mode nånting

Tummen ner:

- Ginghammönstrat, ja det är väl klassiskt för all del men vet inte om jag vill se ut som en vandrande köksgardin. För gulligt för mig... (Men hundtand har jag alltid gillat.)

- Tältklänningar. Näe jag betackar mig för stora särkar, oftast i material med obefintligt fall, som ser ut att vara sydda för en roblox-gubbe.

- Puffärm. En väldigt intressant detalj på så vis att den å ena sidan signalerar en hyperfemininitet, men å andra sidan gör att man blir två meter bred. Känner mig som en kulstötare utklädd till en bebis typ. Känns som man måste vara riktigt jävla petite för att kunna pull it off.

- Ankelsockor i plasttofflor-trenden som alla tonåringar har, alltså jag blir så provocerad?!  Gärna med lite smuts och hål på sockan också! (Iofs, som en protest mot den allmänna konsumtions- och utseendehysterin i samhället så kanske det egentligen är en ganska sympatisk trend)

- De där deprimerande ljusgråbeigea vällingfärgerna

 Tummen åt sidan:

- Y2k-retro. Så klart en väldigt bitterljuv återkomst för mig som jojobantade, dagdrömde och grät mig igenom tonåren runt millennieskiftet. Jag hatar inte estetiken rakt av, det finns mycket fint. Minns speciellt de där glittriga minimala partytopparna som liksom var som en draperad snusnäsduk gjord av sammanlänkade metallplattor framtill och på sin höjd satt ihop med några snören baktill. Men självklart skulle jag aldrig sätta på mig en sån själv, varken då eller nu. Överlag minns jag det som ett fruktansvärt kroppschauvinistiskt mode, allt handlade bara om att visa upp sin platta mage, och om man inte hade en platt mage så kunde man dra åt helvete. Kan tänka mig att låna lite material och detaljer här och var (strasskedja runt midjan någon?) men själva "siluetten" har jag redan haft tillräckligt med ågren över tack.

- Raka jeans. Har ju aldrig kommit överens något vidare med jeans p.g.a. "okonventionell" kroppsform, men i de stretchiga skinnyjeansen som nu håller på att försvinna ur modebilden så ser man åtminstone att jag faktiskt har en röv eftersom de formar sig efter kroppen. (Ja, i alla fall när de är nytvättade, sen tappar de ju passformen och börjar hänga efter en halvtimme.) Tycker inte att de mindre figurformade jeansen är fula i sig, och klart att folk är trötta på de tajta jeansen nu efter deras långvariga järngrepp (bokstavligen höhö) om befolkningen. Men just den där kombon med formlösa plagg i stela material är inget jag trivs i själv.

- Converse alltså lol. Läste nånstans att converse är det naturliga steget nu efter de mer "fläskiga" street-inspirerade gympadojerna som varit mer populära ett tag. Men de var ju populära nyss? Converse var ju fan en jädra uniform för bara tio år sen, precis alla mellan tio och trettifem gick runt i dem. Ska de redan bli dominerande igen? De sitter skitfult på mina breda fötter och med tanke på vad det är för typ av sko är de inte särskilt bekväma eller promenadvänliga, noll fjädring. Skor är så tråkigt överlag, pallar inte obekväma skor och alla bekväma skor är så intetsägande, så jag orkar liksom inte engagera mig.

Tummen upp:

- Manchester, och sammet för den delen. (Och alla andra "roliga" material, spets, organza, pvc, fuskpäls, mesh...) Man skulle kanske ha några manchester- eller sammetsbyxor. Hittade ett par svarta manchesterbyxor på secondhand men de måste sys om och vet inte om jag kan.

- Strumpbyxor, alltid. Gärna nätstrumpbyxor.

- Färgmatchat ton i ton. Så fint i t.ex. ljusare indigotoner, tänk jeanskjol med en ljusblå topp t.ex.

- Eller mer "oväntade" färgkombinationer typ grönt och blått, orange och rosa, rött och rosa...

- Knäppning med d-ringar! så kul att det har kommit tillbaks. Gillar väl utility-stilen överlag

- Ok, vet att jag i princip dissade fenomenet skor tidigare men mary janes/kinaskor är ju ganska fint

- att inte bry sig så mycket och ha på sig vad fan som helst.

Psykologiskt tillstånd vecka 32

Ibland tror jag att jag har blivit deprimerad igen. (Ser ju mer eller mindre på åren mellan tolv och trettitvå års ålder som en enda lång låggradig depression.) Har olika varianter av dåligt humör -- irritabel och grinig, sänkt och liksom halvapatisk eller nu senast lite mer åt det gråtmilda hållet -- nästan dagligen. Speciellt sen eftermiddag och tidig kväll, av nån anledning. Kanske att jag är ensam med mina tankar för mycket under mina promenader.

Att somna på kvällen har ju aldrig varit nån paradgren, men går sämre än vanligt nu. (Däremot sover jag fortfarande väldigt bra på morgonen... suck. Jävligt ouppskattad talang i detta samhälle verkligen.) Det känns som att jag aldrig får den där sköna sömniga känslan nuförtiden (åldersgrej?). Tänker inte nattetid på "kul saker" eller projekt jag vill påbörja, vilket har varit ett problem tidigare ibland då jag blir för uppvarvad. Är mer lågenergiska labyrintiska tankar som bara liksom... håller på och håller på, och ibland går till lite lätt ångest-anstrukna platser. Har gråtit på natten två gånger den här veckan, intressant eftersom jag annars knappt gråtit sen vintern 2016-2017. Känns som lösa känslor som bara letar efter nåt att fästa sig på.

Jag har utvecklat en olämplig förälskelse/besatthet av en 22-årig rysk youtuber-kille, haha usch. Har väl tittat på olika videor om Ryssland och det ryska språket och därför blev han rekommenderad. Han är nån gamer-kille typ. Är noll intresserad av datorspel. Måste sluta hänga på YouTube så mycket tror jag. (Men ja för all del är hans videor om Ryssland intressanta och lärorika.) Förr hade jag alltid en sån här förälskelse på gång, men då var det killar som fanns i min vardag på nåt sätt. Klasskamrater, lärare, psykologer etcetera. Så det kanske också är ett depressionssymtom.

Hur som helst är det lite jobbigt för att jag nämligen har vanan att konstant föra låtsaskonversationer med personer i mitt huvud, och nu är det så klart "honom" jag "pratar med" hela tiden. (In Sweden we. Sweden blablabla. Who cares.) Ev. lite töntigt/onormalt, men det är väl ett ensamt nöje så gott som något, och i bästa fall kanske jag utvecklar språk- och konversationsförmåga på det sättet. Men ibland hamnar jag i tankar som gör mig dyster på olika sätt. Antar att ämnena som orsakar detta är ungefär: åldrandet, min egen försuttna ungdom, det otilltäppbara hålet i min självkänsla som den sistnämnda har anbringat, att jag aldrig haft eget socialt liv eller pojkvän och att det alltmer ser ut som att jag aldrig kommer ha det heller, trots att jag en gång trodde och förmodligen innerst inne fortfarande tror att det är meningen med livet, och så vidare.

I natt hade killen laddat upp en vlogg från sin resa till en stad i södra Europa, där han hade mage att gå runt och vara fri och ung och vacker och stark och glad. Detta triggar tydligen melankoli hos mig. (När jag var i samma ålder satt jag i en annan stad i södra Europa och mådde piss. Och nu sitter jag på Hisingen och mår inte heller jättebra tydligen.) Men, jag missunnar så klart inte ryska gamer-killen att vara ung och fri i Europa. Tvärtom. Är glad att han finns. Men jag är lite trött på att vara en dysfunktionell gammal sopa. Fan, nu gråter jag igen.

Å andra sidan har jag haft dagar den senaste veckan där jag mått hyfsat och varit ganska energisk. Så det är ju lite blandat. Kanske är jag bara uttråkad och i behov av social stimulans på nåt sätt. Borde kanske inte posta det här men ja, nån poäng tycker jag väl att det finns med att föra bok över sitt liv och sina känslor. Och det är så tråkigt att bara skriva ner det nånstans och aldrig visa det för nån så nu får det bli så här kram.