Jag använder inte ChatGPT eller andra tjänster av den typen själv. Alltså, detta är inte ett politiskt ställningstagande eller så. (Tanken på att vi håller på att skapa maskiner som är smartare än vi själva är så överväldigande att jag inte mäktar med att försöka ta ställning till det på nåt vettigt sätt. Det kanske blir bra, eller så blir det apokalypsen, vem vet. Oavsett vilket känns det inte som att man kan påverka så mycket?) Utan mer för att jag inte orkar. Nu är jag en notorisk late adopter, så förr eller senare lär väl jag hoppa på tåget också, men jag känner mig så fånig och bortgjord när jag ska sitta och prata med en maskin som om den vore en människa, det bara känns så dumt och liksom underdånigt. Hej goe snälle herr datorn kan du berätta för mig vad jag tycker om det här, liksom. Men jag måste säga att jag ändå förstår elever och studenter som fuskar ihop uppsatser med LMM-tjänster.
Under hela sin skoltid avkrävdes man texter av olika slag och det var alltid under en fruktansvärd vånda jag fick ur mig dem (i vissa fall lyckades jag inte ens lämna in dem och bara accepterade en betygssänkning i stället). Detta trots att jag är en person som alltid fått höra att jag är så bra på att skriva, eller kanske just därför. Dels var det de där eviga "arbetena" där man skulle "forska" och skriva en matnyttig sammanställning om typ amerikanska inbördeskriget baserad på olika källor (Nationalencyklopedin och kanske nån bok man hittat på biblioteket, och sedermera internetkällor också). Dels diverse uppsatser à la Mitt sommarlov eller kanske nån argumenterande text om nån etisk knäckfråga, typ dödsstraff.
"Arbetena" tyckte jag var så jävla jobbiga därför att det liksom kändes som att jag måste plöja igenom precis all tillgänglig info som fanns om ämnet och liksom mosa ihop det i huvudet och sen få ur mig en balanserad informativ text. Det kändes enormt överväldigande och jag visste aldrig var jag skulle börja, hur jag skulle börja skriva. Var så avundsjuk på de där tjejerna som bara började fixa och dona och skriva tydligen utan att tänka på det över huvud taget. Egentligen är väl uppsatser av den typen ett ganska vettigt upplägg, det ska väl få eleverna att träna på ett arbetssätt utifrån forskningens principer. Men jag fattade som sagt aldrig hur jag skulle komma igång. Så jag satt uppe till halv fyra natten innan inlämningsdagen och totade ihop nån skit som jag skämdes för, om jag över huvud taget pallade att lämna in den.
Mitt sommarlov- och dödsstraffstexterna hade jag snarare svårt för eftersom de kändes för personliga och liksom pinsamma. Jobbigt att lärarna skulle få reda på att mitt sommarlov hade varit jättetråkigt eftersom jag själv var jättetråkig, och att jag inte alls hade nån intressant take på dödsstraffet. Såg framför mig hur de satt i lärarrummet och liksom vred sig av sekundärskam när de läste mina värdelösa texter.
Antar att slutsatsen här är att jag var ett väldigt narcissistiskt barn som tog sig självt på alldeles för stort allvar och att jag hade värdelös studieteknik, höhö. Men jag kan ändå känna att min instinkt ändå var rätt nånstans. Man döms efter sina texter. En text är inte nåt man bara häver ur sig, det är liksom en handling också, nåt som står för en själv. Och det kändes orättvist att man förväntades få ur sig nånting bra och intressant när man hade så dåliga förutsättningar för det eftersom man ändå bara var ett slumpmässigt barn (jag är 13 bast, hur jävla intressanta åsikter tror ni jag har om diverse politiska frågor?). Men även den här typen av uppgifter är väl oundvikliga om barn och ungdomar nu ska få träna sig på att skriva och resonera.
I alla fall, jag kan förstå att man helst frånhänder sig skrivuppgifter till AI-verktyg. De kan ju det där mycket bättre än de flesta. Att ta precis all tillgänglig info om ett ämne, mosa ihop den och få den till en informativ text av valfri längd briljerar de på (låt vara att det kan finnas fel i texten), och att skriva åsiktstexter som känns övertygande och välresonerade i alla fall vid första anblick är inget problem för dem.
Jag har samtidigt en vag känsla av att samtiden kräver av oss att vi ska vara fullvärdiga intellektuella subjekt mer än tidigare? Alltså att var och en förväntas ha intressanta, genomtänkta åsikter om olika samhällsfrågor mer än säg, för 30 år sen. Med tanke på cancelkultur, hyperindividualism o.s.v.. Om man råkar ha en "fel" åsikt om nånting kan man råka ut för sociala konsekvenser. Samtidigt räcker det inte heller med att bara jama med, man måste kunna redogöra för varför man tycker rätt också. Äh jag vet inte. I alla fall, kan förstå varför folk outsourcear åsiktshavandet till farbror datorn. Men pallar inte själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar