funderingar kring nedstämdhet och sånt

Jaha, tjo vad det var livat här då. Har känt mig lite trött den senaste veckan men idag har jag minsann varit uppe sen typ tretiden på natten och hunnit dricka te, se klart Extras på Netflix, snurra runt på stan och shoppa lite och springa ett ärende, sen springa hem och tvätta en stor tvätt och dricka te igen. Det var Linköpings enda soliga dag hittills i november så det var ju bra att jag kom iväg. Köpte mest trams men rekade lite inför julklappsshopping också.
Funderar lite över trötthet och depression och sånt i relation till mitt eget liv. Jag har alltid tänkt på mig själv som en person som inte blir/aldrig har varit deprimerad. Inte för att jag är särskilt peppig eller uppåt eller framåt i allmänhet, tvärtom, men mitt humör är nog ganska jämntjockt och jag har effektiva mekanismer för att skjuta bort jobbiga tankar. Fast jag tror jag har haft rätt dålig koll på hur jag mått också, eller jag har liksom aldrig riktigt funderat över hur jag mår jämfört med hur jag mått i andra perioder av mitt liv egentligen. Fram tills nu.
De senaste åren har jag nog haft mer dystra tankar, känner jag ibland. Men det kan ju ha med åldern att göra också. När man är i trettiårsåldern så inser man ju att jaha, nu ska man bara leva i några decennier till (om man har tur), två-tre av dem kanske blir helt okej och sen kommer kroppen och hjärnan att ramla ihop helt och hållet och... ja. This is it, tänk om det inte blir mer än så här, hela den grejen. Det är kanske naturligt att få ett annat tidsperspektiv, man har inte riktigt "hela långa livet" framför sig på samma sätt längre. Dessutom har man ju varit med längre och sett det mesta förut så man blir kanske mer svårimponerad. Jag kan uppleva nån sorts liten anhedoni ibland (mamma använder ordet anhedoni ofta så det är därför jag känner till det). Typ när jag målar naglarna så tänker jag ibland "jaha vad ska det här ens vara bra för" och när jag skrattar åt ett skämt så har jag nån sorts misstanke om att jag egentligen inte tycker det var särskilt roligt utan att jag bara vet att jag brukar tycka att den typen av skämt är roligt så jag skrattar på autopilot, den typen av känslor. Inte så det stör jättemycket, bara lite grann.
När jag gjorde min neuropsykiatriska utvärdering förra hösten pratade jag med en psykiater som ställde en massa såna där självutvärderingsfrågor för olika psykiatriska problem, bl.a. depression (typ "har du känt dig mer nedstämd än vanligt den senaste tiden" o.s.v.). Jag svarade nej eller motsvarande på allihopa men sen ansåg hon tydligen i alla fall att jag hade en lindrig depression. Hon ville ge mig en medicin som kunde "sätta lite fart på mig", hehe. DET kan jag förstå. Det har aldrig varit nån vidare fart på mig, direkt. I perioder kanske jag hållit en hyfsad aktivitetsnivå men jag har ju väldigt lätt att glida in i en passivitet, en sorts evig prokrastinering där jag inte verkar orka mer än att slösurfa på internet. Och inaktivitet kan ju vara ett av många symtom på depression så just den biten stämmer ju ofta in.
Vinterdepp har jag verkligen aldrig känt att jag lidit av, det har jag liksom haft som en del av min identitet på nåt sätt. Tycker ju snarare sommaren är jobbig med sin påträngande värme och sol och sina krav på glättighet som skaver mot hela min existens och omöjligheten i att klä sig på nåt vettigt sätt (kan inte klä mig om jag inte får ha strumpbyxor på mig). Vintern är förstås lite påfrestande för att man måste ta på sig arton lager kläder och kan inte gå ordentligt av rädsla för att halka, men hösten är en behaglig årstid vädermässigt och mörkret bekommer mig inte. Men förra veckan var jag så jävla trött och det kändes verkligen som om det hade med mörkret att göra på nåt sätt. Mamma säger att det kommer med åldern.
Sen häller jag ju i mig olika hormonreglerande mediciner så det påverkar väl också, ska som sagt bli väldigt spännande att se vad som händer nu när jag slutar äta p-piller. Jaja, jag mår väl okej i allmänhet. På sätt och vis är det skönt att humöret är lite mer dämpat. Om det nu ens är så stor skillnad, jag vet inte. Hursomhelst nu får jag snart gå och lägga mig, det ska bli hur skönt som helst.

störigt

har ett irriterande problem just nu, nämligen att jag har bytt abonnemang men slarvat bort det nya simkortet jag skulle ha fått (eller så har jag inte fått det alls, enligt killen i supporten skulle det vara med i försändelsen med den nya telefonen och hörlurarna jag fick för flera veckor sen men jag såg inget simkort nånstans? argh) och nu har mitt gamla abonnemang stängts av (eftersom telefonnumret fördes över till det nya abonnemanget idag) så jag har ingen mobil alls. jag beställde ett nytt simkort för flera dagar sen men det kom inte idag fredag heller så då får jag alltså gå hela helgen utan fungerande mobil. vilket inte hade varit nåt problem normalt sett då jag bara pratar i telefon typ en gång i veckan och nästan aldrig messar, men JUST DENNA HELG befinner jag mig i en lite delikat situation där jag väntar telefonsamtal från en ny bekantskap som bara har mitt telefonnummer och inga andra möjligheter att kontakta mig (nej, inte nån ny "flört" eller liknande, det är lite speciellt men vill inte säga för mycket). argh. vad ska hen tro när hen bara får "numret ej tillgängligt" i öronen, att jag flytt fältet? åh det är så förargligt.
ja det finns väl inget jag kan göra, men det är bäst att det där simkortet dyker upp på måndag i alla fall.
plus att jag är irriterad av andra skäl och har missat sömntåget trots jättesömnberövad p.g.a. orsaker. ja ja godnatt. lär väl sova tills efter solen har gått ner nu :(

lubu what

Fattar inte riktigt hajpen över det här Louboutin-nagellacket.

Tycker mest att flaskan ser lite ful och... billig ut? Tror det är för att jag associerar den med några superbilliga kinesiska nagellack som säljs i en lågprisbutik jag brukar gå till ibland, flaskformen är lite liknande. Och den där långa spetsiga korken känns bara plojig för mig. Men sen är jag väl ingen förpackningsfetischist heller.
Ja ja, surt sa räven antar jag