Har just kommit på ytterligare ett skäl till att jag inte kan skaffa ett hudvårdsintresse. (Alltså utöver att det är dyrt, krångligt och får mig att tänka på åldrande och död p.g.a. allt tjöt om anti-age och allt stirrande in i porerna.) Nämligen: Jag tror att jag helt enkelt har en lättare aversion mot... klet och kladd, liksom? På nån sorts rent sensorisk nivå. Inte i så stor utsträckning att jag direkt får ångest av det eller så, men jag har en märkbar preferens mot våta substanser av olika slag. Gillar inte att gegga med klet i fejan. Har ofta svårt för att bada (speciellt i badkar) och tycker inte om att tvätta ansiktet med allt vatten som rinner åt alla håll och kanter. Gillar torra saker.
I marknadsföring för hudvårdsprodukter upplever jag att ett vanligt tema är själva upplevelsen av hudvårdsrutinen. Rituaaaaalen. Nästan som att den är viktigare än själva produkterna och hur de nu ska förbättra ens hud. (Tror rentav att Åhléns nyligen hade nån rubrik med den andemeningen på omslaget på den där reklamtidningen man får som medlem, nåt i stil med "Det är inte produkterna, det är ritualen". Lite övermaga för att komma från ett företag som säljer hudvårdsprodukter? "Du ska köpa vår jävla skit, ditt eländiga hjon, inte för att den gör nåt särskilt utan bara för själva sakens skull liksom.") Man ska stå där i badrummet och riktigt mysa av att applicera en produkt efter annan. Ja, jag antar att många ändå finner glädje i det med tanke på hur populärt det verkar vara med hudvård.
Men mitt badrum är inte så mysigt och att påföra produkter på ansiktet är varken rogivande eller spännande för mig. Jag menar inte att kokettera med det eller så, folk är la olika. Tror ärligt talat att hela den här hudvårdshysterin håller på att blåsa förbi lite grann ändå, den har ju hållit på så länge nu. (Sen kanske det har att göra med att min hud ändå är helt okej också, aldrig haft några jätteproblem med finnar eller eksem eller överdriven torrhet eller nånting egentligen, så har ingen "ingång" till mer seriöst hudvårdsidkande där.)
Kanske du tycker det är tråkigt att jag gnäller så här. Skit i det och gå vidare med ditt liv, liksom. Men jag konsumerar av gammal vana en massa lättsmält info om skönhet, kläder och andra onödigheter på YouTube, Instagram och bloggar. Ja även i icke-digital form – det händer att jag köper modetidningar också, eller går i butiker och tittar. Och då kommer hudvårdsinfon (som jag personligen tycker är minst kul av alla de där sakerna) liksom på köpet och jag börjar irritera mig och allteftersom reflektera över vad det är jag stör mig på.
Jag tänker ofta att jag borde sluta med ytlighetssurfandet och kanske byta ut det mot nåt lite mer intellektuellt stimulerande, men jag antar att jag gör det som ett sätt att lugna mina nerver. Drömma mig bort till en värld där jag bara behöver tänka på mitt yttre i stället för att försöka vara vuxen och göra nåt vettigt av mitt liv. Ändå lite obehagligt ur nån sorts feministiskt perspektiv att jag funkar så, att det är utseende-fix-drömmen om att jag flyr in i. Men jag är trots allt en ganska ineffektiv, lågenergisk person som har svårt att hantera mycket information samtidigt och växla mycket mellan olika projekt och då kanske det inte är så konstigt att det verkar attraktivt att få fokusera på en grej i stället. Och bara få göra klart den. (Jaga bort vartenda hårstrå från hakan och neråt, banta bort vartenda kilo, skaffa en optimerad hudvårdsrutin, operera mig lite här och där och sen tillbringa resten av tiden med att sminka mig och svepa in mig i fina kläder, höhö. Nejdå.) Sen är jag väl nånstans en lite estetiskt sinnad person och gillar att titta på fina saker helt enkelt.
Ja, vet inte om jag kommer nånstans i mina resonemang. Det har ju också varit en trend de senaste åren, att olika smarta kvinnor (oftast mycket smartare än mig) liksom meta-skönhetsbloggar och intellektualiserar skiten ur skönhetstrender och sina egna beteenden kring skönhet. Vad Betyder Det att vi håller på som vi gör. Kanske tyder det ändå på en viss rastlöshet, man lallar omkring bland krämer och läppstift och blir lite trött på alltihopa ibland så man letar efter nåt mer substantiellt att fästa sig vid. Eller ja, vad vet jag. NU ska jag sluta babbla.
lördag 9 februari 2019
torsdag 31 januari 2019
ytligt klag
Tänkte bara använda det här gamla bloggkadavret till att ondgöra mig lite över bristen på vettiga kjolar i klädaffärerna. Har visserligen ändå inte råd (och det känns väl lite ofräscht att shoppa nytt så här i klimatångesttider). Men jag har gått ner uppåt 40 kilo de senaste tre åren och alla mina gamla tantkjolar med resårmidja har liksom börjat hänga på höfterna. Vill att de ska sitta uppe i "midjan" alltså det där lite smalare stället jag har ovanför magbullen. Där linningen på strumpbyxorna (eller mameluckerna om det är sommar) liksom gör en liten inbuktning.
Alltså, de senaste åren är det som att hela modebranschen kollektivt har glömt att det finns en helt utmärkt längd som heter – lyssna nu – KNÄLÅNGT och som är den absolut mest smickrande längden på de allra flesta kvinnor. (Ja, jo, tråkigt att prata om smickrande hit och dit men ibland kanske man vill känna sig lite fin liksom?) Allt ska antingen vara minst halvvägs ner på vaden eller minst halvvägs upp på låret. Antingen frikyrkolångt eller porrig-skolflicka-kort. Inget fel på de längderna i sig heller, när man är på humör för dem, men ett par alternativ mittemellan borde man väl kunna klämma fram? Nåt enkelt, typ en vanlig vid eller rakare kjol i neutral färg i vettigt material (ej polyesterchiffong, tack). Det är rentav inte ens ett krav med resårmidja nu när jag inte drar plusstorlekar längre.
Det som finns i knälångt är nästan bara figursydda pennkjolar av olika slag vilket visserligen är snyggt men inte funkar på min figur (om det inte är den stretchiga trikåvarianten) då mina mått ligger så långt ifrån storleksstandarden. (Men man kan i alla fall glädja sig åt att en av mina favoritdetaljer, nämligen knappar hela vägen framtill, har gjort stor comeback.)
Nåväl, har som sagt ändå inte råd så det är väl lika bra. Får titta på second hand nästa gång jag har möjlighet.
Alltså, de senaste åren är det som att hela modebranschen kollektivt har glömt att det finns en helt utmärkt längd som heter – lyssna nu – KNÄLÅNGT och som är den absolut mest smickrande längden på de allra flesta kvinnor. (Ja, jo, tråkigt att prata om smickrande hit och dit men ibland kanske man vill känna sig lite fin liksom?) Allt ska antingen vara minst halvvägs ner på vaden eller minst halvvägs upp på låret. Antingen frikyrkolångt eller porrig-skolflicka-kort. Inget fel på de längderna i sig heller, när man är på humör för dem, men ett par alternativ mittemellan borde man väl kunna klämma fram? Nåt enkelt, typ en vanlig vid eller rakare kjol i neutral färg i vettigt material (ej polyesterchiffong, tack). Det är rentav inte ens ett krav med resårmidja nu när jag inte drar plusstorlekar längre.
Det som finns i knälångt är nästan bara figursydda pennkjolar av olika slag vilket visserligen är snyggt men inte funkar på min figur (om det inte är den stretchiga trikåvarianten) då mina mått ligger så långt ifrån storleksstandarden. (Men man kan i alla fall glädja sig åt att en av mina favoritdetaljer, nämligen knappar hela vägen framtill, har gjort stor comeback.)
Nåväl, har som sagt ändå inte råd så det är väl lika bra. Får titta på second hand nästa gång jag har möjlighet.
måndag 21 januari 2019
jag tittar på youtube
Har tittat väldigt mycket på YouTube de senaste... ja, eh, 10 åren kanske? Mest smink- och shoppingrelaterade videor och avslappningsvideor (ASMR). Är väl inte så jättenöjd med det men jag tycks ha ett behov av väldigt lättsmält information.
Tycker det är lite fascinerande med influencers, att deras offentliga "personlighet" är en sån stor del av varumärket. Att de lever på att vara folks låtsaskompis. Igår slötittade jag på nån tjej som jag inte följt så mycket under åren. En video var en "life update" där hon mest tycktes prata om sin nya soffa, såg bara början för jag blev lite uppslukad av kommentarerna från en massa olika personer som uppenbarligen följt människan under längre tid. Vad jag kunde utläsa var de upprörda eller besvikna över att influencern inte pratade om att hon nyss gjort slut med sin pojkvän, vilket hon tydligen hade tillkännagett på nån annan av sina socmed-plattformar, och att hon nu bara låtsades som att allt var bra och pratade om sin nya soffa i stället. En del av dem medgav visserligen att hon "inte var skyldig dem nåt" men ansåg ändå att det hade varit rimligt om hon åtminstone hade nämnt "elefanten i rummet" d.v.s. uppbrottet från pojkvännen. Nu var det närmaste hon kom att nämna saken att berätta att deras gemensamma hund framöver skulle bo växelvis hos sin husse och sin matte. Inte gott nog, tydligen. Dessutom var det enligt många click bait att kalla videon för "life update" när hon nu inte nämnde separationen med ett ord.
Många uttryckte att de saknade själva karlns närvaro på kanalen. (Har aldrig sett honom själv men har svårt att tänka mig att han skulle vara så värst speciell. Tycker oftast att pojkvännerna är det minst intressanta inslaget på de där kanalerna.) Nån menade att hennes nya lägenhet var fult inredd vilket väckte misstanke om att den f.d. sambon hade stått för den goda inredningssmaken i den relationen. Några väste att det hela var "patetiskt" eller att det var uppenbart att hon inte mådde så bra som hon lät påskina. Och så vidare.
Jag vet inte men det känns lite blodtörstigt liksom? Jo, den här personen har uppenbarligen övertygat väldigt mycket som låtsaskompis eftersom folk blir så här engagerade, men att prata om sina känslor inför hundratusentals människor kan väl inte vara ett särskilt bra sätt att ta sig igenom en jobbig tid. Man får väl anta att hon har riktiga kompisar eller kanske nån psykolog hon kan prata med. Släpp det, sluta kräva förtrolighet. (I rättvisans namn så var det några i kommentarerna som verkade vettiga.)
Men att snacka känslor och jobbigheter går uppenbarligen hem. Ibland ser man video-thumbnails där personen gråter, för att signalera att här vankas det snask liksom. Jag blir personligen lite put off av det där. Avföljde rent av nån på Instagram för att den la upp för många gråtbilder på sig själv. Jo, kanske lite taskigt, men för mig känns det lite som när folk utan förvarning börja prata i detalj om sitt sexliv typ – mer personligt än jag är beredd på. Är inte anti att prata känslor eller visa sårbarhet om man vill (tvärtom) men just det där med att lägga upp gråtbilder med uppenbar avsikt är nåt som gör mig väldigt besvärad. Men jag kanske bara är stel.
I en annan video visar samma influencer upp sin nya lägenhet (som ser jättefin ut) med en rundtur. Videon innehåller betald reklam för en madrass som hon fått tillskickad sig. I kommentarerna gnäller folk över att hon får gratis prylar trots att hon hon har råd att köpa en dyr lägenhet. Ja jo men det är ju hennes jobb att få prylar i utbyte mot publicitet liksom? Nej, jag avundas inte de där tjejerna, hur vackra de än är och hur mycket gratis smink och madrasser de än får. Tvingas göra reklam för madrasser och sen bli nån sorts utskälld symbol för bortskämdhet, ytlighet och ogenomtänkt lyxkonsumtion. Usch.
Tycker det är lite fascinerande med influencers, att deras offentliga "personlighet" är en sån stor del av varumärket. Att de lever på att vara folks låtsaskompis. Igår slötittade jag på nån tjej som jag inte följt så mycket under åren. En video var en "life update" där hon mest tycktes prata om sin nya soffa, såg bara början för jag blev lite uppslukad av kommentarerna från en massa olika personer som uppenbarligen följt människan under längre tid. Vad jag kunde utläsa var de upprörda eller besvikna över att influencern inte pratade om att hon nyss gjort slut med sin pojkvän, vilket hon tydligen hade tillkännagett på nån annan av sina socmed-plattformar, och att hon nu bara låtsades som att allt var bra och pratade om sin nya soffa i stället. En del av dem medgav visserligen att hon "inte var skyldig dem nåt" men ansåg ändå att det hade varit rimligt om hon åtminstone hade nämnt "elefanten i rummet" d.v.s. uppbrottet från pojkvännen. Nu var det närmaste hon kom att nämna saken att berätta att deras gemensamma hund framöver skulle bo växelvis hos sin husse och sin matte. Inte gott nog, tydligen. Dessutom var det enligt många click bait att kalla videon för "life update" när hon nu inte nämnde separationen med ett ord.
Många uttryckte att de saknade själva karlns närvaro på kanalen. (Har aldrig sett honom själv men har svårt att tänka mig att han skulle vara så värst speciell. Tycker oftast att pojkvännerna är det minst intressanta inslaget på de där kanalerna.) Nån menade att hennes nya lägenhet var fult inredd vilket väckte misstanke om att den f.d. sambon hade stått för den goda inredningssmaken i den relationen. Några väste att det hela var "patetiskt" eller att det var uppenbart att hon inte mådde så bra som hon lät påskina. Och så vidare.
Jag vet inte men det känns lite blodtörstigt liksom? Jo, den här personen har uppenbarligen övertygat väldigt mycket som låtsaskompis eftersom folk blir så här engagerade, men att prata om sina känslor inför hundratusentals människor kan väl inte vara ett särskilt bra sätt att ta sig igenom en jobbig tid. Man får väl anta att hon har riktiga kompisar eller kanske nån psykolog hon kan prata med. Släpp det, sluta kräva förtrolighet. (I rättvisans namn så var det några i kommentarerna som verkade vettiga.)
Men att snacka känslor och jobbigheter går uppenbarligen hem. Ibland ser man video-thumbnails där personen gråter, för att signalera att här vankas det snask liksom. Jag blir personligen lite put off av det där. Avföljde rent av nån på Instagram för att den la upp för många gråtbilder på sig själv. Jo, kanske lite taskigt, men för mig känns det lite som när folk utan förvarning börja prata i detalj om sitt sexliv typ – mer personligt än jag är beredd på. Är inte anti att prata känslor eller visa sårbarhet om man vill (tvärtom) men just det där med att lägga upp gråtbilder med uppenbar avsikt är nåt som gör mig väldigt besvärad. Men jag kanske bara är stel.
I en annan video visar samma influencer upp sin nya lägenhet (som ser jättefin ut) med en rundtur. Videon innehåller betald reklam för en madrass som hon fått tillskickad sig. I kommentarerna gnäller folk över att hon får gratis prylar trots att hon hon har råd att köpa en dyr lägenhet. Ja jo men det är ju hennes jobb att få prylar i utbyte mot publicitet liksom? Nej, jag avundas inte de där tjejerna, hur vackra de än är och hur mycket gratis smink och madrasser de än får. Tvingas göra reklam för madrasser och sen bli nån sorts utskälld symbol för bortskämdhet, ytlighet och ogenomtänkt lyxkonsumtion. Usch.
fredag 16 november 2018
den modiga lilla jobbsökargrisen på nya äventyr
Nu är min sjätte vecka som arbetslös snart till ända och idag har jag varit på min nionde intervju (förstaintervjuer, allihopa). Det känns inte som att intervjuerna den här veckan gått särskilt bra. Intervjuade för en konsultfirma i onsdags, en sån där allmän intervju om vad jag eventuellt kan bidra med där och vilka uppdrag jag är intresserad av och så vidare, men fick väl inte fram så mycket vettigt. Idag intervjuade jag för ett specifikt jobb och det kändes i alla fall som att jag gjorde ett ärligt försök (hade frågor förberedda även om de kanske inte blev så jättebra) men... ja. Har svårt att tro att jag skulle vara en toppkandidat där liksom.
Jag är fortfarande väldigt osäker på att jag ens kan jobba som ingenjör så det är svårt att få fram en trovärdig berättelse om mig själv som lämplig kandidat. Råkade rentav nämna att jag har tankar på att lägga ner hela ingenjörsprylen för rekryteraren idag när hon frågade var jag ser mig själv om fem år, kanske lite väl ärligt där. Jag blir ofta lite för ärlig, tror jag. Tycker det är lättare så.
Känner mig lite fragmenterad, som att hela samordningscentralen därinne har gett upp. Humöret åker upp och ner, det finns ingen kontinuitet. (Men ja, det kanske är bättre än att vara skitledsen hela tiden.) Det är märkligt att befinna sig i det här självutvärderingsläget hela tiden, att försöka hitta på säljiga berättelser om sig själv. Hur jag än gör känns det bara lövtunt och påhittat. Jag får flashbacks till min ungdom och hur jag konstant jämförde mig med andra och ideligen kom till korta och hur tärd och nertryckt jag blev av det i längden. Men nu orkar jag inte stanna i det så långa stunder åt gången längre, har väl inte samma mentala uthållighet som jag hade förr i tiden när det gäller att plåga mig själv med jobbiga tankar.
Över huvud taget är jag lite trött på att tänka på mitt förflutna. "Luckan." Det förlorade decenniet. Vad som egentligen hände, och vad det säger om mig. Känner mig egentligen ganska färdig med det. Men jag måste ju ha nåt att säga om det till intervjuarna så tankarna återvänder dit väldigt mycket. (Brukar väl mumla nåt om min diagnos och en eventuell depression och att jag "tappade farten" eller nåt. Men hävda att de första två åren av studierna ändå "gick okej".) Hade jag vetat hur många intervjuer jag skulle få gå på, trots den där gigantiska skamfläcken på mitt cv, så hade jag kanske inte känt mig så uppgiven och hopplös när det väl begav sig. Jag kände mig liksom redan förbrukad när jag var 23, som jag minns det. Som att allt redan var förstört.
Ja det borde jag ju visserligen ha begripit att det var för jävla dumt tänkt. Men jag orkade väl inte ta livet på allvar. Det kanske kändes för tungt, då. Jag minns verkligen inte hur jag resonerade när jag var 23. Men kanske har jag lärt mig en läxa om det här med positiv attityd, att det både är en nödvändighet och ett ständigt pågående arbete.
Jaeh, är för trött för att skriva egentligen, gick upp halv sju i morse och kunde i vanlig ordning inte somna i går kväll. Men ikväll kanske det går. Hoppas.
Jag är fortfarande väldigt osäker på att jag ens kan jobba som ingenjör så det är svårt att få fram en trovärdig berättelse om mig själv som lämplig kandidat. Råkade rentav nämna att jag har tankar på att lägga ner hela ingenjörsprylen för rekryteraren idag när hon frågade var jag ser mig själv om fem år, kanske lite väl ärligt där. Jag blir ofta lite för ärlig, tror jag. Tycker det är lättare så.
Känner mig lite fragmenterad, som att hela samordningscentralen därinne har gett upp. Humöret åker upp och ner, det finns ingen kontinuitet. (Men ja, det kanske är bättre än att vara skitledsen hela tiden.) Det är märkligt att befinna sig i det här självutvärderingsläget hela tiden, att försöka hitta på säljiga berättelser om sig själv. Hur jag än gör känns det bara lövtunt och påhittat. Jag får flashbacks till min ungdom och hur jag konstant jämförde mig med andra och ideligen kom till korta och hur tärd och nertryckt jag blev av det i längden. Men nu orkar jag inte stanna i det så långa stunder åt gången längre, har väl inte samma mentala uthållighet som jag hade förr i tiden när det gäller att plåga mig själv med jobbiga tankar.
Över huvud taget är jag lite trött på att tänka på mitt förflutna. "Luckan." Det förlorade decenniet. Vad som egentligen hände, och vad det säger om mig. Känner mig egentligen ganska färdig med det. Men jag måste ju ha nåt att säga om det till intervjuarna så tankarna återvänder dit väldigt mycket. (Brukar väl mumla nåt om min diagnos och en eventuell depression och att jag "tappade farten" eller nåt. Men hävda att de första två åren av studierna ändå "gick okej".) Hade jag vetat hur många intervjuer jag skulle få gå på, trots den där gigantiska skamfläcken på mitt cv, så hade jag kanske inte känt mig så uppgiven och hopplös när det väl begav sig. Jag kände mig liksom redan förbrukad när jag var 23, som jag minns det. Som att allt redan var förstört.
Ja det borde jag ju visserligen ha begripit att det var för jävla dumt tänkt. Men jag orkade väl inte ta livet på allvar. Det kanske kändes för tungt, då. Jag minns verkligen inte hur jag resonerade när jag var 23. Men kanske har jag lärt mig en läxa om det här med positiv attityd, att det både är en nödvändighet och ett ständigt pågående arbete.
Jaeh, är för trött för att skriva egentligen, gick upp halv sju i morse och kunde i vanlig ordning inte somna i går kväll. Men ikväll kanske det går. Hoppas.
måndag 22 oktober 2018
home of the old unprofessional
Ja, det här jobbsökeriet är ju lite dränerande ibland. Var på arbetsintervju idag. Kul för all del att man lyckats väcka deras intresse men jag känner mig som en fejk verkligen. Att jag med min blygsamma erfarenhet ska gå runt och låtsas vara programmerare känns övermaga på nåt sätt. Fick avslag direkt med motiveringen att jag verkade för nervös i en intervjusituation för att jobba som konsult eftersom man måste sitta i intervjuer och andra möten ofta. Det var förmodligen en rimlig bedömning. Usch, vet inte vad för idiotiska svar jag kom med.
Vet inte vad jag har att komma med egentligen. Kombinationen lågenergisk, socialt tafatt och på sin höjd halvsmart känns ju svår att jobba med och mitt CV är mer lucka än meriter. Känner mig på ett sätt som en modig liten gris som ändå orkar hålla på och söka men det räcker ju inte att bara ha en positiv attityd liksom. Och även om jag nu skulle råka lyckas lura mig till ett jobb, skulle jag ens klara av det? Alla jobb som annonseras ut i den här branschen verkar så... karriäriga. Som att man måste vara en övermänniska, en högpresterartyp med fast handslag som typ njuter av att mingla. (Tänker att det väl ändå måste finnas en del yrkesverksamma programmerare som inte stämmer in på den profilen, men de är nog å andra sidan betydligt duktigare än vad jag är.)
Killen på Arbetsförmedlingen tror på mig i alla fall. Haha. Ja jag får väl fortsätta, vad ska jag annars göra.
Vet inte vad jag har att komma med egentligen. Kombinationen lågenergisk, socialt tafatt och på sin höjd halvsmart känns ju svår att jobba med och mitt CV är mer lucka än meriter. Känner mig på ett sätt som en modig liten gris som ändå orkar hålla på och söka men det räcker ju inte att bara ha en positiv attityd liksom. Och även om jag nu skulle råka lyckas lura mig till ett jobb, skulle jag ens klara av det? Alla jobb som annonseras ut i den här branschen verkar så... karriäriga. Som att man måste vara en övermänniska, en högpresterartyp med fast handslag som typ njuter av att mingla. (Tänker att det väl ändå måste finnas en del yrkesverksamma programmerare som inte stämmer in på den profilen, men de är nog å andra sidan betydligt duktigare än vad jag är.)
Killen på Arbetsförmedlingen tror på mig i alla fall. Haha. Ja jag får väl fortsätta, vad ska jag annars göra.
tisdag 2 oktober 2018
dan före kanelbulleafton
Nån gång i somras kom jag på att det kan bli en sorts instant poesi om man bara hittar på oväntade kombinationer av adjektiv och substantiv.
det lakoniska gräset
den tankspridda himlen
de ängsliga prästkragarna
Nu är det inte sommar längre tack och lov. Usch vad jobbig den där värmeböljan var, blev helt deprimerad. Jag har lika mycket noja som alla andra medelklassmänniskor med vaga vänstersympatier för klimatet (och fascismens frammarsch och allt annat otäckt som håller på att hända, fast jag blir rätt trött på de känslorna hos mig själv också, orkar inte gå in på varför just nu) men jag tror nog mer det var vädret än klimatet jag mådde dåligt av. Aldrig kunnat njuta av värme och sol. Får en sån ödslig känsla av den typen av väder, det känns fejkat som en glättig yta över en avgrund på nåt sätt. När det är mulet eller regnar, som nu, känns världen liksom mer närvarande.
Har blivit av med mitt lilla jobb. Jobbar sista dagen på fredag. Har alltid hatat att söka jobb (eller tanken på det snarare, har väl aldrig gjort några ordentliga försök egentligen) men på ett sätt tycker jag att det är lite spännande den här gången. Och jobbet jag har haft har ju känts lite mer som ett låtsasjobb/välgörenhetsarrangemang och det är väl inte helt optimalt att vara anställd av en kompis på det här sättet så det var väl lika bra att det tog slut, även om jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten.
Men undrar verkligen om jag klarar av att jobba heltid egentligen. Verkar som att deltid nästan aldrig efterfrågas av arbetsgivare och om jag jobbar lika lite som jag gjort det här året lär jag ju aldrig kunna tjäna tillräckligt med pengar för att fixa egen bostad. Så det vore bra om jag bara kunde "bita ihop" och bli normal liksom, men tyvärr tror jag inte det funkar så med hänvisning till tidigare erfarenhet. Idag har jag varit uppe sen innan klockan åtta för en gångs skull (försöker göra "ett ryck" med dygnsrytmen för 7812368:e gången i mitt liv) och har varit seg hela dagen och känner mig halvdöd. Hur ska man hinna nåt annat? Träning? Fritidsintressen är väl bara att glömma. Kommer ligga och stirra upp i taket hela helgerna. JAJA borde väl inte skriva om alla mina svagheter för då googlar väl nån potentiell arbetsgivare vips upp det. Nu orkar jag inte babbla mer.
det lakoniska gräset
den tankspridda himlen
de ängsliga prästkragarna
Nu är det inte sommar längre tack och lov. Usch vad jobbig den där värmeböljan var, blev helt deprimerad. Jag har lika mycket noja som alla andra medelklassmänniskor med vaga vänstersympatier för klimatet (och fascismens frammarsch och allt annat otäckt som håller på att hända, fast jag blir rätt trött på de känslorna hos mig själv också, orkar inte gå in på varför just nu) men jag tror nog mer det var vädret än klimatet jag mådde dåligt av. Aldrig kunnat njuta av värme och sol. Får en sån ödslig känsla av den typen av väder, det känns fejkat som en glättig yta över en avgrund på nåt sätt. När det är mulet eller regnar, som nu, känns världen liksom mer närvarande.
Har blivit av med mitt lilla jobb. Jobbar sista dagen på fredag. Har alltid hatat att söka jobb (eller tanken på det snarare, har väl aldrig gjort några ordentliga försök egentligen) men på ett sätt tycker jag att det är lite spännande den här gången. Och jobbet jag har haft har ju känts lite mer som ett låtsasjobb/välgörenhetsarrangemang och det är väl inte helt optimalt att vara anställd av en kompis på det här sättet så det var väl lika bra att det tog slut, även om jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten.
Men undrar verkligen om jag klarar av att jobba heltid egentligen. Verkar som att deltid nästan aldrig efterfrågas av arbetsgivare och om jag jobbar lika lite som jag gjort det här året lär jag ju aldrig kunna tjäna tillräckligt med pengar för att fixa egen bostad. Så det vore bra om jag bara kunde "bita ihop" och bli normal liksom, men tyvärr tror jag inte det funkar så med hänvisning till tidigare erfarenhet. Idag har jag varit uppe sen innan klockan åtta för en gångs skull (försöker göra "ett ryck" med dygnsrytmen för 7812368:e gången i mitt liv) och har varit seg hela dagen och känner mig halvdöd. Hur ska man hinna nåt annat? Träning? Fritidsintressen är väl bara att glömma. Kommer ligga och stirra upp i taket hela helgerna. JAJA borde väl inte skriva om alla mina svagheter för då googlar väl nån potentiell arbetsgivare vips upp det. Nu orkar jag inte babbla mer.
söndag 13 maj 2018
refuserade inläggsidéer
Hej hej, här sitter jag och är bakis i sommarhettan (känns mer som juli än maj). Skriver inte så mycket här längre. Jag har väl inget viktigt att säga, men det har jag aldrig direkt haft. Men under 2016 som var ett lite småjobbigt år för mig så hade jag kanske saker att ventilera. Plus att jag åt metylfenidat då som jag blev lite tjackbabblig av. (Nu har jag inte recept på det längre och kommer förmodligen inte att ha det framöver.) Ibland får jag nån idé om nåt jag vill dryfta här men orkar inte. Eller så skriver jag en halv mening, får en känsla av "... näeh" och lägger ner. Här är några exempel:
- Att jag har bestämt mig för att sluta använda emojis för att jag alltid får komplex för att jag använder dem fel och typ känner mig gammal och ute och socialt efterbliven?
- Det här med solkräm, har ju tidigare ondgjort mig över hur skönhetsgurus tjatar om det och hur det spär på åldersnoja och hur svårt det är att hitta vettiga ej svindyra varianter som går att ha i ansiktet utan att känna sig som en vandrande majonnäsfläck. Nu har jag gjort ett ryck och börjat använda SPF seriöst i alla fall. Alternerar mellan den bruna "face mousse" SPF 30 från EVY och en ansiktskräm från Clinique med SPF 20. Hittills verkar ju flott, glansighet och en allmän känsla av att gå runt med ett lager smuts i ansiktet vara nån sorts tema, men det ska väl vara så. Man får ha puder ovanpå för att matta ner och eventuellt ha lite smink på ögonen så det känns mer som en sminkning liksom? Då blir det ju lite festligare känsla i alla fall.
- Att detta är en konstig tid att leva i med högkonjunktur och miljöhot etc.. Alltså det här med att leva nästan ett lyxliv och kunna köpa en massa onödiga prylar etc., samtidigt som man vet att hela jorden är på väg att klappa ihop och att de två sakerna hänger ihop. Nånting med att det är en sån märklig diskrepans mellan de känslorna liksom, äh jag vet inte. Och just det här med att känna en viss pepp inför livet just nu, men inte ha nån framtidstro? Och hur konstigt det är att folk leker så mycket, varför tycker vi att vi har tid med det egentligen när vi står inför en massa politiska utmaningar etc.. Alltså att det känns som en tramsig tid och att folk håller på orimligt mycket med olika hobbies, men det kanske bara är jag som får den uppfattningen p.g.a. min egen tramsiga filterbubbla. Ja, jag skäms alltid mer än vanligt för mina texter när de på nåt sätt tangerar politik så det är nog i vilket fall bäst att jag låter bli.
- Att jag stör mig som fan på folk som kommer med spaningen att "svenskar överskattar sina engelskakunskaper"
- Skulle göra en sån där lista på mina favoritsaker. Men det skulle bara vara extremt basic grejer typ caffe latte, nagellack, öl och *doften av sommarregn* tror jag :P
- Nåt om mina medievanor och hur de förändrats de senaste åren. Att jag slutat lyssna på podcasts och börjat läsa böcker lite grann. Hur det eventuellt reflekterar min personliga utveckling. Mm, superspännande.
Men om inte skrivlusten skulle bli starkare framöver så får väl världen klara sig utan mina funderingar. Jag kan ibland tycka att skrivandet har ett värde ur självförbättringsperspektiv. Att öva på att ha en egen subjektivitet och liksom manifestera sig själv, utveckla sina tankar och så vidare. Men hobbies som slukar tid och energi är å andra sidan det sista jag behöver så kanske borde jag sluta.
- Att jag har bestämt mig för att sluta använda emojis för att jag alltid får komplex för att jag använder dem fel och typ känner mig gammal och ute och socialt efterbliven?
- Det här med solkräm, har ju tidigare ondgjort mig över hur skönhetsgurus tjatar om det och hur det spär på åldersnoja och hur svårt det är att hitta vettiga ej svindyra varianter som går att ha i ansiktet utan att känna sig som en vandrande majonnäsfläck. Nu har jag gjort ett ryck och börjat använda SPF seriöst i alla fall. Alternerar mellan den bruna "face mousse" SPF 30 från EVY och en ansiktskräm från Clinique med SPF 20. Hittills verkar ju flott, glansighet och en allmän känsla av att gå runt med ett lager smuts i ansiktet vara nån sorts tema, men det ska väl vara så. Man får ha puder ovanpå för att matta ner och eventuellt ha lite smink på ögonen så det känns mer som en sminkning liksom? Då blir det ju lite festligare känsla i alla fall.
- Att detta är en konstig tid att leva i med högkonjunktur och miljöhot etc.. Alltså det här med att leva nästan ett lyxliv och kunna köpa en massa onödiga prylar etc., samtidigt som man vet att hela jorden är på väg att klappa ihop och att de två sakerna hänger ihop. Nånting med att det är en sån märklig diskrepans mellan de känslorna liksom, äh jag vet inte. Och just det här med att känna en viss pepp inför livet just nu, men inte ha nån framtidstro? Och hur konstigt det är att folk leker så mycket, varför tycker vi att vi har tid med det egentligen när vi står inför en massa politiska utmaningar etc.. Alltså att det känns som en tramsig tid och att folk håller på orimligt mycket med olika hobbies, men det kanske bara är jag som får den uppfattningen p.g.a. min egen tramsiga filterbubbla. Ja, jag skäms alltid mer än vanligt för mina texter när de på nåt sätt tangerar politik så det är nog i vilket fall bäst att jag låter bli.
- Att jag stör mig som fan på folk som kommer med spaningen att "svenskar överskattar sina engelskakunskaper"
- Skulle göra en sån där lista på mina favoritsaker. Men det skulle bara vara extremt basic grejer typ caffe latte, nagellack, öl och *doften av sommarregn* tror jag :P
- Nåt om mina medievanor och hur de förändrats de senaste åren. Att jag slutat lyssna på podcasts och börjat läsa böcker lite grann. Hur det eventuellt reflekterar min personliga utveckling. Mm, superspännande.
Men om inte skrivlusten skulle bli starkare framöver så får väl världen klara sig utan mina funderingar. Jag kan ibland tycka att skrivandet har ett värde ur självförbättringsperspektiv. Att öva på att ha en egen subjektivitet och liksom manifestera sig själv, utveckla sina tankar och så vidare. Men hobbies som slukar tid och energi är å andra sidan det sista jag behöver så kanske borde jag sluta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)