Ja jag har väl inte så mycket intressant att säga om det, klart allt känns skumt och det är svårt att hålla humöret uppe ibland men för egen del så blandas nog känslorna kring detta med missmod över saker som jag skulle varit missmodig över ändå. Meningen med livet, svårigheter att hinna med saker och ting, oro kring om jag är tillräckligt duktig på jobbet och så vidare. Plus några hälsoproblem som jag kanske egentligen borde söka hjälp för men har alltid tyckt att det känns så jobbigt att ta sig den typen av utrymme hos vården, känner mig som en osexig skitjobbig hypokondriker och nu är det väl sämre läge än vanligt också. (Mitt högra öga har ballat ur, det ligger som en "skugga" i nedre/vänstra delen av synfältet som om jag blivit bländad liksom och har varit så i flera veckor, och det gör lite ont också) Jag vet inte hur illa till jag egentligen sitter när det gäller risk för att förlora jobbet framöver, konsultverksamhet mot offentlig sektor är kanske inte världens mest konjunkturkänsliga område men jag är väl den mest umbärliga på företaget och myndigheterna kanske kommer att hålla i pengarna framöver. Har precis köpt bostadsrätt också och är inte a-kasseberättigad. Men det känns onödigt att spekulera om framtiden, ingen verkar ju veta nånting liksom.
Fyllde år, det var precis när alltihopa hade börjat veva igång. Först fyllde pappa år helgen innan och hade ett "inställt" kalas där en hel del släkt och vänner dök upp ändå. Det var trevligt. Sen skulle vi gå på restaurang men de hade stängt så då kom min fina familj hem till mig och lagade mat åt mig i stället. Pappa hade tagit med en av alla flaskor bubbel som skulle varit till hans kalas och vi fick spaghetti och köttfärssås med prinsesstårta till efterrätt. Jag fick en ny cykel, typ min femte Biltema-cykel (fick jättemånga stulna under tiden i Linköping). Ja det var jättemysigt verkligen. Nu måste jag gå och ta hand om tvätten, hej
tisdag 31 mars 2020
tisdag 31 december 2019
Mitt jullov!
Jag såg verkligen fram mot julledigheten i år eftersom jag kände mig lite stressad, men det känns nästan som att ledigheten varit stressigare än jobbet. Har dessutom haft ett sånt där gratis tvåveckors busskort från Västtrafik som gäller i hela regionen så det har ju gjort att jag känt mig manad att flänga runt ännu mer. (Har dock bara varit utanför Göteborg en gång, i Borås.)
Julen har ju varit annorlunda på en del sätt. Vanligtvis brukar hela mammas släkt samlas hos mormor på julafton. Ja det är väl ganska ovanligt att vara 35 år gammal och ha firat nästan varenda jul i hela sitt liv på exakt samma sätt, men det har varit väldigt trevligt i alla fall. Men nu är det slut. Så vi (alltså jag + föräldrar + syster) hälsade på lite annan släkt i stället efter att ha haft den vanliga "för-julen" kvällen innan med julmat och julklappsutdelning hemma hos mamma och pappa. Jag är väldigt glad över min familj men ibland, efter allt som hänt i år, så känns det nästan lite tungt att tänka på hur viktiga de är för mig och. Ja, du vet. Borde skaffa nåt umgänge utanför familjen så det inte blir så intensivt men har ingen aning om hur.
Jag har bl.a. fått en ny symaskin i julklapp vilket jag så klart blev väldigt glad över. Har aldrig ägt en förut och kan inte sy så mycket. Vet dock inte riktigt när jag ska hinna använda den men jag får väl se till att schemalägga lite tid för det på helger och kvällar. Det enda jag hunnit lära mig hittills är att spola upp tråd (den använder en speciell spolstandard med lite högre spolar), trä maskinen och sy några testsömmar. Den har alla möjliga funktioner och special-pressarfötter och grejer. Har utsett ett första projekt, en vadlång skotskrutig klänning som ska bli knälång i stället. Det borde ju inte vara alltför avancerat.
Och nu är det nyår och jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp dagen, klockan är snart tolv och jag borde försöka hinna med nån utflykt (funderar på Frölunda torg kanske) innan det är dags att bege mig till firandet hemma hos mamma och pappa men vet inte när jag ska hinna fixa mig och så vidare. Ja vi får väl se.
Kulturupplevelser denna julledighet:
- Var och såg Parasit på bio igår. Ja det var verkligen en historia. Känner mig på att den har hur många nivåer som helst och förmodligen kryllade av metaforer och så vidare som jag inte fattade så mycket av (brukar vara så när kritikerna bli så till sig som de blev den här gången) men det var ju en spännande berättelse också. Får väl stämma in i hyllningskören och rekommendera till alla.
- Borås textilmuseum, fint. Min favorit var nog alla de gamla textil-tillverkningsmaskinerna (vävmaskiner m.m.) och utställningen med stickade verk från textilstudenter. Lite kul att alla studenterna hette såhär Gullviva Jensdotter Kråkmyr men ja, de var väldigt duktiga i alla fall. Annars fanns det en Versace-utställning också, kanske inte min grej men scarfarna är ju ganska fina i alla fall.
- Sett några filmer på SVT Play - Pulp Fiction (mysig), Goliat (svensk socialrealism, bra), Mannekäng i rött (det var nån smålarvig deckare från 50-talet men ganska kul i all fall).
Ja, då kom man upp i tvåsiffrigt antal inlägg i år också. Får se om jag har nåt att säga nästa år.
Julen har ju varit annorlunda på en del sätt. Vanligtvis brukar hela mammas släkt samlas hos mormor på julafton. Ja det är väl ganska ovanligt att vara 35 år gammal och ha firat nästan varenda jul i hela sitt liv på exakt samma sätt, men det har varit väldigt trevligt i alla fall. Men nu är det slut. Så vi (alltså jag + föräldrar + syster) hälsade på lite annan släkt i stället efter att ha haft den vanliga "för-julen" kvällen innan med julmat och julklappsutdelning hemma hos mamma och pappa. Jag är väldigt glad över min familj men ibland, efter allt som hänt i år, så känns det nästan lite tungt att tänka på hur viktiga de är för mig och. Ja, du vet. Borde skaffa nåt umgänge utanför familjen så det inte blir så intensivt men har ingen aning om hur.
Jag har bl.a. fått en ny symaskin i julklapp vilket jag så klart blev väldigt glad över. Har aldrig ägt en förut och kan inte sy så mycket. Vet dock inte riktigt när jag ska hinna använda den men jag får väl se till att schemalägga lite tid för det på helger och kvällar. Det enda jag hunnit lära mig hittills är att spola upp tråd (den använder en speciell spolstandard med lite högre spolar), trä maskinen och sy några testsömmar. Den har alla möjliga funktioner och special-pressarfötter och grejer. Har utsett ett första projekt, en vadlång skotskrutig klänning som ska bli knälång i stället. Det borde ju inte vara alltför avancerat.
Och nu är det nyår och jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp dagen, klockan är snart tolv och jag borde försöka hinna med nån utflykt (funderar på Frölunda torg kanske) innan det är dags att bege mig till firandet hemma hos mamma och pappa men vet inte när jag ska hinna fixa mig och så vidare. Ja vi får väl se.
Kulturupplevelser denna julledighet:
- Var och såg Parasit på bio igår. Ja det var verkligen en historia. Känner mig på att den har hur många nivåer som helst och förmodligen kryllade av metaforer och så vidare som jag inte fattade så mycket av (brukar vara så när kritikerna bli så till sig som de blev den här gången) men det var ju en spännande berättelse också. Får väl stämma in i hyllningskören och rekommendera till alla.
- Borås textilmuseum, fint. Min favorit var nog alla de gamla textil-tillverkningsmaskinerna (vävmaskiner m.m.) och utställningen med stickade verk från textilstudenter. Lite kul att alla studenterna hette såhär Gullviva Jensdotter Kråkmyr men ja, de var väldigt duktiga i alla fall. Annars fanns det en Versace-utställning också, kanske inte min grej men scarfarna är ju ganska fina i alla fall.
- Sett några filmer på SVT Play - Pulp Fiction (mysig), Goliat (svensk socialrealism, bra), Mannekäng i rött (det var nån smålarvig deckare från 50-talet men ganska kul i all fall).
Ja, då kom man upp i tvåsiffrigt antal inlägg i år också. Får se om jag har nåt att säga nästa år.
torsdag 12 december 2019
trött life update
Hej, här sitter jag och dricker en äcklig öl. Ha, här skulle man trösta sig med öl efter en dålig dag och så var den inte god. Det är Poppels Julporter, FYI. Antar att jag inte gillar porter särskilt mycket så är väl inte rätt person att döma egentligen, dricker det bara för att det känns lite mysigt nu på hösten och vintern. Men den smakar typ... soja?
Har egentligen inte haft en jättedålig dag. Anledningen till att jag var på dåligt humör var att det var "glöggmingel" på jobbet och jag kände mig frustrerad som vanligt under och efter alla typer av mingliga situationer för att jag upplever att jag inte pratar tillräckligt mycket, eller kanske säger fel saker om jag nu vågar säga nåt och så vidare. Sitter på kontorshotell med mina två kollegor (varav den ena är min mor) men ingen av dem var där idag så jag var den enda från företaget. Hamnade bredvid två killar som satt och pratade och ja, fick väl in tre repliker under loppet av nästan en timme. Jag kom på ett par saker som hade kunnat vara relevanta för konversationen men pallade inte ta sats och berätta dem (ibland måste man ju nästan avbryta folk också och det känns ju lite jobbigt).
Tänker på det där ibland, hur svårigheterna jag har med att prata med folk kanske har påverkat min självbild och hur dåligt jag måste ha mått när varenda dag efter skolan kändes såhär och. Ja en dag kanske jag orkar skriva nåt lite mer analytiskt om det men inte just nu. Men jag borde verkligen göra nåt åt det där. Man kan kanske inte göra nåt åt att man är halvautistisk eller vad det nu är jag lider av men det borde väl gå att träna upp mingelförmågan i nån utsträckning ändå.
Har hänt en del sen senast så klart, mormors hus har blivit sålt och jag bor nu i andra hand i en fin lägenhet efter att min syster förmedlade en kontakt till mig. Får ha kvar den till nästa sommar. Jag får ut en del pengar på arvet så kanske jag kan hitta en bostadsrätt i Biskopsgården eller nåt. Ja, det är verkligen bara att tacka och ta emot. Som med allt annat i mitt absurt privilegierade liv. Nu ska jag gå och fixa lunchlåda till i morgon (blir ICAs vegobullar, de är inte så värst goda men jag måste bli av med de sista i paketet). hej
Har egentligen inte haft en jättedålig dag. Anledningen till att jag var på dåligt humör var att det var "glöggmingel" på jobbet och jag kände mig frustrerad som vanligt under och efter alla typer av mingliga situationer för att jag upplever att jag inte pratar tillräckligt mycket, eller kanske säger fel saker om jag nu vågar säga nåt och så vidare. Sitter på kontorshotell med mina två kollegor (varav den ena är min mor) men ingen av dem var där idag så jag var den enda från företaget. Hamnade bredvid två killar som satt och pratade och ja, fick väl in tre repliker under loppet av nästan en timme. Jag kom på ett par saker som hade kunnat vara relevanta för konversationen men pallade inte ta sats och berätta dem (ibland måste man ju nästan avbryta folk också och det känns ju lite jobbigt).
Tänker på det där ibland, hur svårigheterna jag har med att prata med folk kanske har påverkat min självbild och hur dåligt jag måste ha mått när varenda dag efter skolan kändes såhär och. Ja en dag kanske jag orkar skriva nåt lite mer analytiskt om det men inte just nu. Men jag borde verkligen göra nåt åt det där. Man kan kanske inte göra nåt åt att man är halvautistisk eller vad det nu är jag lider av men det borde väl gå att träna upp mingelförmågan i nån utsträckning ändå.
Har hänt en del sen senast så klart, mormors hus har blivit sålt och jag bor nu i andra hand i en fin lägenhet efter att min syster förmedlade en kontakt till mig. Får ha kvar den till nästa sommar. Jag får ut en del pengar på arvet så kanske jag kan hitta en bostadsrätt i Biskopsgården eller nåt. Ja, det är verkligen bara att tacka och ta emot. Som med allt annat i mitt absurt privilegierade liv. Nu ska jag gå och fixa lunchlåda till i morgon (blir ICAs vegobullar, de är inte så värst goda men jag måste bli av med de sista i paketet). hej
söndag 14 juli 2019
skammen
(En text som legat bland mina utkast ett tag)
Jag tänker ibland på min ungdom och hur jag verkligen lyckades skämmas över varenda aspekt av hela mitt väsen exakt hela tiden. Mitt utseende var ju givet, kände liksom nån sorts vitglödgat förakt mot min kropp. Ingen hade lika patetiskt små bröst eller lika hopplöst tjock mage och jeansen satt alltid för jävligt. Men även mitt inre. Som tonåring kände jag mig liksom så oändligt tråkig, o-djup och liksom befriad från allt vad livsglädje och charm heter. Som en grå pappfigur när andra var tredimensionella.
Jag ville ingenting (eller ja... innerst inne ville jag väl bara att andra skulle se mig och tycka om mig, men det kändes liksom omöjligt), var inte peppad på nånting, hade ingen egentlig tillförsikt inför vuxenlivet. Allt det skämdes jag också för. Alla andra tycktes så uppfyllda av sprittande längtan till 18-årsdagen, körkort, sommarjobb, studenten. Jag hade ändå inga* kompisar att festa med så att fylla 18 skulle inte spela nån roll, köra bil eller slava på nåt snabbköp såg jag inte charmen med (vilket självklart var ytterligare tecken på att det var nåt fel på mig) och när studenten närmade sig kände jag mest att gymnasiet helst kunde fått hålla på i tre år till. Gymnasiet visste jag ändå hur det funkade – jag kunde få alla rätt på matteproven, jag kunde sitta och glo på den där snubben jag var hemligt förälskad i och drömma mig bort, jag kunde köpa fler fina kläder inne i stan som sen skulle bli hängande i garderoben för att jag enligt egen bedömning var "för ful" för att liksom vara värd att få ha på mig dem. Jag var inte direkt lycklig men det var kanske en viss mysfaktor över det.
Jag hade heller ingen speciell smak när det gällde musik eller annan populärkultur, inga seriösa hobbyer och inga politiska åsikter vilket jag så klart också skämdes för. Så fort jag försökte ta mig an såna projekt var det som att en röst i mitt huvud väste "FEJK" så jag kom inte så långt med det. Jag läste mycket böcker i låg-mellanstadieåldern men tappade liksom förmågan att njuta av dem runt 13, förmodligen eftersom större delen av min tid och tankekraft gick åt till att gå runt och fundera över hur allmänt värdelös jag var. Jag gjorde väl några halvhjärtade försök att gilla "svensk hiphop" (alltså gud sån mörk tid i mitt liv) men ja. Och sen gillade jag popmusik typ Britney Spears "ironiskt" eller nåt? Hhhrgghhhh. Innerst inne gillade jag nog Manic Street Preachers senare skivor för att de var så storslaget ledsna. Men jag "fick" liksom inte gilla det eftersom jag inte var "djup" nog så det var inte "på riktigt". (Plus att nån snubbig rockrecensent säkert ändå hade sagt att de var dåliga, jag var liksom besatt av musikrecensioner av nån anledning? Förmodligen för att jag var besatt av åsikter i största allmänhet, eftersom jag själv kände att jag gärna ville ha åsikter men inte visste hur man gjorde.) Jag hade såna märkvärdiga hangups på det där, min brist på ~djup~, min brist på nån sorts fina äkta känslor, jag vet inte. Som en tvångstanke nästan. De fina äkta känslorna var lite vagt definierade men jag minns att jag bl.a. hade väldigt mycket funderingar kring min förmåga till empati, att jag skulle ha nåt sorts fel på den, att jag skulle vara psykopat eller nåt sånt.
Samtidigt var jag ju aldrig djupt deprimerad eller självmordsbenägen eller så. Och hade inga ätstörningar eller självskadebeteenden heller, orkade bara lite slapp jojobantning. Vilket jag säkert också lyckades skämmas för på nåt sätt – vad mesigt att jag inte ens kunde vara deppig eller skör ordentligt liksom. (Förlåt verkligen.) Ja, jag skulle kunna fördjupa mig ytterligare i alla mina trassliga gamla neuroser men orkar ärligt talat inte. Hursomhelst, allt detta ledde så klart till att jag gick runt och var vansinnigt avundsjuk på alla jag uppfattade som lyckade, coola och välfungerande (ja speciellt tjejerna förstås) och liksom lyckades ta precis allting jag såg, hörde eller läste personligt.
Sen började jag ju plugga på tekniska högskolan för att jag tyckte att det här med att vara smart/duktig var det enda jag hade att komma med eftersom jag var ful och tråkig, men energin gick gradvis ur mig och jag orkade inte plugga tillräckligt mycket för att klara av studierna längre, vilket ledde till nån sorts nedåtgående spiral av ännu mer missnöje med mig själv som ledde till mer passivitet och så vidare. Så gick jag även genom åren mellan 20 och 30 som en sorts hårt virat litet nystan av ressentiment och kände mig som ett svart hål inuti för det mesta.
Önskar jag hade nån sorts silver lining att leverera här men om nån har läst tidigare inlägg så vet ni hur mitt liv ser ut idag och det är ju ingen himlastormande framgångssaga direkt. Men ja, jag mår väl bättre nu antar jag. Och faktum är att jag kan se hur de där tankarna gjorde sitt till för att sabba för mig i livet. Inte för att allt bara handlar om att ha rätt attityd, men det är nog svårt att komma framåt om man är övertygad om att man är sämst i världen. Eller ja, en del kanske lyckas piska sig ganska långt framåt med självhat som motivation men man får nog vara en allmänt mer energisk person än vad jag är för att lyckas med det. Jag kan väl också se ganska tydligt hur det fanns en viss narcissistisk sida i allt det här också. Jag verkar ha tyckt att jag måste vara bäst, snyggast, coolast och intelligentast i världen, annars fick det vara liksom.
Jag tror på allvar att det mest kraftfulla verktyget som finns när det gäller att bli tillfredsställd med livet och sig själv är att sänka sina förväntningar. Därvidlag är det verkligen tacksamt att vara medelålders. Man kan inte hoppas på att bli populär längre eftersom man inte är instängd i samma typer av homosociala miljöer (framför allt skolan) med en massa jämnåriga där såna hierarkier uppstår, och det är för sent att vara ung och lovande också. Det jag personligen kan hoppas på nu är väl mest att jag lyckas sköta mitt nuvarande jobb tillräckligt bra så att jag får behålla det. Och mitt liv är ju på många sätt väldigt privilegierat och idag tror jag faktiskt att jag kan uppskatta mina privilegier på riktigt i stället för att gå runt och tråna efter nån sorts högre och mer meningsfull tillvaro som jag tyckte mig ana precis utom räckhåll. Sen har väl den där npf-diagnosen, tillsammans med år ut och år in av introspektion, gjort sitt till när det gäller att justera mina förväntningar på mig själv och förstå mig själv bättre när det gäller den sociala biten och en del annat (som den där empati-grejen), även om det finns ett visst vemod i det också.
Alltså, jag har faktiskt kämpat en del med att avsluta den här texten på nåt bra sätt men jag bara blir så trött på mig själv när jag läser den. Tänker mest "orka vara så här självupptagen" typ. Det är ju min blogg så att jag är självupptagen här må väl vara hänt, men jag blir bara otålig när jag ska försöka komma på nåt sätt att knyta ihop säcken. Kanske har tänkt färdigt på den här skiten helt enkelt. Om nån yngre person som mår likadant som jag gjorde skulle råka läsa texten så hoppas jag att den kan vara till hjälp på nåt sätt.
* Det känns alltid fel att säga att jag inte hade några kompisar eftersom folk överlag var snälla mot mig och jag ändå hade en person som jag umgicks med en del i gymnasiet, men jag lämnar kvar det som en överdrift för effekt. Jag jobbar mycket med överdrifter för effekt.
Jag tänker ibland på min ungdom och hur jag verkligen lyckades skämmas över varenda aspekt av hela mitt väsen exakt hela tiden. Mitt utseende var ju givet, kände liksom nån sorts vitglödgat förakt mot min kropp. Ingen hade lika patetiskt små bröst eller lika hopplöst tjock mage och jeansen satt alltid för jävligt. Men även mitt inre. Som tonåring kände jag mig liksom så oändligt tråkig, o-djup och liksom befriad från allt vad livsglädje och charm heter. Som en grå pappfigur när andra var tredimensionella.
Jag ville ingenting (eller ja... innerst inne ville jag väl bara att andra skulle se mig och tycka om mig, men det kändes liksom omöjligt), var inte peppad på nånting, hade ingen egentlig tillförsikt inför vuxenlivet. Allt det skämdes jag också för. Alla andra tycktes så uppfyllda av sprittande längtan till 18-årsdagen, körkort, sommarjobb, studenten. Jag hade ändå inga* kompisar att festa med så att fylla 18 skulle inte spela nån roll, köra bil eller slava på nåt snabbköp såg jag inte charmen med (vilket självklart var ytterligare tecken på att det var nåt fel på mig) och när studenten närmade sig kände jag mest att gymnasiet helst kunde fått hålla på i tre år till. Gymnasiet visste jag ändå hur det funkade – jag kunde få alla rätt på matteproven, jag kunde sitta och glo på den där snubben jag var hemligt förälskad i och drömma mig bort, jag kunde köpa fler fina kläder inne i stan som sen skulle bli hängande i garderoben för att jag enligt egen bedömning var "för ful" för att liksom vara värd att få ha på mig dem. Jag var inte direkt lycklig men det var kanske en viss mysfaktor över det.
Jag hade heller ingen speciell smak när det gällde musik eller annan populärkultur, inga seriösa hobbyer och inga politiska åsikter vilket jag så klart också skämdes för. Så fort jag försökte ta mig an såna projekt var det som att en röst i mitt huvud väste "FEJK" så jag kom inte så långt med det. Jag läste mycket böcker i låg-mellanstadieåldern men tappade liksom förmågan att njuta av dem runt 13, förmodligen eftersom större delen av min tid och tankekraft gick åt till att gå runt och fundera över hur allmänt värdelös jag var. Jag gjorde väl några halvhjärtade försök att gilla "svensk hiphop" (alltså gud sån mörk tid i mitt liv) men ja. Och sen gillade jag popmusik typ Britney Spears "ironiskt" eller nåt? Hhhrgghhhh. Innerst inne gillade jag nog Manic Street Preachers senare skivor för att de var så storslaget ledsna. Men jag "fick" liksom inte gilla det eftersom jag inte var "djup" nog så det var inte "på riktigt". (Plus att nån snubbig rockrecensent säkert ändå hade sagt att de var dåliga, jag var liksom besatt av musikrecensioner av nån anledning? Förmodligen för att jag var besatt av åsikter i största allmänhet, eftersom jag själv kände att jag gärna ville ha åsikter men inte visste hur man gjorde.) Jag hade såna märkvärdiga hangups på det där, min brist på ~djup~, min brist på nån sorts fina äkta känslor, jag vet inte. Som en tvångstanke nästan. De fina äkta känslorna var lite vagt definierade men jag minns att jag bl.a. hade väldigt mycket funderingar kring min förmåga till empati, att jag skulle ha nåt sorts fel på den, att jag skulle vara psykopat eller nåt sånt.
Samtidigt var jag ju aldrig djupt deprimerad eller självmordsbenägen eller så. Och hade inga ätstörningar eller självskadebeteenden heller, orkade bara lite slapp jojobantning. Vilket jag säkert också lyckades skämmas för på nåt sätt – vad mesigt att jag inte ens kunde vara deppig eller skör ordentligt liksom. (Förlåt verkligen.) Ja, jag skulle kunna fördjupa mig ytterligare i alla mina trassliga gamla neuroser men orkar ärligt talat inte. Hursomhelst, allt detta ledde så klart till att jag gick runt och var vansinnigt avundsjuk på alla jag uppfattade som lyckade, coola och välfungerande (ja speciellt tjejerna förstås) och liksom lyckades ta precis allting jag såg, hörde eller läste personligt.
Sen började jag ju plugga på tekniska högskolan för att jag tyckte att det här med att vara smart/duktig var det enda jag hade att komma med eftersom jag var ful och tråkig, men energin gick gradvis ur mig och jag orkade inte plugga tillräckligt mycket för att klara av studierna längre, vilket ledde till nån sorts nedåtgående spiral av ännu mer missnöje med mig själv som ledde till mer passivitet och så vidare. Så gick jag även genom åren mellan 20 och 30 som en sorts hårt virat litet nystan av ressentiment och kände mig som ett svart hål inuti för det mesta.
Önskar jag hade nån sorts silver lining att leverera här men om nån har läst tidigare inlägg så vet ni hur mitt liv ser ut idag och det är ju ingen himlastormande framgångssaga direkt. Men ja, jag mår väl bättre nu antar jag. Och faktum är att jag kan se hur de där tankarna gjorde sitt till för att sabba för mig i livet. Inte för att allt bara handlar om att ha rätt attityd, men det är nog svårt att komma framåt om man är övertygad om att man är sämst i världen. Eller ja, en del kanske lyckas piska sig ganska långt framåt med självhat som motivation men man får nog vara en allmänt mer energisk person än vad jag är för att lyckas med det. Jag kan väl också se ganska tydligt hur det fanns en viss narcissistisk sida i allt det här också. Jag verkar ha tyckt att jag måste vara bäst, snyggast, coolast och intelligentast i världen, annars fick det vara liksom.
Jag tror på allvar att det mest kraftfulla verktyget som finns när det gäller att bli tillfredsställd med livet och sig själv är att sänka sina förväntningar. Därvidlag är det verkligen tacksamt att vara medelålders. Man kan inte hoppas på att bli populär längre eftersom man inte är instängd i samma typer av homosociala miljöer (framför allt skolan) med en massa jämnåriga där såna hierarkier uppstår, och det är för sent att vara ung och lovande också. Det jag personligen kan hoppas på nu är väl mest att jag lyckas sköta mitt nuvarande jobb tillräckligt bra så att jag får behålla det. Och mitt liv är ju på många sätt väldigt privilegierat och idag tror jag faktiskt att jag kan uppskatta mina privilegier på riktigt i stället för att gå runt och tråna efter nån sorts högre och mer meningsfull tillvaro som jag tyckte mig ana precis utom räckhåll. Sen har väl den där npf-diagnosen, tillsammans med år ut och år in av introspektion, gjort sitt till när det gäller att justera mina förväntningar på mig själv och förstå mig själv bättre när det gäller den sociala biten och en del annat (som den där empati-grejen), även om det finns ett visst vemod i det också.
Alltså, jag har faktiskt kämpat en del med att avsluta den här texten på nåt bra sätt men jag bara blir så trött på mig själv när jag läser den. Tänker mest "orka vara så här självupptagen" typ. Det är ju min blogg så att jag är självupptagen här må väl vara hänt, men jag blir bara otålig när jag ska försöka komma på nåt sätt att knyta ihop säcken. Kanske har tänkt färdigt på den här skiten helt enkelt. Om nån yngre person som mår likadant som jag gjorde skulle råka läsa texten så hoppas jag att den kan vara till hjälp på nåt sätt.
* Det känns alltid fel att säga att jag inte hade några kompisar eftersom folk överlag var snälla mot mig och jag ändå hade en person som jag umgicks med en del i gymnasiet, men jag lämnar kvar det som en överdrift för effekt. Jag jobbar mycket med överdrifter för effekt.
tisdag 9 juli 2019
life update igen
Halloj. Jag är förkyld och har varit hemma i två dagar. Borde kanske vila egentligen men vill bara hålla på med "projekt" nu när jag har tid. Framförallt vill jag sy. Försöker rensa ur garderoben, och har en massa gamla kläder som är fula eller för stora och en massa idéer för att fixa dem. Men symaskinen bråkar :( Är så frustrerad av att jag inte hunnit med nåt idag (egentligen hade jag väl tänkt gå till jobbet redan idag, men skippade) att jag har börjat dricka öl i stället. Nåt ska man väl ha den här dagen till. Egentligen borde jag väl fixa naglarna också, men det börjar bli sent.
Det har hänt ganska mycket de senaste månaderna. Framför allt dog mormor i början av maj. Som jag alltså bodde som inneboende hos. Är kvar i huset, men det ska så klart säljas till hösten. Så jag måste hitta nån sorts boende. Mormor och jag hade ju aldrig nån särskilt nära relation (utom när jag var liten) och förmodligen blev vår relation tyvärr sämre av att bo tillsammans på det där sättet. Jag får hoppas att jag inte var ett alltför stort regnmoln i hennes liv de här sista åren genom att vara för tillknäppt och kantig. Har lite skuldkänslor över det. Annars tänker jag inte så mycket på det. Eller ja, jag bor ju i hennes gamla hus med alla hennes saker så det är klart att jag blir påmind om henne hela tiden. Men jag är inte direkt ledsnare än vanligt, mår nog överlag ganska bra.
Annars har jag väl jobbat. Jag har bl.a. varit på en resa till Montréal för att gå en kurs i en programvara som används i branschen. Jag som är lite anti det där med flygresor förstod inte riktigt varför jag måste åka ända dit bara för att lära mig det (ingen annan som använder programmet verkar ha gått den typen av nybörjarkurs) men mina kolleger verkade tycka att det var en väldigt bra idé så jag sa ja, lite av rädsla för att sabba för mig själv karriärmässigt. Det blev en på många sätt väldigt meningsskapande resa. Det kändes speciellt att vara ute på egna äventyr sådär. Har inte rest ensam sen det där misslyckade utlandsåret för över tio år sen. Även om den gamla vanliga sociala tafattheten och problemen med att fokusera i en klassrumssituation gjorde sig påminda som alltid så tyckte jag det kändes väldigt kul att faktiskt kunna delta, ställa en del egna (inte så jätteintelligenta, men ändå) frågor o.s.v.. I Kanada. Bland en massa smarta yrkesmänniskor. Liksom. Nästan lite overkligt sådär.
Ja nu fick jag lite skuldkänslor igen för att jag började babbla om alla mina självförverkligandeprojekt efter att jag skrev om mormor men ja. Det är det som har hänt sen senast i alla fall. Nu är klockan framåt tio och naglarna kommer inte att bli av, så får väl satsa på att gå och lägga mig. Kanske hörs nån gång. Hejdå.
Det har hänt ganska mycket de senaste månaderna. Framför allt dog mormor i början av maj. Som jag alltså bodde som inneboende hos. Är kvar i huset, men det ska så klart säljas till hösten. Så jag måste hitta nån sorts boende. Mormor och jag hade ju aldrig nån särskilt nära relation (utom när jag var liten) och förmodligen blev vår relation tyvärr sämre av att bo tillsammans på det där sättet. Jag får hoppas att jag inte var ett alltför stort regnmoln i hennes liv de här sista åren genom att vara för tillknäppt och kantig. Har lite skuldkänslor över det. Annars tänker jag inte så mycket på det. Eller ja, jag bor ju i hennes gamla hus med alla hennes saker så det är klart att jag blir påmind om henne hela tiden. Men jag är inte direkt ledsnare än vanligt, mår nog överlag ganska bra.
Annars har jag väl jobbat. Jag har bl.a. varit på en resa till Montréal för att gå en kurs i en programvara som används i branschen. Jag som är lite anti det där med flygresor förstod inte riktigt varför jag måste åka ända dit bara för att lära mig det (ingen annan som använder programmet verkar ha gått den typen av nybörjarkurs) men mina kolleger verkade tycka att det var en väldigt bra idé så jag sa ja, lite av rädsla för att sabba för mig själv karriärmässigt. Det blev en på många sätt väldigt meningsskapande resa. Det kändes speciellt att vara ute på egna äventyr sådär. Har inte rest ensam sen det där misslyckade utlandsåret för över tio år sen. Även om den gamla vanliga sociala tafattheten och problemen med att fokusera i en klassrumssituation gjorde sig påminda som alltid så tyckte jag det kändes väldigt kul att faktiskt kunna delta, ställa en del egna (inte så jätteintelligenta, men ändå) frågor o.s.v.. I Kanada. Bland en massa smarta yrkesmänniskor. Liksom. Nästan lite overkligt sådär.
Ja nu fick jag lite skuldkänslor igen för att jag började babbla om alla mina självförverkligandeprojekt efter att jag skrev om mormor men ja. Det är det som har hänt sen senast i alla fall. Nu är klockan framåt tio och naglarna kommer inte att bli av, så får väl satsa på att gå och lägga mig. Kanske hörs nån gång. Hejdå.
torsdag 25 april 2019
life update
Hej hej. Jag har fått ett jobb nu till slut så mitt liv ser lite annorlunda ut sen jag senast skrev. Det var mamma som fixade in mig på företaget där hon jobbar, så ja. Man får vara tacksam. Deltid (mest för att det inte ska bli en alltför stor omställning för mig på samma gång) och inte helt okvalificerat men inte heller helt relaterat till det jag pluggat. Hittills har jag mest suttit och bråkat med Exceldokument och försökt googla fram källor till ett forskningsprojekt. Känns verkligen skönt att slippa gå runt och låtsas vara programmerare på diverse jobbintervjuer, det är ett som är säkert.
Jag sitter på förmiddagarna på kontoret och på eftermiddagarna går jag mest runt i stan, har skaffat månadskort så kan åka vart som helst. Idag tog jag färjan över och vandrade runt i Majorna ett tag. Har typ aldrig varit där, är född och uppvuxen här men kan verkligen stan jättedåligt utom de små fragment där jag rört mig mycket tidigare. Det känns som utomlands ute, luften är ljummen och smoggig (tydligen en vind från Afrika som burit med sig partiklar, enligt nyheterna). Ska bli 26 grader i morgon och det är inte ens maj än. Hjälp.
Är lite mentalt utspridd liksom, det tänks inte så många sammanhängande tankar i den här huvudknoppen. Eller om det eventuellt gör det så glömmer jag bort dem direkt. Jag är fortfarande besatt av min stegräknare och min kassa hårkvalitet (vilket jag varit under hela mitt vuxna liv tror jag, har nojat över att mitt hår håller på att bli tunnare sen jag var 22 eller nåt). Varenda gång jag står i duschen och drar ut tofs efter tofs av eländiga hårstrån eller ser nån med tjockt eller tunt hår på stan går jag igenom samma gamla tankesnurra. Borde jag försöka tjata till mig p-piller, vill men pallar inte belasta primärvården med min fåfänga, vårdcentralen här verkar vara helt omöjlig att få kontakt med ens om man har riktiga hälsoproblem, hur ska jag ens motivera att jag ska ha pillren, jag har inte ens så farliga pcos-besvär, okej lite skäggväxt men det kommer förmodligen inte ens hjälpa mot det, men de verkar ju å andra sidan dela ut p-piller till höger och vänster, jag kan ju låtsas att jag ska ha dem som preventivmedel, mitt sexliv eller brist därpå är väl inte deras ensak, men tänk om jag blir tjock eller deprimerad eller får svårare att bygga muskler, spelar det ens nån roll om jag blir ful, nej egentligen inte men jag kommer väl aldrig bli av med den där meningsskapande fantasin om att nån kanske kan bli kär i mig nån dag, fan vad gammal jag håller på att bli, jag kommer på riktigt att dö ensam, och så vidare och så vidare. Ja, jag har ju gaggat om det där förut.
Nu har nog min pedikyr torkat hyfsat och klockan är nästan elva så jag ska ta tag i Projekt Läggdags. Kommer ev. ett längre inlägg framöver. Hej
Jag sitter på förmiddagarna på kontoret och på eftermiddagarna går jag mest runt i stan, har skaffat månadskort så kan åka vart som helst. Idag tog jag färjan över och vandrade runt i Majorna ett tag. Har typ aldrig varit där, är född och uppvuxen här men kan verkligen stan jättedåligt utom de små fragment där jag rört mig mycket tidigare. Det känns som utomlands ute, luften är ljummen och smoggig (tydligen en vind från Afrika som burit med sig partiklar, enligt nyheterna). Ska bli 26 grader i morgon och det är inte ens maj än. Hjälp.
Är lite mentalt utspridd liksom, det tänks inte så många sammanhängande tankar i den här huvudknoppen. Eller om det eventuellt gör det så glömmer jag bort dem direkt. Jag är fortfarande besatt av min stegräknare och min kassa hårkvalitet (vilket jag varit under hela mitt vuxna liv tror jag, har nojat över att mitt hår håller på att bli tunnare sen jag var 22 eller nåt). Varenda gång jag står i duschen och drar ut tofs efter tofs av eländiga hårstrån eller ser nån med tjockt eller tunt hår på stan går jag igenom samma gamla tankesnurra. Borde jag försöka tjata till mig p-piller, vill men pallar inte belasta primärvården med min fåfänga, vårdcentralen här verkar vara helt omöjlig att få kontakt med ens om man har riktiga hälsoproblem, hur ska jag ens motivera att jag ska ha pillren, jag har inte ens så farliga pcos-besvär, okej lite skäggväxt men det kommer förmodligen inte ens hjälpa mot det, men de verkar ju å andra sidan dela ut p-piller till höger och vänster, jag kan ju låtsas att jag ska ha dem som preventivmedel, mitt sexliv eller brist därpå är väl inte deras ensak, men tänk om jag blir tjock eller deprimerad eller får svårare att bygga muskler, spelar det ens nån roll om jag blir ful, nej egentligen inte men jag kommer väl aldrig bli av med den där meningsskapande fantasin om att nån kanske kan bli kär i mig nån dag, fan vad gammal jag håller på att bli, jag kommer på riktigt att dö ensam, och så vidare och så vidare. Ja, jag har ju gaggat om det där förut.
Nu har nog min pedikyr torkat hyfsat och klockan är nästan elva så jag ska ta tag i Projekt Läggdags. Kommer ev. ett längre inlägg framöver. Hej
tisdag 12 mars 2019
Produktivitet etc.
Jag tänkte att mitt primära självförbättringsprojekt 2019 skulle vara att bli mer produktiv. Det har inte gått så bra hittills. I alla fall, det jag hade tänkt vara produktiv inom var väl dels att få iväg arbetsansökningar och dels att jobba på egna programmeringsprojekt. Jag har haft ett C++-projekt som jag jobbat på under vintern och sen har jag följt en tutorial om NLP (natural language processing) i Python. Och det går väl alltid att hitta på nya projekt. Kanske borde man vara lite mer strategisk och riktad med vad man försöker lära sig, med tanke på jobbchanser o.s.v., men ja. I många arbetsannonser står det ju trots allt saker som "det spelar inte så stor roll exakt vilka språk/plattformar du kan, bara du lär dig fort", och det är ju lättare att motivera sig att lära sig saker som man själv tycker är kul. NLP var kul :)
Jobbsökeriet går fortfarande lite segt. Jag tvivlar fortfarande, kanske ännu lite mer nu, på att jag verkligen kan fungera i ett karriärigt stressigt ingenjörsjobb där jag måste leverera hela dagarna. Och om jag själv tvivlar på det blir det ju desto svårare att övertyga nån annan. Alltihopa känns ärligt talat lite som ett spel för gallerierna, eller som att jag gör det bara för att göra nåt liksom. Att faktiskt få iväg en ansökan kan föregås av flera timmar av prokrastinering bara för att jag känner mig så besvärad av blotta tanken på att... komma här och komma liksom. Ta upp deras tid. Tja, det är ju deras jobb, att gå igenom ansökningar, och det är väl inte ett brott att söka ett jobb. Men jag känner mig mest som en dålig bluff.
I övermorgon ska jag på en rekryteringsträff hos stort teknikföretag. Är inställd på en redigt traumatisk upplevelse. Det bjuds på s.k. "mingel" (panik) och alla kommer vara minst 10 år yngre än mig. Jag gör det enbart enligt devisen att man ska göra nånting man är rädd för ibland (eller varje dag heter det väl i originalet, men det här räcker nog för att skrämma upp mig för hela månaden tror jag). Och på söndag fyller jag 35. Ja... usch vad deppigt det här inlägget blir känner jag.
I alla fall. Nåt mer ska man väl ändå ha ut av livet. Jag har tidigare kunnat motivera mig lite grann genom att tänka på hur synd det är att jag aldrig hinner med nånting jag faktiskt vill göra för att jag lägger all tid på att skjuta upp saker jag måste göra. Fast ibland undrar jag om inte min låga produktivitet/aktivitetsgrad mest är en fråga om att jag bara har väldigt lite energi och viljestyrka jämfört med de flesta och att det kanske inte går att krama ut så mycket mer produktivitet ur mig, att det är en karaktärsgrej. Ja det är förmodligen en blandning (delvis påverkbart och delvis karaktärsbestämt alltså), jag har ju ändå hållit igång relativt mycket t.ex. i början av studierna, men jag mådde å andra sidan förmodligen inte särskilt bra då.
Jag tänkte att jag skulle köra nån sorts hemmasnickrad arbetsträning framöver. Idén är att sitta på det lokala biblioteket och hålla på med programmeringsgrejer i några timmar varannan dag. Jag hatar verkligen att göra saker bland folk, känner mig så uttittad. Och gillar inte att ha "ordentliga" kläder på mig när jag måste koncentrera mig. Blir typ helt trött av att ha behå eller åtsittande linne på mig ens i en halvtimme (men känner mig tyvärr som en hippie utan). Tycker det är lättare att få nåt gjort när man är ensam, får prata för sig själv hur mycket man vill och ha konstiga beteenden för sig i ett par risiga tajts och en fleecejacka, men så går det ju inte till i den verkliga världen liksom. Var där ett par timmar idag, det gick väl okej (fast deras wifi är hur kasst som helst). Jag kan ju försöka få en känsla för hur mycket jag orkar liksom. Om jag klarar av en hel dag 8-5 nån gång så kanske jag ändå skulle kunna klara av ett riktigt jobb! Mvh unfit4life84 :/
Jobbsökeriet går fortfarande lite segt. Jag tvivlar fortfarande, kanske ännu lite mer nu, på att jag verkligen kan fungera i ett karriärigt stressigt ingenjörsjobb där jag måste leverera hela dagarna. Och om jag själv tvivlar på det blir det ju desto svårare att övertyga nån annan. Alltihopa känns ärligt talat lite som ett spel för gallerierna, eller som att jag gör det bara för att göra nåt liksom. Att faktiskt få iväg en ansökan kan föregås av flera timmar av prokrastinering bara för att jag känner mig så besvärad av blotta tanken på att... komma här och komma liksom. Ta upp deras tid. Tja, det är ju deras jobb, att gå igenom ansökningar, och det är väl inte ett brott att söka ett jobb. Men jag känner mig mest som en dålig bluff.
I övermorgon ska jag på en rekryteringsträff hos stort teknikföretag. Är inställd på en redigt traumatisk upplevelse. Det bjuds på s.k. "mingel" (panik) och alla kommer vara minst 10 år yngre än mig. Jag gör det enbart enligt devisen att man ska göra nånting man är rädd för ibland (eller varje dag heter det väl i originalet, men det här räcker nog för att skrämma upp mig för hela månaden tror jag). Och på söndag fyller jag 35. Ja... usch vad deppigt det här inlägget blir känner jag.
I alla fall. Nåt mer ska man väl ändå ha ut av livet. Jag har tidigare kunnat motivera mig lite grann genom att tänka på hur synd det är att jag aldrig hinner med nånting jag faktiskt vill göra för att jag lägger all tid på att skjuta upp saker jag måste göra. Fast ibland undrar jag om inte min låga produktivitet/aktivitetsgrad mest är en fråga om att jag bara har väldigt lite energi och viljestyrka jämfört med de flesta och att det kanske inte går att krama ut så mycket mer produktivitet ur mig, att det är en karaktärsgrej. Ja det är förmodligen en blandning (delvis påverkbart och delvis karaktärsbestämt alltså), jag har ju ändå hållit igång relativt mycket t.ex. i början av studierna, men jag mådde å andra sidan förmodligen inte särskilt bra då.
Jag tänkte att jag skulle köra nån sorts hemmasnickrad arbetsträning framöver. Idén är att sitta på det lokala biblioteket och hålla på med programmeringsgrejer i några timmar varannan dag. Jag hatar verkligen att göra saker bland folk, känner mig så uttittad. Och gillar inte att ha "ordentliga" kläder på mig när jag måste koncentrera mig. Blir typ helt trött av att ha behå eller åtsittande linne på mig ens i en halvtimme (men känner mig tyvärr som en hippie utan). Tycker det är lättare att få nåt gjort när man är ensam, får prata för sig själv hur mycket man vill och ha konstiga beteenden för sig i ett par risiga tajts och en fleecejacka, men så går det ju inte till i den verkliga världen liksom. Var där ett par timmar idag, det gick väl okej (fast deras wifi är hur kasst som helst). Jag kan ju försöka få en känsla för hur mycket jag orkar liksom. Om jag klarar av en hel dag 8-5 nån gång så kanske jag ändå skulle kunna klara av ett riktigt jobb! Mvh unfit4life84 :/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)