Berättelser som berört mig

Jag är ingen större konsument av kultur. Det är nåt jag skämts för en del, tänker att det liksom är nåt man bedöms efter som person, som andra kan gå på när de försöker förstå vem man är. Vad man gillar för film, musik och så vidare. Lågt kulturintresse = själsligt outvecklad, liksom (obs tror verkligen inte att det nödvändigtvis är så). Men jag har inte det där drivet att leta reda på och ta del av filmer, tv-serier, böcker, musik. Det jag faktiskt konsumerar blir lite hipp som happ. En del blir ganska "finkulturellt", kanske mest på grund av min kulturtant till mamma som jag lånar böcker av ibland och ser film ihop med (nu senast American Honey, den var... jobbig).
Jag kom att tänka på att två berättelser jag verkligen blivit berörd av har en del gemensamt. Det ena är filmen Pianisten, med Isabelle Huppert, som jag råkade se med mina föräldrar när jag var i sena tonåren och blev fullständigt överkörd av. (Tips: Se inte den med dina föräldrar.) Har aldrig sett om den, eller läst boken den är baserad på. Den andra är den korta romanen On Chesil Beach av Ian McEwan som jag läste för två somrar sen. På ett lite ytligare plan är de lika för att musikaliskt bevandrade, sexuellt avvikande kvinnor (the best kind, höhö) står i centrum i båda.
Men det som fångade mig mest är det här med de misslyckade relationerna. Att två personer försöker ha en romantisk-sexuell relation och sen... går det bara inte, allt bara brakar ihop på ett katastrofalt vis. Och båda skildringarna är helt gastkramande. I Pianisten så är det (som jag minns det) totalt dysfunktionellt från början till slut, det blir knappt nåt av alltihopa? För det unga paret i On Chesil Beach verkar allt se bra, fint, normalt ut fram till att de ska "fullborda" relationen och det visar sig att de milt talat är på lite olika våglängder. I båda fallen kan man kanske säga att relationen misslyckas för att kvinnan av olika skäl inte kan, är oförmögen, inkompetent att spela sin roll på nåt sätt? Det är tydligen nånting som är fascinerande för mig.
Jag har inte så mycket mer erfarenhet av relationer nu än jag hade när jag var arton. Jag identifierade mig väldigt starkt med huvudpersonen i Pianisten då, men jag vet inte om jag egentligen har så värst mycket gemensamt med henne (är mycket sämre på att spela piano i alla fall). Jag tror att en sak som bidrog till att jag blev en sån klangbotten för filmen är att jag (så klart) var förälskad i nån kille i min gymnasieklass som faktiskt gav mig en del uppmärksamhet. Alltså, han började prata med mig ibland och så där, var trevlig mot mig. Han var nog trevlig mot alla men i vilket fall. Och då ville jag väl komma på nåt kul eller intressant att säga men upplevde för det mesta att jag misslyckades fatalt vilket gav upphov till en hel del smärta.
Den där känslan av att få uppmärksamhet av nån man verkligen vill få uppmärksamhet av, men inte kunna göra nåt vettigt av den, var väldigt tongivande för min ungdom och ledde nog till att jag ofta mådde rätt så dåligt. Jag har aldrig upplevt mig som mobbad eller utfryst med flit, bara socialt utanför av ren inkompetens. Jag hade dessutom en bild av mig själv som en allmänt värdelös och dålig människa på nåt sätt. Tråkig och ful och dum så klart, men dessutom liksom moraliskt och känslomässigt urholkad? Död inuti på nåt sätt.
Och när det är nån man har "speciella" känslor för som sträcker ut en hand mot en, men man känner sig oförmögen att svara på ett bra sätt, är det ju extra jobbigt så klart. Jag tolkade in mycket av det i Pianisten – en ensam och socialt missanpassad kvinna får närmanden från en attraktiv ung man som verkar snäll och fin, men kan inte besvara dem på nåt vettigt sätt för att hon är för trasig och skev, och så gör smärtan och misären entré. Det finns nog väldigt mycket mer att säga om historien, kanske skulle jag läst den helt annorlunda idag, men det känns på ett sätt fint att ha haft en Stor Kulturupplevelse på det där sättet. Ja, jag var nog inte så lite melodramatisk...