Här sitter jag en söndagsmorgon och har dygnat. Tänkte försöka vara vaken hela dagen, gå runt lite på stan. Det brukar ju sällan lyckas, somnar för det mesta nån gång på förmiddagen i stället. Men kanske den här gången. Det vore skönt att kunna gå upp tidigt i morgon, och H&M säljer en mascara som verkar okej (IsaDora Volume 2.0) för 49 kr den här veckan, så det är ju ett bra tillfälle att fylla på förrådet.
Har haft en ganska trevlig helg. Jag opponerade i fredags och det gick bra, så har för en gångs skull "tagit ledigt", d.v.s. struntat i att gå runt med dåligt samvete och prokrastinera nånting jag tycker jag borde få gjort och bara gjort sånt jag haft lust med i stället. Det är verkligen fascinerande hur mycket energi som verkar frigöras då. Har så många projekt och så mycket lust att ägna mig åt dem!
Det enda projektet jag egentligen hunnit med är att flytta in mina nagellack i Helmer-hurtsen jag fick i julklapp. Jag monterade ihop den direkt när jag kom tillbaka till stan efter nyår, men jag har tänkt att jag skulle klä lådorna på nåt sätt (den är i metall och nagellacken gled omkring mycket i den och det lät mycket när man ställde ner dem), så i fredags köpte jag lite hobbyfilt på Panduro. Jag klippte till bitar att täcka lådbottnarna med, häftade fast bitar av eltejp på baksidan och klistrade fast dem i lådorna (ja, det låter lite knäppt men kom inte på nån bättre metod för att fästa dem). Har även sorterat nagellacken efter märke och i natt räknade jag antalet lack av varje märke och förde in i ett Exceldokument innan jag flyttade in dem i lådorna. Totalsumman blev 486.
Så nu har jag fått ordning på nagellacksförvaringen och det känns ju bra, och dessutom frigjorde det utrymme i min bokhylla där jag hade alla nagellacken i gamla pepparkaksburkar förut. Har idéer om att möblera om. Det lilla matbordet som mina föräldrar insisterade på att köpa till mig när hela min inredning inhandlades på Ikea (som om jag nånsin skulle äta nån annanstans än framför datorn) skulle man kunna flytta in i hörnet där alla påsar med återvinning står, så att de döljs lite. Med en stor duk ovanpå skulle återvinningen inte synas alls. På bordet kan jag ställa min nya kaffemaskin, och vattenkokaren. Det blir ett frukostbord helt enkelt. Vet inte vad mer jag skulle ställa där... äh, det kanske inte är nån bra idé egentligen. Men minst lika bra som det är nu (min lägenhet ser verkligen ut som skit). Jag har ett gammalt keyboardstativ nere i källaren som jag skulle kunna ställa pianot på (anledningen till att jag inte använder nu är att det saknas ett par delar till det, en sprint för att ställa in höjden och en av de där "muffarna" som ska förhindra att instrumentet halkar, men det kanske går att improvisera ihop det på nåt sätt ändå). Då skulle jag kunna använda det gamla skrivbordet till nåt annat (det är lite fel höjd på det för att man ska kunna använda det som pianobord ändå). Hurtsen skulle jag kunna ställa in under skrivbordet... o.s.v.. Projekt, projekt. Lägenheten ska visserligen renoveras snart, så jag kommer att behöva flytta ut tillfälligt. Men man kan väl göra det lite fint under tiden ändå.
Jag orkar inte skriva mer nu, är för trött. Men du hör att jag har lite livspepp i alla fall. tjipp
söndag 24 januari 2016
onsdag 9 december 2015
status projekt liv
Hej poänglösa gamla blogg. Jag ville mest putta ner det där trista föregående inlägget från toppen. En uppdatering då: Har lämnat Fas 2 för att gå tillbaka till studierna, vilket innebär att jag för en ojämn kamp mot mitt s.k. exjobb nu. Går på studiemedel igen, vilket gör att jag har för mycket pengar att röra mig med och inte kan låta bli att köpa lyxprylar. Har fått ge mig själv köpstopp på nagellack efter att ha lagt typ 600 spänn på det under loppet av en vecka. Vågar dock knappt bära nagellack på universitetet, då jag får för mig att det ser oseriöst ut och understryker min inkompetens. Är fortfarande tjock. Har börjat äta psykofarmaka (inga tunga grejer, bara bupropion) men hittills känner jag inte av nånting av det. Är däremot friskförklarad från sköldkörtel-grejset. Mitt hår trillar av och jag har ont lite varstans i kroppen och känner mig stel. Det är väl ålderdomen. Jag tänker inte på döden så ofta. Jag har fortfarande svårt att känna mig entusiastisk inför framtiden. Och runtomkring går världen sönder och snart är det jul.
onsdag 17 juni 2015
lördag 23 maj 2015
Årets baddräktsjakt
Så var det snart sommar igen (även om den inte riktigt verkar komma till skott i år) och man väger 15 kg mer än samma tid förra året igen. Förra året la jag av nån anledning ner fruktansvärt mycket tid och resurser på att hitta en ny baddräkt eftersom den gamla hade blivit för liten, men det blev ändå inte så bra. Jag beställde efter långt och moget övervägande en från Ellos (som ju för betydligt större storlekar än kedjorna på större delen av sortimentet). Skickade tillbaka den, då den visade sig ha såna där skumgummikupor som kändes som nån sorts lösbröst på mig (jag är nämligen inte bara tjock, jag är även begåvad med nordöstra Götalands minsta tuttar) och som inte gick att ta ur utan att klippa sönder hela fodret. Det är så många variabler som ska stämma. Beställde en ny, som passade okej-ish om jag bara reglerade axelbanden till maximal längd, men var på gränsen till för liten redan då. Så i år får jag jaga ny baddräkt igen (jobbar visserligen på att gå ner i vikt, men det vet man ju inte hur det går och även om det funkar kommer det att ta tid).
Har dock känt mig någotsånär inspirerad. Jag råkade få syn på ett par käcka draperade badbrallor med hög midja på H&M:s plussortiment. H&M hade fraktfritt och jag beställde dem i en av mina favoritfärger, buteljgrönt. Pepp! Sen letade jag runt en massa på Ellos efter en lämplig överdel men allt hade antingen 1) massa formpressade kupor och byglar och annan skit för personer med behov av s.k. "stöd" för bysten eller 2) halterneck, vilket känns lite onödigt obekvämt.
Nu har jag i stället beställt en tankini från Cellbes som jag tyckte såg trevlig ut. Har aldrig köpt nåt från detta tant-mecka förut, så det ska bli spännande. Hittade ganska mycket fint där, faktiskt. (Tankini hade jag i gymnasiet, har lite blandade känslor inför att den periodens mode håller på att komma tillbaka nu... Men jag visar helst inte magen så det passar ju bra.) Den har visserligen också vadderade kupor, men det kanske ändå kan se okej ut. Eller så kanske man kan ta bort dem på nåt sätt (tänker positivt här). Solglasögonen har jag inte köpt, men jag tyckte de var väldigt fina så jag la in dem i mitt fina kollage också.
Vet inte riktigt varför jag lägger så mycket energi på det här? Jag tänker ju inte så mycket på framtiden överlag (tycker bara det känns jobbigt), men det här med att köpa kläder är ju ett sätt att planera för framtiden. Så tydligen tänker jag att min framtid innehåller just bad. Eller så tar jag bara varje chans att shoppa när jag har ett "legitimt" skäl till det, suck. I alla fall, vi får hoppas att det här funkar med storlekar och skärningar och allting.
Nu har jag i stället beställt en tankini från Cellbes som jag tyckte såg trevlig ut. Har aldrig köpt nåt från detta tant-mecka förut, så det ska bli spännande. Hittade ganska mycket fint där, faktiskt. (Tankini hade jag i gymnasiet, har lite blandade känslor inför att den periodens mode håller på att komma tillbaka nu... Men jag visar helst inte magen så det passar ju bra.) Den har visserligen också vadderade kupor, men det kanske ändå kan se okej ut. Eller så kanske man kan ta bort dem på nåt sätt (tänker positivt här). Solglasögonen har jag inte köpt, men jag tyckte de var väldigt fina så jag la in dem i mitt fina kollage också.
Vet inte riktigt varför jag lägger så mycket energi på det här? Jag tänker ju inte så mycket på framtiden överlag (tycker bara det känns jobbigt), men det här med att köpa kläder är ju ett sätt att planera för framtiden. Så tydligen tänker jag att min framtid innehåller just bad. Eller så tar jag bara varje chans att shoppa när jag har ett "legitimt" skäl till det, suck. I alla fall, vi får hoppas att det här funkar med storlekar och skärningar och allting.
torsdag 7 maj 2015
(Triggervarning: Bantning, vikt etc.)
Häromdagen kom jag mig för att för första gången använda vågen jag köpte på Rusta nån gång efter jul. Var rätt säker på att jag skulle väga över 100 kg så det blev ingen större kalldusch -- 101 kg. Jag har varit på väg uppåt i några år, var tjockare än nånsin redan förra sommaren, och på sistone har det gått så snabbt uppåt att jag hittat färska bristningar på magen. Stora delar av garderoben har slutat passa och när jag var på shoppingrunda häromdagen passade inga av de lösa byxor och kjolar med resårmidja i stl. L och XL som jag provade (synd nu när det finns så mycket fint i den kategorin, men bra för plånboken antar jag).
Det är ingen större mening med att spekulera i exakt varför det blivit så här. Jag har haft samma mer eller mindre "dåliga livsstil" med kolhydratrik diet och inte så mycket motion att tala om under hela mitt vuxna liv, med undantag för nån bantningsperiod. Ibland har jag vägt mer och ibland mindre. Har medicinerat för överaktiv sköldkörtel (Graves sjukdom) det sista året, vilket lär ha dragit ner min ämnesomsättning jämfört med tidigare så det kan ju förklara att det gått så fort på sistone. Tydligen låg jag lite lågt på sköldkörtelhormonet vid senaste mätningen så jag har fått Levaxindosen ökad lite nu. Och snart har det gått ett år av behandlingen och då brukar man börja trappa ner, så vi får se vad som händer då. I höstas slutade jag även att äta p-piller mot mina PCOS-symtom efter att ha ätit dem i två år (hade blivit så tjock att de förmodligen inte skulle gå med på att förnya receptet, så jag struntade i det). Det är mycket med hormonerna, kort sagt.
Det är även svårt att veta exakt hur mycket jag skulle behöva ändra i livsstilen för att gå ner i vikt. Regelrätt bantning med kaloriräkning och annat elände tror jag inte jag orkar med igen (höll på med viktväktarna fram och tillbaka i tonåren), men man kan ju rensa lite bland alla sötsaker man äter. Jag har ätit sötsaker -- bullar, kakor, lösgodis -- i princip varje dag i många år, mest av gammal vana och för att det är praktiskt. Ofta är jag inte ens så jävla sugen, jag bara vet att den där kanelbullen är ett snabbt sätt att stilla hungern och att den kommer att smaka gott när den väl är i min mun, och jag har väl inte så mycket annat roligt i mitt liv, höhö. Äter mycket smörgåsar också, även det av praktiska skäl. Och pasta, samma sak där -- enkelt och billigt, och jag är pank och inget vidare på att laga mat så sånt uppskattas ju.
Ska försöka vara så förståndig det bara går. Inget kaloriräknande, som sagt. Bara försöka ersätta de största kolhydratkällorna med annat. Företrädesvis saker som inte är superjobbiga att tillaga (färsk lättkokt broccoli är ju gott, men så trist att stå och rensa och hacka -- frysta broccolibuketter är nog lättare). Så får vi se om det visar sig på vågen, och i vilket fall kommer jag gissningsvis att göra min fysiska hälsa en tjänst. Har troligen varenda riskfaktor som finns för diabetes och hjärt-kärlsjukdom, så det kan nog vara bra att äta lite "nyttigare".
Det är ingen större mening med att spekulera i exakt varför det blivit så här. Jag har haft samma mer eller mindre "dåliga livsstil" med kolhydratrik diet och inte så mycket motion att tala om under hela mitt vuxna liv, med undantag för nån bantningsperiod. Ibland har jag vägt mer och ibland mindre. Har medicinerat för överaktiv sköldkörtel (Graves sjukdom) det sista året, vilket lär ha dragit ner min ämnesomsättning jämfört med tidigare så det kan ju förklara att det gått så fort på sistone. Tydligen låg jag lite lågt på sköldkörtelhormonet vid senaste mätningen så jag har fått Levaxindosen ökad lite nu. Och snart har det gått ett år av behandlingen och då brukar man börja trappa ner, så vi får se vad som händer då. I höstas slutade jag även att äta p-piller mot mina PCOS-symtom efter att ha ätit dem i två år (hade blivit så tjock att de förmodligen inte skulle gå med på att förnya receptet, så jag struntade i det). Det är mycket med hormonerna, kort sagt.
Det är även svårt att veta exakt hur mycket jag skulle behöva ändra i livsstilen för att gå ner i vikt. Regelrätt bantning med kaloriräkning och annat elände tror jag inte jag orkar med igen (höll på med viktväktarna fram och tillbaka i tonåren), men man kan ju rensa lite bland alla sötsaker man äter. Jag har ätit sötsaker -- bullar, kakor, lösgodis -- i princip varje dag i många år, mest av gammal vana och för att det är praktiskt. Ofta är jag inte ens så jävla sugen, jag bara vet att den där kanelbullen är ett snabbt sätt att stilla hungern och att den kommer att smaka gott när den väl är i min mun, och jag har väl inte så mycket annat roligt i mitt liv, höhö. Äter mycket smörgåsar också, även det av praktiska skäl. Och pasta, samma sak där -- enkelt och billigt, och jag är pank och inget vidare på att laga mat så sånt uppskattas ju.
Ska försöka vara så förståndig det bara går. Inget kaloriräknande, som sagt. Bara försöka ersätta de största kolhydratkällorna med annat. Företrädesvis saker som inte är superjobbiga att tillaga (färsk lättkokt broccoli är ju gott, men så trist att stå och rensa och hacka -- frysta broccolibuketter är nog lättare). Så får vi se om det visar sig på vågen, och i vilket fall kommer jag gissningsvis att göra min fysiska hälsa en tjänst. Har troligen varenda riskfaktor som finns för diabetes och hjärt-kärlsjukdom, så det kan nog vara bra att äta lite "nyttigare".
torsdag 26 mars 2015
det förflutna
Ibland läser man texter som folk har skrivit som ett brev till sig själva som yngre. Det är ofta det här "oroa dig inte, allt kommer bli bra". Konstigt att så många ändå tycker att allt "har blivit bra" jämfört med hur det var tidigare i deras liv. Antar att det kanske är för att såna människor, de som är någotsånär nöjda med sig själva och upplever att de kommit nånstans i livet, syns och hörs mer överlag. De som mest känner att de lyckats kasta bort all sin ungdom och potential sitter väl mest och trycker och skäms i sina deppiga bostäder och vågar inte säga nåt. (Jag tror Niotillfem skrev en sån text nån gång, den slutade lite käckt typ "och oroa dig inte för brösten, de kommer snart!". I mitt brev till mig själv som tonåring så hade det väl stått "och tuttarna kommer aldrig så det är lika bra att du börjar spara ihop till den där plastikoperationen redan nu".)
Jag känner mest aggression när jag tänker på mig själv för tio år sen. Vill bara skrika "SKÄRP DIG JÄVLA IDIOT OCH SLUTA FÖRSTÖRA FÖR DIG SJÄLV! KONCENTRERA DIG FÖR HELVETE!". Nu sitter jag här mitt i spillrorna av ett havererat självförverkligandeprojekt, över 30 år gammal, arbetslös och hopplös utan vare sig examen eller arbetslivserfarenhet eller tillstymmelse till socialt liv. Och jag har så klart ingen att skylla på utom mig själv.
Jag tänker att jag vill gå bakom den där unga, monumentalt bortkomna tjejen som jag var och hålla i hennes axlar och styra henne rätt. Bort från datorn och alla modebloggar eller vad fan jag nu höll på med. Till skrivbordet och skolböckerna. Få ordning på hennes liv. Sen tänker jag att allt ändå hade varit mycket enklare om jag hade kunnat hålla mig själv i handen då, eller rättare sagt om jag haft nån över huvud taget att hålla i handen. Hur mycket av alla mina flyktbeteenden som kanske ändå handlar om ensamhet. Tidigare brukade jag alltid fnysa åt sånasomharkompisar när de klagade på att de "kände sig ensamma", tänkt att vilket massivt privilegium du har som kan se stunderna i livet när man är för sig själv som ett undantag snarare än en regel och gnäller över att du inte kan vara tillsammans med andra exakt hela jävla tiden. Men jag har insett nu att jag också påverkas av ensamheten och längtan efter att bli sedd av andra utan att behöva skämmas hela tiden, att det kanske är bl.a. den som gör mig så hopplöst svag och viljelös som jag är.
Usch vad sorgligt allt blev nu.
Jag känner mest aggression när jag tänker på mig själv för tio år sen. Vill bara skrika "SKÄRP DIG JÄVLA IDIOT OCH SLUTA FÖRSTÖRA FÖR DIG SJÄLV! KONCENTRERA DIG FÖR HELVETE!". Nu sitter jag här mitt i spillrorna av ett havererat självförverkligandeprojekt, över 30 år gammal, arbetslös och hopplös utan vare sig examen eller arbetslivserfarenhet eller tillstymmelse till socialt liv. Och jag har så klart ingen att skylla på utom mig själv.
Jag tänker att jag vill gå bakom den där unga, monumentalt bortkomna tjejen som jag var och hålla i hennes axlar och styra henne rätt. Bort från datorn och alla modebloggar eller vad fan jag nu höll på med. Till skrivbordet och skolböckerna. Få ordning på hennes liv. Sen tänker jag att allt ändå hade varit mycket enklare om jag hade kunnat hålla mig själv i handen då, eller rättare sagt om jag haft nån över huvud taget att hålla i handen. Hur mycket av alla mina flyktbeteenden som kanske ändå handlar om ensamhet. Tidigare brukade jag alltid fnysa åt sånasomharkompisar när de klagade på att de "kände sig ensamma", tänkt att vilket massivt privilegium du har som kan se stunderna i livet när man är för sig själv som ett undantag snarare än en regel och gnäller över att du inte kan vara tillsammans med andra exakt hela jävla tiden. Men jag har insett nu att jag också påverkas av ensamheten och längtan efter att bli sedd av andra utan att behöva skämmas hela tiden, att det kanske är bl.a. den som gör mig så hopplöst svag och viljelös som jag är.
Usch vad sorgligt allt blev nu.
torsdag 5 mars 2015
Fundering om prokrastinering och rädslan för rädslan
Häromdagen satt jag och skrev ner en sammanfattning av olika tekniker som i viss mån funkat, eller som jag hoppas kommer att funka för att öka min produktivitet. Jag har ju haft ganska stora problem med prokrastinering/uppskjutningsbeteende i mitt liv, kan man säga. (Ett beteende som väl är en del av en större problembild.) Jag har gått i KBT för det, vilket inte producerade några tydliga resultat, kanske för att jag inte riktigt var redo att göra några stora förändringar och kanske för att det blev lite fel med personkemin mellan mig och terapeuten. (Men jag blev remitterad vidare till neuropsykiatrisk utvärdering vilket resulterade i en diagnos som ändå har viss del i att mitt liv ser ut som det gör idag.)
En stor grej som leder till prokrastinering och brist på produktivitet för mig tror jag är att jag verkligen är rädd för rädsla, eller för att få adrenalinpåslag eller vad man ska säga (obs, vill reservera mig för att jag inte är neurobiolog eller vad det nu heter så jag vet inte om det bara är just adrenalin jag tycker är otäckt). Jag undviker allt som kan vara ångest- eller skräckframkallande det in i det längsta. Ett av mina produktivitetstips till mig själv var "sluta var så rädd för adrenalinpåslag, se det som en gratis drog i stället".
För en del människor verkar verkligen ÄLSKA adrenalin, vilket känns så orättvist på nåt sätt. Vad lätt deras liv måste vara om de upplever sin vardag som så spänningsfattig att de måste titta på skräckfilmer eller betala dryga pengar för att hoppa ner från diverse flygplan bara för att stilla sin äventyrslusta. Medan jag sitter här och typ får hjärtklappning av att skicka nåt Viktigt Mejl till nån auktoritetsperson eller få kuvert från olika läskiga myndigheter, vilket resulterar i att jag skjuter upp viktiga saker i månader och år. Jag fick sluta titta på Breaking Bad mitt i säsong tre för jag ORKADE bara inte längre -- har så svårt att förstå vad folk får ut av det, den överdrivna nagelbitar-stämningen hela tiden? Jag har nog av mina egna problem.
Blir lite "snillen spekulerar" nu minst sagt, men jag funderar på om jag verkligen är överkänslig mot adrenalin? Jag var hos tandläkaren en gång och gjorde ett större ingrepp vilket krävde typ 7 bedövningssprutor (jag tappade räkningen), och sen sa tandsköterskan att det var adrenalin i sprutorna så jag skulle göra mig beredd på att få lite hjärtklappning eller liknande. Sen började jag skaka som fan och hela kroppen bara spändes till och från i vågor (tänk hur man skakar när man fryser riktigt mycket). Sköterskan såg bekymrad ut och började stryka mig över armen och prata lugnande med mig och det lugnade väl ner sig efter ett par minuter, men jag fick liksom "mindfulnessa" mig igenom hela ingreppet och tillämpa nån sorts aktiv avslappning för att kunna ligga någotsånär stilla. Vet i och för sig inte hur ovanlig den typen av reaktion är.
I alla fall, ska försöka lyda mitt eget råd och se det som en gratis drog i stället (ja tänk vilka intressanta upplevelser kroppen bjuder på ibland). Det brukar ju kännas skönt efteråt, i alla fall.
En stor grej som leder till prokrastinering och brist på produktivitet för mig tror jag är att jag verkligen är rädd för rädsla, eller för att få adrenalinpåslag eller vad man ska säga (obs, vill reservera mig för att jag inte är neurobiolog eller vad det nu heter så jag vet inte om det bara är just adrenalin jag tycker är otäckt). Jag undviker allt som kan vara ångest- eller skräckframkallande det in i det längsta. Ett av mina produktivitetstips till mig själv var "sluta var så rädd för adrenalinpåslag, se det som en gratis drog i stället".
För en del människor verkar verkligen ÄLSKA adrenalin, vilket känns så orättvist på nåt sätt. Vad lätt deras liv måste vara om de upplever sin vardag som så spänningsfattig att de måste titta på skräckfilmer eller betala dryga pengar för att hoppa ner från diverse flygplan bara för att stilla sin äventyrslusta. Medan jag sitter här och typ får hjärtklappning av att skicka nåt Viktigt Mejl till nån auktoritetsperson eller få kuvert från olika läskiga myndigheter, vilket resulterar i att jag skjuter upp viktiga saker i månader och år. Jag fick sluta titta på Breaking Bad mitt i säsong tre för jag ORKADE bara inte längre -- har så svårt att förstå vad folk får ut av det, den överdrivna nagelbitar-stämningen hela tiden? Jag har nog av mina egna problem.
Blir lite "snillen spekulerar" nu minst sagt, men jag funderar på om jag verkligen är överkänslig mot adrenalin? Jag var hos tandläkaren en gång och gjorde ett större ingrepp vilket krävde typ 7 bedövningssprutor (jag tappade räkningen), och sen sa tandsköterskan att det var adrenalin i sprutorna så jag skulle göra mig beredd på att få lite hjärtklappning eller liknande. Sen började jag skaka som fan och hela kroppen bara spändes till och från i vågor (tänk hur man skakar när man fryser riktigt mycket). Sköterskan såg bekymrad ut och började stryka mig över armen och prata lugnande med mig och det lugnade väl ner sig efter ett par minuter, men jag fick liksom "mindfulnessa" mig igenom hela ingreppet och tillämpa nån sorts aktiv avslappning för att kunna ligga någotsånär stilla. Vet i och för sig inte hur ovanlig den typen av reaktion är.
I alla fall, ska försöka lyda mitt eget råd och se det som en gratis drog i stället (ja tänk vilka intressanta upplevelser kroppen bjuder på ibland). Det brukar ju kännas skönt efteråt, i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)