skammen

(En text som legat bland mina utkast ett tag)
Jag tänker ibland på min ungdom och hur jag verkligen lyckades skämmas över varenda aspekt av hela mitt väsen exakt hela tiden. Mitt utseende var ju givet, kände liksom nån sorts vitglödgat förakt mot min kropp. Ingen hade lika patetiskt små bröst eller lika hopplöst tjock mage och jeansen satt alltid för jävligt. Men även mitt inre. Som tonåring kände jag mig liksom så oändligt tråkig, o-djup och liksom befriad från allt vad livsglädje och charm heter. Som en grå pappfigur när andra var tredimensionella.
  Jag ville ingenting (eller ja... innerst inne ville jag väl bara att andra skulle se mig och tycka om mig, men det kändes liksom omöjligt), var inte peppad på nånting, hade ingen egentlig tillförsikt inför vuxenlivet. Allt det skämdes jag också för. Alla andra tycktes så uppfyllda av sprittande längtan till 18-årsdagen, körkort, sommarjobb, studenten. Jag hade ändå inga* kompisar att festa med så att fylla 18 skulle inte spela nån roll, köra bil eller slava på nåt snabbköp såg jag inte charmen med (vilket självklart var ytterligare tecken på att det var nåt fel på mig) och när studenten närmade sig kände jag mest att gymnasiet helst kunde fått hålla på i tre år till. Gymnasiet visste jag ändå hur det funkade – jag kunde få alla rätt på matteproven, jag kunde sitta och glo på den där snubben jag var hemligt förälskad i och drömma mig bort, jag kunde köpa fler fina kläder inne i stan som sen skulle bli hängande i garderoben för att jag enligt egen bedömning var "för ful" för att liksom vara värd att få ha på mig dem. Jag var inte direkt lycklig men det var kanske en viss mysfaktor över det.
  Jag hade heller ingen speciell smak när det gällde musik eller annan populärkultur, inga seriösa hobbyer och inga politiska åsikter vilket jag så klart också skämdes för. Så fort jag försökte ta mig an såna projekt var det som att en röst i mitt huvud väste "FEJK" så jag kom inte så långt med det. Jag läste mycket böcker i låg-mellanstadieåldern men tappade liksom förmågan att njuta av dem runt 13, förmodligen eftersom större delen av min tid och tankekraft gick åt till att gå runt och fundera över hur allmänt värdelös jag var. Jag gjorde väl några halvhjärtade försök att gilla "svensk hiphop" (alltså gud sån mörk tid i mitt liv) men ja. Och sen gillade jag popmusik typ Britney Spears "ironiskt" eller nåt? Hhhrgghhhh. Innerst inne gillade jag nog Manic Street Preachers senare skivor för att de var så storslaget ledsna. Men jag "fick" liksom inte gilla det eftersom jag inte var "djup" nog så det var inte "på riktigt". (Plus att nån snubbig rockrecensent säkert ändå hade sagt att de var dåliga, jag var liksom besatt av musikrecensioner av nån anledning? Förmodligen för att jag var besatt av åsikter i största allmänhet, eftersom jag själv kände att jag gärna ville ha åsikter men inte visste hur man gjorde.) Jag hade såna märkvärdiga hangups på det där, min brist på ~djup~, min brist på nån sorts fina äkta känslor, jag vet inte. Som en tvångstanke nästan. De fina äkta känslorna var lite vagt definierade men jag minns att jag bl.a. hade väldigt mycket funderingar kring min förmåga till empati, att jag skulle ha nåt sorts fel på den, att jag skulle vara psykopat eller nåt sånt.
  Samtidigt var jag ju aldrig djupt deprimerad eller självmordsbenägen eller så. Och hade inga ätstörningar eller självskadebeteenden heller, orkade bara lite slapp jojobantning. Vilket jag säkert också lyckades skämmas för på nåt sätt – vad mesigt att jag inte ens kunde vara deppig eller skör ordentligt liksom. (Förlåt verkligen.) Ja, jag skulle kunna fördjupa mig ytterligare i alla mina trassliga gamla neuroser men orkar ärligt talat inte. Hursomhelst, allt detta ledde så klart till att jag gick runt och var vansinnigt avundsjuk på alla jag uppfattade som lyckade, coola och välfungerande (ja speciellt tjejerna förstås) och liksom lyckades ta precis allting jag såg, hörde eller läste personligt.
  Sen började jag ju plugga på tekniska högskolan för att jag tyckte att det här med att vara smart/duktig var det enda jag hade att komma med eftersom jag var ful och tråkig, men energin gick gradvis ur mig och jag orkade inte plugga tillräckligt mycket för att klara av studierna längre, vilket ledde till nån sorts nedåtgående spiral av ännu mer missnöje med mig själv som ledde till mer passivitet och så vidare. Så gick jag även genom åren mellan 20 och 30 som en sorts hårt virat litet nystan av ressentiment och kände mig som ett svart hål inuti för det mesta.
  Önskar jag hade nån sorts silver lining att leverera här men om nån har läst tidigare inlägg så vet ni hur mitt liv ser ut idag och det är ju ingen himlastormande framgångssaga direkt. Men ja, jag mår väl bättre nu antar jag. Och faktum är att jag kan se hur de där tankarna gjorde sitt till för att sabba för mig i livet. Inte för att allt bara handlar om att ha rätt attityd, men det är nog svårt att komma framåt om man är övertygad om att man är sämst i världen. Eller ja, en del kanske lyckas piska sig ganska långt framåt med självhat som motivation men man får nog vara en allmänt mer energisk person än vad jag är för att lyckas med det. Jag kan väl också se ganska tydligt hur det fanns en viss narcissistisk sida i allt det här också. Jag verkar ha tyckt att jag måste vara bäst, snyggast, coolast och intelligentast i världen, annars fick det vara liksom.
  Jag tror på allvar att det mest kraftfulla verktyget som finns när det gäller att bli tillfredsställd med livet och sig själv är att sänka sina förväntningar. Därvidlag är det verkligen tacksamt att vara medelålders. Man kan inte hoppas på att bli populär längre eftersom man inte är instängd i samma typer av homosociala miljöer (framför allt skolan) med en massa jämnåriga där såna hierarkier uppstår, och det är för sent att vara ung och lovande också. Det jag personligen kan hoppas på nu är väl mest att jag lyckas sköta mitt nuvarande jobb tillräckligt bra så att jag får behålla det. Och mitt liv är ju på många sätt väldigt privilegierat och idag tror jag faktiskt att jag kan uppskatta mina privilegier på riktigt i stället för att gå runt och tråna efter nån sorts högre och mer meningsfull tillvaro som jag tyckte mig ana precis utom räckhåll. Sen har väl den där npf-diagnosen, tillsammans med år ut och år in av introspektion, gjort sitt till när det gäller att justera mina förväntningar på mig själv och förstå mig själv bättre när det gäller den sociala biten och en del annat (som den där empati-grejen), även om det finns ett visst vemod i det också.
  Alltså, jag har faktiskt kämpat en del med att avsluta den här texten på nåt bra sätt men jag bara blir så trött på mig själv när jag läser den. Tänker mest "orka vara så här självupptagen" typ. Det är ju min blogg så att jag är självupptagen här må väl vara hänt, men jag blir bara otålig när jag ska försöka komma på nåt sätt att knyta ihop säcken. Kanske har tänkt färdigt på den här skiten helt enkelt. Om nån yngre person som mår likadant som jag gjorde skulle råka läsa texten så hoppas jag att den kan vara till hjälp på nåt sätt.

* Det känns alltid fel att säga att jag inte hade några kompisar eftersom folk överlag var snälla mot mig och jag ändå hade en person som jag umgicks med en del i gymnasiet, men jag lämnar kvar det som en överdrift för effekt. Jag jobbar mycket med överdrifter för effekt.

life update igen

Halloj. Jag är förkyld och har varit hemma i två dagar. Borde kanske vila egentligen men vill bara hålla på med "projekt" nu när jag har tid. Framförallt vill jag sy. Försöker rensa ur garderoben, och har en massa gamla kläder som är fula eller för stora och en massa idéer för att fixa dem. Men symaskinen bråkar :( Är så frustrerad av att jag inte hunnit med nåt idag (egentligen hade jag väl tänkt gå till jobbet redan idag, men skippade) att jag har börjat dricka öl i stället. Nåt ska man väl ha den här dagen till. Egentligen borde jag väl fixa naglarna också, men det börjar bli sent.
  Det har hänt ganska mycket de senaste månaderna. Framför allt dog mormor i början av maj. Som jag alltså bodde som inneboende hos. Är kvar i huset, men det ska så klart säljas till hösten. Så jag måste hitta nån sorts boende. Mormor och jag hade ju aldrig nån särskilt nära relation (utom när jag var liten) och förmodligen blev vår relation tyvärr sämre av att bo tillsammans på det där sättet. Jag får hoppas att jag inte var ett alltför stort regnmoln i hennes liv de här sista åren genom att vara för tillknäppt och kantig. Har lite skuldkänslor över det. Annars tänker jag inte så mycket på det. Eller ja, jag bor ju i hennes gamla hus med alla hennes saker så det är klart att jag blir påmind om henne hela tiden. Men jag är inte direkt ledsnare än vanligt, mår nog överlag ganska bra.
  Annars har jag väl jobbat. Jag har bl.a. varit på en resa till Montréal för att gå en kurs i en programvara som används i branschen. Jag som är lite anti det där med flygresor förstod inte riktigt varför jag måste åka ända dit bara för att lära mig det (ingen annan som använder programmet verkar ha gått den typen av nybörjarkurs) men mina kolleger verkade tycka att det var en väldigt bra idé så jag sa ja, lite av rädsla för att sabba för mig själv karriärmässigt. Det blev en på många sätt väldigt meningsskapande resa. Det kändes speciellt att vara ute på egna äventyr sådär. Har inte rest ensam sen det där misslyckade utlandsåret för över tio år sen. Även om den gamla vanliga sociala tafattheten och problemen med att fokusera i en klassrumssituation gjorde sig påminda som alltid så tyckte jag det kändes väldigt kul att faktiskt kunna delta, ställa en del egna (inte så jätteintelligenta, men ändå) frågor o.s.v.. I Kanada. Bland en massa smarta yrkesmänniskor. Liksom. Nästan lite overkligt sådär.
  Ja nu fick jag lite skuldkänslor igen för att jag började babbla om alla mina självförverkligandeprojekt efter att jag skrev om mormor men ja. Det är det som har hänt sen senast i alla fall. Nu är klockan framåt tio och naglarna kommer inte att bli av, så får väl satsa på att gå och lägga mig. Kanske hörs nån gång. Hejdå.