uppföljning av helgens sammanbrott

Mycket riktigt hade jag nån form av bryt i lördags, kunde inte alls njuta av mina tomma kalorier, min alkohol (billigt vitt vin i småflaska) och min lediga tid, och var väldigt uppriven hela kvällen. Igår söndag hade jag lyckats lugna ner mig lite men de där ledsamma känslorna av tomhet, längtan, vad det nu är gjorde sig påminda till och från. När det är som värst är det som att jag nästan känner att jag håller på att bli galen eller nåt. Som att mitt förstånd liksom vacklar av att försöka hålla ihop allting. På ytan ser det ut som ingenting, en chattkonversation bestående av totalt fyra mer eller mindre artiga meddelanden, men samtidigt är det nån del av mig som bestämt sig för att det är nån sorts katastrof.

Idag är jag mest irriterad och trött på alltihopa. Tänker på all skit som hänt i mitt liv och att jag ska behöva vara såhär sönder inuti, gå omkring och baxa runt det här bagaget. Aldrig kunna ha en normal vettig vänskapsrelation med nån, dras till människor som jag bara känner mig sådär jobbigt rädd för men fascinerad av. (nån video flimrade förbi i min Youtube-feed om att det här med "butterflies" är dåligt? Alltså att om man får fjärilar av magen av någon så är man förmodligen på väg in i en kass relation. jaha) Gå runt och längta efter nåt som förmodligen inte finns. Ja ja, igår kväll nån gång bestämde jag mig i alla fall för att inte släppa in några fler tankar om personen i huvudet och det har faktiskt gått helt okej hittills. Alltså, ibland släpps det ju igenom nån enstaka tanke men jag kan ju inte vara på min vakt exakt hela tiden.

(Vill bara lägga in en disclaimer här om att själva personen, som triggar mig på det här sättet, mig veterligen inte på något sätt är en dålig person eller så. Det är bara min anknytning till den som har blivit helt cocobananas på nåt sätt.)

Har en del projekt framöver i alla fall, ska till Stockholm på kurs senare i veckan och så vidare, måste planera nån resa till Spanien senare i vår, etc.. Plus lite hobbies och självhjälpsprojekt. Så finns mycket att distrahera sig med, hurra.

Спасибо но не могу

 Sa nej. Nu är jag uppriven så klart. Jag har ju som princip att tacka ja till allt som jag blir inbjuden till, om jag inte har förhinder. Ja, det var lite kort varsel (i morgon) och nej, jag har ingen speciell anknytning till den typen av musik (det är en konsert) och jag har väldigt svårt för folkmassor och höga ljud. Och jag vet inte när det gäller hens flickvän, har bara träffat henne en gång men hon var trevlig mot mig (tydligen är hon lite svartsjuk men ja hon verkar ju inte känna sig hotad av mig). Men jag har ju lite svårt att prata med människor jag knappt känner. Känner mig liksom intimidated av alla i hens bekantskapskrets. Vet inte varför hen ens vill att jag ska träffa dem.

Så jag bara skickade nåt dumt svar "tack men jag kan inte". Vad betyder det ens? Det lät så kryptiskt, lite dramatiskt nästan. 100% uppenbart att jag inte har nån egentligt ursäkt. (Hen har inte heller svarat.) Jag kunde ju åtminstone sagt det där om jag inte pallar folkmassor men tänkte det skulle låta så mesigt. Jag bara tänkte att jag inte orkar, att jag hellre vill vara hemma. Men nu kommer jag bara sitta där i morgon kväll och gråta ner i min jävla spaghettimiddag av en blandning av FOMO, skuldkänslor och gud vet vad. Fan vilken idiot man är.