Apropå shopping

Här är mina senaste inköp!!!

Knälång kjol i viskos från Cellbes. Den här fick jag hem för några veckor sen. Det är förvånansvärt svårt att hitta en vettig kjol -- resårmidja och/eller dragsko är alltid ett måste, syntetmaterial går bort och den ska helst vara knälång och ha lite vidd. Storleken är förstås också viktig, det är oftast plusstorlekar som gäller för mig även på vida plagg med resårmidja (gillar inte när resåren sitter åt för hårt). Långa kjolar är av nån anledning lättare att hitta, men dem vill jag bara ha på sommaren när jag inte har strumpbyxor på mig. Den här är helt perfekt och priset var överkomligt (ca 240 kr tror jag). Att den är lite längre baktill är en bonus eftersom kjolar alltid hänger ner mera framtill på mig. Jag skulle gärna köpa den i nån annan färg, men utöver den här söta småblommiga så fanns den bara i paisleymönstrat (gillar inte) och en gråaktig khakifärg som jag inte brukar klä mig i. Men kanske slår till på khakivarianten om den kommer på rea eller så.

Kjol med jeanslook i lyocell från Ellos. Jag hade ett erbjudande på 30% + fri frakt så totalkostnaden för denna landade på ca 210 kr. Jag har inte fått hem den än, ska bli väldigt spännande. Jag tycker det är så fint med sån där knappslå som går hela vägen ner framtill, av nån anledning. Fickor på kjolar gillar jag också väldigt mycket. Tror den här kommer att bli vadlång på mig ungefär, vilket är lite längre än jag brukar ha vintertid (föredrar knälångt, som sagt) men det funkar nog ändå och snart är det ju sommar.

Hållbar lifestyle

Vet inte om jag borde ha kvar inlägget under, får fundera på det. Alltså, har inga problem med att erkänna att jag känner mig ensam och typ blir besatt av personer ibland men den där historien från när jag var yngre -- hmm. Fast kändes skönt att berätta om det på nåt sätt även om det bara blir ut i intigheten.
Hursomhelst, nu är det dags för ett annat sorts gnäll! Victimcardigan, bloggen som serverar gnäll i alla olika smaker. Jag har nämligen stört mig skitmycket på en viss blogg jag inte kan låta bli att självskade-läsa. Tänker inte röja dens identitet så klart. Det är mer den här grejen jag stör mig på:
Alltså, att göra "hållbar konsumtion" till nåt sorts chict livsstilsval. Folk som visar upp sin perfekt curerade, minimalistiska, designerspäckade "capsule"-garderob och predikar om hur viktigt det är med hållbarhetstänk. Som tjötar om hur "du inte behöver tjugo sladdriga tröjor från H&M, bara tre stycken i god kvaliteeeet". (Ok, du har bara tre tröjor? Kul det låter att behöva tvätta stup i kvarten? Förresten, hinner inte tröjorna bli utslitna fortare i vilket fall när du bara har samma hela tiden och tvättar dem två gånger i veckan?) Som "unnar sig" nån designer-väska för motsvarande två socialbidrag eftersom "kvalitet varar i längden, tihi".
Som vanligt handlar det väl till 90% om ren avund. Kanske egentligen först och främst för att jag aldrig kommer att bli en sån där minimalistiskt chic person som på allvar kan njuta av copout-färger i stil med beige och marinblått och tycker att allting med färg, mönster, glitter och annat som gör livet värt att leva typ är "barnsligt krimskrams". Jag är egentligen hyfsat nöjd med min "stil", i den mån jag har nån (anser faktiskt att jag har ett välutvecklat sinne för estetik), men det verkar som att en del av mig ändå vill vara den där personen som har disciplin nog att bygga upp nån sorts stram, enkel garderob. Jag kan gilla många minimalistiska uttryck också -- jag gillar många uttryck överlag. Finns så mycket som är fint att titta på här i världen. Men jag orkar inte bara hålla mig till trista basfärger because zzzzz.
Sen är ju det här uppenbara att det känns lite surt att se bemedlade personer kokettera med hur duktiga de är när de begränsar sin konsumtion (=köper några få, dyra grejer i stället för många billiga grejer), när begränsad konsumtion inte är ett val utan ett måste för många av oss. Obs, jag räknar mig inte som fattig på riktigt eftersom jag har trygga medelklassföräldrar att falla tillbaka på, men jag kan inte hålla på och köpa nya grejer jämt. Jag kan kanske köpa en ny kjol från Ellos eller Cellbes ibland (är ju tjock och barbapappa-formad också, så har extra begränsningar i min konsumtion där). Och ja, det händer att jag köper färgglatt krimskrams på H&M också för att sätta lite guldkant på vardagen. So sue me. Vi som har ont om pengar lever också i samma reklambemängda värld där vi fått lära oss att eftersträva lyxkonsumtion sen barnsben. Är det så konstigt att man inte kan låta bli att lägga pengar på nåt jävla nagellack ibland, trots att man vet att man typ borde lägga dem på kålhuvuden i stället? Har inte alls svårt att identifiera mig med Lyxfällan-personerna. Ja ja, nu kommer jag lite avämnes. Hursomhelst: fint att ni har ett hållbarhetstänk, men ingen medalj från mig.
Jag gillar tanken på att ha ett hållbarhetstänk själv, men inte den här tre-beigea-tröjor-från-Filippa-K-varianten. Nä, jag tänker mer att använda kläder och laga dem tills de faller isär, att modifiera kläder på olika sätt för att uppdatera dem eller göra dem mer användbara (älskar att färga kläder, men vet ärligt talat inte hur miljövänligt det är), att göra egna kläder (ack, den som kunde!), att handla på second hand (lyckas sällan med det heller, men avundas dem som kan). Stilen blir ett resultat av begränsningar, och jag tycker det är då den blir som mest intressant på nåt sätt.

det röda ljuset i den gråa dimman igen, a.k.a. kaninkokerskans klagan

Den ogenomträngliga ensamheten. Enstöringslivet. Att ha noll kompisar, total avsaknad av socialt nätverk på bostadsorten, och alla andra orter också utom Göteborg där min familj bor. Kanske nånting som många har svårt att relatera till, men helt ensam är jag nog inte om att vara helt ensam (höhö). Men så är det för mig i alla fall.
Att råka bli förälskad i nån i kombination med detta blir en rätt giftig känslococktail som jag råkat ut för ganska många gånger nu. Det verkar som att min hjärna funkar så: ta sikte på slumpmässig stackars ung man som råkar befinna sig i närheten, bestämma att jag ska vara helt besatt av den på obestämd framtid, upprepa.
Det är väl som att en del av mig tror att detta är Lösningen på mitt behov av bekräftelse och närhet och så vidare, det här glupande behovet som liksom bara tar över hela mitt känsloliv och får mig att förlora mig i dagdrömmar.
---
2004 /.../ och jag grät inne på toaletten på fredagen taket därinne var saffransgult och världen hade förlorat all sin färg. i min dagbok skrev jag att du var ett rött ljus i den gråa dimman som var mitt liv eller nåt sånt, en metafor som formade sig helt spontant. på lördagskvällen när jag stod i garderoben på det där discot och du skulle gå, jag böjde mig fram för att säga "ta hand om dig" i ditt öra, du kysste mig på kinden din mun en mjuk cirkel med kittlig skäggstubb runtomkring, vad du tyckte om mig egentligen lär jag väl alltid undra över för vi kommer aldrig ses igen. det snöade när jag gick hem. jag skrev nåt fånigt i dagboken om att jag kunde börja leva nu, men det blev snarare tvärtom. tolv år senare. du skulle bli beklämd om du visste hur mitt liv ser ut nu, och hur jag ser ut för den delen. hur ser ditt liv ut? har du fru, barn? (jag skulle kunna spionera på facebook men jag har nån sorts spärr mot det, det känns så äckligt på nåt sätt.) det där dumma jag skrev i din studentmössa får jag fortfarande våldsamma skamsköljningar över ibland.
---
Hrm, ja det var den lilla utvikningen. Man undrar ju om det alltid kommer vara så här. Rätt så deppigt i så fall. Livet ett evigt juckande mot diverse träd.

reality check

Dagar när kontakten med verkligheten går fel nånstans och man ser sig själv genom andras ögon som man förmodligen ser ut. Blyg, tjock, konstigt hår, naglar i olika neurotiska färger, pratar i små dumma pip. För gammal för att bete sig sådär fånigt. Har en laptop med äckligt smutsigt tangentbord och en konstig bild som skrivbordsbakgrund som ingen förstår poängen med. Dålig musiksmak också. Osv
Ja, det är väl lika bra

alla hjärtans dag?

Alltså det känns som att pådraget kring alla hjärtans dag är värre än nånsin i år? Det är fortfarande en vecka kvar och det känns som att jag har sett olika manikyrer med alla hjärtans dag-tema och liknande på Instagram i en månad nu. YouTube är fullt med "första dejten"-sminktutorials (hjälp) och en massa olika kosmetikföretag släpper alla hjärtans dag-produkter. Jo, det är förstås så att jag tillbringar mycket tid på sociala medier med smink- och nagellackstema vilket är ett genomkommersialiserat område och där vill väl olika företag mjölka ur allt som går ur diverse "högtider". Men ändå. Det är bara en påhittad trams-grej, liksom? Och gudarna ska veta att hela det heteromonogama projektet får tillräckligt med uppmärksamhet som det är. Har vi inget bättre för oss? Haha.
Om nån undrar ifall jag är avundsjuk och bitter -- på folk som har ett s.k. kärleksliv, alltså -- så är väl svaret ja. Men det är nog faktiskt mer tramsigheten och infantiliteten i det hela jag stör mig på. (Den enda amerikanska trams-högtid jag ställer mig bakom är St. Patrick's Day, eftersom det är min födelsedag.) Själv ska jag tillbringa alla hjärtans dag med mamma som kommer på besök, så det ser jag verkligen fram emot.

goddag yxskaft

Asså jag vet inte hur många självhjälpiga fixa-ditt-liv-listor jag läst nu där "gå upp tidigt" är en av punkterna. JA, jag fattar väl att det blir mindre stressigt om man går upp tidigt, för att inte tala om att man känner sig som en lite bättre människa p.g.a. div. samhällsnormer, är inte dum på det sättet. MEN HUR???!!! Kan ni berätta för mig hur man bara "bestämmer" att man ska gå upp vid en viss tid, när man inte har nåt möte eller annat viktigt att gå till. Jag har slitit med det här i hela mitt liv nu.

Life

Här sitter jag en söndagsmorgon och har dygnat. Tänkte försöka vara vaken hela dagen, gå runt lite på stan. Det brukar ju sällan lyckas, somnar för det mesta nån gång på förmiddagen i stället. Men kanske den här gången. Det vore skönt att kunna gå upp tidigt i morgon, och H&M säljer en mascara som verkar okej (IsaDora Volume 2.0) för 49 kr den här veckan, så det är ju ett bra tillfälle att fylla på förrådet.
Har haft en ganska trevlig helg. Jag opponerade i fredags och det gick bra, så har för en gångs skull "tagit ledigt", d.v.s. struntat i att gå runt med dåligt samvete och prokrastinera nånting jag tycker jag borde få gjort och bara gjort sånt jag haft lust med i stället. Det är verkligen fascinerande hur mycket energi som verkar frigöras då. Har så många projekt och så mycket lust att ägna mig åt dem!
Det enda projektet jag egentligen hunnit med är att flytta in mina nagellack i Helmer-hurtsen jag fick i julklapp. Jag monterade ihop den direkt när jag kom tillbaka till stan efter nyår, men jag har tänkt att jag skulle klä lådorna på nåt sätt (den är i metall och nagellacken gled omkring mycket i den och det lät mycket när man ställde ner dem), så i fredags köpte jag lite hobbyfilt på Panduro. Jag klippte till bitar att täcka lådbottnarna med, häftade fast bitar av eltejp på baksidan och klistrade fast dem i lådorna (ja, det låter lite knäppt men kom inte på nån bättre metod för att fästa dem). Har även sorterat nagellacken efter märke och i natt räknade jag antalet lack av varje märke och förde in i ett Exceldokument innan jag flyttade in dem i lådorna. Totalsumman blev 486.
Så nu har jag fått ordning på nagellacksförvaringen och det känns ju bra, och dessutom frigjorde det utrymme i min bokhylla där jag hade alla nagellacken i gamla pepparkaksburkar förut. Har idéer om att möblera om. Det lilla matbordet som mina föräldrar insisterade på att köpa till mig när hela min inredning inhandlades på Ikea (som om jag nånsin skulle äta nån annanstans än framför datorn) skulle man kunna flytta in i hörnet där alla påsar med återvinning står, så att de döljs lite. Med en stor duk ovanpå skulle återvinningen inte synas alls. På bordet kan jag ställa min nya kaffemaskin, och vattenkokaren. Det blir ett frukostbord helt enkelt. Vet inte vad mer jag skulle ställa där... äh, det kanske inte är nån bra idé egentligen. Men minst lika bra som det är nu (min lägenhet ser verkligen ut som skit). Jag har ett gammalt keyboardstativ nere i källaren som jag skulle kunna ställa pianot på (anledningen till att jag inte använder nu är att det saknas ett par delar till det, en sprint för att ställa in höjden och en av de där "muffarna" som ska förhindra att instrumentet halkar, men det kanske går att improvisera ihop det på nåt sätt ändå). Då skulle jag kunna använda det gamla skrivbordet till nåt annat (det är lite fel höjd på det för att man ska kunna använda det som pianobord ändå). Hurtsen skulle jag kunna ställa in under skrivbordet... o.s.v.. Projekt, projekt. Lägenheten ska visserligen renoveras snart, så jag kommer att behöva flytta ut tillfälligt. Men man kan väl göra det lite fint under tiden ändå.
Jag orkar inte skriva mer nu, är för trött. Men du hör att jag har lite livspepp i alla fall. tjipp