mode nånting

Tummen ner:

- Ginghammönstrat, ja det är väl klassiskt för all del men vet inte om jag vill se ut som en vandrande köksgardin. För gulligt för mig... (Men hundtand har jag alltid gillat.)

- Tältklänningar. Näe jag betackar mig för stora särkar, oftast i material med obefintligt fall, som ser ut att vara sydda för en roblox-gubbe.

- Puffärm. En väldigt intressant detalj på så vis att den å ena sidan signalerar en hyperfemininitet, men å andra sidan gör att man blir två meter bred. Känner mig som en kulstötare utklädd till en bebis typ. Känns som man måste vara riktigt jävla petite för att kunna pull it off.

- Ankelsockor i plasttofflor-trenden som alla tonåringar har, alltså jag blir så provocerad?!  Gärna med lite smuts och hål på sockan också! (Iofs, som en protest mot den allmänna konsumtions- och utseendehysterin i samhället så kanske det egentligen är en ganska sympatisk trend)

- De där deprimerande ljusgråbeigea vällingfärgerna

 Tummen åt sidan:

- Y2k-retro. Så klart en väldigt bitterljuv återkomst för mig som jojobantade, dagdrömde och grät mig igenom tonåren runt millennieskiftet. Jag hatar inte estetiken rakt av, det finns mycket fint. Minns speciellt de där glittriga minimala partytopparna som liksom var som en draperad snusnäsduk gjord av sammanlänkade metallplattor framtill och på sin höjd satt ihop med några snören baktill. Men självklart skulle jag aldrig sätta på mig en sån själv, varken då eller nu. Överlag minns jag det som ett fruktansvärt kroppschauvinistiskt mode, allt handlade bara om att visa upp sin platta mage, och om man inte hade en platt mage så kunde man dra åt helvete. Kan tänka mig att låna lite material och detaljer här och var (strasskedja runt midjan någon?) men själva "siluetten" har jag redan haft tillräckligt med ågren över tack.

- Raka jeans. Har ju aldrig kommit överens något vidare med jeans p.g.a. "okonventionell" kroppsform, men i de stretchiga skinnyjeansen som nu håller på att försvinna ur modebilden så ser man åtminstone att jag faktiskt har en röv eftersom de formar sig efter kroppen. (Ja, i alla fall när de är nytvättade, sen tappar de ju passformen och börjar hänga efter en halvtimme.) Tycker inte att de mindre figurformade jeansen är fula i sig, och klart att folk är trötta på de tajta jeansen nu efter deras långvariga järngrepp (bokstavligen höhö) om befolkningen. Men just den där kombon med formlösa plagg i stela material är inget jag trivs i själv.

- Converse alltså lol. Läste nånstans att converse är det naturliga steget nu efter de mer "fläskiga" street-inspirerade gympadojerna som varit mer populära ett tag. Men de var ju populära nyss? Converse var ju fan en jädra uniform för bara tio år sen, precis alla mellan tio och trettifem gick runt i dem. Ska de redan bli dominerande igen? De sitter skitfult på mina breda fötter och med tanke på vad det är för typ av sko är de inte särskilt bekväma eller promenadvänliga, noll fjädring. Skor är så tråkigt överlag, pallar inte obekväma skor och alla bekväma skor är så intetsägande, så jag orkar liksom inte engagera mig.

Tummen upp:

- Manchester, och sammet för den delen. (Och alla andra "roliga" material, spets, organza, pvc, fuskpäls, mesh...) Man skulle kanske ha några manchester- eller sammetsbyxor. Hittade ett par svarta manchesterbyxor på secondhand men de måste sys om och vet inte om jag kan.

- Strumpbyxor, alltid. Gärna nätstrumpbyxor.

- Färgmatchat ton i ton. Så fint i t.ex. ljusare indigotoner, tänk jeanskjol med en ljusblå topp t.ex.

- Eller mer "oväntade" färgkombinationer typ grönt och blått, orange och rosa, rött och rosa...

- Knäppning med d-ringar! så kul att det har kommit tillbaks. Gillar väl utility-stilen överlag

- Ok, vet att jag i princip dissade fenomenet skor tidigare men mary janes/kinaskor är ju ganska fint

- att inte bry sig så mycket och ha på sig vad fan som helst.

Psykologiskt tillstånd vecka 32

Ibland tror jag att jag har blivit deprimerad igen. (Ser ju mer eller mindre på åren mellan tolv och trettitvå års ålder som en enda lång låggradig depression.) Har olika varianter av dåligt humör -- irritabel och grinig, sänkt och liksom halvapatisk eller nu senast lite mer åt det gråtmilda hållet -- nästan dagligen. Speciellt sen eftermiddag och tidig kväll, av nån anledning. Kanske att jag är ensam med mina tankar för mycket under mina promenader.

Att somna på kvällen har ju aldrig varit nån paradgren, men går sämre än vanligt nu. (Däremot sover jag fortfarande väldigt bra på morgonen... suck. Jävligt ouppskattad talang i detta samhälle verkligen.) Det känns som att jag aldrig får den där sköna sömniga känslan nuförtiden (åldersgrej?). Tänker inte nattetid på "kul saker" eller projekt jag vill påbörja, vilket har varit ett problem tidigare ibland då jag blir för uppvarvad. Är mer lågenergiska labyrintiska tankar som bara liksom... håller på och håller på, och ibland går till lite lätt ångest-anstrukna platser. Har gråtit på natten två gånger den här veckan, intressant eftersom jag annars knappt gråtit sen vintern 2016-2017. Känns som lösa känslor som bara letar efter nåt att fästa sig på.

Jag har utvecklat en olämplig förälskelse/besatthet av en 22-årig rysk youtuber-kille, haha usch. Har väl tittat på olika videor om Ryssland och det ryska språket och därför blev han rekommenderad. Han är nån gamer-kille typ. Är noll intresserad av datorspel. Måste sluta hänga på YouTube så mycket tror jag. (Men ja för all del är hans videor om Ryssland intressanta och lärorika.) Förr hade jag alltid en sån här förälskelse på gång, men då var det killar som fanns i min vardag på nåt sätt. Klasskamrater, lärare, psykologer etcetera. Så det kanske också är ett depressionssymtom.

Hur som helst är det lite jobbigt för att jag nämligen har vanan att konstant föra låtsaskonversationer med personer i mitt huvud, och nu är det så klart "honom" jag "pratar med" hela tiden. (In Sweden we. Sweden blablabla. Who cares.) Ev. lite töntigt/onormalt, men det är väl ett ensamt nöje så gott som något, och i bästa fall kanske jag utvecklar språk- och konversationsförmåga på det sättet. Men ibland hamnar jag i tankar som gör mig dyster på olika sätt. Antar att ämnena som orsakar detta är ungefär: åldrandet, min egen försuttna ungdom, det otilltäppbara hålet i min självkänsla som den sistnämnda har anbringat, att jag aldrig haft eget socialt liv eller pojkvän och att det alltmer ser ut som att jag aldrig kommer ha det heller, trots att jag en gång trodde och förmodligen innerst inne fortfarande tror att det är meningen med livet, och så vidare.

I natt hade killen laddat upp en vlogg från sin resa till en stad i södra Europa, där han hade mage att gå runt och vara fri och ung och vacker och stark och glad. Detta triggar tydligen melankoli hos mig. (När jag var i samma ålder satt jag i en annan stad i södra Europa och mådde piss. Och nu sitter jag på Hisingen och mår inte heller jättebra tydligen.) Men, jag missunnar så klart inte ryska gamer-killen att vara ung och fri i Europa. Tvärtom. Är glad att han finns. Men jag är lite trött på att vara en dysfunktionell gammal sopa. Fan, nu gråter jag igen.

Å andra sidan har jag haft dagar den senaste veckan där jag mått hyfsat och varit ganska energisk. Så det är ju lite blandat. Kanske är jag bara uttråkad och i behov av social stimulans på nåt sätt. Borde kanske inte posta det här men ja, nån poäng tycker jag väl att det finns med att föra bok över sitt liv och sina känslor. Och det är så tråkigt att bara skriva ner det nånstans och aldrig visa det för nån så nu får det bli så här kram.

Sveriges efterblivna solkultur

Nu är den förbannade sommaren här och med den kommer folks obändiga längtan efter "solhäng". Så fort solen tittar fram är det liksom obligatoriskt att äta utomhus, även mitt på dagen. Folk liksom bara... hänger i solen. Ligger svettblanka och gör ingenting i timmar. De verkar liksom få ut någonting av det? Själv får jag panik av blotta tanken.

Läste nånstans att Sveriges incidens av hudcancer är jämförbar med Australiens. Alltså, inte riktigt lika hög men på liknande nivå.

Alltså, Australien: en av de soligaste bebodda platserna som finns. Norra Australien ligger mellan ekvatorn och södra vändkretsen, vilket innebär att solen står omkring zenit där på sommaren. (Om man går ut utan solskydd när solen står i zenit bränner man sig på tio minuter -- talar av erfarenhet.) Större delen av Australien är en obeboelig öken. Dessutom bor det företrädesvis vita människor där. Så ja, ingen jätteskräll att folk där får hudcancer.

Sverige däremot är en av de absolut mest solbefriade bebodda platserna som finns. Delar av Sverige ligger ovanför polcirkeln. Det vill säga att solen inte går upp där över huvud taget på flera veckor. På samma breddgrader som Sverige hittar vi norra Kanada, Alaska, Grönland och stora delar av Sibirien -- ställen där det knappt bor en käft. Ändå lyckas vi alltså sola sönder oss nästan lika illa som australiensarna. Bra jobbat av oss.

Jag längtar till den dagen när vi skaffar oss ett sundare, mer sydländskt förhållande till solen. När den börjar betraktas som i första hand något att undvika, åtminstone före klockan fem på eftermiddagen. Vad gör folk i typ Spanien när vi är ute och grillar oss på nån uteservering eller gräsmatta? De sitter hemma med nerdragna gardiner.

Jag ogillar -- som jag orerat om tidigare -- det eviga tjatet från hudvårdsfrälsta om solskydd, och jag hatar att behöva kladda med eländet själv. Men hudvårdsfanatikernas budskap verkar inte ha nått ut till massorna heller. Ingen jag känner (okej, nu har jag inte så stor bekantskapskrets men ändå) använder solskydd till vardags. På sin höjd smetar man pliktskyldigt på sig lite här och där när det ska badas eller ute på sjön. Ja, det är nånting med vår solkultur som känns lite omodernt, som om åttitalet aldrig tog slut liksom?

Lyckligtvis har jag inget socialt liv så jag behöver inte oroa mig över att släpas ut på lunch i solen så ofta. Ingen försöker få med mig till stranden längre, de vet att det inte är nån idé. Nästa vecka börjar min semester. Jäddrar vad jag ska sitta hemma med persiennerna nere.

(p.s. inget illa menat mot nån o.s.v.)

Как дела?

Skulle målat naglarna ikväll men det är för sent, och jag hinner inte ta fram mitt syprojekt heller. (Det är en grå kort kjol från second hand som jag gör om till större storlek med paneler i sidorna, gjorda av några gamla tabletter av svartvittmelerat linnetyg som mamma och pappa hade hemma. Vi får se om det nånsin kommer att bli klart. Visar på bloggen i så fall.) Men det är inte riktigt läggdags än heller. Så tänkte skriva lite här.

Jag har kommit hem från en kvällspromenad ganska nyss och ätit kvällsmat. Koppsoppa, knäckesmörgås (med pepparrots-cream cheese och sugarsnaps, if you must know -- en ganska slätstruken kombo), några bitar aprikos. Jag är ju ingen fruktperson men kan gilla just aprikos och idag hade de erbjudande på det i affären, men tyvärr var det många dåliga bitar på frukterna i min låda och de andra bitarna verkade vara sura. Och det var inte ens särskilt billigt.

Hursomhelst. Syrenernas tid är över oss nu igen och det var föredömligt fräscht väder ute. Vindstilla, mulet till halvklart, behaglig temperatur. Skönt med regnig småkylig försommar i år, ja hittills i alla fall, och ingen sån där jobbig värmebölja. Minns med fasa 2018 och syrenerna som blev bruna efter tre dagar. Jag har ett lite neurotiskt förhållande till syrenerna och den här tiden på året, jag måste liksom försöka njuta hela tiden, lukta på alla syrener etc.. Tänker att det tar slut så fort.

Jag känner knappt nån lukt av blommorna ändå, har så kasst luktsinne. Nej, tror inte jag haft covid men luktsinnet har blivit lite sämre med åren tror jag. Och den här oförmågan till estetisk njutning som jag haft det senaste året kanske inte gör det lättare att maxa vår-njutet. Men det är inte helt konsekvent, mer som en glappkontakt liksom. Har t.ex. nästan helt tappat förmågan att få "tingles" av ASMR men ibland kommer det tillbaka, lite grann. Och musik händer det väl nån gång att jag uppskattar igen, men det är bra jävla sällan och nästan bara när jag är full. Annars får jag bara ont i öronen och huvudet av musiken, och blir irriterad av att den liksom försöker dra i mina känslor sluta. Känns lite småsorgligt på ett sätt, har väl aldrig varit någon mega-musikfantast men vill ändå minnas att jag haft euforiska musikupplevelser för inte alltför länge sen.

Vet inte om det är åldern, nåt tillfälligt psykiatriskt, nåt annat hälsoproblem eller bara att vuxenlivet inte är kompatibelt med eufori. Man har för lite tid helt enkelt, även om jag inte har barn eller man eller ens jobbar heltid. Men jag har väl lägre arbetskapacitet än många andra med karriär-aktiga jobb och nu kanske jag börjar nosa på min gräns, kanske har packat in så mycket aktivitet i livet som jag liksom mäktar med. Med jobbet, alla hobbies jag försöker hålla igång, inte minst att jag försöker gå 15 000 steg om dagen för att slippa bli tjock igen, aktiviteter med min familj nästan varje vecka. Nånstans där tar väl orken slut kanske. Eller om jag gick nån kurs i livsplanering kanske det skulle gå att få in lite mer, tukta och exploatera tiden ytterligare.

I alla fall klagar jag inte, jag menar det är ju bättre än att sitta i Linköping utan inkomst, vakna klockan två varje dag och ägna hela dagarna åt icke-produktiv prokrastinering i form av att internet-spionera på folk jag är avundsjuk på. Fast kan ändå sakna vissa aspekter av den tiden på nåt sjukt sätt. Som all skön sömn på oansvariga tider på dygnet och allt godis man åt, med mera. Ja nu är det dags för den här vuxna personen köra igenom min jättelånga tandrengöringsrutin (har blivit utskälld av tandläkare så nu måste jag använda mellanrumsborstar etc.), gnugga in minoxidil i hårbotten och sen lägga mig och vrida på mig och försöka slappna av i käkarna i x antal timmar innan jag lyckas somna. Och sen gå upp och så vidare.