Dagarna flyter på, och jag sysselsätter väl mig (mest med att typ dricka te och ta promenader, känns det som, men i alla fall). Bara nån gång emellanåt trillar jag ner i nåt existentiellt hål och tänker på. Ja. Att man finns. Och är pissgammal och numera alltså bor ... hos mormor? Och har vaskat hela sin ungdom och ... så vidare. Idag kom jag till exempel att tänka på mina chanser att nånsin hitta nån som kanske kan lära sig att tycka om mig och var tvungen att gråta en skvätt. Ja, det är för mycket alltihopa. Men som sagt. För det mesta håller jag mig sysselsatt.
Snart är det sommar och somrarna är ju i och för sig alltid konstiga ändå. Ödsliga, riktningslösa. Runtomkring mig är folk inriktade på att få ut maximal njutning ur sina surt förvärvade lediga stunder, "slappa", sitta i solen. För en gångs skull är det inaktiviteten, det vill säga det jag brukar ägna min tid åt, som är normen och det eftersträvade, men allt känns bara så fel. Där går jag runt i fula kläder (så svårt att klä sig vettigt på sommaren), en evig svettrand i pannan, den migräninducerande solen i ögonen och med nån sorts lågintensiv stum panik inuti.
Asså förlåt för att jag är ett emo, vet egentligen inte om jag borde skriva så mycket om ~känslor~, börjar allt oftare känna att det liksom är olämpligt. Borde nog inte skriva över huvud taget, och borde väl inte ge luft åt känslorna kanske. Men jag tänker att det här åtminstone ett tag till får vara min skräphög där jag kan få ut den här typen av gnäll. Kunde ju skriva privat dagbok men det känns så tråkigt, som att lägga tid på att formulera sig på en papperslapp och sen kasta den i en sjö.
Jag har blivit kontaktad av en gammal bekant på LinkedIn vilket känns så märkligt på många sätt. Tittade på hens kontaktlista. Herregud. Nån av de gamla klasskamraterna är numera Postdoctoral Research Fellow på, låt säga, ett prestigefyllt universitet utomlands. Och här går jag och skrotar, liksom. Utöver alla eventuella jobbiga känslor kring sånt här -- andras karriärer, alltså -- så är det ju rätt fantastiskt. Som en sällsamt lysande parallell värld som nån gång nuddat vid min egen. Minns när jag lånade ut toaletten i mitt studentrum till personen som numera är Postdoctoral Research Fellow under nån nollningsaktivitet som hölls utomhus i närheten, en augustikväll för så många år sen. Alla dessa märkvärdiga (på ett bra sätt, alltså) människor som korsat mina vägar.
Jaha, nu gråter jag igen. Äh, jag orkar inte med mig själv nu. Ryck upp dig ditt dumma gamla skrälle.
tisdag 23 maj 2017
torsdag 11 maj 2017
Ofrivilligt modeinspirerad
Från att ha varit ganska ointresserad av kläder de senaste åren så är jag just nu helt matt av habegär inför typ hela klädbutikernas sortiment. Det beror nog delvis på att jag nog gått ner så mycket att jag kommer i deras kläder nu (ligger runt 80 kg-strecket nu, så har gått ner över 20 kg sen början av förra året), och att jag har lite mer livspepp och kanske tänker mer på min sociala presentation inför eventuella nya situationer. Men det finns så mycket fint nu! H&M och Monki lyckas trycka på alla mina knappar samtidigt. Framför allt med alla skojiga material (jag är en skata, eller kanske en wannabe-goth). Mesh (fin- eller grovmaskig, älskar båda), spets, tyll, krossad sammet, metallic, glitter, till och med det där konstiga krinklade glansiga syntetmaterialet som dykt upp... Och alla dessa toppar och klänningar med spaghettiband som kommit och alla 90-talsflörtar och den allmänna anything goes-stämningen.
Det finns nog drag av ålderskris i det hela också. Men skitsamma liksom. Tror inte så många bryr sig om hur pass age appropriate jag klär mig. Jag var bjuden på lillasysterns 30-årskalas och skulle shoppa nåt att ha på mig, och råkade köpa hela tre konstiga svarta genomskinliga saker. En topp i finmaskig mesh med lång ärm och picot-kanter (alltså såna där "vågiga" kanter, så fint!) från Monki, en långärmad topp i grovmaskig mesh/fisknätsmaterial från Gina, och en svart spetsklänning som var nermarkerad på H&M. Samt en långärmad svart knälång klänning i ribbad viskostrikå från rean på Gina, också med picot-kant vid ärmen och längst ner.
Det slutade med att jag hade den finmaskiga meshtoppen med svart linne under på festen och kände mig ganska fin (mönstrad kjol nertill). Festen gick okej, fester är ju milt uttryckt inte mitt safe place och jag kände inte så många men det var inte så farligt. Trikåklänningen har jag också haft, den är användbar och fin (fast inte särskilt somrig), men de andra sakerna väntar på att användas. Har beställt en enkel svart knälång trikåklänning med smala axelband att ha som underklänning till spetsklänningen, när jag nu ska få tillfälle att ha den (den levererades med en egen underklänning men den var i polyester, det blir så elektriskt). Men jag tror jag kan använda klänningen jag beställt till en hel del annat också.
Det här känns lite som min dagbok från gymnasiet, den handlade typ bara om vad jag shoppat (och lite om The Sims, bantning och allmän teen angst). Men nu får det nog snart vara nog, känner jag. Jag behöver inget mer inför sommaren då jag redan har jättemånga sommarkjolar och kan ha alla mina t-shirtar som vanligt. Det finns ju också nån sorts mörk understämning i hela konsumtionsfesten. Världsläget och allt det där. Plus att det var rätt skönt att vara ointresserad av mode och nu känner jag att jag dras in i det igen och det har jag ingen lust med. Behöver som sagt inga fler hobbies, och att gå runt och försöka vara "fashion" känns som ett hopplöst projekt. Vill egentligen mest... slippa vara nånting alls, inte ha nån självbild över huvud taget, nåt åt det hållet. Äh jag vet inte.
Det finns nog drag av ålderskris i det hela också. Men skitsamma liksom. Tror inte så många bryr sig om hur pass age appropriate jag klär mig. Jag var bjuden på lillasysterns 30-årskalas och skulle shoppa nåt att ha på mig, och råkade köpa hela tre konstiga svarta genomskinliga saker. En topp i finmaskig mesh med lång ärm och picot-kanter (alltså såna där "vågiga" kanter, så fint!) från Monki, en långärmad topp i grovmaskig mesh/fisknätsmaterial från Gina, och en svart spetsklänning som var nermarkerad på H&M. Samt en långärmad svart knälång klänning i ribbad viskostrikå från rean på Gina, också med picot-kant vid ärmen och längst ner.
Det slutade med att jag hade den finmaskiga meshtoppen med svart linne under på festen och kände mig ganska fin (mönstrad kjol nertill). Festen gick okej, fester är ju milt uttryckt inte mitt safe place och jag kände inte så många men det var inte så farligt. Trikåklänningen har jag också haft, den är användbar och fin (fast inte särskilt somrig), men de andra sakerna väntar på att användas. Har beställt en enkel svart knälång trikåklänning med smala axelband att ha som underklänning till spetsklänningen, när jag nu ska få tillfälle att ha den (den levererades med en egen underklänning men den var i polyester, det blir så elektriskt). Men jag tror jag kan använda klänningen jag beställt till en hel del annat också.
Det här känns lite som min dagbok från gymnasiet, den handlade typ bara om vad jag shoppat (och lite om The Sims, bantning och allmän teen angst). Men nu får det nog snart vara nog, känner jag. Jag behöver inget mer inför sommaren då jag redan har jättemånga sommarkjolar och kan ha alla mina t-shirtar som vanligt. Det finns ju också nån sorts mörk understämning i hela konsumtionsfesten. Världsläget och allt det där. Plus att det var rätt skönt att vara ointresserad av mode och nu känner jag att jag dras in i det igen och det har jag ingen lust med. Behöver som sagt inga fler hobbies, och att gå runt och försöka vara "fashion" känns som ett hopplöst projekt. Vill egentligen mest... slippa vara nånting alls, inte ha nån självbild över huvud taget, nåt åt det hållet. Äh jag vet inte.
tisdag 9 maj 2017
Mer boll sen
Tror att det inte förrän ganska nyligen gått upp för mig att man verkligen måste välja i livet, höhö. Jag tänker på hobbyer och sånt, och yrkesintressen, och projekt i största allmänhet. Jag har så mycket jag vill göra, men tiden är ju begränsad. Rita, hålla på med musik. Allt utseenderelaterat, jag menar dels nagellack som ju är en hobby sen länge, men sen hela "vara kvinna"-grejen med allt vad det innebär av hårborttagning, hårborttagning, hårborttagning, smink, kläder, hudvård, bantning och hårborttagning. Ja, en del av det där (nagellacket främst) är ju mer lustfyllda och kul grejer och en del är mer relaterade till hur jag vill presentera mig själv socialt, och en del av det (kläder) är väl lite av båda.
Sen bär jag en längtan efter att lära mig sy och annat pyssel också. För ett tag sen tittade jag jättemycket på Barbie-videor på YouTube, alltså folk som gör om Barbie-dockor med nytt hår och ansiktsmålning, gör kläder och möbler till dem och så vidare. Gud vad sugen jag var. Jag har liksom aldrig släppt tanken på Barbie sen jag var liten – älskade det då, älskar det fortfarande innerst inne. Men jag kan inte tillåta mig själv att släppa loss den sidan av mig själv, det vore ett sånt slöseri med resurser.
Nu har det gått över lite till sömnad och textil. Tittar på ett par jätteduktiga tjejer på YouTube som gör fantastiska skapelser av gamla second hand-kläder. Jag har ju haft ett par såna projekt, främst att färga textilier men har rent av suttit och handsytt saker (fult och dåligt, så klart) bara för att jag varit så sugen. Och nu har jag tillgång till symaskin... Men, nej. Att skaffa en sån hobby går inte att motivera. Lägga upp nån kjol eller göra nån liten ändring för att få mer användning av nåt gammalt plagg ibland, kanske. Men att lära sig sy på nån sorts nivå där man kan skapa användbara saker från scratch är svårt och har begränsad praktisk användbarhet.
Och rita borde jag egentligen inte heller, även om jag är ganska begåvad. Det är bra för att kunna göra personliga presenter till folk, men att jag ska lägga en massa tid på att "skapa konst"... näe, det är frivolt och onödigt. Samma sak med musik. Har varit sugen på att skaffa en hyfsad mikrofon så jag kan spela in saker (har nåt presentkort på 4sound med 600 spänn kvar på, det kanske skulle räcka en bit?). Har en känsla av att det där med att skapa musik på dator och sitta och peta i nåt musikprogram kan vara typ höjden av skoj i hela världen. Men... nej.
Det enda som är vettigt att lägga tid på nu är att försöka förbättra kunskaperna inom det område där jag valt att utbilda mig, och försöka hitta ett jobb. Ja, jag är en sopa och har inte lyckats göra mycket av de sinnessjuka resurser som slängts på mig. Jag är 33 och mitt cv är typ en enda lång lucka och som student har jag presterat i bästa fall mediokert. Men har råkat välja en inriktning där arbetsmarknaden ser helt glödhet ut just nu så kanske finns det en chans för mig och jag är skyldig mig själv och alla andra att göra mitt bästa.
Vet inte ens vad problemet är egentligen, varför jag inte kan fokusera min energi åt nåt vettigt håll. Jag tycker att matte och programmering är ganska kul, det är bara att... jag egentligen tycker att annat är roligare, kanske? Och att teknikbranschen verkar så jävla stressig. Utvecklingen går så fort (det finns redan AI som på egen hand kan koda ihop program utifrån verbala instruktioner, läste jag).
Och jag har så mycket konstigt känslobagage kring det här p.g.a. hur det gått med studierna och vad det betydde för mig och min självbild, alltså det känns som att det skulle ta år att nysta upp alla trassliga neuroser*. Alltså jag jobbar med mig själv, och bra dagar känns det som att det värsta trasslet håller på att lösas upp. Och jag vet att självförtroende är en färskvara och handlar om vad man gör. Och man ska inte tycka synd om sig själv. Men känslor av den här typen kommer ju faktiskt i vägen ibland.
Man är ju så privilegierad som ens har de här problemen, hjälp. Ja. I alla fall. Jag borde välja en hobby, kanske högst två, och lägga resten av tiden på jobbsökning och att lära mig nya saker som är relevanta för min eventuella karriär. Jag ger mig själv tillåtelse att säga nej till fritidsintressen, helt enkelt.
(Inläggets titel kommer från en låt av gruppen Fattaru, Karriär, från skivan Jordnära från 2003)
*Så kort sammanfattat som jag kan: Man var en ful och tråkig tjej som var jättelessen för att ingen ville hänga med den, och så hittade man på den här planen att man skulle bli INGENJÖR, och då skulle alla tycka att man var cool (väldigt tveksam verklighetsbild där?), och så... ja. Nu är man en ful och tråkig kvinna i nedre medelåldern som ingen vill hänga med, och som dessutom misslyckats på tekniska högskolan. Där är väl grundproblemet men jag har skitmånga andra komplicerade ångestfyllda känslor kring det här, inte minst hur man ska förhålla sig till alla duktiga flickan-tjejer i de här branscherna som inducerar så kraftiga känslor av avund, mindervärde och skam i mig att jag bara vill avlida (de flesta är dessutom mer lyckade som kvinnor, har snygg figur och pojkvän och en härligt lättsam och okomplicerad attityd och sånt). Och så alla de här feministiska diskussionerna om att KVINNOR MINSANN KAN men motarbetas av män som känner sig hotade, ja, JAG VET, men JAG KAN INTE?!!! Eller, jag är liksom halvduktig som bäst, får jag finnas över huvud taget då liksom? Och sen skäms jag för att ha önskat mig rätten att få vara en medioker jävla förlorare och ta fokus från genuint begåvade och drivna kvinnor och deras viktiga problem, herregud, en INGENJÖR borde ju alltid sätta yrkesmässig kompetens i första rummet. Och så vidare. Det blir nån sorts fraktalliknande överlagringar av skam som i slutändan leder till en upplevelse av att vara helt genomrutten och liksom förbrukad som människa. (Har dessutom fått en känsla av att många andra ingenjörer dras med liknande neuroser, fast kanske har sämre självinsikt, och att det liksom skapar en giftig stämning i hela tekniksvängen. Men det kanske bara är projektion.)
Sen bär jag en längtan efter att lära mig sy och annat pyssel också. För ett tag sen tittade jag jättemycket på Barbie-videor på YouTube, alltså folk som gör om Barbie-dockor med nytt hår och ansiktsmålning, gör kläder och möbler till dem och så vidare. Gud vad sugen jag var. Jag har liksom aldrig släppt tanken på Barbie sen jag var liten – älskade det då, älskar det fortfarande innerst inne. Men jag kan inte tillåta mig själv att släppa loss den sidan av mig själv, det vore ett sånt slöseri med resurser.
Nu har det gått över lite till sömnad och textil. Tittar på ett par jätteduktiga tjejer på YouTube som gör fantastiska skapelser av gamla second hand-kläder. Jag har ju haft ett par såna projekt, främst att färga textilier men har rent av suttit och handsytt saker (fult och dåligt, så klart) bara för att jag varit så sugen. Och nu har jag tillgång till symaskin... Men, nej. Att skaffa en sån hobby går inte att motivera. Lägga upp nån kjol eller göra nån liten ändring för att få mer användning av nåt gammalt plagg ibland, kanske. Men att lära sig sy på nån sorts nivå där man kan skapa användbara saker från scratch är svårt och har begränsad praktisk användbarhet.
Och rita borde jag egentligen inte heller, även om jag är ganska begåvad. Det är bra för att kunna göra personliga presenter till folk, men att jag ska lägga en massa tid på att "skapa konst"... näe, det är frivolt och onödigt. Samma sak med musik. Har varit sugen på att skaffa en hyfsad mikrofon så jag kan spela in saker (har nåt presentkort på 4sound med 600 spänn kvar på, det kanske skulle räcka en bit?). Har en känsla av att det där med att skapa musik på dator och sitta och peta i nåt musikprogram kan vara typ höjden av skoj i hela världen. Men... nej.
Det enda som är vettigt att lägga tid på nu är att försöka förbättra kunskaperna inom det område där jag valt att utbilda mig, och försöka hitta ett jobb. Ja, jag är en sopa och har inte lyckats göra mycket av de sinnessjuka resurser som slängts på mig. Jag är 33 och mitt cv är typ en enda lång lucka och som student har jag presterat i bästa fall mediokert. Men har råkat välja en inriktning där arbetsmarknaden ser helt glödhet ut just nu så kanske finns det en chans för mig och jag är skyldig mig själv och alla andra att göra mitt bästa.
Vet inte ens vad problemet är egentligen, varför jag inte kan fokusera min energi åt nåt vettigt håll. Jag tycker att matte och programmering är ganska kul, det är bara att... jag egentligen tycker att annat är roligare, kanske? Och att teknikbranschen verkar så jävla stressig. Utvecklingen går så fort (det finns redan AI som på egen hand kan koda ihop program utifrån verbala instruktioner, läste jag).
Och jag har så mycket konstigt känslobagage kring det här p.g.a. hur det gått med studierna och vad det betydde för mig och min självbild, alltså det känns som att det skulle ta år att nysta upp alla trassliga neuroser*. Alltså jag jobbar med mig själv, och bra dagar känns det som att det värsta trasslet håller på att lösas upp. Och jag vet att självförtroende är en färskvara och handlar om vad man gör. Och man ska inte tycka synd om sig själv. Men känslor av den här typen kommer ju faktiskt i vägen ibland.
Man är ju så privilegierad som ens har de här problemen, hjälp. Ja. I alla fall. Jag borde välja en hobby, kanske högst två, och lägga resten av tiden på jobbsökning och att lära mig nya saker som är relevanta för min eventuella karriär. Jag ger mig själv tillåtelse att säga nej till fritidsintressen, helt enkelt.
(Inläggets titel kommer från en låt av gruppen Fattaru, Karriär, från skivan Jordnära från 2003)
*Så kort sammanfattat som jag kan: Man var en ful och tråkig tjej som var jättelessen för att ingen ville hänga med den, och så hittade man på den här planen att man skulle bli INGENJÖR, och då skulle alla tycka att man var cool (väldigt tveksam verklighetsbild där?), och så... ja. Nu är man en ful och tråkig kvinna i nedre medelåldern som ingen vill hänga med, och som dessutom misslyckats på tekniska högskolan. Där är väl grundproblemet men jag har skitmånga andra komplicerade ångestfyllda känslor kring det här, inte minst hur man ska förhålla sig till alla duktiga flickan-tjejer i de här branscherna som inducerar så kraftiga känslor av avund, mindervärde och skam i mig att jag bara vill avlida (de flesta är dessutom mer lyckade som kvinnor, har snygg figur och pojkvän och en härligt lättsam och okomplicerad attityd och sånt). Och så alla de här feministiska diskussionerna om att KVINNOR MINSANN KAN men motarbetas av män som känner sig hotade, ja, JAG VET, men JAG KAN INTE?!!! Eller, jag är liksom halvduktig som bäst, får jag finnas över huvud taget då liksom? Och sen skäms jag för att ha önskat mig rätten att få vara en medioker jävla förlorare och ta fokus från genuint begåvade och drivna kvinnor och deras viktiga problem, herregud, en INGENJÖR borde ju alltid sätta yrkesmässig kompetens i första rummet. Och så vidare. Det blir nån sorts fraktalliknande överlagringar av skam som i slutändan leder till en upplevelse av att vara helt genomrutten och liksom förbrukad som människa. (Har dessutom fått en känsla av att många andra ingenjörer dras med liknande neuroser, fast kanske har sämre självinsikt, och att det liksom skapar en giftig stämning i hela tekniksvängen. Men det kanske bara är projektion.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)