Det verkar väldigt vanligt att man använder engelska archipelago som översättning till det svenska ordet skärgård, som ju folk ofta har anledning att säga speciellt på sommaren. Lite konstigt att man bemödar sig med att säga ett sånt långt tjusigt grekiskt ord hela tiden, eftersom det inte ens betyder skärgård? Från engelska Wiktionary (160821):
archipelago (plural archipelagos or archipelagoes)
Begreppet archipelago innefattar alltså inte aspekten att det är just en grupp av öar som ligger längs med en kust, vilket väl ändå är ganska centralt i begreppet skärgård? På svenska Wiktionary så anges i och för sig skärgård som den enda översättningen av engelskans archipelago. Och okej, alla översättningar måste väl inte vara exakta så länge de förmedlar ungefär vad man vill säga, men jag skulle inte gissa på att det är särskilt naturligt för en person från ett engelskspråkigt land att prata om the archipelago (vilken ögrupp då, liksom?) på samma sätt som svenskar pratar om skärgården. Skulle väl låta lite mer avslappnat att bara säga the islands eller nåt i den stilen, tänker jag. Ja, jag ville bara få detta ur mig.
söndag 21 augusti 2016
De fula känslorna #3: Uppgivenhet
Det känns som att nästan allt jag skriver här cirklar runt ungefär samma teman. Vad ska jag göra åt alltihopa? Det här livet som är mitt. Som mest har varit ett sorts sittande i spillrorna av ett havererat vuxenblivandeprojekt de senaste tio åren. Det fanns en plan A (vara duktig, gå i skolan, bli klar, skaffa ett jobb) och den misslyckades. Och där står jag fortfarande, mer eller mindre. Medan åren går och den där "luckan i mitt CV" blir längre och längre och längre.
Det känns som att mitt inre står i nån sorts ständig dialog med hela självhjälps-diskursen, som jag upplever är ganska dominerande i dagens samhälle (vilket inte är nån särskilt originell tanke utan snarare en vänster-spaning enligt mall 1A, höhö). Eller kanske är det mitt hopplöst svaga överjag som uttrycker sig i nån sorts Mia Törnblomsk anda. Upp och hoppa, av med offerkoftan. Världen är inte skyldig dig nåt. Alla världens Alice Teodorescu, Blondinbella, Jan Björklund, David Eberhard och Katrin Zytomierska pratar i kör i mitt huvud. Och jag känner att jag måste försvara mig, vad nu det ska vara bra för. Jag har ju objektivt sett misslyckats och det är väl inte så mycket mer med det. Men det där maler i huvudet ganska ofta.
Jag har ju alltid varit ganska anti allt vad självhjälp och inspirationscitat heter. Mycket är det väl på grund av det allmänt flåshurtiga tilltalet. Jag tycker att man måste göra plats för mörkret och det skeva och sköra i livet också, faktiskt. Men det är väl nån sorts försvarsmekanism också, för att jag egentligen mår dåligt över mitt beteende och vet att jag kanske borde skärpa mig. Men oftast känns det som att jag inte kommer nånstans med den biten. (Mamma brukar ibland berätta en anekdot från min barndom där jag blev tillsagd av en förskolepedagog att skärpa mig och förtvivlat utbrast "Men jag har inget skärp!". Ungefär så känns det fortfarande. Jag lider helt enkelt en fruktansvärd brist på skärp.)
Jag antar att uppgivenhet är det mest provocerande som finns, ett sorts hån mot livet, enligt hela självhjälps-filosofin. Att helt enkelt: nej. Jag lägger mig ner och väntar på att självdö i stället. Eller: Jag trivs bra i min comfort zone, tack.
Och självhjälps-hjävlarna har väl rätt. Man borde inte sitta i ett hörn och tycka synd om sig själv. Alltså, jag hatar egentligen det där uttrycket också. Nej! Jag anser inte alls att det är synd om mig! Jag är mycket väl medveten om alla de diverse privilegier jag har i livet. Och tanken på hur fruktansvärt lite jag lyckats göra av dem får mig bara att må ännu sämre. Kan jag få sitta här i ett hörn och tjura utan att det tolkas som nån sorts ställningstagande?
Äej, jag tror inte jag kommer så långt med det här. Säger bara det uppenbara: Alla känslor får finnas och man kan inte vara på topp jämt.
Det känns som att mitt inre står i nån sorts ständig dialog med hela självhjälps-diskursen, som jag upplever är ganska dominerande i dagens samhälle (vilket inte är nån särskilt originell tanke utan snarare en vänster-spaning enligt mall 1A, höhö). Eller kanske är det mitt hopplöst svaga överjag som uttrycker sig i nån sorts Mia Törnblomsk anda. Upp och hoppa, av med offerkoftan. Världen är inte skyldig dig nåt. Alla världens Alice Teodorescu, Blondinbella, Jan Björklund, David Eberhard och Katrin Zytomierska pratar i kör i mitt huvud. Och jag känner att jag måste försvara mig, vad nu det ska vara bra för. Jag har ju objektivt sett misslyckats och det är väl inte så mycket mer med det. Men det där maler i huvudet ganska ofta.
Jag har ju alltid varit ganska anti allt vad självhjälp och inspirationscitat heter. Mycket är det väl på grund av det allmänt flåshurtiga tilltalet. Jag tycker att man måste göra plats för mörkret och det skeva och sköra i livet också, faktiskt. Men det är väl nån sorts försvarsmekanism också, för att jag egentligen mår dåligt över mitt beteende och vet att jag kanske borde skärpa mig. Men oftast känns det som att jag inte kommer nånstans med den biten. (Mamma brukar ibland berätta en anekdot från min barndom där jag blev tillsagd av en förskolepedagog att skärpa mig och förtvivlat utbrast "Men jag har inget skärp!". Ungefär så känns det fortfarande. Jag lider helt enkelt en fruktansvärd brist på skärp.)
Jag antar att uppgivenhet är det mest provocerande som finns, ett sorts hån mot livet, enligt hela självhjälps-filosofin. Att helt enkelt: nej. Jag lägger mig ner och väntar på att självdö i stället. Eller: Jag trivs bra i min comfort zone, tack.
Och självhjälps-hjävlarna har väl rätt. Man borde inte sitta i ett hörn och tycka synd om sig själv. Alltså, jag hatar egentligen det där uttrycket också. Nej! Jag anser inte alls att det är synd om mig! Jag är mycket väl medveten om alla de diverse privilegier jag har i livet. Och tanken på hur fruktansvärt lite jag lyckats göra av dem får mig bara att må ännu sämre. Kan jag få sitta här i ett hörn och tjura utan att det tolkas som nån sorts ställningstagande?
Äej, jag tror inte jag kommer så långt med det här. Säger bara det uppenbara: Alla känslor får finnas och man kan inte vara på topp jämt.
| But if I had one wish fulfilled tonight I'd ask for the sun to never rise. |
lördag 13 augusti 2016
Tuttarna del 2
Okej, tänkte skriva lite mer om det här med att vara tjock med små bröst och kanske lite mer om kläd-aspekten av det då.
Behå eller inte? Tja, i mitt fall så har jag inte valet att ha en "riktig" behå, alltså ett sånt där raffinerat bröstfängelse med bygel och formpressade kupor och vaddering och sånt, eftersom de inte finns i närheten av min storlek. Jag vet inte vad jag skulle ha för storlek, typ 120AAA--- eller nåt? Höhö :( [ETA: Jag har mätt nu och tror jag ligger på ca 100AA] Dessutom sitter töttarna så långt isär så passformen skulle väl ändå bli fel.
Det jag eventuellt kan ha är ju olika varianter på bygellösa behåtoppar med eller utan separata kupor, antingen ovadderade eller med uttagbar vaddering. Alltså typ såna här:
Eller ja, jag skulle kunna ha det, om inte kedjorna envisades med att bara göra dem upp till ungefär storlek L (lite pluspoäng till Cubus som har några liknande modeller i XL och en rutten fisk till Lindex som ofta bara gör dem upp till M). Ja, kedjorna gör ju strikt taget inte så många kläder i större storlekar än så, så det är ju inte så konstigt egentligen. Men att det skulle finnas liknande i plussortimenten, eller på Ellos eller Cellbes som för större storlekar i ordinarie sortimenten, händer inte så ofta. Lite synd, eftersom det funnits många söta modeller med fina detaljer ute i handeln på sistone som man hade kunnat få känna sig lite ~*zenzuell och feminin*~ i om andan nån gång skulle falla på, men sånt är livet.
Min approach till detta har väl varit olika under livets gång. Jag hade en period runt, tja, kanske 22 till 26 års ålder?, där jag brukade gå runt i sportbehå-aktiga fast lite nättare toppar i stretchigt syntetmaterial av märket Unno, som jag köpt i Spanien. På den tiden var jag betydligt smalare än jag är nu, ner mot normalvikt-området. Varför? Kanske för att det rundade av formen och begränsade rörelse i bysten, så jag kunde ha tajtare toppar ovanpå utan att känna mig som nån sorts hippie. Men även som en identitetsgrej, att kunna få känna sig som en Tjej. Det kändes väl viktigt då.
Annars har jag väl mest gått utan. Saken är ju nämligen den att jag egentligen tycker att det är hur obekvämt som helst med olika typer av behåliknande plagg. Den där känslan av att ha en sorts rem spänd runt bröstkorgen hela tiden är, för mig som överlag inte är ett fan av hårda tajta kläder, rätt så jobbig. Jag blir väldigt trött efter ett tag, som att jag inte riktigt kan andas ordentligt. Tajta kläder på överkroppen är överlag väldigt obekvämt för mig. Huden där är liksom extra känslig, speciellt på bröstvårtorna. Och det funkar inte riktigt att gå runt så, jag är tillräckligt seg och ofokuserad som det är.
Så jag kör utan. Större delen av året kan man ju ha kofta över och se någotsånär salongsfähig ut ändå, som småbystad. Ska man gå i bara t-shirt eller linne krävs det ett lite noggrannare val av topp -- inget för genomskinligt, lagom tajt, kanske nåt mönster som förvillar ögat. Löst sittande toppar funkar inte så bra som man skulle kunna tro eftersom de ofta lyckas falla väldigt avslöjande över kroppen på nåt sätt (dessutom är det ofta skönare med lite mer kroppsnära kläder om man har mycket fettvalkar och sådär, man slipper hudytor som klibbar mot varandra). Nån gång kanske jag tar på mig nåt behåaktigt ändå om det är varmt ute och jag inte har kvar några toppar som funkar utan behå, har ett par okej varianter jag hittade på Ellos häromåret (säljs inte längre, tyvärr).
Utöver behåns vara eller icke vara vet jag inte riktigt vad jag ska säga om ämnet. Jag har tappat min kläd-mojo ganska mycket de senaste åren, är inte så road av "mode" längre. Mycket är det väl för att jag blivit tjock på riktigt från att ha varit mestadels halvtjock. Dels är det svårare att hitta roliga kläder när man måste ha plusstorlekar, speciellt om man inte vill beställa från utlandet. Dels har jag dragit ner väldigt mycket på mina ambitioner att se dekorativ ut då det inte känns som nån idé i vilket fall. Siktar mest på att ha en garderob som fungerar, att kunna ha kläder till hands som är bekväma och praktiska och inte jättefula.
Vi kan ju alltid prata lite om vad som kan vara "smickrande", även om det är lite småtrist. Men ibland kanske man vill "ta fram sina bästa sidor" och det är väl inget fel med det. Jag brukar väl undvika t-shirtar som är alltför höga i halsen, det ger ett mjukare intryck om man visar lite hud i dekolletage-trakten (lite nyckelben kan man bjuda på, åtminstone). Jag som inte har nån midja och dessutom har kort tjock hals och breda axlar ser jättefyrkantig ut i snäva halsringningar. V-ringat och gärna omlott är ett trick för att skapa intryck av mer kurvor (även om ens avsaknad av klyfta blir väldigt uppenbar i djupa ringningar så ser det liksom... quinnligare ut, om du fattar). Likaså att visa andra delar av kroppen som man är nöjd med (i mitt fall har det väl ofta varit benen, speciellt om jag får ha strumpbyxor på mig).
Behå eller inte? Tja, i mitt fall så har jag inte valet att ha en "riktig" behå, alltså ett sånt där raffinerat bröstfängelse med bygel och formpressade kupor och vaddering och sånt, eftersom de inte finns i närheten av min storlek. Jag vet inte vad jag skulle ha för storlek, typ 120AAA--- eller nåt? Höhö :( [ETA: Jag har mätt nu och tror jag ligger på ca 100AA] Dessutom sitter töttarna så långt isär så passformen skulle väl ändå bli fel.
Det jag eventuellt kan ha är ju olika varianter på bygellösa behåtoppar med eller utan separata kupor, antingen ovadderade eller med uttagbar vaddering. Alltså typ såna här:
 |
| Alla bilder från H&M. Som är väldigt förtjusta i att sälja såna här i tvåpack, tydligen. |
Min approach till detta har väl varit olika under livets gång. Jag hade en period runt, tja, kanske 22 till 26 års ålder?, där jag brukade gå runt i sportbehå-aktiga fast lite nättare toppar i stretchigt syntetmaterial av märket Unno, som jag köpt i Spanien. På den tiden var jag betydligt smalare än jag är nu, ner mot normalvikt-området. Varför? Kanske för att det rundade av formen och begränsade rörelse i bysten, så jag kunde ha tajtare toppar ovanpå utan att känna mig som nån sorts hippie. Men även som en identitetsgrej, att kunna få känna sig som en Tjej. Det kändes väl viktigt då.
Annars har jag väl mest gått utan. Saken är ju nämligen den att jag egentligen tycker att det är hur obekvämt som helst med olika typer av behåliknande plagg. Den där känslan av att ha en sorts rem spänd runt bröstkorgen hela tiden är, för mig som överlag inte är ett fan av hårda tajta kläder, rätt så jobbig. Jag blir väldigt trött efter ett tag, som att jag inte riktigt kan andas ordentligt. Tajta kläder på överkroppen är överlag väldigt obekvämt för mig. Huden där är liksom extra känslig, speciellt på bröstvårtorna. Och det funkar inte riktigt att gå runt så, jag är tillräckligt seg och ofokuserad som det är.
Så jag kör utan. Större delen av året kan man ju ha kofta över och se någotsånär salongsfähig ut ändå, som småbystad. Ska man gå i bara t-shirt eller linne krävs det ett lite noggrannare val av topp -- inget för genomskinligt, lagom tajt, kanske nåt mönster som förvillar ögat. Löst sittande toppar funkar inte så bra som man skulle kunna tro eftersom de ofta lyckas falla väldigt avslöjande över kroppen på nåt sätt (dessutom är det ofta skönare med lite mer kroppsnära kläder om man har mycket fettvalkar och sådär, man slipper hudytor som klibbar mot varandra). Nån gång kanske jag tar på mig nåt behåaktigt ändå om det är varmt ute och jag inte har kvar några toppar som funkar utan behå, har ett par okej varianter jag hittade på Ellos häromåret (säljs inte längre, tyvärr).
Utöver behåns vara eller icke vara vet jag inte riktigt vad jag ska säga om ämnet. Jag har tappat min kläd-mojo ganska mycket de senaste åren, är inte så road av "mode" längre. Mycket är det väl för att jag blivit tjock på riktigt från att ha varit mestadels halvtjock. Dels är det svårare att hitta roliga kläder när man måste ha plusstorlekar, speciellt om man inte vill beställa från utlandet. Dels har jag dragit ner väldigt mycket på mina ambitioner att se dekorativ ut då det inte känns som nån idé i vilket fall. Siktar mest på att ha en garderob som fungerar, att kunna ha kläder till hands som är bekväma och praktiska och inte jättefula.
Vi kan ju alltid prata lite om vad som kan vara "smickrande", även om det är lite småtrist. Men ibland kanske man vill "ta fram sina bästa sidor" och det är väl inget fel med det. Jag brukar väl undvika t-shirtar som är alltför höga i halsen, det ger ett mjukare intryck om man visar lite hud i dekolletage-trakten (lite nyckelben kan man bjuda på, åtminstone). Jag som inte har nån midja och dessutom har kort tjock hals och breda axlar ser jättefyrkantig ut i snäva halsringningar. V-ringat och gärna omlott är ett trick för att skapa intryck av mer kurvor (även om ens avsaknad av klyfta blir väldigt uppenbar i djupa ringningar så ser det liksom... quinnligare ut, om du fattar). Likaså att visa andra delar av kroppen som man är nöjd med (i mitt fall har det väl ofta varit benen, speciellt om jag får ha strumpbyxor på mig).
fredag 12 augusti 2016
leva sitt liv fullt ut och älska sin kropp
Jag följer bloggen Fett Magazine på Bloglovin'. Även om deras innehåll inte tilltalar mig så jättemycket idag och jag kanske borde avfölja, så tycker jag väl överlag att fett-aktivism är viktigt och att sajten är ett bra initiativ. Idag var det en artikel om självförtroende och så vidare som fick mig att reagera, förmodligen mer på grund av den allmänt jobbiga perioden jag går igenom just nu än på grund av själva innehållet, eftersom idéerna som uttrycktes (inget illa ment) inte direkt var nya utan snarare ganska vanliga på fat acceptance-delarna av internet. Ett citat:
[...] sanningen är den, det är inte utseendet som hindrar dig från att leva ditt liv fullt ut. Det är snarare tanken om att du måste se ut på ett visst sätt samt makten och betydelsen du ger till andra att göra denna bedömning om dig själv.
Det slog mig plötsligt att det där med att "leva ditt liv fullt ut" lät så himla... jobbigt? Det verkar skitjobbigt att leva sitt liv fullt ut. Att hela tiden försöka pressa sig att få ut maximalt värde ur allting. Blir nästan utmattad av blotta tanken. Kanske är det därför man lever med sin "fantasy of being thin", för att det trots allt är enklare att slippa leva sitt liv fullt ut. Sitta hemma och fantisera är ju mycket enklare och bekvämare, tänka där man sitter med en god kopp te, lite lösgodis och Netflix att "ja, jag kanske orkar fixa mitt liv nån gång när jag väl får igång det där bantningsprojektet". Ja, kanske inte nån revolutionerande tanke det heller, höhö. Att det kräver arbete att försöka göra nånting av sitt liv, alltså.
Bara att jag levt med mina självförbättringsprojekt under året och just nu känner jag lite "men palla" inför hela grejen. Jag kommer ingenvart ändå, allt går åt helvete. (Nu är ett av projekten just ett viktminskningsprojekt så det här kanske blir lite motsägelsefullt, men grejen är att jag tror det är minst lika jobbigt att försöka få bra självförtroende inför sin kropp.) Måste lägga in minst dubbelt så mycket energi för att komma nånstans med mina projekt just nu och jag vet inte om jag ens kan det. Tror jag är en lågenergimänniska av naturen. Så det kanske inte går. (Eller så behöver jag bara öka Concerta-dosen, men psykkliniken verkar ha glömt att jag finns, de skulle hört av sig gällande det för flera månader sen.)
Längre ner i artikeln återkommer ett annat tema som är ganska vanligt i kroppspeppande FA-sammanhang, nämligen det här med att lista saker man uppskattar med sin kropp. Ofta (men inte här) rentav uttryckt som saker man "älskar" med sin kropp (oj, här slår vi på stora känslotrumman liksom) eller "är tacksam över". Ofta är det saker i stil med "jag älskar mina ben för att jag kan gå" eller "jag är tacksam för mitt hjärta för att det slår".
ALLTSÅ, om det här är nåt som hjälpt nån så är det fantastiskt! Jag vill inte förstöra det för er eller så. More power to you. Men jag kan inte vara den enda som upplever det här som lite... stressigt? Jag vet inte om jag på beställning kan frammana känslan "kärlek" eller "tacksamhet" inför olika kroppsdelar och att de är i fungerande skick, det funkar liksom inte riktigt så för mig. Även om det så klart är ett privilegium att få leva och ha hälsan, säger inte annat. Jag antar att det jag reagerar på lite är de här idéerna om att man själv måste försöka frammana en massa glada peppiga känslor inför sin kropp bara för att andra har bestämt att den inte är önskvärd p.g.a. tjock/ful/whatever. Jo, min kropp är la helt okej men kan den bara få vara en halvful, halvskruttig kropp liksom? Jag orkar inte.
Plus att tanken på alla små konstiga delar i kroppen som jag behöver för att fungera och som kan gå sönder närsomhelst mest väcker hypokondrikern i mig. Att försöka vara tacksam inför att hjärtat slår känns ju... lite klaustro. Dunk. Tack! Dunk. Tack! Dunk. Tack! *psykostillstånd inträder*
Det var alltså mina högst personliga känslor inför hela "älska kroppen"-grejen. Tycker dock att det kan vara kul och lite inspirerande att se andra tjocka tjejer som verkar ha en kroppspepp, som babe_ebba på Instagram.
[...] sanningen är den, det är inte utseendet som hindrar dig från att leva ditt liv fullt ut. Det är snarare tanken om att du måste se ut på ett visst sätt samt makten och betydelsen du ger till andra att göra denna bedömning om dig själv.
Det slog mig plötsligt att det där med att "leva ditt liv fullt ut" lät så himla... jobbigt? Det verkar skitjobbigt att leva sitt liv fullt ut. Att hela tiden försöka pressa sig att få ut maximalt värde ur allting. Blir nästan utmattad av blotta tanken. Kanske är det därför man lever med sin "fantasy of being thin", för att det trots allt är enklare att slippa leva sitt liv fullt ut. Sitta hemma och fantisera är ju mycket enklare och bekvämare, tänka där man sitter med en god kopp te, lite lösgodis och Netflix att "ja, jag kanske orkar fixa mitt liv nån gång när jag väl får igång det där bantningsprojektet". Ja, kanske inte nån revolutionerande tanke det heller, höhö. Att det kräver arbete att försöka göra nånting av sitt liv, alltså.
Bara att jag levt med mina självförbättringsprojekt under året och just nu känner jag lite "men palla" inför hela grejen. Jag kommer ingenvart ändå, allt går åt helvete. (Nu är ett av projekten just ett viktminskningsprojekt så det här kanske blir lite motsägelsefullt, men grejen är att jag tror det är minst lika jobbigt att försöka få bra självförtroende inför sin kropp.) Måste lägga in minst dubbelt så mycket energi för att komma nånstans med mina projekt just nu och jag vet inte om jag ens kan det. Tror jag är en lågenergimänniska av naturen. Så det kanske inte går. (Eller så behöver jag bara öka Concerta-dosen, men psykkliniken verkar ha glömt att jag finns, de skulle hört av sig gällande det för flera månader sen.)
Längre ner i artikeln återkommer ett annat tema som är ganska vanligt i kroppspeppande FA-sammanhang, nämligen det här med att lista saker man uppskattar med sin kropp. Ofta (men inte här) rentav uttryckt som saker man "älskar" med sin kropp (oj, här slår vi på stora känslotrumman liksom) eller "är tacksam över". Ofta är det saker i stil med "jag älskar mina ben för att jag kan gå" eller "jag är tacksam för mitt hjärta för att det slår".
ALLTSÅ, om det här är nåt som hjälpt nån så är det fantastiskt! Jag vill inte förstöra det för er eller så. More power to you. Men jag kan inte vara den enda som upplever det här som lite... stressigt? Jag vet inte om jag på beställning kan frammana känslan "kärlek" eller "tacksamhet" inför olika kroppsdelar och att de är i fungerande skick, det funkar liksom inte riktigt så för mig. Även om det så klart är ett privilegium att få leva och ha hälsan, säger inte annat. Jag antar att det jag reagerar på lite är de här idéerna om att man själv måste försöka frammana en massa glada peppiga känslor inför sin kropp bara för att andra har bestämt att den inte är önskvärd p.g.a. tjock/ful/whatever. Jo, min kropp är la helt okej men kan den bara få vara en halvful, halvskruttig kropp liksom? Jag orkar inte.
Plus att tanken på alla små konstiga delar i kroppen som jag behöver för att fungera och som kan gå sönder närsomhelst mest väcker hypokondrikern i mig. Att försöka vara tacksam inför att hjärtat slår känns ju... lite klaustro. Dunk. Tack! Dunk. Tack! Dunk. Tack! *psykostillstånd inträder*
Det var alltså mina högst personliga känslor inför hela "älska kroppen"-grejen. Tycker dock att det kan vara kul och lite inspirerande att se andra tjocka tjejer som verkar ha en kroppspepp, som babe_ebba på Instagram.
fredag 5 augusti 2016
nån sorts lägesrapport
I onsdags kväll efter att ha suttit och prokrastinerat och läst sminkbloggar i timmar tänkte jag att nu räcker det. På en papperslapp till mig själv skrev jag "Inget trams idag -- livet är på riktigt" innan jag gick och la mig. Jag tänkte att man måste gå rakryggad in i sin framtid, även om ens framtid är en tragedi. Dagen därpå cyklade jag till skolan, lite metylfenidat-ivrig, med orden "rakryggad in i tragedin" i huvudet och jag kände mig nervös men märkligt klar i huvudet. Det där tjattret som alltid pågår därinne hade lagt sig.
Jag tänkte: Jag får inte vara rädd! Om jag är så rädd för allting som jag alltid är så kommer jag aldrig att komma nånstans. Låt livet hända bara, ta dig dit du är på väg, gör det du måste. Om det är nåt hemskt som kommer att hända så händer det ändå. Bättre förr än senare. Jag måste ändå igenom det. Det var en skön känsla, men väldigt ovan. Jag kände inte igen mig själv.
Som jag misstänkte att den skulle så har känslan försvunnit idag och tjattret, rädslan och ego-mumlet är nästan värre än vanligt. Kom inte iväg i rimlig tid, men tittade in i skolan vid tretiden. Handl var inte där, praktiskt nog -- hade känts lite väl sent att komma dit och be att bli insläppt till rummet med den snabba datorn nu. Jag gick till en datasal där jag har tillträde och laddade ner en massa vetenskapliga artiklar i stället. Har skumläst en av dem sedan jag kommit hem. Alltid nåt antar jag.
Hjärnan försöker lösa nån sorts problem i bakgrunden, jag vet inte vilket det är egentligen. Jag tror att det är metylfenidatet som ligger bakom det också. Nånting med meningen med livet? Nånting med livets berättelse, vad det ska handla om? Nånting om att bevisa att det inte finns nån mening eller nån berättelse? Jag kan verkligen inte artikulera nånting av det, det verkar vara totalt nonsens och det är ärligt talat rätt så jobbigt att lyssna på. Detta blandat med de vanliga tankarna på vilket nagellack jag ska ha på mig härnäst och vad jag ska skriva om det på Instagram, och det tvångsmässiga "fantiserandet om killar", utgör större delen av min inre monolog just nu. Och jag blir knäpp i bollen. Vill ut ur mig själv.
Jag tänkte: Jag får inte vara rädd! Om jag är så rädd för allting som jag alltid är så kommer jag aldrig att komma nånstans. Låt livet hända bara, ta dig dit du är på väg, gör det du måste. Om det är nåt hemskt som kommer att hända så händer det ändå. Bättre förr än senare. Jag måste ändå igenom det. Det var en skön känsla, men väldigt ovan. Jag kände inte igen mig själv.
Som jag misstänkte att den skulle så har känslan försvunnit idag och tjattret, rädslan och ego-mumlet är nästan värre än vanligt. Kom inte iväg i rimlig tid, men tittade in i skolan vid tretiden. Handl var inte där, praktiskt nog -- hade känts lite väl sent att komma dit och be att bli insläppt till rummet med den snabba datorn nu. Jag gick till en datasal där jag har tillträde och laddade ner en massa vetenskapliga artiklar i stället. Har skumläst en av dem sedan jag kommit hem. Alltid nåt antar jag.
Hjärnan försöker lösa nån sorts problem i bakgrunden, jag vet inte vilket det är egentligen. Jag tror att det är metylfenidatet som ligger bakom det också. Nånting med meningen med livet? Nånting med livets berättelse, vad det ska handla om? Nånting om att bevisa att det inte finns nån mening eller nån berättelse? Jag kan verkligen inte artikulera nånting av det, det verkar vara totalt nonsens och det är ärligt talat rätt så jobbigt att lyssna på. Detta blandat med de vanliga tankarna på vilket nagellack jag ska ha på mig härnäst och vad jag ska skriva om det på Instagram, och det tvångsmässiga "fantiserandet om killar", utgör större delen av min inre monolog just nu. Och jag blir knäpp i bollen. Vill ut ur mig själv.
fredag 15 juli 2016
hrrnnnnfrrrrr
Ja, jag vet inte. Det går dåligt med alltihopa, eller det känns liksom ovisst. Jag vet inte vad jag håller på med och har inte haft kontakt med handl på ett tag och nu går han snart på semester. Jag har egentligen ingen lust att skriva om det, det känns mest olustigt alltihopa (och liksom... pinsamt, tänker att folk mest kommer tänka "men skärp dig" om jag berättar mer i detalj, vilket vore en ganska korrekt analys). Jag tillbringar hela dagarna med växla mellan att bråka med mig själv och att försöka komma på sätt att slippa tänka på det, vilket så klart inte är bra. Men prokrastineringsbeteenden är så klart långt ifrån nåt nytt i mitt liv, det är en gammal följeslagare som funnits med så länge jag nånsin haft nån form av krav på mig att prestera olika saker. Så det är väl bara att bråka vidare mot det.
Det är väl ofta när jag inte riktigt vet vad jag ska göra som det blir så här, när jag inte har nån klar uppgift eller handlingsplan. Och så går tiden och det känns bara mer och mer... löjligt liksom?
Ja, jag har försökt vara duktig med sömn och mat och sådär. Det lyckas halvbra, men jag försöker i alla fall? Tyvärr resulterar det ju inte i att jag producerar särskilt mycket. Det är väl nästa steg, höhö. Att, när man väl lyckats göra nån sorts utrymme för det genom hyfsade mat- och sovvanor, faktiskt lära in strategier för att kunna få nåt gjort över huvud taget. Kan ju vara dags nu när man nästan är halvvägs till döden.
Ibland känns det som att mat- och sovgrejset bara är onödigt... utanpåverk, eller vad man ska kalla det. Att jag håller på med det för att slippa ta itu med det viktiga. Att jag borde satsa allt krut på att faktiskt få nåt arbete gjort och att det andra liksom hade kommit av sig självt om jag nån gång, nånsin, över huvud taget i detta liv hade lyckats jobba upp nåt som liknade styrfart. Men jag försöker intala mig om att det handlar om att lära in vettiga vanor som jag kan ha med mig i livet och liksom luta mig mot. Men. Man kan ju undra.
Äeh fy fan. Vet inte vart jag ska ta vägen riktigt. Existensen skaver. Vi hörs kanske när/om jag tar mig ur det här
Det är väl ofta när jag inte riktigt vet vad jag ska göra som det blir så här, när jag inte har nån klar uppgift eller handlingsplan. Och så går tiden och det känns bara mer och mer... löjligt liksom?
Ja, jag har försökt vara duktig med sömn och mat och sådär. Det lyckas halvbra, men jag försöker i alla fall? Tyvärr resulterar det ju inte i att jag producerar särskilt mycket. Det är väl nästa steg, höhö. Att, när man väl lyckats göra nån sorts utrymme för det genom hyfsade mat- och sovvanor, faktiskt lära in strategier för att kunna få nåt gjort över huvud taget. Kan ju vara dags nu när man nästan är halvvägs till döden.
Ibland känns det som att mat- och sovgrejset bara är onödigt... utanpåverk, eller vad man ska kalla det. Att jag håller på med det för att slippa ta itu med det viktiga. Att jag borde satsa allt krut på att faktiskt få nåt arbete gjort och att det andra liksom hade kommit av sig självt om jag nån gång, nånsin, över huvud taget i detta liv hade lyckats jobba upp nåt som liknade styrfart. Men jag försöker intala mig om att det handlar om att lära in vettiga vanor som jag kan ha med mig i livet och liksom luta mig mot. Men. Man kan ju undra.
Äeh fy fan. Vet inte vart jag ska ta vägen riktigt. Existensen skaver. Vi hörs kanske när/om jag tar mig ur det här
lördag 2 juli 2016
Ge upp?
Jag funderar på om man skulle ge upp? Bara släppa taget liksom. Sluta försöka vara snygg, intressant, smart, relevant, rolig, unik. Sluta försöka ha spännande åsikter. Jag menar, it's clearly not happening anyway. Speciellt inte snygg-grejen.
Är mest sugen på att sitta i en oformlig kaftan på en uteplats och dricka drinkar. Jag gjorde det häromdagen, det var härligt. Hejrå
Är mest sugen på att sitta i en oformlig kaftan på en uteplats och dricka drinkar. Jag gjorde det häromdagen, det var härligt. Hejrå
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)