ännu en tjock dag på internet

Slösurfade in på den kreddiga webbtidningen Rodeo och råkade läsa det här blogginlägget på en modeblogg med lite mer intellektuell inriktning som jag tycker är lite intressant ibland. Läste inte ens inlägget ordentligt, slösurfade som sagt bara, men det handlar om skribentens inställning till personlig stil och mode. Sen råkade jag se att författaren listade "att vara smal" som en av de saker hon tyckte var snyggast. Det var nog tänkt att vara självreflekterande och "brutalt ärligt", längre ner kommer en textsnutt om hur synd det ju är att man ofta tycker att snygg stil handlar om sånt folk har begränsade möjligheter att påverka, typ kroppsstorlek, hår- och hudkvalitet. Ja ja, okej I guess. Senare i inlägget står det nåt om att författaren känner sig som snyggast när hon har "konkav mage".
Jag funderade på att lämna en syrlig kommentar och fråga om textförfattaren skulle inkludera "att vara vit" och/eller "att inte ha några synliga funktionshinder" på sin lista över saker som är snygga om hon nu nånstans innerst inne hade tyckt det. De sakerna premieras ju också av skönhetsnormer och modebranschen så det kanske inte är jättekonstigt om man internaliserat dem som snygghetsideal, men det hade ändå uppfattats som ganska otrevligt och hänsynslöst att bara skriva det rakt ut. Inte för att jag vill jämställa tjockhet ur ett förtrycksperspektiv med att vara rasifierad eller funktionshindrad men... det tål väl ändå att tänkas på lite, att man bara kan häva ur sig sånt hur lättvindigt som helst? Sen tänkte jag bara "fuck it", jag ångrar mig alltid när jag ventilerar åsikter på internet.
Jag är inte ens så säker på var jag står i den här frågan. Jag har varit mer eller mindre tjock i större delen av mitt liv, ibland s.k. "normalviktig" efter en del bantningsförsök men jag har sannerligen aldrig varit i närheten av att ha en "konkav mage" och just nu är jag som sagt tjockare än nånsin. Jag har hängt en del på fat acceptance-inriktade platser på internet de senaste åren och tyckt att de idéer som kommit fram där är i stort sett vettiga, antar jag? (Här är en bra amerikansk FA-blogg och instagramkontot Fetkvinna är en bra påminnelse för den som tvivlar på att fettfobi finns och genomsyrar våra liv.)
Samtidigt kan jag känna att det är lite "lättkränkt" av mig att reagera på sånt här, det finns väl värre saker i världen. Och en del saker i FA-världen känns lite jobbiga, som det här med att man ska älska sig själv så mycket och jobba bort sin fantasy of being thin. Jag och min fantasy of being thin trivs bra ihop, tack :( Och fatshion tyckte jag var lite kul först men sen tröttnade jag lite på att alla bloggade om samma polyestertrasor från Asos Curve.
Jag kan även känna att... vad är en bal på slottet. Ska det här med "mode" vara nåt att ha? Nej, min kropp kan inte befinnas dekorativ och modemässigt relevant i nuläget men det kanske inte är så jävla mycket att stå efter egentligen. Smalisarna kan få ha sitt mode i fred vad mig anbelangar, jag har märkt att jag har blivit mindre klädintresserad med åren. Jag har en estetisk ådra på sätt och vis och vill väl fortfarande klä mig på ett sätt som känns fint och roligt och som fungerar i mitt liv, men kläder är inte mitt största intresse idag, så jag personligen gråter inte blod över att modevärlden inte är inkluderande mot just mig. Men jag är å andra sidan inte den enda tjockisen i världen.

Edit: Nu tittade jag in på blogginlägget i fråga igen och det verkar som att delarna jag reagerade på redan har tagits bort innan jag publicerat det här inlägget. Kul att se att bloggaren ändå ville vara lite mer hänsynsfull. :)

Nån sorts meningslöst dagboksinlägg

Bra grejer: Idag vaknade jag runt klockan fyra på morgonen vilket var den rimligaste tiden jag vaknat på på länge. Hoppas det håller i sig. Vid åttatiden tänkte jag "PROMENAD, jag har inte tagit en riktig promenad på år och dag". La en timme på att leta kläder (har missat två tvättider i rad och nu måste jag vara lite kreativ med att sätta ihop utstyrslar av det som finns kvar i garderoben) och sätta på mig dem (pust vad jobbigt det är att krångla på sig strumpbyxorna, sen hann jag bli kissnödig innan jag kom iväg så jag måste ta om halva processen). Sen gick jag ut i solen, in till stan och sen bort längs med Tinnerbäcken. Blev ingen jättelång runda men jag är nöjd i alla fall. Köpte lösgodis men åt bara hälften, skönt att man börjat lära sig att inte äta när man inte är sugen. Och min handläggare på Arbetsförmedlingen kunde inte få in mig på den där arbetsmarknadsåtgärden som vi hade tänkt oss men hon hade nån ny idé i alla fall. Och nästa vecka kanske mamma kommer och hälsar på! Hurra.
Dåliga grejer: Har inte jättemycket pengar kvar att leva på den här månaden. Köpte ett trepack trosor på Cubus för 99:- i onödan (har ju ont om rena kläder, men några par halvrisiga trosor har jag väl kvar), och det är inte ens de bästa trosorna, de är lite för smala i sidorna. Men de var söta i alla fall. Har lagt onödigt mycket pengar på mat den här helgen också. I morgon på eftermiddagen ska jag iväg på min kommunikationsgrupp och just då ska tydligen syndafloden att braka loss och jag hatar att vara ute och gå i regnet. Det är så störigt att behöva gå runt i min otympliga regncape och mina regnstövlar som är så smala i lästen att lilltårna domnar av. Men det är väl inget att klaga på kanske.

Försöker lära mig att sminka mig

Jag har startat en liten studiecirkel med mig själv i konsten att sminka sig. Trots att jag fyllt tretti kan jag typ ingenting om smink – jag har väl använt läppglans och mascara ibland, och kanske nån ljus skimrig ögonskugga på hela ögonlocket. Av nån anledning läser jag ändå skönhetsbloggar och tittar på tutorials på Youtube, mest som avkoppling och underhållning antar jag. Men nu har jag handlat lite billigt smink och hoppas på att komma igång lite. Idag försökte jag återskapa looken från den här tutorialen som ska ge intrycket av större ögon.

På bilderna ser det väl halv-okej ut men jag tyckte inte det såg så värst bra ut i verkligheten, med allt det ljusa runt ögonen kände jag mig lite som en clown. Men man kanske vänjer sig. Jag hade ingen nougatfärgad, skimrig kajalpenna som den Sam använder i videon utan försökte använda en ögonskugga i stället, men jag tror egentligen att man skulle använt en penna. Hon säger ju att det är viktigt att pennan är vässad så det är nog meningen att linjen ska vara ganska väldefinierad, och den ska även vara tjockare i mitten vilket jag inte lyckades få fram. Kanske att jag försöker få tag på en liknande penna snart.
Apropå kajal så har jag använt en vit kajalpenna från H&M (29 spänn) innanför nedre franskanten här. Jag köpte pennan igår, det fanns bara en kvar så jag knep den (in your face, tonåringar) även om Sam i videon säger att man ska ha en hudfärgad. Stod och höll i en ljusrosa inne på Yves Rocher men det blev den här i stället. Jag lyckades nog inte applicera den så bra och kanske grät bort lite av den innan fotona togs, det ser ut som att det mesta av den ligger på och utanför fransrötterna här. Jag lyckades peta mig själv i båda ögonen med mascaran den här gången och har varit lite förkyld idag. Hursomhelst, jag får fortsätta öva.

Konstiga storlekar på H&M

Jag är tjock, och just nu är jag tjockare än nånsin. Min medellånga kropp väger över 90 kg och en väldigt stor del av "extrakilona" sitter runt midjan, på magen och ryggen. Jag försökte ta mitt midjemått nån gång, vet inte om jag gjorde rätt (jag har ingen direkt midja så det är lite svårt att veta var man ska mäta, jag har ett lite smalare ställe ovanför magbullen där linningen på mina kjolar brukar sitta, men jag försökte mäta på det tjockaste stället) men jag fick det till kanske 115 cm tror jag och då var jag mindre än jag är nu. Jag minns i alla fall att jag jämförde med H&M:s storlekstabell och fick det till att mitt midjemått motsvarade storlek 54.
Så visst är det oerhört märkligt att H&M:s kläder i storlek XL (motsvarande 48–50, enligt samma storlekstabell) flertalet gånger på sistone har visat sig vara FÖR STORA? Häromdagen var jag därinne och fick syn på ett par byxor jag varit intresserad av att köpa – såna där fladdriga byxor i viskostyg med resårmidja som funnits mycket i butikerna de senaste åren – men som jag inte sett i XL tidigare, så jag tog med dem in i provrummet. Resårmidjan liksom hängde slappt ovanpå magbullen (och jag såg ut som Karlsson på taket, men det har kanske mer med passformen än storleken att göra).
Samma sak hände i somras när jag beställde en kjol i trikå från hemsidan. Resåren var för lös även när jag hade den runt tjockaste stället och kjolen hasade ner när jag gick. Jag orkade inte skicka tillbaka den så nu hänger den i garderoben och gör ingen nytta. Obs, i båda fallen handlade det alltså om lösa och lediga kläder med töjbar resårmidja. Hur svårt är det att göra resåren tillräckligt tajt så att plaggen sitter ordentligt på en person som alltså är betydligt större än vad storleksstandarden anger? Dåligt, tycker jag.
Jag vet inte om det är frågan om nån sorts "vanity sizing", alltså att företaget medvetet gör storlekarna för stora för att kunderna ska känna sig glada över att komma i en mindre storlek än vanligt och då bli mer köpglada. Trams i så fall. Tanken med att det ens finns storleksstandarder är väl att man ska slippa gissa sig fram till vilken storlek man ska ha. Däremot vore det så klart kul med ett bättre plussortiment på H&M (och ja, jag vet att det finns andra kedjor också) – visst finns det en del okej plagg, men blandningen domineras av ganska ordinära basplagg och tantiga polyestersjok. (Jag brukar i och för sig inte köpa nånting från plussortimentet, utan håller mig till stretchiga trikåplagg, vida kjolar med resårmidja o.s.v. i vanliga storlekar.)

Moderaternas valaffischer

Mycket jag inte fattar med de här affischerna (bild snodd från Transfrans):

Varför valde de just den här bilden? Vad gör Fredrik med händerna egentligen, och varför ler han så där busigt? "Ey barn kolla in mitt nya trolleritrick", typ.
Sen tycker jag sloganen "Rösta för ett Sverige där Alla behövs" (sic) är rätt obehaglig. Vaddå behövs? Vem avgör huruvida en person "behövs" eller inte? Ja, jag fattar så klart att det de egentligen menar med "behövs" är "befinner sig i förvärvsarbete", eftersom de driver den nytänkande och spännande frågan att alla ska heltidsarbeta till varje pris (oklart hur det ska gå till). Men man kan väl faktiskt ha ett existensberättigande även om man råkar vara arbetslös eller sjukpensionär?
Ja, nu är jag klar med att kommentera valrörelsen tror jag. Varsågod för att jag finns.

Tyst matlagning

Vad gör man om man p.g.a. arbetslöshet och allmän värdelöshet har vänt helt upp och ner på dygnet och blir hungrig mitt i natten men inte har lust att äta knäckebröd med trist philadelphia-ost (har slutat köpa gott bröd och pålägg i nåt sorts försök att minska mitt kolhydratintag)? Man lagar mat, så tyst man kan för det är lyhört som fan i huset. Tar fram skärbräda och kniv medan man gör sitt bästa för att slamra så lite som möjligt, tar försiktigt ut några grönsaker ur kylen. Hackar försiktigt grönsakerna sittande vid skrivbordet medan man slötittar på ännu ett avsnitt av Gossip Girl. Steker grönsakerna på treans värme i stället för sexans -- det tar tre gånger så lång tid -- och försöker låta bli att stöta i stekpannan med stekspaden när man rör om. Kokar pasta på fyrans värme (det borde man alltid göra egentligen, det är ju bara onödigt att vattnet stormkokar). Dukar fram så tyst man kan, äter framför resten av avsnittet. Aah, jag älskar mitt dekadenta liv ibland. Nu är klockan halv åtta på morgonen och jag ska dricka en kopp te och sen ska jag duscha och gå ut och springa några ärenden. Tror jag har hyfsat god chans att få ordning på dygnsrytmen.

Min ev. diagnos

I höstas fick jag diagnosen Aspergers syndrom. När utredningsteamet la fram resultaten för mig och sa att de trodde att AS kanske kunde vara en passande diagnos så blev jag först lite förvånad och fundersam. Lite hade jag väl tidigare funderat kring om jag hade nåt Aspergers-liknande eftersom jag alltid upplevt att den sociala biten har funkat ganska dåligt för mig, men jag kände aldrig igen mig själv så bra i bilden jag då hade av vad AS var för nånting. (Jag hade inte själv tagit initiativ till utredningen, utan blivit remitterad dit efter att ha gått i -- tyvärr ganska resultatlös -- KBT för mitt svårartade uppskjutningsbeteende.) Jag fick några papper med grundläggande info om diagnosen, läste på lite och fick en mer nyanserad bild, men var ändå inte riktigt övertygad om att det stämde in så bra på mig. Vissa bitar här och där kanske... fast kanske inte exakt på det sättet som det stod beskrivet... och vissa bitar inte alls.
Det slutade med att jag ändå "tackade ja" till att få diagnosen svart på vitt några veckor senare, mest med tanke på att jag haft en del problem med att vara en produktiv samhällsmedborgare och att det kanske vore bra att ta emot den hjälp jag kan få för att komma vidare i livet. Tror ändå att jag har ett och annat att bidra med (är normalbegåvad och mer eller mindre frisk i kroppen, om inte annat) men har inte lyckats göra så mycket av det. Det finns ju personer som har betydligt tydligare autistiska drag än vad jag har och som ändå klarat sig bra i livet utan hjälp från det offentliga, så kanske är det bättre att gå på själva hjälpbehovet än hur bra man stämmer in på en diagnos.
Sen dess har tankarna kring huruvida jag egentligen "har" AS fortsatt att snurra runt i huvet, även om jag gång på gång kommer fram till att det är ganska meningslöst att fundera över. Jag är ju som jag är och har de styrkor och svagheter jag har, precis som alla andra. Man får väl försöka jobba med svagheterna och utveckla styrkorna.
Men jag är (tyvärr) en fruktansvärt självupptagen och självmedveten person och min hjärna sitter liksom fortfarande fast i nån sorts identitetssökande högstadie-/gymnasieläge. Kanske för att jag har haft och har en vilja att få den sociala biten att fungera, att få kompisar, bli socialt lyckad, även om det aldrig har blivit så. Jag vill kunna ha en berättelse om mig själv och vem jag är, som gör att jag framstår som nån sorts rimlig sammanhängande människa för andra (lite som när man pratar om storytelling i PR-branschen). Och nu kan jag inte låta bli att fundera över om diagnosen passar in i berättelsen, om den gör att jag framstår som rimlig?
Kanske är det många som går runt och funderar på liknande saker, med tanke på att olika personlighetstester har blivit så poppis på internet och en del t.ex. gillar att prata om sig själva som 'introverta' o.s.v.. Jag menar att det är många andra som tycker det är kul att använda olika mer eller mindre vederhäftiga "psykologiska" termer för att piffa till sin identitet, liksom.
Det dumma är att allt det här funderandet och navelskådandet i sig passar väldigt illa in i så fall -- för en typisk autist (eller i alla fall en stereotypisk autist) borde väl inte fundera så här mycket på hur den framstår inför andra? Borde jag inte snarare skita i vad andra tycker och typ hålla på med nåt specialintresse i stället om jag nu verkligen var autistisk? Eller vad vet jag. Jag har nog inte Aspergers syndrom, jag är nog bara ett vanligt rövhål. Som borde skaffa ett jobb, höhö. Hejrå.