drift away and die never say goodbye

Det är verkligen speciellt det här att plötsligt ha nånting som liknar ett socialt liv (ja, utanför mamma-och-pappa-sfären, då), så här som snart 40-åring. Efter att ha suttit hemma varenda fredag i i stort sett hela sitt liv. Men det är oväntat mycket med det som gör ont, river upp gamla konstiga sår som jag inte ens visste att jag hade.

Den här veckan har jag varit förkyld, så har fått skippa både kvällskursen (som är anledningen till att jag hamnat i det här sociala sammanhanget) och en Halloweenfest som var nu under helgen. Har känt mig extremt frustrerad över det. Känner mig som en grinig tonåring, vill bara smälla i dörrar och skrika till förkylningsfanskapet att det förstör mitt liv. Hade ju fixat utklädnad och allting. Så irriterande att det blev just den här veckan också. Har varit så upptagen den här hösten hittills, varenda helg har jag blivit ivägsläpad på det ena eller det andra, fast jag gärna skulle vilja ha nån helg för mig själv. Men jag kan ju inte gärna säga till folk att låta bli att bjuda in mig. Självklart kommer jag att bli sjuk förr eller senare när jag flänger omkring så där. Men varför just den här helgen? Hade gärna varit sjuk nån annan helg, t.ex. den veckan när vi hade "konferens" på jobbet (vilket var trevligt verkligen o.s.v., men också sjukt stressigt, plus att jag missade ett tillfälle på kvällskursen där också). Nu har jag fått stänga av notifikationerna på gruppens whatsapp-chat bara för att slippa se hur de pratar om den där festen, bara för att jag blir så ledsen över att ha missat alltihopa.

Det är ju också lite småpinsamt att känna såhär när man är snart 40, patetiskt liksom. Jag vet inte hur det är meningen att det ska kännas att vara en snart 40-årig kvinna utan man eller barn och med extremt begränsad både social och sexuell erfarenhet. Förmodligen finns det väl inget tydligt kulturellt protokoll för det. Jag vet inte heller hur kul jag hade haft på den där festen, kanske hade det bara blivit sådär att jag fastnat i mitt huvud, blivit helt icke-verbal och suttit och tigit i ett hörn. Det blir så ungefär varannan gång, tror jag.

De här relationerna är väl ganska ytliga, för det här är ju knappast människor som jag känner sådär jättebra eller skulle kunna prata om vad som helst med (eller vad man nu gör när man är vänner på riktigt, jag har av uppenbara skäl inte en jävla aning). Men de verkar trigga dramatiska känslor hos mig, påminna mig om känslomässiga behov som jag tryckt ner, eller nånting. Kanske kan man kalla det längtan efter kärlek

Det händer att jag tittar på pop-psykologi-videor på Youtube. Jag tittar inte så värst konsekvent eller noggrant, men en sak jag har insett på sistone är att en hel del av mina beteenden och känslor verkar passa in på symptom hos personer med barndomstrauma. Som den där limerens-grejen, alltså mina dysfunktionella förälskelser i olika otillgängliga snubbar som jag använder som nån form av drog/krydda i en grå vardag. Tydligen är det en jättetypisk barndomstrauma-grej. Antar att det måste vara brist på jämnåriga kompisar i barndomen som ligger bakom det eventuella traumat i så fall, för på familjesidan hade jag ju verkligen så nära en lycklig barndom man kan komma.

Jamen kul verkligen. Att ha lyckats traumatisera sig själv genom sin egen sociala inkompetens som barn (jävla unge). Ibland kan jag känna att mitt psykologiska bagage verkligen är ett... bagage. Som man måste släpa runt på hela dagarna. Det är inte det minsta intressant eller spännande, det går inte att ha ett intressant samtal med folk om det eftersom jag bara skäms över det. Det är bara ledsamt och i vägen hela tiden. Eller alternativt känns det som ett gigantiskt hål i ja, den här, gobelängen av allt som är jag (haha). Det hade kunnat finnas nåt kul eller fint där i stället men nu är det bara ett hål. Jahapp. Men gobelängen vävs ju fortfarande.

socialfobikerns* helg

 Det där med att inte dricka alkohol hemma i augusti sket det sig med ganska omgående. Eller ja, jag ångrade mig redan i förväg och la ner det. Tänkte att nu när jag ska tillbaka till jobbet, vilket jag inte var så jättepeppad på, så orkar jag inte köra nån duktighets-drive samtidigt. Och nu har jag precis druckit alkohol för femte dagen i rad lol. Tog en sån där aluminiumburk bubbelvin (de är så praktiska) till min kvällsmat så här en måndag. Och i helgen har jag haft två sociala tillfällen i rad. Och i fredags var det fredag. Och i torsdags kom jag hem från stämman i bostadsrättsföreningen och tänkte att jag var värd ett glas vin. Tänker att jag kan dokumentera mitt drickande här så har jag åtminstone koll på det. Kommer inte att vara nykter i september heller, kanske oktober. Men, eventuellt kan jag dra ner på mängden alkohol jag dricker när jag är hemma så jag håller det under två enheter. Nästa helg ska jag på nån oklar släktträff i Värmland, så det är väldigt mycket spring just nu. Längtar efter en helg utan att träffa folk men man får ju vara tacksam för att man blir inbjuden här och där.

I lördags skulle jag ha ett par sociala aktiviteter med Personerna från Sammanhanget (skulle gärna berätta mer än så men vill väl försöka hålla det lite anonymt). På den första aktiviteten, som var av lek-karaktär, så var det bara den där personen som jag blev lite besatt av och fick ett psykbryt över i våras, plus jag och en person till. Jag hade en märkligt tung känsla i bröstet i flera dagar inför det hela, var liksom säker på att det skulle bli jobbigt och weird stämning och så vidare eftersom vi var så få (även om den ytterligare personen som var med oftast är väldigt pratsam och easy going av sig). Vet inte varför det blir sådär, jag bara gör en jättestor grej av det hela och liksom tror att alla hatar mig eller att jag är jobbig att umgås med eller nåt. Det blev tvärtom ganska trevligt och sen åt vi middag på restaurang och då var ytterligare två personer med, sen gick vi vidare till en pub också och satt där ett par timmar.

Jag tycker det känns lite synd att man inte bara kan delta i ett socialt sammanhang, eventuellt ha hyfsat trevligt och sen bara gå hem och gå vidare med sitt liv, utan att i sin ensamhet under de följande dagarna älta sönder allt som sades och gjordes. Det är som att allting i efterhand växer till ett stort elakt monster. Tror nästan att det är värre med ältandet ibland om jag faktiskt har haft trevligt, lyckats prata lite och inte fastnat så jättefarligt mycket i mitt huvud som jag kan göra i vissa sociala sammanhang. Just för att jag, om jag nu upplever att det gått bra på den sociala fronten, liksom blir så upphetsad och måste spela upp allting från minnet igen. Och så råkar jag kanske komma ihåg nån random grej jag sa och få för mig att det var dumt och att folk tyckte det var weird. Förra gången jag träffade dem (också en lekaktivitet följt av middag) gick det väl halvbra -- minns att jag gick runt och tänkte "jag är ett träd, jag är ett träd, jag är ett träd" bara för att försöka lugna ner mig och kanske fick ur mig fem meningar under hela kvällen. Efter en sån erfarenhet är det kanske inte lika mycket att gå runt och fundera över. Den inputen stämmer bara rätt och slätt överens med grundteorin, som är att jag inte är kul på fest. Då kan jag bara gå tillbaka till mitt tråkiga gamla liv och inte tänka så mycket mer på det. Går det "bra" (eller katastrofalt dåligt som den där gången i maj) är det tydligen värre.

ja nu får jag försöka gå och lägga mig, har ett tidigt möte i morgon.

* Ej diagnostiserad men tror jag skulle kvala faktiskt

tankspridd uppdatering

 Ja, jag hade lite fart med bloggandet p.g.a. det där psykbrytet i våras men nu har jag kommit av mig igen. Idag är första dagen på sista semesterveckan. Sen ska man tillbaka till sitt oklara jobb, suck. Ska ha en paus från att dricka alkohol hemma nu igen, under augusti, sådär som jag hade i april. Och sen, när augusti är slut, försöka ha lite begränsningar kring det. (Idén är väl typ: Om jag vaknar på lördag, inte har druckit den veckan, och fortfarande inte är bjuden nånstans -- då kan jag ta ett par glas på lördagkvällen.) I morgon ska jag gå och se Barbiefilmen med mamma och min syster och sen äta middag, så då kanske jag kommer att dricka men i helgen blir det gissningsvis inget om jag inte blir bjuden nånstans.

Är överlag lite sugen på mer regler och disciplin och ordning och självhjälpighet, men har lite svårt att komma nånstans med det. Skulle vilja städa bort en massa skräp ur lägenheten t.ex. (skäms för hur det ser ut här), men liksom... det går inte? Inte för att jag gör nåt vettigt med min tid egentligen, men jag antar att den exekutiva förmågan inte räcker till, på nåt sätt. Jag har för många projekt, för många hobbies, som tar upp plats i huvudet. Jag har i alla fall hunnit sy lite grann. Har fixat till tre kjolar och ett fjärde kjol-projekt hänger på garderobsdörren bredvid mig -- en gröngrå i utility-/cargo-stil som ska kortas och få lite nya fickor.

Jag känner mig ibland som ett skräckexempel på vad såna där värdekonservativa typer, som tycker att kvinnor borde föda mer barn, tror händer med barnlösa medelålders kvinnor. Helt utmattad av allt självförverkligande och livsnjuts-stress, håller på med en massa tossiga projekt (nu har jag börjat plugga polska också), slåss mot existentiell ångest och åldersnoja. Inte för att jag skulle göra mig bättre som mor. Men jag känner mig bara så trött ibland. Men sen blir jag glad igen nästa idag. Och ledsen igen nästa dag. Och så vidare och så vidare. Det är väl det som är livet, liksom. ja nu orkar jag inte mer, ses hej.

vad vill man egentligen och vad kan man hoppas på

Ja, min "hjärtesorg" från häromveckan har väl delvis blivit inställd eftersom jag träffat personen igen i det vanliga sociala sammanhanget där vi brukar träffas och allt kändes mer eller mindre normalt, fast jag så klart inte kan veta exakt vad personen tänker eller tycker om mig eller hur/om den där kvällen ändrade hens omdöme om mig. Men det har ändå blivit lite mer ältande och jobbiga känslor kring det här, speciellt sent på nätterna. Jag har åtminstone under några månaders tid haft problem med att mitt humör blir sämre och sämre under dagens lopp, från helt okej under förmiddagen till ganska mulet under eftermiddagen och kvällen, för att sedan gå över till de här upprivna, maniskt ältande stämningarna kring midnatt. Fast just idag (som är en lördag) mår jag bra, och även igår mådde jag mestadels bra. Har tagit en paus från min alkoholpaus och sitter just nu och suger på det sista glaset rosévin. Idag har jag hållit på lite med ett sömnadsprojekt men när jag väl skulle börja sy så kunde jag inte byta nål i maskinen -- nånting satt i vägen. Det verkar som att nåt har gått sönder just i nålhållaren eller vad det nu heter. Väldigt frustrerande då det kändes som att jag äntligen började komma igång med sömnaden igen och jag har flera kjolar som jag vill fixa inför sommaren. Undrar hur lång tid det tar att få den reparerad. I värsta fall får jag väl köpa en ny.

Jag undrar lite vad det egentligen handlar om, den här intensiva längtan efter bekräftelse just från vissa personer som blossar upp mellan varven och sånär förgör mig. Kanske finns det nåt normalt i det nånstans, alltså nånting som personer med normal social funktion också upplever. Nån sorts impuls eller instinkt som finns till för att man ska kunna knyta an till andra människor som känns intressanta. Men det tar sig för stora proportioner just hos mig och gör att jag bara mår pissdåligt i slutändan eftersom jag inte har förmågan att upprätta den typen av reciprocitet som jag så gärna vill ha. Jag funderar lite över vad som är det bästa som kan hända egentligen. Det känns som att bekräftelse från personen (komplimanger, vänskapligt skämtande etc.) bara leder till att jag får upp hoppet om att jag ska lyckas bli vän med personen och få till nån sorts meningsfullt utbyte, där jag känner mig som den jag vill vara i ett socialt sammanhang. Och om det händer nånting som jag uppfattade som negativt, att det kändes som att personen betedde sig likgiltigt mot mig eller jag får för mig att den tycker att jag är töntig eller nåt. Ja då känns det som jordens undergång i flera dagar, som att jag har förstört allting. Jag är så trött på allt det här. Det är ovärdigt, jag är för gammal.

Jag tänker lite på den kvinnliga huvudpersonen, Marianne, i Normal People av Sally Rooney. (Jag läser ju inte så mycket annars men stavade mig igenom den i rysk översättning förra sommaren som ett led i mitt projekt att lära mig språket.) Att man borde vara lite mer som hon. Nu är jag långt ifrån lika fucked up som hon, eller borde i alla fall inte vara. Hon blev ju misshandlad under sin uppväxt och var dessutom utanför i skolan, jag hade åtminstone en kärleksfull familj även om relationerna med mina jämnåriga inte gick så bra. Fast jag kanske på nåt sätt har lyckats traumatisera mig själv (bra jobbat där) genom att misslyckas på det där sättet i min ungdom, sitta år ut och år in i olika deppiga lägenheter i Linköping och prokrastinera bort hela mitt liv. Sen är jag inte heller nån utpräglad overachiever-typ med ätstörningar och hela kittet, som hon. Men just det här att liksom aldrig be om nånting eller förvänta sig nån bekräftelse från andra människor, på nåt sätt. Varenda gång den där snubben lämnade henne så tryckte hon bara ner de där känslorna och stretade vidare med alla sina projekt i stället. Det är ändå nåt tilltalande med det, försöker hämta inspiration där.

Dag fyra

 Status: Kvart över elva på kvällen och jag tror inte att jag gråtit nåt på hela dagen, förrän alldeles nyss, men det var ingen stor gråt. Överlag verkar det väl bli värre på kvällen (igår natt hade jag en lite större gråtattack så det var lite knöligt att somna men gick till slut). Varit på kontoret, varit någotsånär produktiv, gått till gymmet för första gången på nån månad. Annars under dagen har väl stämningarna varierat, från ganska sänkt och ledsen till mittemellan till rentav ganska uppåt, men jag tänker på hela grejen kanske 90 % av tiden.

Jag simulerar diverse konversationer med personen i huvudet hela tiden -- så gör jag alltid, simulerar konversationer med folk i huvudet, så det är inget nytt i sig. Och ibland råkar de "gå bra", d.v.s. att personen i min fantasi inte blir arg eller oförstående, utan är snäll mot mig (haha), och då kan jag var på bra humör en stund. Alltså gud vad stört det här låter. Jag borde nog försöka ta mig till en psykolog och prata om de här problemen, för de är ju inte direkt nya, men ja. Vet inte hur man gör. Usch nu har jag gråten i halsen igen. 

Nu under kvällen har det kommit en massa tankar kring alla gamla saker jag skäms för i mitt liv, allt som jag tror verkar konstigt för såna som hen. Det gamla haveriet med studierna och hela vuxenblivandet under ungdomen, detta att jag aldrig haft nåt socialt liv eller nån pojkvän. Hen är en sån där extremt högpresterande, brutalt intelligent typ som bara verkar ha bränt igenom livet i 180 och dessutom socialt väldigt högfungerande, många vänner etc.. Det tycks plåga mig nåt enormt att hen ska få veta allt det där om mig, men samtidigt vill jag också att hen ska få veta, bara för att få det överstökat liksom. Fantiserar om att skicka en bild på diagnos-lappen från neuropsykutredningen. Ja nu vet jag ju inte ens om vi nånsin kommer att ses igen så det kanske inte ens är aktuellt. Men hen vet i alla fall redan att jag inte är nåt vidare på fester. Och om hen fick veta hur jag mår nu skulle hen väl bli äcklad -- jävla psykbrud typ. (Haha "hen" hit och dit... könet på personen kan man väl räkna ut ganska lätt... men jag vill bara försöka hålla det så anonymt det går)

Äh, jag tänkte det skulle vara bra att fortsätta följa upp hur det går med det här psykbrytet dag för dag men nu lyckades jag ju bara börja gråta igen. Annars har jag märkt att just skrivande är nånting som verkar distrahera ganska effektivt från jobbiga tankar men kanske bättre att skriva om annat framöver.

Uppdatering hjärtesorg dag två

 Woop, har nästan inte gråtit alls idag (bara lite på förmiddagen och nån droppe på eftermiddagen). Ge mig en medalj, någon. Just nu känner jag mig bara likgiltig och väldigt trött, har ju inte sovit ordentligt på några dagar. Har väl börjat landa i att hela grejen var dum och att jag måste komma tillbaka till verkligheten d.v.s. att jag är en soon-to-be klimakteriekärring med nån sorts svårförklarat dolt handikapp som leder till diverse problem i vardagen, men som jag tappert kämpar vidare med, och att jag förmodligen kommer dö ensam. Men att det kanske inte gör så mycket eftersom jag i grunden är mycket bättre på att vara ensam än tillsammans.

Jag antar att det som gjort ondast är just det här att man tror att den andre har en bild av en som är mycket bättre än vad man är i verkligheten. Att den trodde att jag var värd att vara dens kompis. Och nu är den illusionen liksom död och det känns så himla sorgligt att hela världen bara blir helt grå. (Ja egentligen vet jag ju inte så mycket om vad hen egentligen tyckte eller tycker om mig men jag kan ju inte gärna fråga liksom.) Ska inte utveckla mer för det finns en risk att jag börjar gråta igen. Hoppas att jag kan sova i natt.

*"Creep" med Radiohead spelas i bakgrunden*

Ja ursäkta men nu när jag ändå håller på och vältrar mig i min misär kan jag ju ändå gnälla lite till. Denna extremt söndagiga söndag är verkligen en fascinerande upplevelse för det är ändå ganska länge sen som jag upplevde såna här känslor. Bara detta att gråta. Jag har ju saknat att gråta lite grann, eftersom jag lite har tappat förmågan till det de senaste åren. Har inte haft en stor gråtning sen vintern 2016-2017. Det var nåt liknande som triggade det den gången, fast ändå inte. Minns hur jag i såna lägen kunde gräva ner mig i sängen och bara gråta i en timme eller så, och att det ändå fanns nån sorts njutning i det. Idag är det inte riktigt så, utan jag har bara gått runt i lägenheten och duttat och fixat med det ena och det andra, och så kommer de där attackerna mellan varven och jag börjar snyfta och rycka vid diskbänken typ. Men det varar bara i några sekunder. Sen börjar jag tänka på annat igen.

Känner igen just vad som hände igår från min ungdom, att uppleva mig själv som socialt otillräcklig, att vilja vara lättsam och trevlig och föra högkvalitativ konversation o.s.v., men misslyckas totalt och liksom gå in i nån sorts paniktillstånd. Sitta i ett hörn med en blank min. (Jag har inte varit drabbad av panikångest i mitt liv men igår kändes det fan som att jag inte kunde andas och som att det var 100 grader varmt därinne, så jag kanske var på väg ditåt en liten stund.) Men sånt händer ju inte i mitt liv idag så ofta. I skolan och början av universitetet hade jag såna upplevelser rätt ofta tror jag. Tro fan att jag mådde dåligt och hade en negativ självuppfattning.

Jag vet inte, jag har tyckt att det ändå är positivt att träna mig själv socialt o.s.v., men ibland kan jag känna att jag bara borde lägga ner och bara dra mig undan från alla sociala aktiviteter i stället. För det blir ju alltid så här. Jag projicerar hela meningen med livet på att vissa människor ska tycka om mig och sen kraschlandar jag på det här idiotiska sättet. Men vad ska jag göra i stället? Bara undvika människor som känns sådär lockande, och aktivt söka mig till såna som känns menlösa? Vad är det då ens för mening? Just nu känns det mellan varven som att jag liksom inte står ut med att vara inuti mitt eget huvud, att jag bara vill stänga av mina tankar, men inte kan. 

Funderar på om jag borde höra av mig och tacka för igår, det hade väl varit artigt. Men vet inte vad jag ska skriva. "Tack för igår, förlåt att jag tillbringade hela kvällen med att sitta i ditt vardagsrum och försöka att inte få en panikattack". "Tack för igår, ha en trevlig sommar ifall vi inte ses" funderar jag på men det låter som ett självmordsbrev eller nåt. Vill ju liksom inte lämpa på hen mitt dåliga mående heller (hen är säkert bakfull och har annat att tänka på). JAJA jag hoppas att sviterna efter det här inte blir alltför långvariga i alla fall. Hälsningar från ert favorit-nervvrak