Suck

Idag när jag kom hem efter min shoppingrunda hade jag fått en avi på ett rekbrev från Linköpings universitet. Eftersom jag väntat hela hösten på nyheter gällande min examensansökan så sprang jag förstås ut igen för att hämta reket. Men Willys kunde inte lämna ut det eftersom det stod fel namn på avin (Emma i stället för Ebba, klassiker). Jag skulle komma tillbaka i morgon mellan nio och tre eftersom Posten hade öppet då så de kunde ringa dit och fråga. Oklart vad Posten ska bidra med i sammanhanget. De kanske måste ringa till universitetet och fråga i stället, så då får jag väl vänta i en vecka till. Ngghggghhhhhh jag vill inte väntaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!! :( :( :( Vet inte ens om det är examensbeviset liksom, kan ju lika gärna vara ett högtidligt avslag på ansökan p.g.a. den där teknikaliteten med överlappande kurser eller vad det var. Jaja, ska försöka dränka mina sorger så gott jag kan nu.
Uppdatering: Posten kunde inte göra nåt, jag får höra av mig till universitetet i stället. Antar att det är lika bra ifall de hade skrivit fel namn på själva det eventuella examensbeviset också. Avreagerade mig på F och han sa att de gjort samma fel med hans examen också. Alltså varför måste de ens skriva av mitt namn manuellt, det finns väl redan i en massa databaser överallt? Så mycket som är oklart med det här. Men är inte lika frustrerad längre, det får väl ta den tid det tar. Var så koffein-stirrig igår bara, och sen blev jag så uppspelt över det där brevet att det kändes som värsta besvikelsen när jag inte kunde hämta ut det. 

20 timmar i Stockholm

Nu blir det ett sånt där tråkigt dagboksinlägg eftersom jag varit i Stockholm. Hade inte varit där på över 10 år. Det är en ganska exotisk plats för mig, känns verkligen som Storstaden. Vill inte bo där men det har ändå nåt visst. Nu hann jag inte se så mycket eftersom jag kom dit igår eftermiddag och tog tåget därifrån i förmiddags. Jag skulle på julbord på en sån där båt under kvällen och bodde på hotell vid Karlaplan. Tog tunnelbanan kors och tvärs genom den julpyntade stadskärnan (var inget promenadväder tyvärr, men åka tunnelbana är ju också spännande) och hann gå lite i butiker också och kände mig allmänt peppad på livet.  Nu har jag kommit tillbaka till ett slaskigt Göteborg med omnejd och känner mig faktiskt lite sådär efter-rese-deppig. I punktform:
- Innan avresa kom några killar i 25-årsåldern med kamera och mikrofon fram till mig på Göteborg C. De höll på med ett videoprojekt som handlade om vad folk är villiga att göra för tusen spänn, och ville erbjuda mig en tusenlapp plus biljettkostnad för att åka till Stockholm och säga hej till deras kompisar. Jag sa att jag ändå skulle dit och frågade var kompisarna bodde, men fick tacka nej till slut eftersom jag hade för lite tid. De sa god jul och jagade vidare.
- Hittade en hel lakritsbutik i gallerian Fältöversten så det var väl dags att köpa julklapp till pappa helt enkelt. Har gett upp att försöka köpa nåt annat än "lyxig lakrits" till honom, han är hopplös. Han uppskattar det knappt ens, om det är för annorlunda sorter tycker han bara de är konstiga (minns när jag köpte några saltlakritsar med nåt sorts extrastarkt pulver på, de tyckte han var för starka så han åt dem bara efter att ha spolat av pulvret under kranen). Det fanns hur mycket som helst att välja på så jag fick riva åt mig några som såg goda ut på måfå.
- Om du tror att jag köpte ett onödigt nagellack så tror du rätt -- hittade en enda flaska av OPI An Affair In Red Square på Åhléns vid Östermalmstorg. Den som försvann från alla butiker precis när jag bestämt mig för att jag behövde den (kanske har den gått ur produktion?). Jaja ursäkta att jag pratar om sånt här trams men det är min hobby, okej?
- Julbordet gick helt okej. Det var två personer som jag inte kände. Blev påmind om hur svårt jag tycker det är att umgås med nördkillar ibland. (Ja, jag tycker väl det är svårt att umgås med de flesta fast på lite olika sätt.) Det kommer liksom en strid ström av info och olika myndiga åsikter om saker och ting och man sitter där och känner sig dum och menlös som inte vet nåt eller har nån spännande input att komma med eller ens har sett Star Wars (oh the horror) och blir trött i huvudet av att försöka bearbeta alltihopa. Men men. Har så mycket lägre förväntningar på att lyckas göra succé på ett socialt plan nuförtiden, och jag lyckades ändå klämma ur mig ett par repliker så får väl vara nöjd. (Maten var det inget fel på heller så klart.)
- ETA: Glömde detta förut men jag kändisspottade Carl-Jan Granqvist på julbordet, haha
- Hotellrummet var ett fönsterlöst kyffe under markplan. Hade rätt svårt att sova trots trötthet. Slötittade på nån halvdeppig svensk film på SVT, Katinkas kalas (på allvar, är folk nånsin sådär överdramatiska i verkligheten?). Det skulle vara luciatåg klockan med "music students" vid frukosten men jag orkade inte gå upp så tidigt.
- Däremot fick jag se det sista på ett luciatåg på Centralen. Kanske var det samma gäng, verkade vara gymnasieungdomar. Det lät väldigt fint, började nästan gråta. Sen hade jag fortfarande 45 minuter till godo så jag promenerade en bit längs med Vasagatan och satte mig på ett folktomt Burger King och drack en latte. Åh alltså gud varför skriver jag ens det här känner mig som en tönt. ville bara dela mig av mitt liv på nåt sätt. jaja skitsamma. Jag hade trevligt i alla fall

resa

Det här med att "resor" anses vara det bästa livet har att erbjuda, det är ju bra onödigt. Det är inte min spaning från början, men jag håller med så jädra mycket! Att det är nån sorts allmän uppfattning att man måste åka iväg på långväga nöjesresor så fort man har råd och möjlighet, menar jag. Blir speciellt provocerad av resor till tropiska platser, att folk åker runt halva jordklotet för att sitta på en strand i två veckor och dricka en sliskig drink ur en kokosnöt. Hur kul kan det ens vara? Är det verkligen värt att smälta x antal kvadratmeter av polaristäcket för det? Får nästan en nihilistisk känsla av det. "Jag skiter i exakt allt och alla, jag SKA ha min meningslösa yolo-konsumtion av sol och bad, världen går ändå under snart, det är väl lika bra att göra processen så kort det går."
Jag vet att det är lättare att döma andras lyxkonsumtion än sin egen ibland. Jag konsumerar också jättemånga saker som är dåliga men som kanske i viss mån ger en meningskänsla -- kläder från lågpriskedjor, till exempel. Jag vet att vissa är förmögna till att njuta av extremt soligt och varmt väder och aktiviteter av typ "ligga på strand" även om jag själv mest mår dåligt av de sakerna, och att många får vinterdepression. Och om det nu känns genuint meningsskapande eller som nånting man verkligen mår bättre av så får man väl åka till den där söderhavsön, då. Vill mer ifrågasätta den här normen att alla älskar att resa. (Såg en lista på intressen man inte bör ange på sin Tinder-profil där resor ingick eftersom "alla gillar det".)
Det finns de som verkligen tycker att resor i allmänhet är det som ger livet mest mening. Jag tror det krävs en viss personlighetstyp för det. Att man måste vara sådär äventyrssugen och lätt uttråkad och liksom älska att vara utanför sin comfort zone på nåt vis. Och ha lätt för sig på det sociala planet. Och kunna leva i nuet. Det är så klart fina egenskaper i sig, säger inte annat. Jag förstår om man vill vara en sån person. Att det låter tråkigt att säga "nej, jag vill inte resa för man måste planera så jävla mycket och jag känner mig bara vilsen och ensam när jag går runt i främmande städer i främmande länder". Det är tråkigt! Jag erkänner, jag är tråkig. Men jag tror att många andra känner likadant innerst inne, och tror även att det är helt omöjlig att bli en reseälskare om man inte har anlag för det. Och det borde väl vara okej med tanke på att nöjesresor är en av de absolut sämsta sakerna för miljön? Det sista vi behöver just nu är väl folk som känner sig tvingade av nån sorts social norm att åka på semester långt bort när de inte ens vill det. Äeh, stanna hemma i stället. Äg din tråkighet, liksom