Hallå därute. Vintern inledde starkt i söndags med några timmars blötsnö följt av minusgrader. Vägen vi bor på vinterväghålls tydligen inte alls, av nån anledning, så den är för närvarande täckt av 3 cm knögglig is. Och nu har det snöat igen och håller på att töa.
Löpningssäsongen får väl betraktas som slut för min del. Nådde eventuellt Peak Duktiga Flickan i måndags när jag gick upp 8 på morgonen för att gå till gymmet. Nej, inte jättetidigt jämfört med folk som har riktiga jobb, men min
dygnsrytm har halkat lite de senaste veckorna så jag fick riva upp mig
själv ur sängen. Jag har fått några kuponger på gratis träning på Friskis som ligger på andra sidan dalen. Alltså tog jag mig ner för en lång brant glashal backe och sen upp för en annan lång, aningen mindre hal men ändå ganska hal, backe och sen tillbaka bara för att få svettas en stund. På dörren utanför entrén var en lapp uppsatt med en text i stil med "bra jobbat, det svåraste är att ta sig till gymmet! :)". Jo, jag menar det *bittert gubbskratt*. Träningen blev visserligen ganska slapp, stod på crosstrainern en halvtimme och gick sen runt en stund i gymmet och såg lost ut och testade några maskiner lite halvhjärtat. Känner mig så uttittad när det är folk omkring och jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Men fick träningsvärk både här och där så det var ju bra.
Annars lyser DF mestadels med sin frånvaro. Dygnsrytmen har som sagt glidit lite, i söndags kom jag inte upp förrän typ halv elva vilket är det senaste på ett bra tag. Detta trots hjälpen från tidsomställningen för några veckor sen. Igår gick jag knappt ut alls, bara gick runt fotbollsplanen några varv eftersom det är det enda stället i närheten som inte är täckt av is och jag ville hinna få lite dagsljus. Var ändå dödstrött på kvällen, la mig elva, kunde inte somna (det är så dumt att man inte kan somna när man är svintrött?), gick upp halv tio idag. Och nu har jag haft en sån där slapp förmiddag där jag bara druckit te och tittat på trams på Youtube.
Känner mig halvmotiverad. Glömmer vad poängen med att vara duktig är. Påminnelse: poängen är så klart att slippa känna mig som en påse skit och inte ha så kasst självförtroende att jag blir helt förlamad. Att kunna fortsätta hålla på, helt enkelt. Poängen med att vara duktig är att vara duktig.
Klippte håret som planerat också. Langade fram en bild på Anne Hathaway på mobilen (har aldrig kört den manövern hos frisören förut) och hon verkade bli väldigt uppspelt över att få göra en så stor förändring. Det blev... väldigt fluffigt upptill. Jag ser ut lite som nån som var med i ett pojkband ca 1990? Eller en lite risigare, mörkhårig (och ganska gråsprängd, vågar inte färga håret då jag är rädd att alltihopa ska trilla av samtidigt) version av prinsessan Diana på 80-talet. Eller Prince med en dålig hårdag. Alltså, jag vantrivs inte. Känner mig dock ganska självmedveten, vilket går emot hela idén med håret lite grann (ville ju sluta bry mig om mitt utseende). Undrar vem jag är, nu när jag har kort hår. Lillkusinen, som fyller fyra nästa år, frågade om jag är en kille nu. Och klassificeringsfunktionen på kameran på min nya lånemobil tyckte att jag var en "25-year-old male". Nä, kanske inte, men jag ser verkligen lite mer androgyn ut. Har gått ner ännu ett par kilo också, igår noterade jag för första gången på nästan ett decennium en vikt under 70 kg, så ser kanske lite spädare ut än vanligt också.
Ja, jag får väl fortsätta fundera på min nya identitet. Nu ska jag försöka ta en promenad i alla fall. Får hoppas att jag inte trillar och slår ihjäl mig.
onsdag 22 november 2017
onsdag 1 november 2017
ge upp, del två
Jag ska klippa håret kort tror jag. Pojkkort. Har loggat in på Pinterest igen för att leta inspiration. Allt som kallas kort är antingen 1. inte alls kort utan typ axellångt och ljuvt, eller 2. ser ut som att det var poppis 2003. Faktum är att många av inspirationsbilderna är från runt 2003, bortglömda kändisar typ Dido dyker upp. Busigt, fluffigt, flikigt, massa produkt i, platinablekt, randigt. Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. Vill mest bli av med bördan av min falnande ungdom och dito eventuella kvinnliga charm, släppa taget. Fast jag tvekar.
Känns som att 90% av livet som kvinna handlar om hår ibland. Hår på huvudet som inte vill sitta kvar och hår i ansiktet och på kroppen som det är ett evigt sjå att bli av med. Har fått intrycket av att många killar i min generation anser att hår på blygden på kvinnor är "äckligt". Inte bara mindre önskvärt eller en skönhetsfläck, utan direkt motbjudande. Det är verkligen the greatest trick patriarchy ever pulled. Alltså har ni ens försökt få bort håret där? Jag lovar er, det håret vill inte bli borttaget (struntar i att gå in på detaljer nu). Nästan så man, i sina mörkare stunder, får lust att stövla in på Gillettes högkvarter med ett gött maskingevär och gå loss.
Ja, som sagt. Det är frestande att släppa taget. Speciellt i den här åldern när åldrandet liksom börjar sätta fart på allvar. Den där eviga naggande känslan -- ser mitt hår tunt ut nu? Åh nej, en ny rynka under ögat? Håller mina läppar på att bli tunnare? Suck, min röv ser ut som två gamla påsar trots allt joggande och alla utfall. (Jo, jag har muskler därunder men de räcker inte för att fylla ut den överflödiga huden efter viktnedgången.) Vet inte ens vem det är som ska bli charmad av mig. Jag dejtar ju inget och har inget socialt liv i övrigt. Det är väl nåt som ska hända i nån sorts odefinierad framtid där alla mina dagdrömmar besannas. Men jag måste sluta vänta nu.
Mormor pratar en massa om #metoo, tycker det "har gått till överdrift". Hon är ledsen över att hennes favorit Timell inte får vara kvar på teve längre. Ska det vara ett brott att vissla efter tjejer på gatan nu? Det är ju en komplimang, en flört? Jag blev minsann glad när killar visslade efter mig när jag var ung! En tjej på teve sa att en blick kan vara trakasserier, då har det väl ändå gått för långt! Om de inte vill att folk ska titta på dem, varför gör de sig fina då?
Jag fick total tunghäfta men nu kommer några kommentarer, kommer väl mest vara feministgagg enligt mall 1a men i alla fall.
Ja alltså, det är klart att man kan bli glad av den typen av uppmärksamhet. Har man fått lära sig i hela sitt liv att man tillmäts sin plats i samhället efter vad man har att komma med som könsvarelse, så kan det väl kännas bra med bekräftelse på att man för tillfället duger som sådan. Att nån bedömer en som fuckable nog att ägna ett slappt trakasseri i förbigående åt. Kanske har kvinnor av min generation ett filter som gör att vi tar illa vid oss beroende på att feminismen ändå har påverkat diskursen märkbart. Men vi är utomordentligt väl medvetna om att vi bedöms utifrån vårt utseende i första hand. Du vet den där störda statistiken man hör om att 80% av alla sexåriga tjejer vill banta? [ETA: Vet inte om just den är sann men man kan säkert hitta nån annan statistik som visar på att barn är medvetna om vikt/utseende] Det är hårt inpräntat i oss från barnsben.
Men om du tänker på hur mycket du, i ditt liv, har nojat över ditt utseende. All bantning (mormor har bantat i typ hela sitt 80-åriga liv, gått på varenda konstig diet som finns och vad jag vet har hon inte blivit smalare av det), rakning, smink, verkningslösa krämer som säljs med intellektuellt förolämpande pseudovetenskaplig mumbojumbo-copy, hårfix. Den konstanta naggande oron jag pratade om förut. Är det verkligen värt de där få ögonblicken av patriarkal bekräftelse? Jag tvivlar. (Och nu vill du inte ens synas på bild längre, gömmer dig för att du inte är dekorativ.)
Att man själv har "bett om" det ena och det andra bara för att man "gjort sig fin" är ren mobbarlogik. Det är ditt fel att ditt huvud är i toaletten nu för vi bestämmer reglerna här och du har brutit mot dem medan du slog knut på dig själv för att följa dem. Hur skulle typ Jenny Strömstedt och vad de heter (tittar inte på teve, förlåt) ens ha fått komma i närheten av ett programledarjobb om hon inte varit smal och fixad med traditionellt vackra ansiktsdrag? Tror du att hon skulle ha blivit insläppt där om hon sett ut som en kvinnlig Martin Timell i oformliga jeans och ledsen feja som en skrynklig gammal påse. (Och dessutom gått runt och tagit manliga kolleger på röven hipp som happ.) Mmm, det är nog helt och hållet hennes "eget val" att hon ser ut så där och då får man minsann tåla en förminskande kommentar hit eller ett tafs dit. För så är reglerna.
Näe, ett dekorativt utseende och ett behagligt sätt är liksom valutan man betalar med för att över huvud taget köpa sig en plats i samhället som kvinna. Få synas, höras, tas någotsånär på allvar. Tänk dig att din andra favorit Leif GW Persson vore en tant i stället. (Jag tänkte jämföra med nån befintlig kvinna av jämförbar ålder och medieexponering men, guess what, det finns knappt några. Agnes Wold är det närmaste jag kan komma på.) En Laila GW Persson med buskigt grått hår och jaktväst på sin stadiga kroppshydda. Som satt i teve och grymtade, muttrade och flåsade i en halvtimme om hur alla utom hon själv är hopplöst inkompetenta. Allt medan en nervös, välgroomad man i medelåldern stod bredvid och log och ställde artiga frågor. Och sen skulle hela Sverige bara "jaaa det här är det bästa som finns"! Alltså, det är för lätt att komma med de här spaningarna.
Ändå känner man ett obehag på nåt sätt när man säger dem. Kan känna olika föraktfulla snubbars kommentarer redan i förväg, om hur man gnäller och är överdramatisk och ställer för höga krav och att killar minsann har det minst lika jobbigt. Tja, jag ska inte prata mer om det här på ett tag nu. Ska göra mitt bästa för att vara konstruktiv och leva ett tillfredsställande liv för min egen skull. Ska börja med att klippa håret, tror jag.
 |
| ändå lite fin frisyr på nåt sätt? |
Känns som att 90% av livet som kvinna handlar om hår ibland. Hår på huvudet som inte vill sitta kvar och hår i ansiktet och på kroppen som det är ett evigt sjå att bli av med. Har fått intrycket av att många killar i min generation anser att hår på blygden på kvinnor är "äckligt". Inte bara mindre önskvärt eller en skönhetsfläck, utan direkt motbjudande. Det är verkligen the greatest trick patriarchy ever pulled. Alltså har ni ens försökt få bort håret där? Jag lovar er, det håret vill inte bli borttaget (struntar i att gå in på detaljer nu). Nästan så man, i sina mörkare stunder, får lust att stövla in på Gillettes högkvarter med ett gött maskingevär och gå loss.
Ja, som sagt. Det är frestande att släppa taget. Speciellt i den här åldern när åldrandet liksom börjar sätta fart på allvar. Den där eviga naggande känslan -- ser mitt hår tunt ut nu? Åh nej, en ny rynka under ögat? Håller mina läppar på att bli tunnare? Suck, min röv ser ut som två gamla påsar trots allt joggande och alla utfall. (Jo, jag har muskler därunder men de räcker inte för att fylla ut den överflödiga huden efter viktnedgången.) Vet inte ens vem det är som ska bli charmad av mig. Jag dejtar ju inget och har inget socialt liv i övrigt. Det är väl nåt som ska hända i nån sorts odefinierad framtid där alla mina dagdrömmar besannas. Men jag måste sluta vänta nu.
Mormor pratar en massa om #metoo, tycker det "har gått till överdrift". Hon är ledsen över att hennes favorit Timell inte får vara kvar på teve längre. Ska det vara ett brott att vissla efter tjejer på gatan nu? Det är ju en komplimang, en flört? Jag blev minsann glad när killar visslade efter mig när jag var ung! En tjej på teve sa att en blick kan vara trakasserier, då har det väl ändå gått för långt! Om de inte vill att folk ska titta på dem, varför gör de sig fina då?
Jag fick total tunghäfta men nu kommer några kommentarer, kommer väl mest vara feministgagg enligt mall 1a men i alla fall.
Ja alltså, det är klart att man kan bli glad av den typen av uppmärksamhet. Har man fått lära sig i hela sitt liv att man tillmäts sin plats i samhället efter vad man har att komma med som könsvarelse, så kan det väl kännas bra med bekräftelse på att man för tillfället duger som sådan. Att nån bedömer en som fuckable nog att ägna ett slappt trakasseri i förbigående åt. Kanske har kvinnor av min generation ett filter som gör att vi tar illa vid oss beroende på att feminismen ändå har påverkat diskursen märkbart. Men vi är utomordentligt väl medvetna om att vi bedöms utifrån vårt utseende i första hand. Du vet den där störda statistiken man hör om att 80% av alla sexåriga tjejer vill banta? [ETA: Vet inte om just den är sann men man kan säkert hitta nån annan statistik som visar på att barn är medvetna om vikt/utseende] Det är hårt inpräntat i oss från barnsben.
Men om du tänker på hur mycket du, i ditt liv, har nojat över ditt utseende. All bantning (mormor har bantat i typ hela sitt 80-åriga liv, gått på varenda konstig diet som finns och vad jag vet har hon inte blivit smalare av det), rakning, smink, verkningslösa krämer som säljs med intellektuellt förolämpande pseudovetenskaplig mumbojumbo-copy, hårfix. Den konstanta naggande oron jag pratade om förut. Är det verkligen värt de där få ögonblicken av patriarkal bekräftelse? Jag tvivlar. (Och nu vill du inte ens synas på bild längre, gömmer dig för att du inte är dekorativ.)
Att man själv har "bett om" det ena och det andra bara för att man "gjort sig fin" är ren mobbarlogik. Det är ditt fel att ditt huvud är i toaletten nu för vi bestämmer reglerna här och du har brutit mot dem medan du slog knut på dig själv för att följa dem. Hur skulle typ Jenny Strömstedt och vad de heter (tittar inte på teve, förlåt) ens ha fått komma i närheten av ett programledarjobb om hon inte varit smal och fixad med traditionellt vackra ansiktsdrag? Tror du att hon skulle ha blivit insläppt där om hon sett ut som en kvinnlig Martin Timell i oformliga jeans och ledsen feja som en skrynklig gammal påse. (Och dessutom gått runt och tagit manliga kolleger på röven hipp som happ.) Mmm, det är nog helt och hållet hennes "eget val" att hon ser ut så där och då får man minsann tåla en förminskande kommentar hit eller ett tafs dit. För så är reglerna.
Näe, ett dekorativt utseende och ett behagligt sätt är liksom valutan man betalar med för att över huvud taget köpa sig en plats i samhället som kvinna. Få synas, höras, tas någotsånär på allvar. Tänk dig att din andra favorit Leif GW Persson vore en tant i stället. (Jag tänkte jämföra med nån befintlig kvinna av jämförbar ålder och medieexponering men, guess what, det finns knappt några. Agnes Wold är det närmaste jag kan komma på.) En Laila GW Persson med buskigt grått hår och jaktväst på sin stadiga kroppshydda. Som satt i teve och grymtade, muttrade och flåsade i en halvtimme om hur alla utom hon själv är hopplöst inkompetenta. Allt medan en nervös, välgroomad man i medelåldern stod bredvid och log och ställde artiga frågor. Och sen skulle hela Sverige bara "jaaa det här är det bästa som finns"! Alltså, det är för lätt att komma med de här spaningarna.
Ändå känner man ett obehag på nåt sätt när man säger dem. Kan känna olika föraktfulla snubbars kommentarer redan i förväg, om hur man gnäller och är överdramatisk och ställer för höga krav och att killar minsann har det minst lika jobbigt. Tja, jag ska inte prata mer om det här på ett tag nu. Ska göra mitt bästa för att vara konstruktiv och leva ett tillfredsställande liv för min egen skull. Ska börja med att klippa håret, tror jag.
söndag 22 oktober 2017
we will not listen to dreams
Nu ska jag berätta om en dröm jag hade i morse, bara för att jag kan. Kommer inte ihåg början så bra men det var nånting med ett kalas och det bjöds på hallonkaka. Den var god men jag nojade väl lite över kalorierna antar jag. Sen gick jag runt på stan mitt i natten. Var inne på ett kafé ett kort tag också tror jag och det satt några gamla bekanta där men jag tänkte att jag behöver väl inte träffa dem så jag gick ut. Sen tittade jag på min mobil och skärmen var helt jättesprucken och jag tyckte det var synd eftersom jag aldrig haft en spricka i skärmen förut. Jag stod bredvid en uteservering och en tjej som satt där pratade lite kort med mig, hon verkade upptagen med att prata med några andra men genom ordväxlingen förstod jag att både hon och jag nyss varit med om en olycka eller ett brott. Det var därför mobilen var sprucken och jag märkte att jag hade glassplitter i munnen som jag satt och spottade ut så gott jag kunde. Jag hade tydligen fått minnesförlust så kom inte ihåg själva händelsen. Tittade på mina naglar och de var också skadade på nåt sätt, manikyren var borta och naglarna såg risiga ut. Allt kändes väldigt dramatiskt men jag fattade inte så mycket eftersom den där jädra tjejen mest pratade med sina kompisar och verkade tycka att jag mest var irriterande. Sen vaknade jag. Varsågod för att jag finns
torsdag 12 oktober 2017
el humor de los mil diablos
Usch hela den här veckan känns helt stukad. Går upp senare igen, hinner inte med det jag vill. Igår fick jag inget jobbat alls. Skulle tränat nu, hade kläderna på (urk sportbehå, finns det nåt obekvämare plagg i hela världen?! Man kan ju inte andas ordentligt) och var ute i snålblåsten men gick in igen. Bestämde att jag hade för kort tid på mig innan middagen, vill inte stressa igenom träningen. Går runt med den där griniga kontrollförlust-känslan hela tiden.
Näej, jag måste börja gå upp tidigare. Följa nån sorts schema (har gjort en skiss). Fixa ett bra hamsterhjul åt mig själv. Har börjat slösurfa mer på Twitter etc. också, det är INTE bra. För mycket okontrollerad info som kommer in. Det räcker med att läsa nyheterna lite slappt så har man lite koll i alla fall.
Tror det riktigt dåliga humöret började igår när jag var inne på helvetet på internet, a.k.a. linkedinkydoodle igen. Skulle svara på ett meddelande från den där gamla bekanta men kunde inte få ur mig nåt, började typ hets-prokrastinera i stället. Gud jag är så dålig på den där hurmårdujagmårbra-kommunikationen, den känns så sorglig, som om ingen av de ingående egentligen vill prata utan bara tvingar sig. Måste komma på nåt sätt att avsluta konversationen utan att låta otrevlig :/
Snart ska jag äta pizza och dricka öl i alla fall. Hoppas jag blir gladare då. Men känner på mig att jag bara kommer få ont i huvudet av alkohol just nu. Mvh Dr. Feelbad.
Näej, jag måste börja gå upp tidigare. Följa nån sorts schema (har gjort en skiss). Fixa ett bra hamsterhjul åt mig själv. Har börjat slösurfa mer på Twitter etc. också, det är INTE bra. För mycket okontrollerad info som kommer in. Det räcker med att läsa nyheterna lite slappt så har man lite koll i alla fall.
Tror det riktigt dåliga humöret började igår när jag var inne på helvetet på internet, a.k.a. linkedinkydoodle igen. Skulle svara på ett meddelande från den där gamla bekanta men kunde inte få ur mig nåt, började typ hets-prokrastinera i stället. Gud jag är så dålig på den där hurmårdujagmårbra-kommunikationen, den känns så sorglig, som om ingen av de ingående egentligen vill prata utan bara tvingar sig. Måste komma på nåt sätt att avsluta konversationen utan att låta otrevlig :/
Snart ska jag äta pizza och dricka öl i alla fall. Hoppas jag blir gladare då. Men känner på mig att jag bara kommer få ont i huvudet av alkohol just nu. Mvh Dr. Feelbad.
tisdag 26 september 2017
Kul grejer som hänt
- Har gått upp "tidigt" (innan nio, höhö) två dagar i rad. Idag tog jag en promenad innan frukost (avd. "vem är jag egentligen?"). Jag gillar att ta min stora tekanna på morgonen, det är minst en liter te och och jag blir sittande ganska länge och sen kan jag inte gå ut på ett tag eftersom jag måste springa på toaletten hela tiden i minst två timmar efteråt. Så jag ville väl se till att få promenaden avklarad först. Pallar inte att bara sitta still hela dagen. Har dock inte fått så mycket jobbat, två timmar igår och inget idag. Men kan jag bara fortsätta gå upp lite tidigare och få till lite bättre rutiner så kanske det blir riktigt skapligt med livspusslet.
- Såg korpar i söndags vid Delsjön. Eller ja, pappa var rätt säker på att det var korpar. Har alltid velat se dem på riktigt. De låter väldigt coolt, lite metalliskt nästan.
- Nu har poängen från de där restlabbarna trillat in i Ladok. Ska bara få kursen markerad som avslutad också så kan jag ansöka om examen sen :')
- Såg korpar i söndags vid Delsjön. Eller ja, pappa var rätt säker på att det var korpar. Har alltid velat se dem på riktigt. De låter väldigt coolt, lite metalliskt nästan.
- Nu har poängen från de där restlabbarna trillat in i Ladok. Ska bara få kursen markerad som avslutad också så kan jag ansöka om examen sen :')
tisdag 19 september 2017
Vardagspusslet
Usch vilket deppigt inlägg nedan. Förlåt. Vill inte alls vara sån. Min inspiration just nu är hon tjejen i Apoteket-reklamen. Glad och käck och har koll på läget liksom. Speciellt i den senaste reklamfilmen när hon går runt i den gulliga mössan ute i skogen.
I höstinspirationens tecken kan jag ju gå igenom alla mina självförbättringsprojekt igen. Vi kan börja med motion. Vet inte om jag kan fortsätta springa för det känns som att jag håller på att få hälsporre i högerfoten :/ Har haft det förut, eller nån sorts ont i foten i alla fall. Synd, de senaste två-tre rundorna är de första där det faktiskt börjat kännas nästan skönt att springa i stället för bara plågsamt. Får väl börja gymma, kanske crosstrainer skulle funka i stället. Borde bli lite mindre belastning på fötterna och jag har testat förut och gillat det.
Annars så har jag tagit ännu ett nytt tag på sovvanorna. Klockan ett har varit min gräns i nåt år nu, nån gång emellanåt är jag uppe längre, men inte så ofta. Nu försöker jag vara i säng åtminstone innan tolv och uppe, ja, vid halv tio senast (inte så imponerande, I know). Egentligen borde man ligga i sängen senast tio för att ha en chans att hinna sova tillräckligt länge, men det är så trist att bara ligga där och vänta på sömnen.
Men mormor vill äta middag tidigt (vid sextiden) och tiden efter middagen går liksom inte att använda till nåt vettigt enligt mig, man kan bara sitta och vara mätt. Och en bra stund innan middagen går åt till att laga middag om det är min tur, eller träna och helst hinna duscha i så fall också. (Vill helst inte duscha på kvällen, duschen med efterföljande insmörjning etc. är ett energikrävande projekt. Det är ingen direkt humörhöjare heller, speciellt eftersom halva tiden går åt till att nitiskt stå och kleta upp alla hundratals hårstrån jag drar ut när jag tvättar håret på väggen så att de inte ska åka ner i avloppet. Ändå kloggar det igen varannan vecka typ. Jag förstår inte hur jag ens kan ha nåt hår kvar på huvudet, så mycket som jag tappar.) Om jag inte hinner upp förrän vid tio-elvatiden, som det är nu, så blir det liksom bara ett litet fönster på ett par timmar varje eftermiddag där man hinner jobba. Är alltid så sur sent på eftermiddagen, dagen känns alltid så bortkastad då. (Sa tjejen som precis lagt en halvtimme dyrbar förmiddagstid på att skriva ett ointressant blogginlägg. Men kan inte jobba ändå idag p.g.a. underhållsarbete.)
I övrigt har jag infört "CV-kvarten" varje dag. Alltså att jag ska hålla på med min "karriär" i 15 minuter och typ skriva på mitt CV etc.. Ja, jag har fått lägga ribban så lågt då jag inte pallar att titta på eländet längre än så åt gången, men det vore väl bra om jag åtminstone kom igång och sökte nåt mer niotillfem-aktigt jobb, även om jag är väldigt glad och tacksam över nuvarande arrangemang.
Ett annat projekt är det jag kallar "no-draw September" alltså att jag inte ska rita nånting alls den här månaden. Det har gått bra hittills. Vill helst inte läcka en massa energi ut i olika hobbyverksamheter och just det där med att rita tar så mycket tid. Tror jag la säkert 20 timmar på en teckning jag gjorde och blev inte ens så värst nöjd. Lutar åt att det blir en no-draw October också. Kanske att jag pysslar ihop några julklappar sen. Mormor fick en tavla i födelsedagspresent, hon blev glad och jag fick beröm från ett par andra också även om jag inte själv tyckte att den blev så bra. Har bestämt att jag ska måla naglarna tre gånger i veckan, en gång efter varje dusch (så kan man peta ner nagelbanden i duschen). Det får räcka som hobby. Ja, som ni ser är jag inget vidare på vardagspusslet men får väl kämpa vidare.
 |
| Idolbild |
Annars så har jag tagit ännu ett nytt tag på sovvanorna. Klockan ett har varit min gräns i nåt år nu, nån gång emellanåt är jag uppe längre, men inte så ofta. Nu försöker jag vara i säng åtminstone innan tolv och uppe, ja, vid halv tio senast (inte så imponerande, I know). Egentligen borde man ligga i sängen senast tio för att ha en chans att hinna sova tillräckligt länge, men det är så trist att bara ligga där och vänta på sömnen.
Men mormor vill äta middag tidigt (vid sextiden) och tiden efter middagen går liksom inte att använda till nåt vettigt enligt mig, man kan bara sitta och vara mätt. Och en bra stund innan middagen går åt till att laga middag om det är min tur, eller träna och helst hinna duscha i så fall också. (Vill helst inte duscha på kvällen, duschen med efterföljande insmörjning etc. är ett energikrävande projekt. Det är ingen direkt humörhöjare heller, speciellt eftersom halva tiden går åt till att nitiskt stå och kleta upp alla hundratals hårstrån jag drar ut när jag tvättar håret på väggen så att de inte ska åka ner i avloppet. Ändå kloggar det igen varannan vecka typ. Jag förstår inte hur jag ens kan ha nåt hår kvar på huvudet, så mycket som jag tappar.) Om jag inte hinner upp förrän vid tio-elvatiden, som det är nu, så blir det liksom bara ett litet fönster på ett par timmar varje eftermiddag där man hinner jobba. Är alltid så sur sent på eftermiddagen, dagen känns alltid så bortkastad då. (Sa tjejen som precis lagt en halvtimme dyrbar förmiddagstid på att skriva ett ointressant blogginlägg. Men kan inte jobba ändå idag p.g.a. underhållsarbete.)
I övrigt har jag infört "CV-kvarten" varje dag. Alltså att jag ska hålla på med min "karriär" i 15 minuter och typ skriva på mitt CV etc.. Ja, jag har fått lägga ribban så lågt då jag inte pallar att titta på eländet längre än så åt gången, men det vore väl bra om jag åtminstone kom igång och sökte nåt mer niotillfem-aktigt jobb, även om jag är väldigt glad och tacksam över nuvarande arrangemang.
Ett annat projekt är det jag kallar "no-draw September" alltså att jag inte ska rita nånting alls den här månaden. Det har gått bra hittills. Vill helst inte läcka en massa energi ut i olika hobbyverksamheter och just det där med att rita tar så mycket tid. Tror jag la säkert 20 timmar på en teckning jag gjorde och blev inte ens så värst nöjd. Lutar åt att det blir en no-draw October också. Kanske att jag pysslar ihop några julklappar sen. Mormor fick en tavla i födelsedagspresent, hon blev glad och jag fick beröm från ett par andra också även om jag inte själv tyckte att den blev så bra. Har bestämt att jag ska måla naglarna tre gånger i veckan, en gång efter varje dusch (så kan man peta ner nagelbanden i duschen). Det får räcka som hobby. Ja, som ni ser är jag inget vidare på vardagspusslet men får väl kämpa vidare.
måndag 18 september 2017
om det varit annorlunda
Läste nyss om nån som tagit sig igenom en tung utbildning och den skrev att den hade varit konstant dödstrött hela tiden. Ja så kanske det varit för mig med om jag hade tagit utbildningen på större allvar, lyckats tvinga mig själv till att lägga ner tillräckligt mycket arbete för att bli klar med allt på utsatt tid. Kanske hade jag kört ner mig själv i botten, bränt ut mig. Jag vet inte riktigt var mina gränser går, hur aktiv jag klarar av att vara. Nu körde jag ju ner mig själv i botten på ett annat sätt genom att släppa taget om alltihopa, skaffa ett rejält kasst självförtroende och ligga förlamad i diket i flera år så det var ju inte så bra. Men ändå. Man vet inte.
Har tänkt samma sak om det där med relationer, att om jag hade haft pojkvän nån gång så kanske jag bara mått pissdåligt och blivit skadad på olika sätt. Man hör så mycket om destruktiva relationer och tjejer som gör våld på sig själva bara för att vara killar till lags. Och jag visste så lite om mig själv då. Så i slutändan kanske det var lika bra att det aldrig blev nåt.
Äh, jag vet inte :(
Har tänkt samma sak om det där med relationer, att om jag hade haft pojkvän nån gång så kanske jag bara mått pissdåligt och blivit skadad på olika sätt. Man hör så mycket om destruktiva relationer och tjejer som gör våld på sig själva bara för att vara killar till lags. Och jag visste så lite om mig själv då. Så i slutändan kanske det var lika bra att det aldrig blev nåt.
Äh, jag vet inte :(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)