fler självupptagna reflektioner om min diagnos

Såg att senaste numret av Ingenjören hade en special om arbetslivet för personer med Aspergers syndrom, eller "asperger" som det enligt dem kan kallas. Bläddrade bara igenom lite, det såg väl bra ut. Jag tycker att det är lite lustigt att benämningarna Aspergers syndrom, "aspie" och så vidare hänger i så mycket som de gör, att de är så populära. Själva diagnosen finns ju inte kvar i diagnosmanualen längre. Det är inte fråga om nåt "eufemism-löpband" där, att man måste byta ut ordet vart tionde år på grund av stigmatisering. Folk verkar snarare gilla att använda det om sig själva.
  Jag vet fortfarande inte hur jag känner inför att använda det om mig själv, alltså huruvida jag stämmer in på det. Min grundinställning är nog fortfarande att det är omöjligt att komma fram till nåt slutgiltigt svar på det, och att det i viss mån är meningslöst att försöka, men kan inte sluta tänka på det ändå. Det handlar väl om identiteter i slutändan och man kan inte låta bli att vilja ha en. Identitet, alltså. Och varför den sociala biten inte funkat är väl nåt jag alltid kommer att undra över, eftersom det varit en sån stor källa till besvikelse i mitt liv. Jag menar, att jag är avvikande funktionsmässigt i det avseendet på nåt sätt borde väl vara sant. Det är inte som att jag struntat i att skaffa kompisar på pin kiv. Men avviker jag verkligen på ett typiskt autistiskt sätt?
  Jag har aldrig tänkt på mig själv som en som har svårt att läsa av stämningar, ansiktsuttryck, tonfall och så vidare. Har snarare alltid känt mig helt hyperkänslig för såna saker (kan ju knappt titta på teve för att jag är så plågad av sekundärskam till exempel). Nu funderar jag på om det där kanske är en överkompensationsgrej. Att jag i min längtan efter bekräftelse från andra och min rädsla att göra fel på olika sätt har börjat övertolka minsta lilla signal från människor omkring mig. När jag tänker tillbaka på skoltiden tycker jag mig minnas en hotfull, men ändå lite hoppfull, känsla av att famla i mörkret. Kanske har jag inte alls nån intuitiv förmåga att förstå andras beteenden. Kanske har jag bara gått runt i hela mitt liv och försökt bygga upp modeller för hur folk fungerar, överdrivet komplexa modeller med medioker prediktionsförmåga. Äh. Jag vet inte.
  Jag blir hur som helst ofta lite sur på vissa "stolta autister" som ska ondgöra sig över hur löjliga "neurotypikerna" är med sitt intrikata sociala spel och sina subtila signaler etc.. Som hävdar att det är så mycket lättare att prata med andra autister för att de minsann kör med raka puckar. Dels för att jag är lite trött på hela "spy galla över överordnad folkgrupp"-grejen överlag, typ feminister som ska komma med utstuderat elaka och sårande kommentarer om hur Alla Män minsann är så himla värdelösa och hopplösa och i princip borde sätta eld på sig själva. Jo, jag har skrattat åt några av skämten, och det är kanske fel att fokusera på att t.ex. feminister är elaka mot män ibland när en del mäns beteende gentemot kvinnor är sju resor värre, men jag tycker det blir lite utmattande och liksom tröstlöst med alla frätande nedrigheter i längden. Tycker man kan vara lite snälla mot varandra i stället. Jag håller förmodligen bara på att bli gammal.
  Men det blir så märkligt när just autist-aktivister gör det. Det heter ju ändå "autismspektrumet" av en anledning, många är inte supertydligt det ena eller det andra. När jag hör såna kommentarer blir min känslomässiga reaktion oftast "Oh no, tänk om jag själv är en sån där fruktansvärd neurotypiker som de pratar om? :(", eftersom jag är osäker på hur pass hög autism-cred jag egentligen har. Och det är just det där, känslan av att behöva leva upp till nåt i utbyte mot ökad förståelse, som gör att jag drar mig för att committa till etiketten. Är fascinerad över hur självsäkra en del är i sina autist-identiteter. Men har ju visserligen alltid varit fascinerad över hur nån kan vara säker på nåt över huvud taget, i stället för att uppleva världen som ett hopplöst utmattande gytter av detaljer som man kan fetglömma att nånsin få nån ordning på, som jag. Höhö. (Jo, jag vet att det inte är nån vidare verkshöjd på spaningen att Världen Är Komplicerad.)
  För mig är den "naturliga sociala förmågan", eller vad det nu är som icke-autister eventuellt besitter, i alla fall inte alls nåt fånigt eller onödigt. Det har snarast status av nåt magiskt, gäckande och potentiellt väldigt meningsskapande. Jag hade det nästan som religion som yngre, tanken på att jag nån dag skulle kunna liksom knäcka koden och bli socialt lyckad. Samtidigt misstänkte jag ofta (sen tidiga tonåren) att jag saknade nån sorts medfödd utrustning som behövdes, vilket ju är lite anslående i ljuset av den diagnos jag senare fick.
  Ja, så här kan man ju hålla på. Det jag vill ha sagt är kanske: Det är en väldigt fin och bra och användbar förmåga att ha, att kunna känna in andra människors sinnesstämningar och kommunicera på ett intuitivt vis. Det är också okej att inte ha den förmågan. Förmodligen är det många som ligger nånstans mittemellan också. Eftersom det finns fler som har den än som inte har den så får de som inte har den ofta försöka anpassa sig efter majoriteten. Det kan vara jobbigt och smärtsamt på olika sätt och bli ett hinder i livet, men man får kämpa på.

DE EEEE INTE EN TRIFTONG WÄÄÄRGH

En gång såg jag På spåret och staden de var på väg till var Seoul. En ledtråd var att det var "världens enda huvudstad med en triftong i namnet". Eftersom jag hört samma missuppfattning nån annanstans nyss så tänkte jag att jag måste skriva ett surt blogginlägg om det! Obs är ej lingvist så det kanske blir lite fel nånstans och det kommer att bli väldigt Wikipedia-baserat (tar villigt emot kritik).
En diftong (länk till engelska Wikipedia-sidan) är alltså när man har en glidning mellan två vokaler inom en stavelse. Standardsvenska anses oftast inte ha några diftonger men engelska har några stycken, som i orden cow eller high. Dessa har, för att försöka jobba med IPA, glidningar från [a] till [ʊ] respektive från [a] till [ɪ]. En triftong är samma sak fast man har tre vokaler med glidningar mellan, fortfarande i samma stavelse. Triftongernas existens i engelskan verkar vara lite omdebatterad men engelska Wikipedia-sidan anger t.ex. det engelska ordet fire, uttalat med "received pronunciation" alltså sån där engelsk fin-engelska (tänk Stephen Fry), som ett exempel. Det skulle då ha en glidning från [a] till [ɪ] till [ə]. I spanskan ges sista stavelsen i ordet Uruguay som ett exempel, med glidningen [u] till [a] till [i].
Det är alltså, hursomhelst, helt och hållet en fråga om uttal. Att ordet Seoul stavas med tre stycken bokstäver som oftast brukar beteckna vokalljud i rad är inte relevant i sig. Namnet brukar väl ofta uttalas som en stavelse med nån sorts diftong i mitten. Tror att engelskspråkiga uttalar det homofont med soul, och vi svenskar säger nåt i stil med /söul/. Tror det var ganska vanligt att stava det Söul här i Sverige förr i tiden, förresten? Det ursprungliga koreanska uttalet är dock tvåstavigt [sʌ.ul] (källa engelska Wikipedia-artikeln om Seoul, punkten betecknar stavelsegräns) och där finns varken triftonger eller diftonger i sikte. I stavningen med romerska bokstäver betecknar eo den första vokalen och u den andra.
Kan tycka att det är lite småkonstigt att detta slank igenom med tanke på att Fredrik Lindström är språkvetare i grunden och supposedly var antagen som doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet? Men fonetik kanske inte var hans grej, eller så hade han annat för sig än att faktagranska frågorna.

Berättelser som berört mig

Jag är ingen större konsument av kultur. Det är nåt jag skämts för en del, tänker att det liksom är nåt man bedöms efter som person, som andra kan gå på när de försöker förstå vem man är. Vad man gillar för film, musik och så vidare. Lågt kulturintresse = själsligt outvecklad, liksom (obs tror verkligen inte att det nödvändigtvis är så). Men jag har inte det där drivet att leta reda på och ta del av filmer, tv-serier, böcker, musik. Det jag faktiskt konsumerar blir lite hipp som happ. En del blir ganska "finkulturellt", kanske mest på grund av min kulturtant till mamma som jag lånar böcker av ibland och ser film ihop med (nu senast American Honey, den var... jobbig).
Jag kom att tänka på att två berättelser jag verkligen blivit berörd av har en del gemensamt. Det ena är filmen Pianisten, med Isabelle Huppert, som jag råkade se med mina föräldrar när jag var i sena tonåren och blev fullständigt överkörd av. (Tips: Se inte den med dina föräldrar.) Har aldrig sett om den, eller läst boken den är baserad på. Den andra är den korta romanen On Chesil Beach av Ian McEwan som jag läste för två somrar sen. På ett lite ytligare plan är de lika för att musikaliskt bevandrade, sexuellt avvikande kvinnor (the best kind, höhö) står i centrum i båda.
Men det som fångade mig mest är det här med de misslyckade relationerna. Att två personer försöker ha en romantisk-sexuell relation och sen... går det bara inte, allt bara brakar ihop på ett katastrofalt vis. Och båda skildringarna är helt gastkramande. I Pianisten så är det (som jag minns det) totalt dysfunktionellt från början till slut, det blir knappt nåt av alltihopa? För det unga paret i On Chesil Beach verkar allt se bra, fint, normalt ut fram till att de ska "fullborda" relationen och det visar sig att de milt talat är på lite olika våglängder. I båda fallen kan man kanske säga att relationen misslyckas för att kvinnan av olika skäl inte kan, är oförmögen, inkompetent att spela sin roll på nåt sätt? Det är tydligen nånting som är fascinerande för mig.
Jag har inte så mycket mer erfarenhet av relationer nu än jag hade när jag var arton. Jag identifierade mig väldigt starkt med huvudpersonen i Pianisten då, men jag vet inte om jag egentligen har så värst mycket gemensamt med henne (är mycket sämre på att spela piano i alla fall). Jag tror att en sak som bidrog till att jag blev en sån klangbotten för filmen är att jag (så klart) var förälskad i nån kille i min gymnasieklass som faktiskt gav mig en del uppmärksamhet. Alltså, han började prata med mig ibland och så där, var trevlig mot mig. Han var nog trevlig mot alla men i vilket fall. Och då ville jag väl komma på nåt kul eller intressant att säga men upplevde för det mesta att jag misslyckades fatalt vilket gav upphov till en hel del smärta.
Den där känslan av att få uppmärksamhet av nån man verkligen vill få uppmärksamhet av, men inte kunna göra nåt vettigt av den, var väldigt tongivande för min ungdom och ledde nog till att jag ofta mådde rätt så dåligt. Jag har aldrig upplevt mig som mobbad eller utfryst med flit, bara socialt utanför av ren inkompetens. Jag hade dessutom en bild av mig själv som en allmänt värdelös och dålig människa på nåt sätt. Tråkig och ful och dum så klart, men dessutom liksom moraliskt och känslomässigt urholkad? Död inuti på nåt sätt.
Och när det är nån man har "speciella" känslor för som sträcker ut en hand mot en, men man känner sig oförmögen att svara på ett bra sätt, är det ju extra jobbigt så klart. Jag tolkade in mycket av det i Pianisten – en ensam och socialt missanpassad kvinna får närmanden från en attraktiv ung man som verkar snäll och fin, men kan inte besvara dem på nåt vettigt sätt för att hon är för trasig och skev, och så gör smärtan och misären entré. Det finns nog väldigt mycket mer att säga om historien, kanske skulle jag läst den helt annorlunda idag, men det känns på ett sätt fint att ha haft en Stor Kulturupplevelse på det där sättet. Ja, jag var nog inte så lite melodramatisk...

avreageringsinlägg

Åhhh, jag blev så förargad nyss när jag skulle aktivera mitt "nyinflyttad"-erbjudande på Västtrafik på två veckors gratis åkande i hela Västra Götaland-regionen, och upptäckte att det gått ut. Visste inte ens att det var tidsbegränsat. Faaaan :( Vet inte varför jag fick så stark känsloreaktion på detta? Lol. Vet inte ens vad jag skulle ha använt det till. Hade väl tänkt... göra lite utflykter i Västergötland, kanske till Borås eller nåt? Plus att det hade varit väldigt praktiskt att kunna åka gratis till och från föräldrarnas hus i andra änden av stan just de här veckorna. Jaja. Nu har jag rivit sönder pappret och skrivit det här inlägget och hoppas att jag ska kunna sluta tänka på det.

saxar omkring i sommarens ljusa rymd

Är ensam i föräldrahemmet, mamma och pappa har åkt iväg på semester och jag "vaktar huset". Det är rätt skönt att vara ensam. Men ska tillbaka hem till mormor ikväll tror jag. Har inte med mig datorn eller andra grejer så blir rätt sysslolös här. Känner mig mest... behagligt apatisk just nu.
Har fått för mig att jag ska börja köra med en halvfastedag varje vecka, eller kanske två rentav (5:2-dieten om du minns). Idag är första gången jag testar, har ätit två ägg och en liten bytta lättkvarg typ, och druckit konstant. Te, kaffe och lightcola. Det är ganska varmt också, så vill verkligen inte bli uttorkad. Det har gått okej en sån här dag när jag inte haft nåt viktigt att göra men jag känner mig ganska ofokuserad och slö får jag säga, och huvudvärken ligger på lur. Men skönt med en motvikt till all festmat och alkohol de senaste veckorna.
Annars? Det löste sig med mina restlabbar i den där gamla kursen, till slut. Så så fort de poängen trillar in i Ladok borde jag vara berättigad till examen :) Har anmält mig hos AF, de ska skicka mig till en arbetspsykolog så jag kan komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Kanske får göra samma test som förra gången. Där det stod att jag borde bli tjänsteman, konstnär eller forskare, eller vad det nu var. Enligt deras psykologiska modell (som nån jeppe hittade på på 50-talet) så borde jag inte finnas. Tror det är bäst att blanda in AF så lite som möjligt i mitt jobbsökeri, haha. Men det kanske inte går bra och då kan det ju bli aktuellt med Fas 2 och det ena med det andra. Ja, vi får se. Ändå spännande med framtiden ju.