Suck

Idag när jag kom hem efter min shoppingrunda hade jag fått en avi på ett rekbrev från Linköpings universitet. Eftersom jag väntat hela hösten på nyheter gällande min examensansökan så sprang jag förstås ut igen för att hämta reket. Men Willys kunde inte lämna ut det eftersom det stod fel namn på avin (Emma i stället för Ebba, klassiker). Jag skulle komma tillbaka i morgon mellan nio och tre eftersom Posten hade öppet då så de kunde ringa dit och fråga. Oklart vad Posten ska bidra med i sammanhanget. De kanske måste ringa till universitetet och fråga i stället, så då får jag väl vänta i en vecka till. Ngghggghhhhhh jag vill inte väntaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!! :( :( :( Vet inte ens om det är examensbeviset liksom, kan ju lika gärna vara ett högtidligt avslag på ansökan p.g.a. den där teknikaliteten med överlappande kurser eller vad det var. Jaja, ska försöka dränka mina sorger så gott jag kan nu.
Uppdatering: Posten kunde inte göra nåt, jag får höra av mig till universitetet i stället. Antar att det är lika bra ifall de hade skrivit fel namn på själva det eventuella examensbeviset också. Avreagerade mig på F och han sa att de gjort samma fel med hans examen också. Alltså varför måste de ens skriva av mitt namn manuellt, det finns väl redan i en massa databaser överallt? Så mycket som är oklart med det här. Men är inte lika frustrerad längre, det får väl ta den tid det tar. Var så koffein-stirrig igår bara, och sen blev jag så uppspelt över det där brevet att det kändes som värsta besvikelsen när jag inte kunde hämta ut det. 

20 timmar i Stockholm

Nu blir det ett sånt där tråkigt dagboksinlägg eftersom jag varit i Stockholm. Hade inte varit där på över 10 år. Det är en ganska exotisk plats för mig, känns verkligen som Storstaden. Vill inte bo där men det har ändå nåt visst. Nu hann jag inte se så mycket eftersom jag kom dit igår eftermiddag och tog tåget därifrån i förmiddags. Jag skulle på julbord på en sån där båt under kvällen och bodde på hotell vid Karlaplan. Tog tunnelbanan kors och tvärs genom den julpyntade stadskärnan (var inget promenadväder tyvärr, men åka tunnelbana är ju också spännande) och hann gå lite i butiker också och kände mig allmänt peppad på livet.  Nu har jag kommit tillbaka till ett slaskigt Göteborg med omnejd och känner mig faktiskt lite sådär efter-rese-deppig. I punktform:
- Innan avresa kom några killar i 25-årsåldern med kamera och mikrofon fram till mig på Göteborg C. De höll på med ett videoprojekt som handlade om vad folk är villiga att göra för tusen spänn, och ville erbjuda mig en tusenlapp plus biljettkostnad för att åka till Stockholm och säga hej till deras kompisar. Jag sa att jag ändå skulle dit och frågade var kompisarna bodde, men fick tacka nej till slut eftersom jag hade för lite tid. De sa god jul och jagade vidare.
- Hittade en hel lakritsbutik i gallerian Fältöversten så det var väl dags att köpa julklapp till pappa helt enkelt. Har gett upp att försöka köpa nåt annat än "lyxig lakrits" till honom, han är hopplös. Han uppskattar det knappt ens, om det är för annorlunda sorter tycker han bara de är konstiga (minns när jag köpte några saltlakritsar med nåt sorts extrastarkt pulver på, de tyckte han var för starka så han åt dem bara efter att ha spolat av pulvret under kranen). Det fanns hur mycket som helst att välja på så jag fick riva åt mig några som såg goda ut på måfå.
- Om du tror att jag köpte ett onödigt nagellack så tror du rätt -- hittade en enda flaska av OPI An Affair In Red Square på Åhléns vid Östermalmstorg. Den som försvann från alla butiker precis när jag bestämt mig för att jag behövde den (kanske har den gått ur produktion?). Jaja ursäkta att jag pratar om sånt här trams men det är min hobby, okej?
- Julbordet gick helt okej. Det var två personer som jag inte kände. Blev påmind om hur svårt jag tycker det är att umgås med nördkillar ibland. (Ja, jag tycker väl det är svårt att umgås med de flesta fast på lite olika sätt.) Det kommer liksom en strid ström av info och olika myndiga åsikter om saker och ting och man sitter där och känner sig dum och menlös som inte vet nåt eller har nån spännande input att komma med eller ens har sett Star Wars (oh the horror) och blir trött i huvudet av att försöka bearbeta alltihopa. Men men. Har så mycket lägre förväntningar på att lyckas göra succé på ett socialt plan nuförtiden, och jag lyckades ändå klämma ur mig ett par repliker så får väl vara nöjd. (Maten var det inget fel på heller så klart.)
- ETA: Glömde detta förut men jag kändisspottade Carl-Jan Granqvist på julbordet, haha
- Hotellrummet var ett fönsterlöst kyffe under markplan. Hade rätt svårt att sova trots trötthet. Slötittade på nån halvdeppig svensk film på SVT, Katinkas kalas (på allvar, är folk nånsin sådär överdramatiska i verkligheten?). Det skulle vara luciatåg klockan med "music students" vid frukosten men jag orkade inte gå upp så tidigt.
- Däremot fick jag se det sista på ett luciatåg på Centralen. Kanske var det samma gäng, verkade vara gymnasieungdomar. Det lät väldigt fint, började nästan gråta. Sen hade jag fortfarande 45 minuter till godo så jag promenerade en bit längs med Vasagatan och satte mig på ett folktomt Burger King och drack en latte. Åh alltså gud varför skriver jag ens det här känner mig som en tönt. ville bara dela mig av mitt liv på nåt sätt. jaja skitsamma. Jag hade trevligt i alla fall

resa

Det här med att "resor" anses vara det bästa livet har att erbjuda, det är ju bra onödigt. Det är inte min spaning från början, men jag håller med så jädra mycket! Att det är nån sorts allmän uppfattning att man måste åka iväg på långväga nöjesresor så fort man har råd och möjlighet, menar jag. Blir speciellt provocerad av resor till tropiska platser, att folk åker runt halva jordklotet för att sitta på en strand i två veckor och dricka en sliskig drink ur en kokosnöt. Hur kul kan det ens vara? Är det verkligen värt att smälta x antal kvadratmeter av polaristäcket för det? Får nästan en nihilistisk känsla av det. "Jag skiter i exakt allt och alla, jag SKA ha min meningslösa yolo-konsumtion av sol och bad, världen går ändå under snart, det är väl lika bra att göra processen så kort det går."
Jag vet att det är lättare att döma andras lyxkonsumtion än sin egen ibland. Jag konsumerar också jättemånga saker som är dåliga men som kanske i viss mån ger en meningskänsla -- kläder från lågpriskedjor, till exempel. Jag vet att vissa är förmögna till att njuta av extremt soligt och varmt väder och aktiviteter av typ "ligga på strand" även om jag själv mest mår dåligt av de sakerna, och att många får vinterdepression. Och om det nu känns genuint meningsskapande eller som nånting man verkligen mår bättre av så får man väl åka till den där söderhavsön, då. Vill mer ifrågasätta den här normen att alla älskar att resa. (Såg en lista på intressen man inte bör ange på sin Tinder-profil där resor ingick eftersom "alla gillar det".)
Det finns de som verkligen tycker att resor i allmänhet är det som ger livet mest mening. Jag tror det krävs en viss personlighetstyp för det. Att man måste vara sådär äventyrssugen och lätt uttråkad och liksom älska att vara utanför sin comfort zone på nåt vis. Och ha lätt för sig på det sociala planet. Och kunna leva i nuet. Det är så klart fina egenskaper i sig, säger inte annat. Jag förstår om man vill vara en sån person. Att det låter tråkigt att säga "nej, jag vill inte resa för man måste planera så jävla mycket och jag känner mig bara vilsen och ensam när jag går runt i främmande städer i främmande länder". Det är tråkigt! Jag erkänner, jag är tråkig. Men jag tror att många andra känner likadant innerst inne, och tror även att det är helt omöjlig att bli en reseälskare om man inte har anlag för det. Och det borde väl vara okej med tanke på att nöjesresor är en av de absolut sämsta sakerna för miljön? Det sista vi behöver just nu är väl folk som känner sig tvingade av nån sorts social norm att åka på semester långt bort när de inte ens vill det. Äeh, stanna hemma i stället. Äg din tråkighet, liksom

sent i november 2017

Hallå därute. Vintern inledde starkt i söndags med några timmars blötsnö följt av minusgrader. Vägen vi bor på vinterväghålls tydligen inte alls, av nån anledning, så den är för närvarande täckt av 3 cm knögglig is. Och nu har det snöat igen och håller på att töa.
  Löpningssäsongen får väl betraktas som slut för min del. Nådde eventuellt Peak Duktiga Flickan i måndags när jag gick upp 8 på morgonen för att gå till gymmet. Nej, inte jättetidigt jämfört med folk som har riktiga jobb, men min dygnsrytm har halkat lite de senaste veckorna så jag fick riva upp mig själv ur sängen. Jag har fått några kuponger på gratis träning på Friskis som ligger på andra sidan dalen. Alltså tog jag mig ner för en lång brant glashal backe och sen upp för en annan lång, aningen mindre hal men ändå ganska hal, backe och sen tillbaka bara för att få svettas en stund. På dörren utanför entrén var en lapp uppsatt med en text i stil med "bra jobbat, det svåraste är att ta sig till gymmet! :)". Jo, jag menar det *bittert gubbskratt*. Träningen blev visserligen ganska slapp, stod på crosstrainern en halvtimme och gick sen runt en stund i gymmet och såg lost ut och testade några maskiner lite halvhjärtat. Känner mig så uttittad när det är folk omkring och jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Men fick träningsvärk både här och där så det var ju bra.
  Annars lyser DF mestadels med sin frånvaro. Dygnsrytmen har som sagt glidit lite, i söndags kom jag inte upp förrän typ halv elva vilket är det senaste på ett bra tag. Detta trots hjälpen från tidsomställningen för några veckor sen. Igår gick jag knappt ut alls, bara gick runt fotbollsplanen några varv eftersom det är det enda stället i närheten som inte är täckt av is och jag ville hinna få lite dagsljus. Var ändå dödstrött på kvällen, la mig elva, kunde inte somna (det är så dumt att man inte kan somna när man är svintrött?), gick upp halv tio idag. Och nu har jag haft en sån där slapp förmiddag där jag bara druckit te och tittat på trams på Youtube.
  Känner mig halvmotiverad. Glömmer vad poängen med att vara duktig är. Påminnelse: poängen är så klart att slippa känna mig som en påse skit och inte ha så kasst självförtroende att jag blir helt förlamad. Att kunna fortsätta hålla på, helt enkelt. Poängen med att vara duktig är att vara duktig.
  Klippte håret som planerat också. Langade fram en bild på Anne Hathaway på mobilen (har aldrig kört den manövern hos frisören förut) och hon verkade bli väldigt uppspelt över att få göra en så stor förändring. Det blev... väldigt fluffigt upptill. Jag ser ut lite som nån som var med i ett pojkband ca 1990? Eller en lite risigare, mörkhårig (och ganska gråsprängd, vågar inte färga håret då jag är rädd att alltihopa ska trilla av samtidigt) version av prinsessan Diana på 80-talet. Eller Prince med en dålig hårdag. Alltså, jag vantrivs inte. Känner mig dock ganska självmedveten, vilket går emot hela idén med håret lite grann (ville ju sluta bry mig om mitt utseende). Undrar vem jag är, nu när jag har kort hår. Lillkusinen, som fyller fyra nästa år, frågade om jag är en kille nu. Och klassificeringsfunktionen på kameran på min nya lånemobil tyckte att jag var en "25-year-old male". Nä, kanske inte, men jag ser verkligen lite mer androgyn ut. Har gått ner ännu ett par kilo också, igår noterade jag för första gången på nästan ett decennium en vikt under 70 kg, så ser kanske lite spädare ut än vanligt också.
  Ja, jag får väl fortsätta fundera på min nya identitet. Nu ska jag försöka ta en promenad i alla fall. Får hoppas att jag inte trillar och slår ihjäl mig.

ge upp, del två

Jag ska klippa håret kort tror jag. Pojkkort. Har loggat in på Pinterest igen för att leta inspiration. Allt som kallas kort är antingen 1. inte alls kort utan typ axellångt och ljuvt, eller 2. ser ut som att det var poppis 2003. Faktum är att många av inspirationsbilderna är från runt 2003, bortglömda kändisar typ Dido dyker upp. Busigt, fluffigt, flikigt, massa produkt i, platinablekt, randigt. Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. Vill mest bli av med bördan av min falnande ungdom och dito eventuella kvinnliga charm, släppa taget. Fast jag tvekar.

ändå lite fin frisyr på nåt sätt?

  Känns som att 90% av livet som kvinna handlar om hår ibland. Hår på huvudet som inte vill sitta kvar och hår i ansiktet och på kroppen som det är ett evigt sjå att bli av med. Har fått intrycket av att många killar i min generation anser att hår på blygden på kvinnor är "äckligt". Inte bara mindre önskvärt eller en skönhetsfläck, utan direkt motbjudande. Det är verkligen the greatest trick patriarchy ever pulled. Alltså har ni ens försökt få bort håret där? Jag lovar er, det håret vill inte bli borttaget (struntar i att gå in på detaljer nu). Nästan så man, i sina mörkare stunder, får lust att stövla in på Gillettes högkvarter med ett gött maskingevär och gå loss. 
  Ja, som sagt. Det är frestande att släppa taget. Speciellt i den här åldern när åldrandet liksom börjar sätta fart på allvar. Den där eviga naggande känslan -- ser mitt hår tunt ut nu? Åh nej, en ny rynka under ögat? Håller mina läppar på att bli tunnare? Suck, min röv ser ut som två gamla påsar trots allt joggande och alla utfall. (Jo, jag har muskler därunder men de räcker inte för att fylla ut den överflödiga huden efter viktnedgången.) Vet inte ens vem det är som ska bli charmad av mig. Jag dejtar ju inget och har inget socialt liv i övrigt. Det är väl nåt som ska hända i nån sorts odefinierad framtid där alla mina dagdrömmar besannas. Men jag måste sluta vänta nu.
  Mormor pratar en massa om #metoo, tycker det "har gått till överdrift". Hon är ledsen över att hennes favorit Timell inte får vara kvar på teve längre. Ska det vara ett brott att vissla efter tjejer på gatan nu? Det är ju en komplimang, en flört? Jag blev minsann glad när killar visslade efter mig när jag var ung! En tjej på teve sa att en blick kan vara trakasserier, då har det väl ändå gått för långt! Om de inte vill att folk ska titta på dem, varför gör de sig fina då?
  Jag fick total tunghäfta men nu kommer några kommentarer, kommer väl mest vara feministgagg enligt mall 1a men i alla fall.
  Ja alltså, det är klart att man kan bli glad av den typen av uppmärksamhet. Har man fått lära sig i hela sitt liv att man tillmäts sin plats i samhället efter vad man har att komma med som könsvarelse,  så kan det väl kännas bra med bekräftelse på att man för tillfället duger som sådan. Att nån bedömer en som fuckable nog att ägna ett slappt trakasseri i förbigående åt. Kanske har kvinnor av min generation ett filter som gör att vi tar illa vid oss beroende på att feminismen ändå har påverkat diskursen märkbart. Men vi är utomordentligt väl medvetna om att vi bedöms utifrån vårt utseende i första hand. Du vet den där störda statistiken man hör om att 80% av alla sexåriga tjejer vill banta? [ETA: Vet inte om just den är sann men man kan säkert hitta nån annan statistik som visar på att barn är medvetna om vikt/utseende] Det är hårt inpräntat i oss från barnsben.
  Men om du tänker på hur mycket du, i ditt liv, har nojat över ditt utseende. All bantning (mormor har bantat i typ hela sitt 80-åriga liv, gått på varenda konstig diet som finns och vad jag vet har hon inte blivit smalare av det), rakning, smink, verkningslösa krämer som säljs med intellektuellt förolämpande pseudovetenskaplig mumbojumbo-copy, hårfix. Den konstanta naggande oron jag pratade om förut. Är det verkligen värt de där få ögonblicken av patriarkal bekräftelse? Jag tvivlar. (Och nu vill du inte ens synas på bild längre, gömmer dig för att du inte är dekorativ.)
  Att man själv har "bett om" det ena och det andra bara för att man "gjort sig fin" är ren mobbarlogik. Det är ditt fel att ditt huvud är i toaletten nu för vi bestämmer reglerna här och du har brutit mot dem medan du slog knut på dig själv för att följa dem. Hur skulle typ Jenny Strömstedt och vad de heter (tittar inte på teve, förlåt) ens ha fått komma i närheten av ett programledarjobb om hon inte varit smal och fixad med traditionellt vackra ansiktsdrag? Tror du att hon skulle ha blivit insläppt där om hon sett ut som en kvinnlig Martin Timell i oformliga jeans och ledsen feja som en skrynklig gammal påse. (Och dessutom gått runt och tagit manliga kolleger på röven hipp som happ.) Mmm, det är nog helt och hållet hennes "eget val" att hon ser ut så där och då får man minsann tåla en förminskande kommentar hit eller ett tafs dit. För så är reglerna.
  Näe, ett dekorativt utseende och ett behagligt sätt är liksom valutan man betalar med för att över huvud taget köpa sig en plats i samhället som kvinna. Få synas, höras, tas någotsånär på allvar. Tänk dig att din andra favorit Leif GW Persson vore en tant i stället. (Jag tänkte jämföra med nån befintlig kvinna av jämförbar ålder och medieexponering men, guess what, det finns knappt några. Agnes Wold är det närmaste jag kan komma på.) En Laila GW Persson med buskigt grått hår och jaktväst på sin stadiga kroppshydda. Som satt i teve och grymtade, muttrade och flåsade i en halvtimme om hur alla utom hon själv är hopplöst inkompetenta. Allt medan en nervös, välgroomad man i medelåldern stod bredvid och log och ställde artiga frågor. Och sen skulle hela Sverige bara "jaaa det här är det bästa som finns"! Alltså, det är för lätt att komma med de här spaningarna.
  Ändå känner man ett obehag på nåt sätt när man säger dem. Kan känna olika föraktfulla snubbars kommentarer redan i förväg, om hur man gnäller och är överdramatisk och ställer för höga krav och att killar minsann har det minst lika jobbigt. Tja, jag ska inte prata mer om det här på ett tag nu. Ska göra mitt bästa för att vara konstruktiv och leva ett tillfredsställande liv för min egen skull. Ska börja med att klippa håret, tror jag.

we will not listen to dreams

Nu ska jag berätta om en dröm jag hade i morse, bara för att jag kan. Kommer inte ihåg början så bra men det var nånting med ett kalas och det bjöds på hallonkaka. Den var god men jag nojade väl lite över kalorierna antar jag. Sen gick jag runt på stan mitt i natten. Var inne på ett kafé ett kort tag också tror jag och det satt några gamla bekanta där men jag tänkte att jag behöver väl inte träffa dem så jag gick ut. Sen tittade jag på min mobil och skärmen var helt jättesprucken och jag tyckte det var synd eftersom jag aldrig haft en spricka i skärmen förut. Jag stod bredvid en uteservering och en tjej som satt där pratade lite kort med mig, hon verkade upptagen med att prata med några andra men genom ordväxlingen förstod jag att både hon och jag nyss varit med om en olycka eller ett brott. Det var därför mobilen var sprucken och jag märkte att jag hade glassplitter i munnen som jag satt och spottade ut så gott jag kunde. Jag hade tydligen fått minnesförlust så kom inte ihåg själva händelsen. Tittade på mina naglar och de var också skadade på nåt sätt, manikyren var borta och naglarna såg risiga ut. Allt kändes väldigt dramatiskt men jag fattade inte så mycket eftersom den där jädra tjejen mest pratade med sina kompisar och verkade tycka att jag mest var irriterande. Sen vaknade jag. Varsågod för att jag finns

el humor de los mil diablos

Usch hela den här veckan känns helt stukad. Går upp senare igen, hinner inte med det jag vill. Igår fick jag inget jobbat alls. Skulle tränat nu, hade kläderna på (urk sportbehå, finns det nåt obekvämare plagg i hela världen?! Man kan ju inte andas ordentligt) och var ute i snålblåsten men gick in igen. Bestämde att jag hade för kort tid på mig innan middagen, vill inte stressa igenom träningen. Går runt med den där griniga kontrollförlust-känslan hela tiden.
Näej, jag måste börja gå upp tidigare. Följa nån sorts schema (har gjort en skiss). Fixa ett bra hamsterhjul åt mig själv. Har börjat slösurfa mer på Twitter etc. också, det är INTE bra. För mycket okontrollerad info som kommer in. Det räcker med att läsa nyheterna lite slappt så har man lite koll i alla fall.
Tror det riktigt dåliga humöret började igår när jag var inne på helvetet på internet, a.k.a. linkedinkydoodle igen. Skulle svara på ett meddelande från den där gamla bekanta men kunde inte få ur mig nåt, började typ hets-prokrastinera i stället. Gud jag är så dålig på den där hurmårdujagmårbra-kommunikationen, den känns så sorglig, som om ingen av de ingående egentligen vill prata utan bara tvingar sig. Måste komma på nåt sätt att avsluta konversationen utan att låta otrevlig :/
Snart ska jag äta pizza och dricka öl i alla fall. Hoppas jag blir gladare då. Men känner på mig att jag bara kommer få ont i huvudet av alkohol just nu. Mvh Dr. Feelbad.