Dagarna flyter på, och jag sysselsätter väl mig (mest med att typ dricka te och ta promenader, känns det som, men i alla fall). Bara nån gång emellanåt trillar jag ner i nåt existentiellt hål och tänker på. Ja. Att man finns. Och är pissgammal och numera alltså bor ... hos mormor? Och har vaskat hela sin ungdom och ... så vidare. Idag kom jag till exempel att tänka på mina chanser att nånsin hitta nån som kanske kan lära sig att tycka om mig och var tvungen att gråta en skvätt. Ja, det är för mycket alltihopa. Men som sagt. För det mesta håller jag mig sysselsatt.
Snart är det sommar och somrarna är ju i och för sig alltid konstiga ändå. Ödsliga, riktningslösa. Runtomkring mig är folk inriktade på att få ut maximal njutning ur sina surt förvärvade lediga stunder, "slappa", sitta i solen. För en gångs skull är det inaktiviteten, det vill säga det jag brukar ägna min tid åt, som är normen och det eftersträvade, men allt känns bara så fel. Där går jag runt i fula kläder (så svårt att klä sig vettigt på sommaren), en evig svettrand i pannan, den migräninducerande solen i ögonen och med nån sorts lågintensiv stum panik inuti.
Asså förlåt för att jag är ett emo, vet egentligen inte om jag borde skriva så mycket om ~känslor~, börjar allt oftare känna att det liksom är olämpligt. Borde nog inte skriva över huvud taget, och borde väl inte ge luft åt känslorna kanske. Men jag tänker att det här åtminstone ett tag till får vara min skräphög där jag kan få ut den här typen av gnäll. Kunde ju skriva privat dagbok men det känns så tråkigt, som att lägga tid på att formulera sig på en papperslapp och sen kasta den i en sjö.
Jag har blivit kontaktad av en gammal bekant på LinkedIn vilket känns så märkligt på många sätt. Tittade på hens kontaktlista. Herregud. Nån av de gamla klasskamraterna är numera Postdoctoral Research Fellow på, låt säga, ett prestigefyllt universitet utomlands. Och här går jag och skrotar, liksom. Utöver alla eventuella jobbiga känslor kring sånt här -- andras karriärer, alltså -- så är det ju rätt fantastiskt. Som en sällsamt lysande parallell värld som nån gång nuddat vid min egen. Minns när jag lånade ut toaletten i mitt studentrum till personen som numera är Postdoctoral Research Fellow under nån nollningsaktivitet som hölls utomhus i närheten, en augustikväll för så många år sen. Alla dessa märkvärdiga (på ett bra sätt, alltså) människor som korsat mina vägar.
Jaha, nu gråter jag igen. Äh, jag orkar inte med mig själv nu. Ryck upp dig ditt dumma gamla skrälle.
tisdag 23 maj 2017
torsdag 11 maj 2017
Ofrivilligt modeinspirerad
Från att ha varit ganska ointresserad av kläder de senaste åren så är jag just nu helt matt av habegär inför typ hela klädbutikernas sortiment. Det beror nog delvis på att jag nog gått ner så mycket att jag kommer i deras kläder nu (ligger runt 80 kg-strecket nu, så har gått ner över 20 kg sen början av förra året), och att jag har lite mer livspepp och kanske tänker mer på min sociala presentation inför eventuella nya situationer. Men det finns så mycket fint nu! H&M och Monki lyckas trycka på alla mina knappar samtidigt. Framför allt med alla skojiga material (jag är en skata, eller kanske en wannabe-goth). Mesh (fin- eller grovmaskig, älskar båda), spets, tyll, krossad sammet, metallic, glitter, till och med det där konstiga krinklade glansiga syntetmaterialet som dykt upp... Och alla dessa toppar och klänningar med spaghettiband som kommit och alla 90-talsflörtar och den allmänna anything goes-stämningen.
Det finns nog drag av ålderskris i det hela också. Men skitsamma liksom. Tror inte så många bryr sig om hur pass age appropriate jag klär mig. Jag var bjuden på lillasysterns 30-årskalas och skulle shoppa nåt att ha på mig, och råkade köpa hela tre konstiga svarta genomskinliga saker. En topp i finmaskig mesh med lång ärm och picot-kanter (alltså såna där "vågiga" kanter, så fint!) från Monki, en långärmad topp i grovmaskig mesh/fisknätsmaterial från Gina, och en svart spetsklänning som var nermarkerad på H&M. Samt en långärmad svart knälång klänning i ribbad viskostrikå från rean på Gina, också med picot-kant vid ärmen och längst ner.
Det slutade med att jag hade den finmaskiga meshtoppen med svart linne under på festen och kände mig ganska fin (mönstrad kjol nertill). Festen gick okej, fester är ju milt uttryckt inte mitt safe place och jag kände inte så många men det var inte så farligt. Trikåklänningen har jag också haft, den är användbar och fin (fast inte särskilt somrig), men de andra sakerna väntar på att användas. Har beställt en enkel svart knälång trikåklänning med smala axelband att ha som underklänning till spetsklänningen, när jag nu ska få tillfälle att ha den (den levererades med en egen underklänning men den var i polyester, det blir så elektriskt). Men jag tror jag kan använda klänningen jag beställt till en hel del annat också.
Det här känns lite som min dagbok från gymnasiet, den handlade typ bara om vad jag shoppat (och lite om The Sims, bantning och allmän teen angst). Men nu får det nog snart vara nog, känner jag. Jag behöver inget mer inför sommaren då jag redan har jättemånga sommarkjolar och kan ha alla mina t-shirtar som vanligt. Det finns ju också nån sorts mörk understämning i hela konsumtionsfesten. Världsläget och allt det där. Plus att det var rätt skönt att vara ointresserad av mode och nu känner jag att jag dras in i det igen och det har jag ingen lust med. Behöver som sagt inga fler hobbies, och att gå runt och försöka vara "fashion" känns som ett hopplöst projekt. Vill egentligen mest... slippa vara nånting alls, inte ha nån självbild över huvud taget, nåt åt det hållet. Äh jag vet inte.
Det finns nog drag av ålderskris i det hela också. Men skitsamma liksom. Tror inte så många bryr sig om hur pass age appropriate jag klär mig. Jag var bjuden på lillasysterns 30-årskalas och skulle shoppa nåt att ha på mig, och råkade köpa hela tre konstiga svarta genomskinliga saker. En topp i finmaskig mesh med lång ärm och picot-kanter (alltså såna där "vågiga" kanter, så fint!) från Monki, en långärmad topp i grovmaskig mesh/fisknätsmaterial från Gina, och en svart spetsklänning som var nermarkerad på H&M. Samt en långärmad svart knälång klänning i ribbad viskostrikå från rean på Gina, också med picot-kant vid ärmen och längst ner.
Det slutade med att jag hade den finmaskiga meshtoppen med svart linne under på festen och kände mig ganska fin (mönstrad kjol nertill). Festen gick okej, fester är ju milt uttryckt inte mitt safe place och jag kände inte så många men det var inte så farligt. Trikåklänningen har jag också haft, den är användbar och fin (fast inte särskilt somrig), men de andra sakerna väntar på att användas. Har beställt en enkel svart knälång trikåklänning med smala axelband att ha som underklänning till spetsklänningen, när jag nu ska få tillfälle att ha den (den levererades med en egen underklänning men den var i polyester, det blir så elektriskt). Men jag tror jag kan använda klänningen jag beställt till en hel del annat också.
Det här känns lite som min dagbok från gymnasiet, den handlade typ bara om vad jag shoppat (och lite om The Sims, bantning och allmän teen angst). Men nu får det nog snart vara nog, känner jag. Jag behöver inget mer inför sommaren då jag redan har jättemånga sommarkjolar och kan ha alla mina t-shirtar som vanligt. Det finns ju också nån sorts mörk understämning i hela konsumtionsfesten. Världsläget och allt det där. Plus att det var rätt skönt att vara ointresserad av mode och nu känner jag att jag dras in i det igen och det har jag ingen lust med. Behöver som sagt inga fler hobbies, och att gå runt och försöka vara "fashion" känns som ett hopplöst projekt. Vill egentligen mest... slippa vara nånting alls, inte ha nån självbild över huvud taget, nåt åt det hållet. Äh jag vet inte.
tisdag 9 maj 2017
Mer boll sen
Tror att det inte förrän ganska nyligen gått upp för mig att man verkligen måste välja i livet, höhö. Jag tänker på hobbyer och sånt, och yrkesintressen, och projekt i största allmänhet. Jag har så mycket jag vill göra, men tiden är ju begränsad. Rita, hålla på med musik. Allt utseenderelaterat, jag menar dels nagellack som ju är en hobby sen länge, men sen hela "vara kvinna"-grejen med allt vad det innebär av hårborttagning, hårborttagning, hårborttagning, smink, kläder, hudvård, bantning och hårborttagning. Ja, en del av det där (nagellacket främst) är ju mer lustfyllda och kul grejer och en del är mer relaterade till hur jag vill presentera mig själv socialt, och en del av det (kläder) är väl lite av båda.
Sen bär jag en längtan efter att lära mig sy och annat pyssel också. För ett tag sen tittade jag jättemycket på Barbie-videor på YouTube, alltså folk som gör om Barbie-dockor med nytt hår och ansiktsmålning, gör kläder och möbler till dem och så vidare. Gud vad sugen jag var. Jag har liksom aldrig släppt tanken på Barbie sen jag var liten – älskade det då, älskar det fortfarande innerst inne. Men jag kan inte tillåta mig själv att släppa loss den sidan av mig själv, det vore ett sånt slöseri med resurser.
Nu har det gått över lite till sömnad och textil. Tittar på ett par jätteduktiga tjejer på YouTube som gör fantastiska skapelser av gamla second hand-kläder. Jag har ju haft ett par såna projekt, främst att färga textilier men har rent av suttit och handsytt saker (fult och dåligt, så klart) bara för att jag varit så sugen. Och nu har jag tillgång till symaskin... Men, nej. Att skaffa en sån hobby går inte att motivera. Lägga upp nån kjol eller göra nån liten ändring för att få mer användning av nåt gammalt plagg ibland, kanske. Men att lära sig sy på nån sorts nivå där man kan skapa användbara saker från scratch är svårt och har begränsad praktisk användbarhet.
Och rita borde jag egentligen inte heller, även om jag är ganska begåvad. Det är bra för att kunna göra personliga presenter till folk, men att jag ska lägga en massa tid på att "skapa konst"... näe, det är frivolt och onödigt. Samma sak med musik. Har varit sugen på att skaffa en hyfsad mikrofon så jag kan spela in saker (har nåt presentkort på 4sound med 600 spänn kvar på, det kanske skulle räcka en bit?). Har en känsla av att det där med att skapa musik på dator och sitta och peta i nåt musikprogram kan vara typ höjden av skoj i hela världen. Men... nej.
Det enda som är vettigt att lägga tid på nu är att försöka förbättra kunskaperna inom det område där jag valt att utbilda mig, och försöka hitta ett jobb. Ja, jag är en sopa och har inte lyckats göra mycket av de sinnessjuka resurser som slängts på mig. Jag är 33 och mitt cv är typ en enda lång lucka och som student har jag presterat i bästa fall mediokert. Men har råkat välja en inriktning där arbetsmarknaden ser helt glödhet ut just nu så kanske finns det en chans för mig och jag är skyldig mig själv och alla andra att göra mitt bästa.
Vet inte ens vad problemet är egentligen, varför jag inte kan fokusera min energi åt nåt vettigt håll. Jag tycker att matte och programmering är ganska kul, det är bara att... jag egentligen tycker att annat är roligare, kanske? Och att teknikbranschen verkar så jävla stressig. Utvecklingen går så fort (det finns redan AI som på egen hand kan koda ihop program utifrån verbala instruktioner, läste jag).
Och jag har så mycket konstigt känslobagage kring det här p.g.a. hur det gått med studierna och vad det betydde för mig och min självbild, alltså det känns som att det skulle ta år att nysta upp alla trassliga neuroser*. Alltså jag jobbar med mig själv, och bra dagar känns det som att det värsta trasslet håller på att lösas upp. Och jag vet att självförtroende är en färskvara och handlar om vad man gör. Och man ska inte tycka synd om sig själv. Men känslor av den här typen kommer ju faktiskt i vägen ibland.
Man är ju så privilegierad som ens har de här problemen, hjälp. Ja. I alla fall. Jag borde välja en hobby, kanske högst två, och lägga resten av tiden på jobbsökning och att lära mig nya saker som är relevanta för min eventuella karriär. Jag ger mig själv tillåtelse att säga nej till fritidsintressen, helt enkelt.
(Inläggets titel kommer från en låt av gruppen Fattaru, Karriär, från skivan Jordnära från 2003)
*Så kort sammanfattat som jag kan: Man var en ful och tråkig tjej som var jättelessen för att ingen ville hänga med den, och så hittade man på den här planen att man skulle bli INGENJÖR, och då skulle alla tycka att man var cool (väldigt tveksam verklighetsbild där?), och så... ja. Nu är man en ful och tråkig kvinna i nedre medelåldern som ingen vill hänga med, och som dessutom misslyckats på tekniska högskolan. Där är väl grundproblemet men jag har skitmånga andra komplicerade ångestfyllda känslor kring det här, inte minst hur man ska förhålla sig till alla duktiga flickan-tjejer i de här branscherna som inducerar så kraftiga känslor av avund, mindervärde och skam i mig att jag bara vill avlida (de flesta är dessutom mer lyckade som kvinnor, har snygg figur och pojkvän och en härligt lättsam och okomplicerad attityd och sånt). Och så alla de här feministiska diskussionerna om att KVINNOR MINSANN KAN men motarbetas av män som känner sig hotade, ja, JAG VET, men JAG KAN INTE?!!! Eller, jag är liksom halvduktig som bäst, får jag finnas över huvud taget då liksom? Och sen skäms jag för att ha önskat mig rätten att få vara en medioker jävla förlorare och ta fokus från genuint begåvade och drivna kvinnor och deras viktiga problem, herregud, en INGENJÖR borde ju alltid sätta yrkesmässig kompetens i första rummet. Och så vidare. Det blir nån sorts fraktalliknande överlagringar av skam som i slutändan leder till en upplevelse av att vara helt genomrutten och liksom förbrukad som människa. (Har dessutom fått en känsla av att många andra ingenjörer dras med liknande neuroser, fast kanske har sämre självinsikt, och att det liksom skapar en giftig stämning i hela tekniksvängen. Men det kanske bara är projektion.)
Sen bär jag en längtan efter att lära mig sy och annat pyssel också. För ett tag sen tittade jag jättemycket på Barbie-videor på YouTube, alltså folk som gör om Barbie-dockor med nytt hår och ansiktsmålning, gör kläder och möbler till dem och så vidare. Gud vad sugen jag var. Jag har liksom aldrig släppt tanken på Barbie sen jag var liten – älskade det då, älskar det fortfarande innerst inne. Men jag kan inte tillåta mig själv att släppa loss den sidan av mig själv, det vore ett sånt slöseri med resurser.
Nu har det gått över lite till sömnad och textil. Tittar på ett par jätteduktiga tjejer på YouTube som gör fantastiska skapelser av gamla second hand-kläder. Jag har ju haft ett par såna projekt, främst att färga textilier men har rent av suttit och handsytt saker (fult och dåligt, så klart) bara för att jag varit så sugen. Och nu har jag tillgång till symaskin... Men, nej. Att skaffa en sån hobby går inte att motivera. Lägga upp nån kjol eller göra nån liten ändring för att få mer användning av nåt gammalt plagg ibland, kanske. Men att lära sig sy på nån sorts nivå där man kan skapa användbara saker från scratch är svårt och har begränsad praktisk användbarhet.
Och rita borde jag egentligen inte heller, även om jag är ganska begåvad. Det är bra för att kunna göra personliga presenter till folk, men att jag ska lägga en massa tid på att "skapa konst"... näe, det är frivolt och onödigt. Samma sak med musik. Har varit sugen på att skaffa en hyfsad mikrofon så jag kan spela in saker (har nåt presentkort på 4sound med 600 spänn kvar på, det kanske skulle räcka en bit?). Har en känsla av att det där med att skapa musik på dator och sitta och peta i nåt musikprogram kan vara typ höjden av skoj i hela världen. Men... nej.
Det enda som är vettigt att lägga tid på nu är att försöka förbättra kunskaperna inom det område där jag valt att utbilda mig, och försöka hitta ett jobb. Ja, jag är en sopa och har inte lyckats göra mycket av de sinnessjuka resurser som slängts på mig. Jag är 33 och mitt cv är typ en enda lång lucka och som student har jag presterat i bästa fall mediokert. Men har råkat välja en inriktning där arbetsmarknaden ser helt glödhet ut just nu så kanske finns det en chans för mig och jag är skyldig mig själv och alla andra att göra mitt bästa.
Vet inte ens vad problemet är egentligen, varför jag inte kan fokusera min energi åt nåt vettigt håll. Jag tycker att matte och programmering är ganska kul, det är bara att... jag egentligen tycker att annat är roligare, kanske? Och att teknikbranschen verkar så jävla stressig. Utvecklingen går så fort (det finns redan AI som på egen hand kan koda ihop program utifrån verbala instruktioner, läste jag).
Och jag har så mycket konstigt känslobagage kring det här p.g.a. hur det gått med studierna och vad det betydde för mig och min självbild, alltså det känns som att det skulle ta år att nysta upp alla trassliga neuroser*. Alltså jag jobbar med mig själv, och bra dagar känns det som att det värsta trasslet håller på att lösas upp. Och jag vet att självförtroende är en färskvara och handlar om vad man gör. Och man ska inte tycka synd om sig själv. Men känslor av den här typen kommer ju faktiskt i vägen ibland.
Man är ju så privilegierad som ens har de här problemen, hjälp. Ja. I alla fall. Jag borde välja en hobby, kanske högst två, och lägga resten av tiden på jobbsökning och att lära mig nya saker som är relevanta för min eventuella karriär. Jag ger mig själv tillåtelse att säga nej till fritidsintressen, helt enkelt.
(Inläggets titel kommer från en låt av gruppen Fattaru, Karriär, från skivan Jordnära från 2003)
*Så kort sammanfattat som jag kan: Man var en ful och tråkig tjej som var jättelessen för att ingen ville hänga med den, och så hittade man på den här planen att man skulle bli INGENJÖR, och då skulle alla tycka att man var cool (väldigt tveksam verklighetsbild där?), och så... ja. Nu är man en ful och tråkig kvinna i nedre medelåldern som ingen vill hänga med, och som dessutom misslyckats på tekniska högskolan. Där är väl grundproblemet men jag har skitmånga andra komplicerade ångestfyllda känslor kring det här, inte minst hur man ska förhålla sig till alla duktiga flickan-tjejer i de här branscherna som inducerar så kraftiga känslor av avund, mindervärde och skam i mig att jag bara vill avlida (de flesta är dessutom mer lyckade som kvinnor, har snygg figur och pojkvän och en härligt lättsam och okomplicerad attityd och sånt). Och så alla de här feministiska diskussionerna om att KVINNOR MINSANN KAN men motarbetas av män som känner sig hotade, ja, JAG VET, men JAG KAN INTE?!!! Eller, jag är liksom halvduktig som bäst, får jag finnas över huvud taget då liksom? Och sen skäms jag för att ha önskat mig rätten att få vara en medioker jävla förlorare och ta fokus från genuint begåvade och drivna kvinnor och deras viktiga problem, herregud, en INGENJÖR borde ju alltid sätta yrkesmässig kompetens i första rummet. Och så vidare. Det blir nån sorts fraktalliknande överlagringar av skam som i slutändan leder till en upplevelse av att vara helt genomrutten och liksom förbrukad som människa. (Har dessutom fått en känsla av att många andra ingenjörer dras med liknande neuroser, fast kanske har sämre självinsikt, och att det liksom skapar en giftig stämning i hela tekniksvängen. Men det kanske bara är projektion.)
fredag 21 april 2017
This was the time of no reply
ALltså, när folk inte svarar på mejjjjjjjjjjjjjl. Det är så drygt att vänta, undra om de ens sett det, om de typ undviker att svara för att de tycker att man är jobbig eller gjort fel eller nåt? Sluta ghosta mig gdamnit! Nu är det två mejlsvar jag väntar på. Det känns som att hela jag bara hänger i luften. Det är ändå relativt viktiga saker det handlar om (studierna, och alltså i förlängningen min framtida examen). Vet att jag själv säkert är svår att samarbeta med på många sätt också och har förstört för folk så jag kanske förtjänar det. Men men. Det är väl bara att ta ett djupt andetag och slappna av. Nu är det ju helg.
Jag har alltså flyttat nu. Vet inte hur det känns, undviker nog att känna efter lite. Det är så mycket med tiden i Linköping som är så oerhört på nåt sätt. Att jag bara vaskade hela min ungdom där. Satt där år ut och år in och prokrastinerade bort hela mitt liv på meningslöst trams på internet och hade oerhörda skamkänslor och självförtroendet nere vid fotknölarna. När jag kunde ha... Alltså, det går ju inte att få in i huvudet. Det går inte heller att göra så mycket vettigt av den infon egentligen. Man kan ju försöka lära av sina misstag, men jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser. Kanske var det oundvikligt, kanske hade det gått att få en annan riktning på livet med nån mindre ändring av parametrarna nånstans, men nu blev det som det blev. Så struntsamma.
I Göteborg med omnejd flyter väl livet på. Nu har jag bott här i snart en vecka. Har fått ett rum (f.d. kontoret) på typ 3x4 kvadrat där jag packat in mina pinaler och mig själv. Det är inte så farligt trångt som man skulle kunna tro. Umgänget med mormor går helt okej hittills också, tror jag i alla fall. Ikväll har vi ätit pizza från halvfabrikat (vi är rätt kompatibla matmässigt, på så vis att ingen av oss är särskilt intresserad av mat på ett estetiskt plan) och nu sitter hon och tittar på frågesport på datorn. Ska försöka lyfta mig ur matkomat, städa undan det sista i köket och kanske orka göra nåt kreativt under resten av kvällen. Kanske rita, köpte nya såna där suddgrejer idag (tortilloner?). Försöker lära mig Python också, det är väl dags. Ja hejdå då.
Jag har alltså flyttat nu. Vet inte hur det känns, undviker nog att känna efter lite. Det är så mycket med tiden i Linköping som är så oerhört på nåt sätt. Att jag bara vaskade hela min ungdom där. Satt där år ut och år in och prokrastinerade bort hela mitt liv på meningslöst trams på internet och hade oerhörda skamkänslor och självförtroendet nere vid fotknölarna. När jag kunde ha... Alltså, det går ju inte att få in i huvudet. Det går inte heller att göra så mycket vettigt av den infon egentligen. Man kan ju försöka lära av sina misstag, men jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser. Kanske var det oundvikligt, kanske hade det gått att få en annan riktning på livet med nån mindre ändring av parametrarna nånstans, men nu blev det som det blev. Så struntsamma.
I Göteborg med omnejd flyter väl livet på. Nu har jag bott här i snart en vecka. Har fått ett rum (f.d. kontoret) på typ 3x4 kvadrat där jag packat in mina pinaler och mig själv. Det är inte så farligt trångt som man skulle kunna tro. Umgänget med mormor går helt okej hittills också, tror jag i alla fall. Ikväll har vi ätit pizza från halvfabrikat (vi är rätt kompatibla matmässigt, på så vis att ingen av oss är särskilt intresserad av mat på ett estetiskt plan) och nu sitter hon och tittar på frågesport på datorn. Ska försöka lyfta mig ur matkomat, städa undan det sista i köket och kanske orka göra nåt kreativt under resten av kvällen. Kanske rita, köpte nya såna där suddgrejer idag (tortilloner?). Försöker lära mig Python också, det är väl dags. Ja hejdå då.
söndag 9 april 2017
Vecka 14
I fredags, efter en fyra timmars brottningsmatch med Bibtex, skickade jag till slut in uppsatsen. Sen skulle jag starta igång Spotify och såg "Ta hand om varandra" skrivet på startsidan. Gick in på Sveriges radio och läste om eländet. Ja det la ju sordin på stämningen lite grann. Jag fick hursomhelst feedback från examinatorn oväntat snabbt, då han tydligen prioriterar att läsa exjobbsrapporter på fredagskvällar. Han tyckte det gick att lägga fram i nuvarande form, så jag kanske hinner innan sommaren.
Har tillbringat helgen lite i den speciella projekt-yra som uppstår när man har blivit av med en stor propp i pipelinen. Flyttlasset går ju på fredag så jag har lagt en hel del energi på att packa, men det återstår ganska mycket. Har ingen större systematik i det, springer mest fram och tillbaka allteftersom jag kommer på nya saker att göra. Men det är väl bättre att vara all over the place än att vara... ingenstans. Eller att inte göra nånting. Har alltid hatat att packa, och flyttpackning är ju som att packa inför en resa fast hundra gånger värre, men nu tycker jag faktiskt rentav att det är roligt. Känner att jag börjar få förståelse för att det faktiskt kan vara kul att gripa sig an ett stort projekt, att man kan ha en entusiasm inför det, även om det är nåt man "måste" göra. Det blir väldigt mycket lättare då.
Har varit och shoppat lite idag, det är väl nåt jag tyckt att jag borde göra eftersom jag både fyllt år (för flera veckor sen nu) och lämnat in rapporten, och eftersom jag har lite extra pengar på kontot. Det var alltid mitt sätt att "fira" saker förr i tiden, köpa mer färggrant krafs. Har allt svårare att njuta av det dock, det finns så mycket grejer och det är hopplöst att välja nåt som känns värt pengarna, det är mest frustrerande. Hela poängen är ju att köpa nåt trams bara för att pigga upp sig, men jag vet inte. Köpte nåt (ganska dyrt) nagellack häromdagen också och blev inte ens glad. Ja, det är väl positivt på många sätt att man inte är lika konsumtionssugen.
Blev rätt tråkiga grejer i alla fall, bl.a. några par trosor från Åhléns. Sen Lindex slutade göra sin briefs-modell med spetskanter har jag inte lyckats hitta nån ny modell som känns hundraprocentig. Har rätt specifika krav. De ska vara ordentligt låga så att de sitter under magbullen liksom, annars kommer de bara att rulla ner sig eller hänga, och helst breda i sidorna då det är överlägset ur bekvämlighetssynvinkel. Hipstermodell typ, men det verkar inte finnas nånstans längre? Skön mjuk resår runt alla hål. När det bara är en fåll runt benhålen tycker jag mest att de åker omkring, men pallar inte hård jobbig resår som skär in, det kan förstöra en hel dag. Men naturligtvis får inte resåren vara för slapp heller. Vettigt material, bomullstrikå med stretch, och inga jävla sömmar fram eller bak tack. Men det verkar nästintill omöjligt att hitta. Hursomhelst, nu köpte jag tre olika modeller så får hoppas att åtminstone nån av dem funkar. Nåt måste man ju paketera den gamla hängröva i.
Med denna fascinerande info lämnar jag dig nu, har redan suttit och möglat framför datan för länge och snart måste jag fixa middag. Blir upplysningsvis spaghetti och köttfärssås, måste tömma frysen och hade fryst blandfärs. Herrå
Har tillbringat helgen lite i den speciella projekt-yra som uppstår när man har blivit av med en stor propp i pipelinen. Flyttlasset går ju på fredag så jag har lagt en hel del energi på att packa, men det återstår ganska mycket. Har ingen större systematik i det, springer mest fram och tillbaka allteftersom jag kommer på nya saker att göra. Men det är väl bättre att vara all over the place än att vara... ingenstans. Eller att inte göra nånting. Har alltid hatat att packa, och flyttpackning är ju som att packa inför en resa fast hundra gånger värre, men nu tycker jag faktiskt rentav att det är roligt. Känner att jag börjar få förståelse för att det faktiskt kan vara kul att gripa sig an ett stort projekt, att man kan ha en entusiasm inför det, även om det är nåt man "måste" göra. Det blir väldigt mycket lättare då.
Har varit och shoppat lite idag, det är väl nåt jag tyckt att jag borde göra eftersom jag både fyllt år (för flera veckor sen nu) och lämnat in rapporten, och eftersom jag har lite extra pengar på kontot. Det var alltid mitt sätt att "fira" saker förr i tiden, köpa mer färggrant krafs. Har allt svårare att njuta av det dock, det finns så mycket grejer och det är hopplöst att välja nåt som känns värt pengarna, det är mest frustrerande. Hela poängen är ju att köpa nåt trams bara för att pigga upp sig, men jag vet inte. Köpte nåt (ganska dyrt) nagellack häromdagen också och blev inte ens glad. Ja, det är väl positivt på många sätt att man inte är lika konsumtionssugen.
Blev rätt tråkiga grejer i alla fall, bl.a. några par trosor från Åhléns. Sen Lindex slutade göra sin briefs-modell med spetskanter har jag inte lyckats hitta nån ny modell som känns hundraprocentig. Har rätt specifika krav. De ska vara ordentligt låga så att de sitter under magbullen liksom, annars kommer de bara att rulla ner sig eller hänga, och helst breda i sidorna då det är överlägset ur bekvämlighetssynvinkel. Hipstermodell typ, men det verkar inte finnas nånstans längre? Skön mjuk resår runt alla hål. När det bara är en fåll runt benhålen tycker jag mest att de åker omkring, men pallar inte hård jobbig resår som skär in, det kan förstöra en hel dag. Men naturligtvis får inte resåren vara för slapp heller. Vettigt material, bomullstrikå med stretch, och inga jävla sömmar fram eller bak tack. Men det verkar nästintill omöjligt att hitta. Hursomhelst, nu köpte jag tre olika modeller så får hoppas att åtminstone nån av dem funkar. Nåt måste man ju paketera den gamla hängröva i.
Med denna fascinerande info lämnar jag dig nu, har redan suttit och möglat framför datan för länge och snart måste jag fixa middag. Blir upplysningsvis spaghetti och köttfärssås, måste tömma frysen och hade fryst blandfärs. Herrå
lördag 25 mars 2017
halloj
Ja, nu är det vår? Har verkligen inget emot våren, speciellt inte sådär alldeles i början när det inte har börjat bli varmt på riktigt än, men det känns lite abrupt och lite tidigt. Gruset bortsopat, blommor överallt helt plötsligt. Brukar blåsipporna verkligen blomma så här års? Ja, inte vet jag. Men det är väl bara att vänja sig. Svennebananers känslor inför årstider är kanske inte den mest trängande aspekten av klimatfrågan.
Det är lördag. Jag sitter och skriver ihop det sista på uppsatsen. Den blir inte så bra, men alla exjobb kanske inte kan bli det. F säger att exjobbet bara i undantagsfall resulterar i nåt värdefullt, men oftast mest är "ett kvitto på uthållighet". Eller kanske ett kvitto på förmågan att uthärda sin egen inkompetens, i mitt fall. Resultatkapitlet verkar mest kretsa kring frågan "eeeh blev det här nåt över huvud taget, egentligen?" och jag sitter och skäms för varje mening jag skriver. Hursomhelst, har inte fått så mycket gjort idag. Men städat lite och tagit en promenad i alla fall. Ska laga mat, nån soppa med lite rötter och kikärter hade jag tänkt mig.
Har ett par nya självförbättringsprojekt. Ett är att styrketräna -- eller ja, att göra ett par armhävningar och utfall när jag kommer hem från dagens ärenden. Har gjort det i nån månad nu och tycker faktiskt att jag kan känna musklerna lite grann under huden. Rumpan hänger dock fortfarande värre för varje vecka, antar att man måste träna upp gigantiska sätesmuskler för att all den lösa huden (kombination av relativt dramatisk viktnedgång och åldrande, antar jag) ska ha nåt att drapera sig runt.
Ja ja. Vet inte ens om det är nån mening med att försöka ha snygg rumpa. Om man skulle försöka hitta nån att dejta nu så skulle väl utbudet bestå typ av nån Mats från Mjölby som är i 40-årsåldern, "jobbar med IT" och bär på en sorg över brustna drömmar. Det räcker med en människospillra i mitt liv, tack. Plus att jag inte vill behöva bli bonusmamma till stackars Mats tioåriga barn från ett tidigare äktenskap som kommer att sitta och blänga föraktfullt på mig när vi äter fiskpinnar i Mjölby. Nej, usch! Alla i den situationen förtjänar bättre.
Ja, framtiden! Vad kan den ha att erbjuda. Har verkligen ingen aning just nu.
Det är lördag. Jag sitter och skriver ihop det sista på uppsatsen. Den blir inte så bra, men alla exjobb kanske inte kan bli det. F säger att exjobbet bara i undantagsfall resulterar i nåt värdefullt, men oftast mest är "ett kvitto på uthållighet". Eller kanske ett kvitto på förmågan att uthärda sin egen inkompetens, i mitt fall. Resultatkapitlet verkar mest kretsa kring frågan "eeeh blev det här nåt över huvud taget, egentligen?" och jag sitter och skäms för varje mening jag skriver. Hursomhelst, har inte fått så mycket gjort idag. Men städat lite och tagit en promenad i alla fall. Ska laga mat, nån soppa med lite rötter och kikärter hade jag tänkt mig.
Har ett par nya självförbättringsprojekt. Ett är att styrketräna -- eller ja, att göra ett par armhävningar och utfall när jag kommer hem från dagens ärenden. Har gjort det i nån månad nu och tycker faktiskt att jag kan känna musklerna lite grann under huden. Rumpan hänger dock fortfarande värre för varje vecka, antar att man måste träna upp gigantiska sätesmuskler för att all den lösa huden (kombination av relativt dramatisk viktnedgång och åldrande, antar jag) ska ha nåt att drapera sig runt.
Ja ja. Vet inte ens om det är nån mening med att försöka ha snygg rumpa. Om man skulle försöka hitta nån att dejta nu så skulle väl utbudet bestå typ av nån Mats från Mjölby som är i 40-årsåldern, "jobbar med IT" och bär på en sorg över brustna drömmar. Det räcker med en människospillra i mitt liv, tack. Plus att jag inte vill behöva bli bonusmamma till stackars Mats tioåriga barn från ett tidigare äktenskap som kommer att sitta och blänga föraktfullt på mig när vi äter fiskpinnar i Mjölby. Nej, usch! Alla i den situationen förtjänar bättre.
Ja, framtiden! Vad kan den ha att erbjuda. Har verkligen ingen aning just nu.
måndag 20 mars 2017
Ebba testar örtteer
Har snöat in lite på örtteer sen strax före jul, som ett led i min strävan att få bättre ordning på sömnrutinerna, och tänkte att jag skulle skriva ner lite omdömen om dem som jag hunnit testa. Obs, jag är egentligen rätt ointresserad av mat och smaker överlag så mina recensioner är förmodligen ganska värdelösa. Delar av Pukkas och Clippers sortiment finns tillgängliga i livsmedelsbutiker men annars är apotea.se bra, de har mycket mer att välja på och fraktfritt.
Pukka Licorice and Cinnamon
Lakritsrot är en sån där ingrediens som förekommer väldigt mycket i örtteer. Kan förstå varför, den ger en angenäm söt lakritssmak till teet (många andra ingredienser verkar mest ge doft och inte så mycket smak). Tyvärr har den dock blodtryckshöjande egenskaper och "överdriven konsumtion" rekommenderas inte om man har problem med högt blodtryck. Här har lakritsroten en central plats tillsammans med kanel som utöver sin typiska arom ger en lite pepprig smak, speciellt när påsen har fått ligga kvar länge i teet. Innehåller även kakao och kardemumma. Om man gillar lakrits och kanel, som jag gör, så är det här ett av de mer lättdruckna teerna från Pukka.
Pukka Vanilla Chai
Jag tänker mest på den här som en lite blygare kusin till det föregående teet, då kanel och lakrits är viktiga ingredienser även i detta. Vaniljen känner jag inte av så mycket, tyvärr.
Pukka Night Time
Ett "rogivande" te för kvällsbruk. Innehåller de i detta sammanhang typiska ingredienserna kamomill, som jag har lärt mig att tolerera men fortfarande inte är nåt större fan av, och valerianarot. Havregräsblommor, lavendel och lindblomma är de ingredienser som lyfts fram i texten på framsidan av paketet. Smaken är lite svår att beskriva, som med många örtteer. Den är liksom... örtte-ig, helt enkelt, och den lite fräna kamomillen är ganska tydlig. Jag dricker inte teet i första hand för smakens skull, men det har blivit en del av min kvällsrutin och rutiner är viktiga att ha.
Pukka Womankind
Ett... kvinno-te, antar jag? Kanske heter det så för att det är rosa. Det hela är lite oklart. Ingredienslistan är hursomhelst ganska lång och omfattar bl.a. rödbeta, tranbär och shatavari-rot, eller hängsparris. Hibiskus, en annan standardingrediens som jag inte lyckats lära mig att älska, kommer fram ganska mycket och ger en syrlig ton. Jag kommer nog inte att köpa om det här, men det går ner.
Clipper Organic Sleep Easy Infusion
Jag gillade det här kvällsteet lite mer än Pukkas variant även om jag hade svårt för det i början, ny till örtteer som jag var då. Det innehåller utöver kamomill även rooibos, med sina toner av bränd plast som jag har svårt för. Men tonerna av apelsin i doft och smak är trevliga.
Clipper Organic Orange & Coconut Infusion
Det här teet smakar ungefär som man skulle förvänta sig av namnet. Smaken är inte så komplex eller fyllig men helt okej. Det känns mest som varm, lite besk (på grund av apelsinskalet) apelsinsaft med kokostoner.
Garant Kanel, ingefära och kardemumma
Jag tänkte att jag skulle testa en lite billigare variant också. Det här teet luktar precis som glögg och smakar nästan ingenting, bara lite beskt. Men 'ingenting' är ju ett helt okej alternativ till 'direkt illa', och jag vill egentligen mest ha nåt varmt i magen, så det går ner och den småmysiga glöggdoften är en bonus. Jag hade föredragit en lite fylligare smak dock.
Pukka Licorice and Cinnamon
Lakritsrot är en sån där ingrediens som förekommer väldigt mycket i örtteer. Kan förstå varför, den ger en angenäm söt lakritssmak till teet (många andra ingredienser verkar mest ge doft och inte så mycket smak). Tyvärr har den dock blodtryckshöjande egenskaper och "överdriven konsumtion" rekommenderas inte om man har problem med högt blodtryck. Här har lakritsroten en central plats tillsammans med kanel som utöver sin typiska arom ger en lite pepprig smak, speciellt när påsen har fått ligga kvar länge i teet. Innehåller även kakao och kardemumma. Om man gillar lakrits och kanel, som jag gör, så är det här ett av de mer lättdruckna teerna från Pukka.
Pukka Vanilla Chai
Jag tänker mest på den här som en lite blygare kusin till det föregående teet, då kanel och lakrits är viktiga ingredienser även i detta. Vaniljen känner jag inte av så mycket, tyvärr.
Pukka Night Time
Ett "rogivande" te för kvällsbruk. Innehåller de i detta sammanhang typiska ingredienserna kamomill, som jag har lärt mig att tolerera men fortfarande inte är nåt större fan av, och valerianarot. Havregräsblommor, lavendel och lindblomma är de ingredienser som lyfts fram i texten på framsidan av paketet. Smaken är lite svår att beskriva, som med många örtteer. Den är liksom... örtte-ig, helt enkelt, och den lite fräna kamomillen är ganska tydlig. Jag dricker inte teet i första hand för smakens skull, men det har blivit en del av min kvällsrutin och rutiner är viktiga att ha.
Pukka Womankind
Ett... kvinno-te, antar jag? Kanske heter det så för att det är rosa. Det hela är lite oklart. Ingredienslistan är hursomhelst ganska lång och omfattar bl.a. rödbeta, tranbär och shatavari-rot, eller hängsparris. Hibiskus, en annan standardingrediens som jag inte lyckats lära mig att älska, kommer fram ganska mycket och ger en syrlig ton. Jag kommer nog inte att köpa om det här, men det går ner.
Clipper Organic Sleep Easy Infusion
Jag gillade det här kvällsteet lite mer än Pukkas variant även om jag hade svårt för det i början, ny till örtteer som jag var då. Det innehåller utöver kamomill även rooibos, med sina toner av bränd plast som jag har svårt för. Men tonerna av apelsin i doft och smak är trevliga.
Clipper Organic Orange & Coconut Infusion
Det här teet smakar ungefär som man skulle förvänta sig av namnet. Smaken är inte så komplex eller fyllig men helt okej. Det känns mest som varm, lite besk (på grund av apelsinskalet) apelsinsaft med kokostoner.
Garant Kanel, ingefära och kardemumma
Jag tänkte att jag skulle testa en lite billigare variant också. Det här teet luktar precis som glögg och smakar nästan ingenting, bara lite beskt. Men 'ingenting' är ju ett helt okej alternativ till 'direkt illa', och jag vill egentligen mest ha nåt varmt i magen, så det går ner och den småmysiga glöggdoften är en bonus. Jag hade föredragit en lite fylligare smak dock.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)