålders ogift barnlös kvinna som hade en ovanligt dålig dag just då blev så jävla triggad så jag började gråta. Antar att min upplevelse av det här är färgad av just det faktum att jag är en ogift barnlös medelålders kvinna med ett förflutet som består av kompakt ensamhet, men det är så sorgligt så jag orkar inte ens skriva om det hej.

Come on barbie let's go have an internal conflict

Måste tillbaka till jobbet igen nu efter två och en halv veckas ledighet, och humöret är väl inte på topp. Vet inte varför det känns så tungt egentligen. Jag har två arbetsuppgifter att ta tag i, och är lite orolig över hur det ska gå, speciellt med den ena uppgiften, och sen måste jag balansera den med den andra vilket jag är dålig på. Att planera när jag har flera saker samtidigt alltså. Dessutom måste jag inviga en ny arbetsdator, hatar att krångla med teknik och prylar. Men det får väl ordna sig. Skulle vilja åka in till kontoret då jag bara hängt i min lägenhet så mycket på sistone men med nuvarande busväder (kuling och blandad nederbörd) är det kanske bäst att jag stannar hemma. Varit inomhus hela dagen idag. Men köpt en biobiljett till i övermorgon i alla fall, Nosferatu.

Under ledigheten har jag ägnat mig mycket åt Barbie-hobby vilket väl har tagit upp mer och mer plats i mitt liv på sistone, köpt fler Barbies och hållit på och sytt kläder till dem etc.. (Nu senast en ganska ful jacka i roséguldlamé, som jag tog från en scrunchie från Dollar store. Ja en scrunchie räcker ganska långt till en Barbiedocka, de är ju ganska små. Men är nöjd för jag lyckades testa och justera mönstret som jag gjort, och nu kan jag sy fler förhoppningsvis lite snyggare jackor.) Jag har så sjukt blandade känslor inför denna hobby. Ja, jag har alltid älskat Barbie sen jag var liten, och jag har faktiskt aldrig slutat tänka på att jag vill detta. För cirka tio år sedan köpte jag nån docka och sen dess har väl den hemliga samlingen växt pö om pö, även om vartenda inköp har varit associerat med en sorts olust. Det som ändrats den senaste tiden är att jag börjat titta på docksamlares innehåll på sociala medier etc. och blivit influerad av det. Man blir ju ändå lite uppmuntrad när man ser att andra, till synes hyfsat normala människor håller på med det. Men det i sig betyder ju inte att jag är normal liksom, och jag känner mig inte särskilt normal heller och det är väl inte så mycket att göra åt det kanske. Men ändå.

Ska jag försöka analysera vad det är som känns jobbigt är det kanske i första hand att det är en sån osocial hobby, att jag kanske i stället hade kunnat ägna tiden åt nånting som man kan omsätta i att vara mer social. För det känns lite som att jag är på väg att ge upp hoppet om mig själv som social varelse och det är deppigt att tänka på. Kanske kunde jag t.ex. jobba lite på min egen garderob i stället för dockornas. Jag har en fulperiod just nu och har tappat intresset för kläder nästan helt och hållet. Går runt i samma slappa svarta tröja och dito kjol jämt. (Menar inte att jag borde köpa fler kläder men borde verkligen rensa ur och organisera garderoben -- det finns förmodligen saker där som jag fortfarande kan ha men har glömt bort.) Och själva hobbyn vågar jag ju inte prata om så det är ju inget man kan ha som konversationsmaterial. Sen blir det ju inte direkt lättare att upprätthålla en prydlig miljö i min etta på 35 kvadrat. Är redan värdelös på att hålla det fint här och allt skräp överallt bidrar förmodligen inte till min mentala hälsa på nåt positivt sätt.

Skulle kunna prata mer om det här och annat, jag orkar sällan skriva men ska väl jobba på att komma i säng nu då (vaknat typ ett på eftermiddagen under hela ledigheten så det lär ju inte gå så bra).

39-årsåldern

Åh, jag har så mycket att göra. Det känns som att jag liksom är uppdelad i olika celler som knappt kommunicerar med varandra så att jag måste växla mellan att vara olika personer. Vaknar på morgonen och ba "Vem är jag idag?". Har börjat plugga ryska grundkurs på universitetet nu, eftersom jag vill ha nån form av officiellt dokument på de kunskaper jag tillgodogjort mig de senaste fyra åren, och även kolla hur det känns att plugga. Rent kunskapsmässigt är det väl inte så mycket nytt. Det ingår lite lingvistisk terminologi också, fonetik, grammatik m.m. vilket är kul så klart (jag har fått ett jättefint kompendium med titeln Grundläggande grammatik för begynnande slavister), men jag hade redan koll på det mesta där också. Men det är ändå en del småjobb med inlämningsuppgifter och annat.

Apropå "växla mellan att vara olika personer" tänkte jag säga nåt om filmen The Substance som jag såg i tisdags (känns redan som en månad sedan, men i alla fall). Jag har börjat titta ganska mycket på film på bio de senaste åren. Har en liten lista över vilka filmer jag sett i år och detta var nummer femton. Det är så skönt att bara sitta i en ren, mörk biosalong och fokusera på filmen -- underbart att slippa min plottriga ostädade lägenhet. I alla fall så tyckte jag jättemycket om filmen. Kände mig väldigt underhållen under filmens gång och liksom uppiggad efteråt. Har ju själv varit lite besatt av åldrande och nojat mycket över att man ska börja se gammal ut snart, o.s.v. så jag var lite på samma våglängd där. (Faktum är att jag samma dag som jag såg filmen hade varit och hämtat ett stort paket med hudvårdsprodukter.)

Sen lyssnade jag på En varg söker sin pod där poddaren Caroline sågade filmen, men stängde av efter halva avsnittet. Jag brukar gilla att lyssna på andras åsikter när jag sett en film, det är mysigt att känna sig som en del av "the conversation", men i det här fallet tyckte jag det förstörde lite eftersom jag nu gillade filmen så mycket. Fick också känslan av att Caroline hade tittat lite slarvigt på filmen.

Ja, det är väl sant att det finns en del "logiska luckor" i berättelsen. Just det där med vilken tid filmen utspelar sig i tänkte jag inte ens själv på men jo, det stämmer att just tevebranschen, som huvudpersonen jobbar inom, inte är så relevant idag som det framställs i filmen. (Och nej, filmen utspelar sig inte på 90-talet som Caroline i sin "generösa tolkning" sa -- huvudpersonen har en smartphone t.ex. så det ska uppenbarligen föreställa nutid.) En annan lite ologisk sak är ju att huvudpersonen plötsligt, vid 50 års ålder (inte 61, det är Demi Moores verkliga ålder) blir så besatt av sitt utseende och sin ålder att hon är redo att ta till så dramatiska åtgärder. Hon verkar ju ganska samlad och harmonisk i början av filmen, och sen har hon en dålig dag där hon bl.a. oväntat får sparken och råkar ut för en obehaglig bilolycka. Sen blir hon liksom psykad in i att börja använda preparatet på nåt sätt, trots att hon dittills uppenbarligen inte varit så besvärad av sitt utseende. Inte så psykologiskt trovärdigt kanske. Också lite småmärkligt att hon, från början en trevlig och samlad medelålders kvinna, uppenbarligen inte har något socialt liv över huvud taget (hade hon haft det hade ju allt spring med att vara två olika personer blivit ännu stressigare att hålla ihop).

Caroline och Liv pratade om att regissören till filmen förmodligen var "i 39-årsåldern" när hon skrev manuset eftersom man tydligen då går igenom en fas av att vara besatt av sitt utseende och åldrande. När man är runt 45, som de själva är, så har det tydligen gått över (jamen grattis hörni). Nu stämmer ju detta uppenbarligen på mig då jag är 40 och det är mycket de senaste åren som jag tänkt på sånt här. Att man kommer att bli ful, bli "en möbel", smälta in i bakgrunden, ingen kommer att vilja umgås med en o.s.v.. Är besatt av överläppar, har fått en ful rynka på min egen överläpp och det känns som att den syns från månen typ. Just det där med hur ful ens mun blir när man blir gammal är så deppigt. Mina läppar är en av få saker i mitt utseende som jag brukat få komplimanger för.

I ALLA FALL. Jag är för otålig för att orka skriva egentligen. Kanske har de rätt om 39-årsåldern, man kanske slutar orka bry sig till slut (hoppas), fast jag tycker det känns lite väl avfärdande med tanke på att skönhetsbranschen omsätter x antal miljarder och... ja, det finns väl ändå ett kulturellt narrativ om att kvinnor bryr sig mycket om sitt utseende och inte vill se gamla ut liksom? Är det plötsligt inte sant längre nu? (I början av avsnittet var det en flera minuter lång diskussion om Demi Moores röv och huruvida den var manipulerad på nåt sätt för att vara fulare för handlingens skull, Caroline tyckte att Demi som ju ändå tagit hand om sitt utseende och är snygg för sin ålder inte kunde ha en så platt trist rumpa. Skulle en sån konversation över huvud taget kunnat äga rum i ett samhälle där folk hade en chill attityd till utseende?)

Tycker i alla fall att de logiska luckorna i filmen kan ursäktas eftersom filmen inte direkt försöker vara realistisk ändå. Den är mer som en stiliserad, handlingsdriven, ibland väldigt övertydlig, skruvad saga berättad i färgglada tablåer. Egentligen brukar jag inte alls gilla såna här berättelser men den här gången blev jag fångad och upplevde nånting som kändes som katarsis i slutet av filmen. Jag tyckte att den fångade just den där klaustrofobiska känslan av att vara besatt av sin kropp, att kroppen känns som ett fängelse. Sen kan jag föreställa mig att filmen känns fånig för den som liksom är "over it" och känner att den är helt okej med sin kropp och sitt åldrande, men det känns också lite B att shamea folk för att de är besatta när samhällsklimatet uppmuntrar till det. Som den där gamla vanliga dubbelbestraffningen, att man får lära sig att man måste vara snygg, men om man bryr sig om det får man höra att man är fåfäng och pinsam. I alla fall. Vi kvinnor i 39-årsåldern ska väl också få ha kul på bio?!

Blahna del Passé rider igen

Babblade ju om depression förra gången, men redan då noterade jag att jag inte kände mig så deppig just när jag skrev, och faktum är att jag inte har haft några såna där riktigt djupa humördalar sen dess. Jo, har väl som vanligt känt mig lite låg på eftermiddagarna och kvällarna, när jag trampar runt på min stupid walk för min stupid mental health, och haft de där typiska oroliga stämningarna runt midnatt. Jag börjar bli väldigt van nu, nästan så att jag mentalt himlar med ögonen när de där typiska depp-tankarna kommer. Men har inte upplevt nåt i nivå med de hemska humören jag hade förra månaden. Minns att jag nån dag gick Kungsgatan fram (ja redan det i sig var väl ingen humörhöjare kanske, men pallar inte alltid att traska omkring på Hisingen så åker ibland in till stan) och den där värdelösa gamla "Wear Sunscreen"-låten kom på Spotify och jag blev så jävla arg så jag ville slänga telefonen i gatan. Cherish the beauty and power of your youth, eller vad det är gubben säger, för att sedan själv direkt konstatera att det inte ens är nån mening att försöka få ungdomar att förstå sånt eftersom de lever mitt i det, men trust me, om 20 år kommer du att se tillbaka och blablbalablbalabla. Så vad är poängen ens en gång med att säga det, att få oss medelåldringar att må kasst eller? Det är 20 år senare för mig nu (och dessutom hade jag inte särskilt kul när jag faktiskt var ung) och att hålla mig positiv inför framtiden är liksom ett ständigt jobb, som inte direkt blir lättare av den där gamla dängan. Alltså jag förstår verkligen inte vad intentionen med den låten är, nån sorts gubbig melankoli för melankolins skull liksom. (Har överlag svårt för den där "spoken word över musik"-grejen, om inte själva texten råkar vara bra -- är lite svag för låten Losing Haringey med nån artist som kallar sig The Clientele t.ex.. Men annars tycker jag bara det känns slappt.)

Så jag är kanske inte så värst deprimerad. Mellan varven har jag rentav varit lite glad, men mest är jag spretig, småtrött och ofokuserad. Ibland såpass ofokuserad att jag undrar om jag på riktigt har nåt fel på hjärnan, får konstiga hjärnsläpp ofta. Orkar bara med det nödvändigaste i form av jobb, dagliga promenader, min personliga hygien och att städa hemma. Att ta tag i ytterligare, potentiellt meningsskapade projekt som kanske kunnat ge tillbaka lite livsgnista verkar det inte riktigt finnas energi över till. Nåt självhjälpigt, kanske att få ordning på mina matvanor hade varit trevligt -- är lite trött på att gå upp tre kilo om året och långsamt växa ur hela min garderob, men jaja. Kan tydligen inte planera nånting, jag bara halkar omkring. Det är semester snart och jag är redan nu frustrerad över hur lite jag kommer hinna med. Vill som vanligt sy, och städa hemma. Har olika luktproblem i lägenheten, suck pust stön palla. Vet inte om det är mitt fel eller nåt med huset. I rummet (har bara ett) luktar det ofta lite sunkigt och sötaktigt, som en blandning av gamla proteinpinnar och andedräkt, och i badrummet surt -- tror det är nån rörfog under tvättstället som inte sluter tätt ordentligt men orkar inte ta tag i det. Allt som har med avloppshantering att göra är så jävla vidrigt att jag liksom måste ta sats ordentligt inför det. Plus att min lättare hoarding-problematik har gjort att rätt mycket prylar ackumulerats så vore ju skönt att städa ur några lådor också.

Men ja, har ju inga direkta praktiska problem i livet så man får ju vara glad. Jag känner mig ensam, vad det nu ens betyder för en som levt hela sitt vuxna liv som en enstöring. Reflekterade nyligen att jag håller på att glida ifrån mina föräldrar också nu, ja främst mamma då som ju alltid varit mitt största stöd i livet. När jag bodde i Linköping höll vi kontakt varje vecka, sen sågs vi nästan varje vecka när jag flyttade tillbaka till Gbg, men nu har hon typ flyttat till sommarstugan och vanan att prata i telefon har vi kommit ur. Och jag drar mig för att komma till sommarstugan så ofta, det är väl mysigt, men knöligt att komma dit, övernattning krävs m.fl. m.fl. skäl som jag struntar i att gå in på.
In other news finns det fortfarande bara jättelånga och jättekorta kjolar i alla affärer och nu har det varit så i tio år tror jag. I väntan på den knälånga kjolens återkomst avslutar jag nu denna litania

Blahna Del Passé

Tror på riktigt att jag börjar närma mig att kvala för depression nu. Mitt humör har väl överlag blivit sämre och sämre de senaste fem åren, men nu känns det som att jag är på dåligt humör betydligt oftare än bra, och nästan dagligen (vanligtvis under eftermiddagen och kvällen) sjunker jag ner i nån sorts misär-grop. Fast just nu är jag för en gångs skull på ganska bra humör, så jag kanske valde ett dåligt tillfälle att skriva. Man har ju ingen lust att dyka ner i de där trista tankarna när de för en gångs skull lämnar en i fred. Sitter och dricker rosébubbel -- antar att jag dricker ganska ofta på torsdagar. Ja, jag vet att det inte är bra att dricka när man är deprimerad. Det har väl blivit en vana sen jag flyttade tillbaka till Gbg för sju år sen (i min ungdom drack jag aldrig utom när jag hälsade på mamma och pappa, och vid enstaka tillfällen med jämnåriga om jag råkade bli bjuden nånstans). Har ju funderat på om jag borde försöka sluta men alkoholen har liksom den där statusen av "nåt att se fram emot", och jag har inte så mycket sånt i mitt liv just nu.

Sen mitt senaste psykbryt har jag inte hört nånting från Personerna. Jag trodde vi skulle ses förra helgen, det var snack om det den där eftermiddagen, men ingen tog initiativ. Kanske för att det var för dåligt väder, kanske av nån annan anledning, jag vet inte, jag vet ju aldrig nånting om vad nån av dem tycker eller tänker och ibland driver det mig nästan till vansinne. Nu har chatten varit helt tyst i nästan tre veckor och jag går runt och tänker på att jag måste komma över alltihopa, typ. Sluta tänka på dem. Låtsas att de inte finns. Och vad ska det bli av mig sen. Vad har jag att se fram emot? Att åldras. Har svårt att komma på några projekt som känns kul. Det verkar som att jag helt eller delvis tappat förmågan att njuta av nästan allt jag njutit av förut -- lyssna på musik, fantisera om killar, göra mig fin på olika sätt (kläder o.s.v.), allt är liksom ofrånkomligen ihoplänkat med min ungdom som rinner bort nu. Jag har haft ett enormt libido en gång i tiden och nu har det krympt ihop till ingenting och jag vet inte riktigt vem jag är utan det, det känns så sorgligt. Ja, jag var deppig som fan när jag var ung också men då kunde jag förlora mig i fantasier i alla fall. Och nu är det meningen att man snart ska bli nån sorts grå tant och jag känner verkligen noll pepp.

Ja, som sagt, just nu är jag egentligen inte så deppig så orkar inte skriva mer om den här skiten. får se när vi hörs igen.