funderingar kring nedstämdhet och sånt

Jaha, tjo vad det var livat här då. Har känt mig lite trött den senaste veckan men idag har jag minsann varit uppe sen typ tretiden på natten och hunnit dricka te, se klart Extras på Netflix, snurra runt på stan och shoppa lite och springa ett ärende, sen springa hem och tvätta en stor tvätt och dricka te igen. Det var Linköpings enda soliga dag hittills i november så det var ju bra att jag kom iväg. Köpte mest trams men rekade lite inför julklappsshopping också.
Funderar lite över trötthet och depression och sånt i relation till mitt eget liv. Jag har alltid tänkt på mig själv som en person som inte blir/aldrig har varit deprimerad. Inte för att jag är särskilt peppig eller uppåt eller framåt i allmänhet, tvärtom, men mitt humör är nog ganska jämntjockt och jag har effektiva mekanismer för att skjuta bort jobbiga tankar. Fast jag tror jag har haft rätt dålig koll på hur jag mått också, eller jag har liksom aldrig riktigt funderat över hur jag mår jämfört med hur jag mått i andra perioder av mitt liv egentligen. Fram tills nu.
De senaste åren har jag nog haft mer dystra tankar, känner jag ibland. Men det kan ju ha med åldern att göra också. När man är i trettiårsåldern så inser man ju att jaha, nu ska man bara leva i några decennier till (om man har tur), två-tre av dem kanske blir helt okej och sen kommer kroppen och hjärnan att ramla ihop helt och hållet och... ja. This is it, tänk om det inte blir mer än så här, hela den grejen. Det är kanske naturligt att få ett annat tidsperspektiv, man har inte riktigt "hela långa livet" framför sig på samma sätt längre. Dessutom har man ju varit med längre och sett det mesta förut så man blir kanske mer svårimponerad. Jag kan uppleva nån sorts liten anhedoni ibland (mamma använder ordet anhedoni ofta så det är därför jag känner till det). Typ när jag målar naglarna så tänker jag ibland "jaha vad ska det här ens vara bra för" och när jag skrattar åt ett skämt så har jag nån sorts misstanke om att jag egentligen inte tycker det var särskilt roligt utan att jag bara vet att jag brukar tycka att den typen av skämt är roligt så jag skrattar på autopilot, den typen av känslor. Inte så det stör jättemycket, bara lite grann.
När jag gjorde min neuropsykiatriska utvärdering förra hösten pratade jag med en psykiater som ställde en massa såna där självutvärderingsfrågor för olika psykiatriska problem, bl.a. depression (typ "har du känt dig mer nedstämd än vanligt den senaste tiden" o.s.v.). Jag svarade nej eller motsvarande på allihopa men sen ansåg hon tydligen i alla fall att jag hade en lindrig depression. Hon ville ge mig en medicin som kunde "sätta lite fart på mig", hehe. DET kan jag förstå. Det har aldrig varit nån vidare fart på mig, direkt. I perioder kanske jag hållit en hyfsad aktivitetsnivå men jag har ju väldigt lätt att glida in i en passivitet, en sorts evig prokrastinering där jag inte verkar orka mer än att slösurfa på internet. Och inaktivitet kan ju vara ett av många symtom på depression så just den biten stämmer ju ofta in.
Vinterdepp har jag verkligen aldrig känt att jag lidit av, det har jag liksom haft som en del av min identitet på nåt sätt. Tycker ju snarare sommaren är jobbig med sin påträngande värme och sol och sina krav på glättighet som skaver mot hela min existens och omöjligheten i att klä sig på nåt vettigt sätt (kan inte klä mig om jag inte får ha strumpbyxor på mig). Vintern är förstås lite påfrestande för att man måste ta på sig arton lager kläder och kan inte gå ordentligt av rädsla för att halka, men hösten är en behaglig årstid vädermässigt och mörkret bekommer mig inte. Men förra veckan var jag så jävla trött och det kändes verkligen som om det hade med mörkret att göra på nåt sätt. Mamma säger att det kommer med åldern.
Sen häller jag ju i mig olika hormonreglerande mediciner så det påverkar väl också, ska som sagt bli väldigt spännande att se vad som händer nu när jag slutar äta p-piller. Jaja, jag mår väl okej i allmänhet. På sätt och vis är det skönt att humöret är lite mer dämpat. Om det nu ens är så stor skillnad, jag vet inte. Hursomhelst nu får jag snart gå och lägga mig, det ska bli hur skönt som helst.

störigt

har ett irriterande problem just nu, nämligen att jag har bytt abonnemang men slarvat bort det nya simkortet jag skulle ha fått (eller så har jag inte fått det alls, enligt killen i supporten skulle det vara med i försändelsen med den nya telefonen och hörlurarna jag fick för flera veckor sen men jag såg inget simkort nånstans? argh) och nu har mitt gamla abonnemang stängts av (eftersom telefonnumret fördes över till det nya abonnemanget idag) så jag har ingen mobil alls. jag beställde ett nytt simkort för flera dagar sen men det kom inte idag fredag heller så då får jag alltså gå hela helgen utan fungerande mobil. vilket inte hade varit nåt problem normalt sett då jag bara pratar i telefon typ en gång i veckan och nästan aldrig messar, men JUST DENNA HELG befinner jag mig i en lite delikat situation där jag väntar telefonsamtal från en ny bekantskap som bara har mitt telefonnummer och inga andra möjligheter att kontakta mig (nej, inte nån ny "flört" eller liknande, det är lite speciellt men vill inte säga för mycket). argh. vad ska hen tro när hen bara får "numret ej tillgängligt" i öronen, att jag flytt fältet? åh det är så förargligt.
ja det finns väl inget jag kan göra, men det är bäst att det där simkortet dyker upp på måndag i alla fall.
plus att jag är irriterad av andra skäl och har missat sömntåget trots jättesömnberövad p.g.a. orsaker. ja ja godnatt. lär väl sova tills efter solen har gått ner nu :(

lubu what

Fattar inte riktigt hajpen över det här Louboutin-nagellacket.

Tycker mest att flaskan ser lite ful och... billig ut? Tror det är för att jag associerar den med några superbilliga kinesiska nagellack som säljs i en lågprisbutik jag brukar gå till ibland, flaskformen är lite liknande. Och den där långa spetsiga korken känns bara plojig för mig. Men sen är jag väl ingen förpackningsfetischist heller.
Ja ja, surt sa räven antar jag

Det jobbiga med nagellack är beslutsångesten. Kan aldrig bestämma mig vilket jag ska ha på mig. Den roligaste biten är egentligen att köpa dem. Och även att sitta och prova en massa olika, ett på varje finger, riktigt gotta sig i möjligheterna. Det har jag gjort i natt. Att ha en seriös manikyr på sig är bara halvkul och jag blir rastlös av det. Jag måste sluta köpa nagellack, habegäret bara river och sliter i mig och strömmen av nya besattheter tar aldrig slut. Det finns oändligt många uttryck.
Jag tittar på dokumentären om Ann-Sofie Back och tänker att hon är inspirerande, på ett "vill va som hon"-sätt. Och att hon har snygg stil. Det kanske flyter ihop lite grann. Vill också gå runt i en obrydd pagefrisyr och nonchalant snygga kappor och bara sminka mig ibland. Ja, jag sminkar mig visserligen aldrig och orkar inte bry mig om håret heller (fast i morgon ska jag ta tag i att färga utväxten i alla fall, undrar hur det ska gå). Men jag klär inte i kläder och har inget liv.
Nu ska jag sova en stund, jag gillar att ligga och titta på det avlövade trädet utanför mitt fönster mot grå himmel. Ser fint ut. hejdå

Pill or no pill

Mitt p-pillerrecept har gått ut och jag har snart tagit slut på min näst sista karta. Ska jag hinna förnya receptet innan jag får helt slut på tabletter måste jag försöka boka tid NU (kommer inte ihåg vad de har för väntetider men en månad får man säkert räkna med?). Men jag har struntat i det för jag tror att de bara kommer att säga att jag väger för mycket och inte skriva ut. Eller, jag vet inte hur hårda de brukar vara med sånt men senast jag var där sa de att jag helst inte skulle gå upp mer och det har jag helt klart gjort, en fem–tio kilo minst. Så det lutar mot att jag tar en paus.
Jag äter tabletterna (Yasmin 28) för mina PCOS-symtom, inte som preventivmedel. Eller rättare sagt: Jag har konstaterad PCOS och jag bad om att få tabletterna mest för att se vad som skulle hända, mycket av fåfängeskäl. Jag hade hoppats på smalare, tjockhårigare och större bröst. Smal blev jag som sagt inte, tuttarna är väl pyttelite större men det är mest för att jag blivit så tjock (och jag har fortfarande typ kupstorlek AAAAAAAAA--------). (Viktökningen skulle ju kunna vara en effekt av pillren, rentav.) Jag har dock fått mycket tjockare hår jämfört med de tunna raka stripor som jag hade för två år sen, lockarna har kommit tillbaka och det skulle kännas ganska tråkigt att behöva ta farväl av.
Jag har lagt avsevärda mängder energi på att noja över att tappa håret i mitt liv. Under perioder har jag gått runt hela tiden och tvångsmässigt kollat in t.ex. hur tjocka hästsvansar andra tjejer har. Jag mår fortfarande lite dåligt av att stå och dra ut lossnade hårstrån i duschen och liknande.
Jag hade extremt tjockt hår som barn (ja, i alla fall med svennebanan-mått mätt) och fick väldigt mycket positiv feedback på det (sidenote: snälla ge aldrig barn positiv feedback på deras utseende, i alla fall inte flickbarn. Ja, och inte negativ feedback heller, så klart.). Det var vågigt och i puberteten blev det krulligt och stort. Sen i övre tonåren började det väl tunnas ur lite men jag vet inte om det var nån direkt tydlig trend genom ungdomstiden, tror att det kanske gick upp och ner lite, men det supertjocka håret har jag aldrig fått tillbaka. För två år sen var det tunnare än nånsin och dessutom försvann lockarna av nån anledning. Så det kändes ju kul att håret blev lite tjockare igen, även om jag hade börjat vänja mig lite vid det tunnare håret och det inte kändes så farligt längre. (Avd. "när skadan väl är skedd kan man äntligen slappna av".)
Men det känns ganska ohållbart att hålla på och fästa sig vid saker i sitt utseende för ja... man kommer ju att bli av med den skönhet man har liksom. I mitt fall är jag inte ens särskilt vacker just nu men jag kommer garanterat bli fulare med åren. Jag vill inte vara den som håller på och tjötar om åldrande och döden hela tiden (man måste faktiskt inte vädra sin existentiella ångest jämt, det gör inte nånting bättre för en själv eller nån annan) men så är det ju. Plus att det är väl ganska osexigt att hålla på och utseendenoja när världen brinner och folk dör överallt. Så... paus med p-pillren, då. Så får vi se vad som händer med håret och resten av kroppen.

lägesrapport: sömnproblem, internetabstinens och fas 2 (varning extra ointressant)

Kom hem igår efter en action-späckad helg med släkten i Göteborg och upptäckte att mitt internet inte funkade. Detta och lite andra faktorer ledde till att jag blev så jävla sur och nedstämd framåt kvällen att jag bl.a. slängde en kulspetspenna i väggen när jag upptäckte att pennan inte funkade. Allt detta trots att jag varit och hämtat ett roligt paket med en ny fin mobiltelefon och ett par fina hörlurar som jag fått helt gratis med mitt nya abonnemang (den typen av materialistiska nöjen brukar ju pigga upp mig annars). Jag tror att internet verkligen är meningen med livet för mig, vilket är hemskt sorgligt för jag gör inget särskilt där. Bara läser skönhetsbloggar typ. Vilket ju kan vara kul men inte meningen med livet-kul direkt.
Min sömn funkar som vanligt inte för fem öre. Nu har jag behövt gå upp ganska tidigt flera dagar i rad och inte lyckats få tillräckligt många timmars sömn någon av dagarna trots att jag varit trött (även om det är positivt att jag lyckades sova över huvud taget alla nätterna) och idag på eftermiddagen var jag helt slak och nästan apatisk på ett lite skrämmande sätt. Tänkte att jag verkligen måste prioritera att sova så jag slängde i mig alla mina kvällsmediciner vid åtta och la mig i sängen. Sen hade jag nån konstig värk genom högersidan av huvudet, både bakom ögat och liksom i halsen och nacken så jag fick ligga och försöka mindfulnessa och massera bort den så gott jag kunde. Det kändes lite bättre efter ett tag men somna lyckades jag inte. Så efter några timmar bestämde jag mig för att ta en paus från sömnförsöken och satte mig med en kopp te framför datorn (ja, jag vet att både te och dator är no-nos när man ska försöka somna). Och plötsligt funkade internet! Nu passar det minsann.
Är nu inskriven i en arbetsmarknadsåtgärd, a.k.a. Fas 2. Det känns kanske inte som nåt halleluja moment direkt än så länge, men jag får ge det lite tid. Orkar inte skriva mer om 'et.

ännu en tjock dag på internet

Slösurfade in på den kreddiga webbtidningen Rodeo och råkade läsa det här blogginlägget på en modeblogg med lite mer intellektuell inriktning som jag tycker är lite intressant ibland. Läste inte ens inlägget ordentligt, slösurfade som sagt bara, men det handlar om skribentens inställning till personlig stil och mode. Sen råkade jag se att författaren listade "att vara smal" som en av de saker hon tyckte var snyggast. Det var nog tänkt att vara självreflekterande och "brutalt ärligt", längre ner kommer en textsnutt om hur synd det ju är att man ofta tycker att snygg stil handlar om sånt folk har begränsade möjligheter att påverka, typ kroppsstorlek, hår- och hudkvalitet. Ja ja, okej I guess. Senare i inlägget står det nåt om att författaren känner sig som snyggast när hon har "konkav mage".
Jag funderade på att lämna en syrlig kommentar och fråga om textförfattaren skulle inkludera "att vara vit" och/eller "att inte ha några synliga funktionshinder" på sin lista över saker som är snygga om hon nu nånstans innerst inne hade tyckt det. De sakerna premieras ju också av skönhetsnormer och modebranschen så det kanske inte är jättekonstigt om man internaliserat dem som snygghetsideal, men det hade ändå uppfattats som ganska otrevligt och hänsynslöst att bara skriva det rakt ut. Inte för att jag vill jämställa tjockhet ur ett förtrycksperspektiv med att vara rasifierad eller funktionshindrad men... det tål väl ändå att tänkas på lite, att man bara kan häva ur sig sånt hur lättvindigt som helst? Sen tänkte jag bara "fuck it", jag ångrar mig alltid när jag ventilerar åsikter på internet.
Jag är inte ens så säker på var jag står i den här frågan. Jag har varit mer eller mindre tjock i större delen av mitt liv, ibland s.k. "normalviktig" efter en del bantningsförsök men jag har sannerligen aldrig varit i närheten av att ha en "konkav mage" och just nu är jag som sagt tjockare än nånsin. Jag har hängt en del på fat acceptance-inriktade platser på internet de senaste åren och tyckt att de idéer som kommit fram där är i stort sett vettiga, antar jag? (Här är en bra amerikansk FA-blogg och instagramkontot Fetkvinna är en bra påminnelse för den som tvivlar på att fettfobi finns och genomsyrar våra liv.)
Samtidigt kan jag känna att det är lite "lättkränkt" av mig att reagera på sånt här, det finns väl värre saker i världen. Och en del saker i FA-världen känns lite jobbiga, som det här med att man ska älska sig själv så mycket och jobba bort sin fantasy of being thin. Jag och min fantasy of being thin trivs bra ihop, tack :( Och fatshion tyckte jag var lite kul först men sen tröttnade jag lite på att alla bloggade om samma polyestertrasor från Asos Curve.
Jag kan även känna att... vad är en bal på slottet. Ska det här med "mode" vara nåt att ha? Nej, min kropp kan inte befinnas dekorativ och modemässigt relevant i nuläget men det kanske inte är så jävla mycket att stå efter egentligen. Smalisarna kan få ha sitt mode i fred vad mig anbelangar, jag har märkt att jag har blivit mindre klädintresserad med åren. Jag har en estetisk ådra på sätt och vis och vill väl fortfarande klä mig på ett sätt som känns fint och roligt och som fungerar i mitt liv, men kläder är inte mitt största intresse idag, så jag personligen gråter inte blod över att modevärlden inte är inkluderande mot just mig. Men jag är å andra sidan inte den enda tjockisen i världen.

Edit: Nu tittade jag in på blogginlägget i fråga igen och det verkar som att delarna jag reagerade på redan har tagits bort innan jag publicerat det här inlägget. Kul att se att bloggaren ändå ville vara lite mer hänsynsfull. :)