sent i november 2017

Hallå därute. Vintern inledde starkt i söndags med några timmars blötsnö följt av minusgrader. Vägen vi bor på vinterväghålls tydligen inte alls, av nån anledning, så den är för närvarande täckt av 3 cm knögglig is. Och nu har det snöat igen och håller på att töa.
  Löpningssäsongen får väl betraktas som slut för min del. Nådde eventuellt Peak Duktiga Flickan i måndags när jag gick upp 8 på morgonen för att gå till gymmet. Nej, inte jättetidigt jämfört med folk som har riktiga jobb, men min dygnsrytm har halkat lite de senaste veckorna så jag fick riva upp mig själv ur sängen. Jag har fått några kuponger på gratis träning på Friskis som ligger på andra sidan dalen. Alltså tog jag mig ner för en lång brant glashal backe och sen upp för en annan lång, aningen mindre hal men ändå ganska hal, backe och sen tillbaka bara för att få svettas en stund. På dörren utanför entrén var en lapp uppsatt med en text i stil med "bra jobbat, det svåraste är att ta sig till gymmet! :)". Jo, jag menar det *bittert gubbskratt*. Träningen blev visserligen ganska slapp, stod på crosstrainern en halvtimme och gick sen runt en stund i gymmet och såg lost ut och testade några maskiner lite halvhjärtat. Känner mig så uttittad när det är folk omkring och jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Men fick träningsvärk både här och där så det var ju bra.
  Annars lyser DF mestadels med sin frånvaro. Dygnsrytmen har som sagt glidit lite, i söndags kom jag inte upp förrän typ halv elva vilket är det senaste på ett bra tag. Detta trots hjälpen från tidsomställningen för några veckor sen. Igår gick jag knappt ut alls, bara gick runt fotbollsplanen några varv eftersom det är det enda stället i närheten som inte är täckt av is och jag ville hinna få lite dagsljus. Var ändå dödstrött på kvällen, la mig elva, kunde inte somna (det är så dumt att man inte kan somna när man är svintrött?), gick upp halv tio idag. Och nu har jag haft en sån där slapp förmiddag där jag bara druckit te och tittat på trams på Youtube.
  Känner mig halvmotiverad. Glömmer vad poängen med att vara duktig är. Påminnelse: poängen är så klart att slippa känna mig som en påse skit och inte ha så kasst självförtroende att jag blir helt förlamad. Att kunna fortsätta hålla på, helt enkelt. Poängen med att vara duktig är att vara duktig.
  Klippte håret som planerat också. Langade fram en bild på Anne Hathaway på mobilen (har aldrig kört den manövern hos frisören förut) och hon verkade bli väldigt uppspelt över att få göra en så stor förändring. Det blev... väldigt fluffigt upptill. Jag ser ut lite som nån som var med i ett pojkband ca 1990? Eller en lite risigare, mörkhårig (och ganska gråsprängd, vågar inte färga håret då jag är rädd att alltihopa ska trilla av samtidigt) version av prinsessan Diana på 80-talet. Eller Prince med en dålig hårdag. Alltså, jag vantrivs inte. Känner mig dock ganska självmedveten, vilket går emot hela idén med håret lite grann (ville ju sluta bry mig om mitt utseende). Undrar vem jag är, nu när jag har kort hår. Lillkusinen, som fyller fyra nästa år, frågade om jag är en kille nu. Och klassificeringsfunktionen på kameran på min nya lånemobil tyckte att jag var en "25-year-old male". Nä, kanske inte, men jag ser verkligen lite mer androgyn ut. Har gått ner ännu ett par kilo också, igår noterade jag för första gången på nästan ett decennium en vikt under 70 kg, så ser kanske lite spädare ut än vanligt också.
  Ja, jag får väl fortsätta fundera på min nya identitet. Nu ska jag försöka ta en promenad i alla fall. Får hoppas att jag inte trillar och slår ihjäl mig.

ge upp, del två

Jag ska klippa håret kort tror jag. Pojkkort. Har loggat in på Pinterest igen för att leta inspiration. Allt som kallas kort är antingen 1. inte alls kort utan typ axellångt och ljuvt, eller 2. ser ut som att det var poppis 2003. Faktum är att många av inspirationsbilderna är från runt 2003, bortglömda kändisar typ Dido dyker upp. Busigt, fluffigt, flikigt, massa produkt i, platinablekt, randigt. Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. Vill mest bli av med bördan av min falnande ungdom och dito eventuella kvinnliga charm, släppa taget. Fast jag tvekar.

ändå lite fin frisyr på nåt sätt?

  Känns som att 90% av livet som kvinna handlar om hår ibland. Hår på huvudet som inte vill sitta kvar och hår i ansiktet och på kroppen som det är ett evigt sjå att bli av med. Har fått intrycket av att många killar i min generation anser att hår på blygden på kvinnor är "äckligt". Inte bara mindre önskvärt eller en skönhetsfläck, utan direkt motbjudande. Det är verkligen the greatest trick patriarchy ever pulled. Alltså har ni ens försökt få bort håret där? Jag lovar er, det håret vill inte bli borttaget (struntar i att gå in på detaljer nu). Nästan så man, i sina mörkare stunder, får lust att stövla in på Gillettes högkvarter med ett gött maskingevär och gå loss. 
  Ja, som sagt. Det är frestande att släppa taget. Speciellt i den här åldern när åldrandet liksom börjar sätta fart på allvar. Den där eviga naggande känslan -- ser mitt hår tunt ut nu? Åh nej, en ny rynka under ögat? Håller mina läppar på att bli tunnare? Suck, min röv ser ut som två gamla påsar trots allt joggande och alla utfall. (Jo, jag har muskler därunder men de räcker inte för att fylla ut den överflödiga huden efter viktnedgången.) Vet inte ens vem det är som ska bli charmad av mig. Jag dejtar ju inget och har inget socialt liv i övrigt. Det är väl nåt som ska hända i nån sorts odefinierad framtid där alla mina dagdrömmar besannas. Men jag måste sluta vänta nu.
  Mormor pratar en massa om #metoo, tycker det "har gått till överdrift". Hon är ledsen över att hennes favorit Timell inte får vara kvar på teve längre. Ska det vara ett brott att vissla efter tjejer på gatan nu? Det är ju en komplimang, en flört? Jag blev minsann glad när killar visslade efter mig när jag var ung! En tjej på teve sa att en blick kan vara trakasserier, då har det väl ändå gått för långt! Om de inte vill att folk ska titta på dem, varför gör de sig fina då?
  Jag fick total tunghäfta men nu kommer några kommentarer, kommer väl mest vara feministgagg enligt mall 1a men i alla fall.
  Ja alltså, det är klart att man kan bli glad av den typen av uppmärksamhet. Har man fått lära sig i hela sitt liv att man tillmäts sin plats i samhället efter vad man har att komma med som könsvarelse,  så kan det väl kännas bra med bekräftelse på att man för tillfället duger som sådan. Att nån bedömer en som fuckable nog att ägna ett slappt trakasseri i förbigående åt. Kanske har kvinnor av min generation ett filter som gör att vi tar illa vid oss beroende på att feminismen ändå har påverkat diskursen märkbart. Men vi är utomordentligt väl medvetna om att vi bedöms utifrån vårt utseende i första hand. Du vet den där störda statistiken man hör om att 80% av alla sexåriga tjejer vill banta? [ETA: Vet inte om just den är sann men man kan säkert hitta nån annan statistik som visar på att barn är medvetna om vikt/utseende] Det är hårt inpräntat i oss från barnsben.
  Men om du tänker på hur mycket du, i ditt liv, har nojat över ditt utseende. All bantning (mormor har bantat i typ hela sitt 80-åriga liv, gått på varenda konstig diet som finns och vad jag vet har hon inte blivit smalare av det), rakning, smink, verkningslösa krämer som säljs med intellektuellt förolämpande pseudovetenskaplig mumbojumbo-copy, hårfix. Den konstanta naggande oron jag pratade om förut. Är det verkligen värt de där få ögonblicken av patriarkal bekräftelse? Jag tvivlar. (Och nu vill du inte ens synas på bild längre, gömmer dig för att du inte är dekorativ.)
  Att man själv har "bett om" det ena och det andra bara för att man "gjort sig fin" är ren mobbarlogik. Det är ditt fel att ditt huvud är i toaletten nu för vi bestämmer reglerna här och du har brutit mot dem medan du slog knut på dig själv för att följa dem. Hur skulle typ Jenny Strömstedt och vad de heter (tittar inte på teve, förlåt) ens ha fått komma i närheten av ett programledarjobb om hon inte varit smal och fixad med traditionellt vackra ansiktsdrag? Tror du att hon skulle ha blivit insläppt där om hon sett ut som en kvinnlig Martin Timell i oformliga jeans och ledsen feja som en skrynklig gammal påse. (Och dessutom gått runt och tagit manliga kolleger på röven hipp som happ.) Mmm, det är nog helt och hållet hennes "eget val" att hon ser ut så där och då får man minsann tåla en förminskande kommentar hit eller ett tafs dit. För så är reglerna.
  Näe, ett dekorativt utseende och ett behagligt sätt är liksom valutan man betalar med för att över huvud taget köpa sig en plats i samhället som kvinna. Få synas, höras, tas någotsånär på allvar. Tänk dig att din andra favorit Leif GW Persson vore en tant i stället. (Jag tänkte jämföra med nån befintlig kvinna av jämförbar ålder och medieexponering men, guess what, det finns knappt några. Agnes Wold är det närmaste jag kan komma på.) En Laila GW Persson med buskigt grått hår och jaktväst på sin stadiga kroppshydda. Som satt i teve och grymtade, muttrade och flåsade i en halvtimme om hur alla utom hon själv är hopplöst inkompetenta. Allt medan en nervös, välgroomad man i medelåldern stod bredvid och log och ställde artiga frågor. Och sen skulle hela Sverige bara "jaaa det här är det bästa som finns"! Alltså, det är för lätt att komma med de här spaningarna.
  Ändå känner man ett obehag på nåt sätt när man säger dem. Kan känna olika föraktfulla snubbars kommentarer redan i förväg, om hur man gnäller och är överdramatisk och ställer för höga krav och att killar minsann har det minst lika jobbigt. Tja, jag ska inte prata mer om det här på ett tag nu. Ska göra mitt bästa för att vara konstruktiv och leva ett tillfredsställande liv för min egen skull. Ska börja med att klippa håret, tror jag.