Nu är min sjätte vecka som arbetslös snart till ända och idag har jag varit på min nionde intervju (förstaintervjuer, allihopa). Det känns inte som att intervjuerna den här veckan gått särskilt bra. Intervjuade för en konsultfirma i onsdags, en sån där allmän intervju om vad jag eventuellt kan bidra med där och vilka uppdrag jag är intresserad av och så vidare, men fick väl inte fram så mycket vettigt. Idag intervjuade jag för ett specifikt jobb och det kändes i alla fall som att jag gjorde ett ärligt försök (hade frågor förberedda även om de kanske inte blev så jättebra) men... ja. Har svårt att tro att jag skulle vara en toppkandidat där liksom.
Jag är fortfarande väldigt osäker på att jag ens kan jobba som ingenjör
så det är svårt att få fram en trovärdig berättelse om mig
själv som lämplig kandidat. Råkade rentav nämna att jag har tankar på
att lägga ner hela ingenjörsprylen för rekryteraren idag när hon frågade
var jag ser mig själv om fem år, kanske lite väl ärligt där. Jag blir
ofta lite för ärlig, tror jag. Tycker det är lättare så.
Känner mig lite fragmenterad, som att hela samordningscentralen därinne har gett upp. Humöret åker upp och ner, det finns ingen kontinuitet. (Men ja, det kanske är bättre än att vara skitledsen hela tiden.) Det är märkligt att befinna sig i det här självutvärderingsläget hela tiden, att försöka hitta på säljiga berättelser om sig själv. Hur jag än gör känns det bara lövtunt och påhittat. Jag får flashbacks till min ungdom och hur jag konstant jämförde mig med andra och ideligen kom till korta och hur tärd och nertryckt jag blev av det i längden. Men nu orkar jag inte stanna i det så långa stunder åt gången längre, har väl inte samma mentala uthållighet som jag hade förr i tiden när det gäller att plåga mig själv med jobbiga tankar.
Över huvud taget är jag lite trött på att tänka på mitt förflutna. "Luckan." Det förlorade decenniet. Vad som egentligen hände, och vad det säger om mig. Känner mig egentligen ganska färdig med det. Men jag måste ju ha nåt att säga om det till intervjuarna så tankarna återvänder dit väldigt mycket. (Brukar väl mumla nåt om min diagnos och en eventuell depression och att jag "tappade farten" eller nåt. Men hävda att de första två åren av studierna ändå "gick okej".) Hade jag vetat hur många intervjuer jag skulle få gå på, trots den där gigantiska skamfläcken på mitt cv, så hade jag kanske inte känt mig så uppgiven och hopplös när det väl begav sig. Jag kände mig liksom redan förbrukad när jag var 23, som jag minns det. Som att allt redan var förstört.
Ja det borde jag ju visserligen ha begripit att det var för jävla dumt tänkt. Men jag orkade väl inte ta livet på allvar. Det kanske kändes för tungt, då. Jag minns verkligen inte hur jag resonerade när jag var 23. Men kanske har jag lärt mig en läxa om det här med positiv attityd, att det både är en nödvändighet och ett ständigt pågående arbete.
Jaeh, är för trött för att skriva egentligen, gick upp halv sju i morse och kunde i vanlig ordning inte somna i går kväll. Men ikväll kanske det går. Hoppas.
