det röda ljuset i den gråa dimman igen, a.k.a. kaninkokerskans klagan

Den ogenomträngliga ensamheten. Enstöringslivet. Att ha noll kompisar, total avsaknad av socialt nätverk på bostadsorten, och alla andra orter också utom Göteborg där min familj bor. Kanske nånting som många har svårt att relatera till, men helt ensam är jag nog inte om att vara helt ensam (höhö). Men så är det för mig i alla fall.
Att råka bli förälskad i nån i kombination med detta blir en rätt giftig känslococktail som jag råkat ut för ganska många gånger nu. Det verkar som att min hjärna funkar så: ta sikte på slumpmässig stackars ung man som råkar befinna sig i närheten, bestämma att jag ska vara helt besatt av den på obestämd framtid, upprepa.
Det är väl som att en del av mig tror att detta är Lösningen på mitt behov av bekräftelse och närhet och så vidare, det här glupande behovet som liksom bara tar över hela mitt känsloliv och får mig att förlora mig i dagdrömmar.
---
2004 /.../ och jag grät inne på toaletten på fredagen taket därinne var saffransgult och världen hade förlorat all sin färg. i min dagbok skrev jag att du var ett rött ljus i den gråa dimman som var mitt liv eller nåt sånt, en metafor som formade sig helt spontant. på lördagskvällen när jag stod i garderoben på det där discot och du skulle gå, jag böjde mig fram för att säga "ta hand om dig" i ditt öra, du kysste mig på kinden din mun en mjuk cirkel med kittlig skäggstubb runtomkring, vad du tyckte om mig egentligen lär jag väl alltid undra över för vi kommer aldrig ses igen. det snöade när jag gick hem. jag skrev nåt fånigt i dagboken om att jag kunde börja leva nu, men det blev snarare tvärtom. tolv år senare. du skulle bli beklämd om du visste hur mitt liv ser ut nu, och hur jag ser ut för den delen. hur ser ditt liv ut? har du fru, barn? (jag skulle kunna spionera på facebook men jag har nån sorts spärr mot det, det känns så äckligt på nåt sätt.) det där dumma jag skrev i din studentmössa får jag fortfarande våldsamma skamsköljningar över ibland.
---
Hrm, ja det var den lilla utvikningen. Man undrar ju om det alltid kommer vara så här. Rätt så deppigt i så fall. Livet ett evigt juckande mot diverse träd.

reality check

Dagar när kontakten med verkligheten går fel nånstans och man ser sig själv genom andras ögon som man förmodligen ser ut. Blyg, tjock, konstigt hår, naglar i olika neurotiska färger, pratar i små dumma pip. För gammal för att bete sig sådär fånigt. Har en laptop med äckligt smutsigt tangentbord och en konstig bild som skrivbordsbakgrund som ingen förstår poängen med. Dålig musiksmak också. Osv
Ja, det är väl lika bra

alla hjärtans dag?

Alltså det känns som att pådraget kring alla hjärtans dag är värre än nånsin i år? Det är fortfarande en vecka kvar och det känns som att jag har sett olika manikyrer med alla hjärtans dag-tema och liknande på Instagram i en månad nu. YouTube är fullt med "första dejten"-sminktutorials (hjälp) och en massa olika kosmetikföretag släpper alla hjärtans dag-produkter. Jo, det är förstås så att jag tillbringar mycket tid på sociala medier med smink- och nagellackstema vilket är ett genomkommersialiserat område och där vill väl olika företag mjölka ur allt som går ur diverse "högtider". Men ändå. Det är bara en påhittad trams-grej, liksom? Och gudarna ska veta att hela det heteromonogama projektet får tillräckligt med uppmärksamhet som det är. Har vi inget bättre för oss? Haha.
Om nån undrar ifall jag är avundsjuk och bitter -- på folk som har ett s.k. kärleksliv, alltså -- så är väl svaret ja. Men det är nog faktiskt mer tramsigheten och infantiliteten i det hela jag stör mig på. (Den enda amerikanska trams-högtid jag ställer mig bakom är St. Patrick's Day, eftersom det är min födelsedag.) Själv ska jag tillbringa alla hjärtans dag med mamma som kommer på besök, så det ser jag verkligen fram emot.

goddag yxskaft

Asså jag vet inte hur många självhjälpiga fixa-ditt-liv-listor jag läst nu där "gå upp tidigt" är en av punkterna. JA, jag fattar väl att det blir mindre stressigt om man går upp tidigt, för att inte tala om att man känner sig som en lite bättre människa p.g.a. div. samhällsnormer, är inte dum på det sättet. MEN HUR???!!! Kan ni berätta för mig hur man bara "bestämmer" att man ska gå upp vid en viss tid, när man inte har nåt möte eller annat viktigt att gå till. Jag har slitit med det här i hela mitt liv nu.