Tuttarna

För ett tag sen var det nån video, gjord av nån amerikansk college-tjej med en vloggkanal, som trendade på YouTube. Den hette nånting med "NN's guide to going braless" och till slut kunde jag inte låta bli att klicka, eftersom jag själv går utan behå för det mesta och väl tycker att det är ett lite intressant ämne. Nu får jag upp en massa förslag på andra likadana klipp med unga rådjursögda amerikanska tjejer som pratar peppigt om sitt val att skippa behån. Här är ännu ett, komplett med den där glättiga pling-plong-ukulele-musiken som är på allting nuförtiden:

Seriöst, börjar bli så trött på den där ukulelemusiken

Ja, det är väl så klart kul att de där unga feministtjejerna finns och håller på i denna ohemula värld. Nåväl, jag tänkte att jag skulle skriva lite om mina tuttar. Det är ju min blogg, vad fan.
Mitt förhållande till min kropp har väl inte alltid varit tipptopp. Jag har aldrig haft riktiga ätstörningar (jo, jag vet att Alla Aspie-Tjejer Har Ätstörningar, antar att det är det slutgiltiga beviset på att jag inte "har" asperger då), fast jag jojobantade mig i princip igenom femton-till-tjugofemårsåldern. Men jag har lagt åtskilliga mängder tid och energi som jag aldrig kommer få tillbaka på att önska att jag såg annorlunda ut.
Min kropp är, vad ska man säga... oregelbunden. Barbapappa-formad. Jag har en stor benstomme, breda axlar och höfter, stor bröstkorg, stort huvud. Fettet lägger sig mest på magen, och lite i två valkar på ryggen och ett par irriterande kuddar på insidan av låren som verkar vara specialdesignade för maximalt skav. Inte ens när jag var s.k. normalviktig under gymnasietiden var jag i närheten av att ha platt mage, jag såg typ ut att vara gravid i femte månaden. Och tuttarna? Tja, de är väl bara marginellt större än vad de flesta män i min viktklass har. Faktum är att jag förmodligen inte skulle ha särskilt svårt att passera som kille med annan frisyr och klädstil (inte för att jag försökt).
Det kändes så viktigt att vara fin när man var ung. Fin och framförallt: NORMAL. Det var det jag önskade mig hetast av allt. Det fanns så många tjejer, så himla himla många, som bara var så där perfekta utan att försöka. De hade pinnsmala vanliga barnkroppar fram till trettonårsåldern, och sen ploppade de där perfekta toppiga A- eller B- eller C-kuporna ut och lite lagom kvinnliga former började bildas. Varför, vaharföhöhöhööör!!! måste just jag se ut som en oformlig säck? Och om jag nu skulle vara tjock, varför kunde jag inte åtminstone vara tjock med lite oomph liksom? Lite T'n'A? (Obs, till eventuella normalsnygga tjejer eller tjocka tjejer med oomph som läser detta, inget illa ment. Ni hade säkert nog med era egna problem.) Det enda puberteten gav mig var saker som krulligt gigantiskt hår, svettiga armhålor och en fjunig mustasch. Och besvikelse.
Varför kändes allt det här så jobbigt? Det var inte primärt en fråga om mina chanser med det motsatta könet. Jag hade ett ganska komplicerat förhållande till det där med killar och min sexualitet och kände mig inte alls säker på att jag egentligen borde ha en pojkvän, det kändes liksom rätt avlägset, även om jag var förälskad i olika oåtkomliga killar hela tiden (det är lite svårt att förklara, kanske nån annan gång om jag orkar). Kanske hade det med social relevans att göra på nåt sätt. Kanske kändes det som att jag inte fanns, att ingen skulle se mig, för att jag såg konstig och anskrämlig ut. Eller såg mig gjorde ju folk, jag var i högsta grad synlig med mitt burriga hår och min kroppshydda och min rödbruna duffelkappa som mamma köpt åt mig på Gudrun Sjödén och min tendens att sitta och sova i olika skrymslen och vrår i skolan p.g.a. kronisk sömnbrist. Men se mig som nån som spelade roll.
Ja, och sen gick jag i Viktväktarna och bantade ner mig lite och började köpa egna kläder och göra ett mer seriöst försök att verka normal, och så började jag i gymnasiet. Men jag var fortfarande oformlig, bara inte lika tjock. Och ganska olycklig, förmodligen. Samma längtan, samma tristess. Och, som jag rörde vid i föregående inlägg, så är det förmodligen inte så jättestor skillnad nu när jag är dubbelt så gammal. Men det känns inte alls så viktigt att se normal ut längre eller att de eller de jeansen ska sitta snyggt på en (det var ingen stretch i jeansen då, fattar ni vilken fulländad figur man måste ha för att kunna få den där rätta tajta passformen? Sån brutal social avskiljare verkligen. Well played, kapitalismen.).
Skolvärlden, och i viss mån universitetstiden om man går en programutbildning på tekniska högskolan som jag gjorde, är en påtvingad social gemenskap där olika hierarkier med nödvändighet uppstår som alla måste förhålla sig till. Hamnar man på en ofördelaktig plats blir konsekvenserna inte nådiga. Nu för jag en undangömd existens mest för mig själv, och de flesta i min ålder är mest intresserade av att skaffa barn och köpa bostadsrätter och göra karriär. Visst blir jag avundsjuk på andras framgång ändå, men jag har betydligt större möjligheter att välja bort info om andras liv. I skolan får man andra människors härliga gemenskap som man inte passar in i nertryckt i halsen hela tiden och det känns som att peppras med konstanta nålstick och det blir ganska utmattande i längden.
Ja, nu kom jag ganska avämnes i den här texten och det blev mest svammel. Hade väl tänkt ta upp andra aspekter av just det där med att ha små bröst och vara tjock som tjej, och kanske min egen guide to going braless. (Men det är inte så komplicerat, ha en oformlig kofta över bara. Och är det för varmt för det så se till att ta en mörkare eller mönstrad t-shirt där inte bröstvårtorna syns så mycket, typ. Och ha inte för höga ambitioner att se put together ut. Dumpy and schlumpy är lättare att lyckas med.)

P.S. Eftersom jag gnällde så mycket över hur töntig och utanför jag var i skolan så kanske jag ska passa på att säga att ingen egentligen var särskilt elak mot mig. Faktum är att en del händer sträcktes ut mot mig och att många var snälla. Det var väl mer min egen brist på social förmåga det kom an på.

Duktigheten

Innehållsvarning: Bantning och annan självförbättring.
Jag försöker vara duktig. Eller ja. Jag håller på med ett par olika självförbättringsprojekt. Min diet har jag ju nämnt tidigare, den har jag haft sen början av året. Den senaste veckan har jag startat ett av mina mer ambitiösa försök med att få ordning på sömnen också, detta eviga gissel i mitt liv. Jag skriver ner när jag gått och lagt mig, ungefär när jag somnat och när jag gått upp i ett Exceldokument. Försöker att ha nån sorts "nedvarvningssekvens" varje kväll där jag gör mig redo för att gå och lägga mig och är restriktiv med skärmtid sent på kvällen. Samtidigt har jag försökt vara mer aktiv under min vakna tid också. Pyssla och dona med olika projekt hela tiden. Gå till skolan. Laga mat. Diska. Plocka undan. Har rentav bäddat sängen två dagar i rad. Lägenheten ser fortfarande ganska trist ut, jag måste organisera bättre med förvaring etc. för att det ens ska kunna gå att ha det lite fint här, som det är nu ligger det alltid en massa slumpmässiga prylar överallt. Men ändå.
Idag blev jag påmind om hur svårt det är – i alla fall för mig – att inte bli knäpp i huvet av såna här projekt. Hur de automatiskt blir meningsskapande och hur man börjar hänga upp allting på dem. Så fort nån liten grej går fel blir man på dåligt humör och allt börjar kännas grått och hopplöst. Det som hände var följande: jag åt en glass. Efter att ha suttit i skolan hela eftermiddagen och inte ätit mer än nåt litet kex på över åtta timmar så var jag dessutom tvungen att åka och handla och bestämde att jag inte orkade vänta med att äta nåt tills jag kom hem, så jag köpte en Geisha-strut och åt när jag kom ut från Willys. Bråkade med mig själv hela tiden när jag åt den, kul verkligen. Verkar inte ha gått ner i vikt den här veckan heller, så det kändes extra olycksbådande.
Jag tänker att jag försöker vara förnuftig, inte tokbanta, bara vara restriktiv med sötsaker. Försöker intala mig själv att det är en fråga om att starta vettiga vanor, vanor som kan hjälpa mig att leva ett rimligare liv. Att det blir mindre risk för det där bantningstänket då. Minns gymnasietiden där jag nästan bara hade två saker i huvudet hela tiden: 1. jag måste bli smal, att bli smal är det enda som spelar nån roll i hela världen 2. jag vill äta två kilo choklad NU*. Hur jävla fuckad i huvet man var. Och jag tror det funkar bättre med den här kolhydratrestriktiva varianten, man slipper vara hungrig och sådär, man går inte runt och fantiserar om mat. Men helt slipper man alltså inte undan att lägga känslomässiga resurser på hela grejen.
Jag antar att det är nåt allmänt som gäller alla självförbättringsprojekt. Jag har ju på nåt sätt alltid tänkt att min enda chans är att bli nån annan. För den här gamla sopan kan jag ju inte gå runt och vara. Nåt mer måste det finnas. (Ja, jag vet att det låter sorgligt men livet är sorgligt ibland.) Well, nu gör jag ett ärligt försök liksom. Försöker, med myrsteg, hitta fram till gränserna för vad jag kan förvänta mig av mig själv.
Jag tror ändå överlag att det är en bra grej att ha projekt av olika slag på gång, även om man blir lite nipprig ibland. Tror att det kan vara nyckeln till nåt. Att försöka ta sina resurser och göra nåt med dem i stället för att bara låta dem läcka ut. Det är ändå trist att aldrig hinna göra vare sig nåt nyttigt eller nåt kul, som det tyvärr ofta brukar kännas. Och jag tror även att känslan av att ha nån form av kontroll över mitt liv och att bygga upp ett självförtroende när det gäller min förmåga att klara av det jag föresatt mig är viktig.

* Andra typiska gymnasietankar som förtjänar hedersomnämningar: ack om ändå Snubben Snubbsson i min klass kunde bli kär i mig, måste få MVG i det eller det, nånting med The Sims, nånting med nån kjol jag skulle köpa. Egentligen är det kanske inte särskilt stor skillnad på vad jag går runt och tänker på nu. Men jag fantiserar i alla fall inte om choklad längre och tur är väl det.

Hudvårdshålet

Emma Wiklund (f.d. Sjöberg, du kanske minns henne som toppmodellen från 90-talet om du inte är jätteung) sa en gång nåt helt underbart i en intervju med anledning av lanseringen av hennes eget hudvårdsmärke Emma S. för ett par år sen. Det var i en intervju med skönhetsbloggaren Lipgloss Bitch, jag orkar inte leta upp inlägget nu. Hursomhelst fick Emma frågan om sina bästa skönhetstips och en av de saker hon nämnde var (ej ordagrant): Titta inte på din hy på nära håll.
Jag önskar jag kunde följa det rådet, men jag måste tyvärr noppa ögonbrynen dagligen. (Ja, jag vet att det är "inne" med tjocka bryn och jag noppar dem inte till tunna streck heller, men mer polerade bryn funkar bättre på mig och jag har även ett rejält unibrow naturligt vilket tyvärr inte har blivit trendigt än så länge.) Detta är en väldigt trist och otacksam syssla eftersom de svarta håren har en stark tendens att växa inåt, ofta syns tydligt innan de ens har lyckats leta sig upp ur huden och är väldigt svåra att rycka ut. Ibland går håren av i stället och lämnar en o-er-hört irriterande svart prick efter sig som inte går att plocka. Allt detta leder till att jag blir uttråkad, tappar koncentrationen, i stället börjar klämma precis allt som klämma går i ansiktet och inspektera varenda por och begynnande rynka och blir väldigt illa till mods. Jag får lust att ta ett sms-lån och köpa alla hudvårdsprodukter och behandlingar som finns. Detta är alltså problemet med att titta på sin hy på nära håll.
Jag följer en del skönhets-personer på olika sociala medier. Jag gör det mest för sminkets skull, även om jag börjat tappa intresset lite grann. Det blir så sällan av att jag själv sminkar mig, och det börjar bli trist att bara se andra göra det. Det är väldigt resurskrävande att hitta produkter som passar och lära sig tekniker som funkar, och att köpa en enstaka grej man tycker är fin för den rena konsumtionskicken (typ ett läppstift) känns meningslöst när det är så liten chans att man nånsin kommer att använda den. Så jag håller mig till nagellack.
Med skönhetsbloggarna jag följer kommer ofta nånting jag kommit att bli väldigt trött på, nämligen info om dyr hudvård. Olika dekokter i fina flaskor som innehåller den eller den eller den aktiva ingrediensen och endast kostar 539 kr för 50 ml och/eller måste direktimporteras från USA eller Sydkorea. Om man köper dem, och sjuttio andra dyra grejer man måste inkorporera i sin dagliga hudvårdsrutin, kanske man får mindre rynkor än man annars skulle fått om tio år. Hurra!
Alltså, jag menar verkligen inte att hacka på personer som älskar hudvård eller så, jag förstår att man kan snöa in på nånting och att det kan bli en meningsskapande hobby eller en skön tillflykt. Och har man några tusenlappar över varje månad så är det väl bara att köra. Men jag har inte det, och för mig är all den här infon ganska stressande. Jag befinner mig i ett konstigt mellanläge: jag är inte en hudvårds-aficionado, men inte heller totalt ointresserad. Jag vill väl vara snygg... eller se någotsånär vårdad ut, i alla fall. Och jag befinner mig i den åldern där ålderstecknen börjar visa sig på allvar och som de flesta människor drabbas jag ibland av åldersnoja och existentiell ångest – känslor som dyr hudvård-branschen verkligen exploaterar.
Jag har ju redan skrivit en tirad om mina känslor kring solskyddskräm. Hur "man ska" ha solskydd på sig i ansiktet hela dagarna nuförtiden men hur svårt det är att hitta nån vettig kräm som inte är som att smörja in majonnäs i fejan och som inte kostar 500 spänn. Jag misstänker ibland att de människorna som påstår sig använda solskydd i ansiktet dagligen ljuger, eller i alla fall inte använder krämen som man ska. Jag menar, för att funka ska ju solskydd appliceras tjockt och återappliceras varannan timme, hur är det förenligt med att ha smink på sig? Går inte, ju. Jag har faktiskt köpt en tub nu, den var från nåt apotek och kostade 130 kr och skulle vara "mattande" och anpassad till blandhy, men har inte orkat använda den (den smälter som smör på fingrarna, huvaligen). Och nu är jag redan lite solbränd efter veckan hos föräldrarna. Ja, jag antar att sommaren 2016 inte var sommaren när jag började använda solskydd ordentligt heller...
Gud vad långt det här gnälliga inlägget har blivit nu. Näe, jag tror jag får ta en paus från skönhetsbloggare, faktiskt. Och fortsätta som förr med min hudvårdsrutin: tvätta ansiktet i duschen med nån billig ansiktstvätt, smörja med ansiktskräm från ICA Maxi, kanske lägga nån aspirinmask nån gång emellanåt.

Näbbmus

Nån gång i höstas var jag på väg till fots från universitetet i riktning mot Ryd på en liten gångväg som går längs med ett område med vegetation av skogstyp (antar att det är för litet för att kallas för en skog). Där vid vägkanten fick jag syn på ett djur som jag aldrig sett förut. En pyttepytteliten boll av mjuk päls, inte mer än 5 cm lång, som nosade omkring i det döda gräset. Så här:

Grämer mig lite över att jag inte tog en video, så man kunde se att den rörde på sig. Som det är nu ser det ut som att det lika gärna kan vara en dekoration nån tappat från sin mössa.

När jag kom hem tittade jag omkring lite på Wikipedia och kom fram till att det kan ha varit en dvärgnäbbmus, men nu när jag tittar på artikeln igen är jag inte alls säker. Djuret jag såg har helt klart längre päls än det på bilden i Wiki-artikeln, och jag minns inte om det hade nån svans. Kan inte se nån svans på bilderna i alla fall. Ansiktet var lite svårt att se så jag vet inte om djuret hade en sån där lång nos.
Häromnatten drömde jag om djuret. [Borttaget: Massa tråkigt onödigt trams]

Hemåt

Nu sitter jag här i "mitt" rum i föräldrahemmet och ska snart gå och lägga mig inför avresan i morgon bitti. Ska inte skriva så mycket, är rätt sugen på att sova. Har sovit vettigt den här veckan, hurra! Får se om det går att hålla det. Antar att det blir lättare ju längre man lyckas ha de vettiga tiderna, att det blir en vana som sätter sig. Men det kan ju ha att göra med de störda mängderna alkohol jag druckit också. Har druckit mig berusad varje kväll i en veckas tid. Vädret har varit fint och jag har inte känt mig motiverad till så mycket mer än att bara sitta på altanen och bälga i mig mängder av kaffe med varm mjölk på dagarna och vin på kvällarna. Har säkert gått upp hälften av de dryga tio kilo jag mödosamt gått ner med allt mitt kvarg-ätande med mera under våren. Det är väl ingen mening att gråta över det, men det ska bli skönt att ta det lite lugnare i några dagar på både det ena och det andra sättet. Ska väl tillbaka till midsommar.

3 juni. Still here, still doing this

Jaha, idag hade jag mestadels tänkt tvätta kläder inför resan till Göteborg i morgon, men det visade sig att jag hade bokat tid dagen innan i stället. Jahapp. Ja ja, jag får väl ta med mig en påse tvätt hem till mamma och pappa då. Synd ändå, hade sett fram emot att färga mina vita t-shirtar (mörkgråa, har kommit fram till att helvita t-shirtar är totalt onödiga i min garderob). Jag måste ändå städa och packa, så borde väl inte sitta här. Ska diska snart. Det är varmt som i helvetet ute.
Med exjobbet går det väl sådär som vanligt. Det enda jag hunnit göra i veckan är att stirra på lite Matlab-kod som min handledare skickat mig och försökt förstå ungefär vad den gör och bygga om den till nånting jag kan använda. En liten bit har jag väl kommit, men inte så värst långt. Nu ska jag till Göteborg en vecka och det är hopplöst att få nåt gjort hemma hos mina föräldrar (de har bisarrt öppen planlösning i huset så man kan inte vara ifred nånstans och "mitt" rum har inget skrivbord och är belamrat med skräp) men ska försöka sitta ett par timmar per dag ändå.
Var på vårdcentralen igår. Det var mitt nyårslöfte i år att söka vård för ett problem jag haft väldigt länge men inte vågat i rädsla för att det ska låta för vagt och hypokondriskt. Men nu har jag sökt i alla fall och läkaren tog mig på allvar och det kommer att bli uppföljt. Hurra för det.