Är sjuk, så är därför jag tycker mig ha tid att skriva. Hade nojat så jävla mycket över ett projekt på jobbet att jag liksom hade varit helt spänd i flera dagar och till och från haft lätt panik (tänk "sitta och vagga på sängkanten med tom blick"). Fick dessutom inte vila så mycket förra helgen. Så i torsdags eftermiddag, när vi äntligen fått iväg rapport-eländet, gick jag och la mig med en jobbig huvudvärk och enorm trötthet som jag trodde var en stressreaktion. Lyckades bara sova några korta stunder fast jag låg i sängen hela kvällen, kunde inte andas, det var omöjligt att slappna av i kroppen. Insåg sen att andningsproblemen mest berodde på nästäppa och nu har det hela utvecklats till en ganska ordinär förkylning. Mamma har snällt nog kommit hit med lite mat och några tulpaner fick jag också.
Det känns som att varenda gång jag pallar att skriva här så är det nånting om min "stress" och alla tankar kring hur lite självförverkligande man hinner och sådär. Under den här småjobbiga veckan har jag formulerat trotsiga tankar i stil med att: "Det känns som om nån har tagit min hjärna och låst in den i ett skåp. Jag får inte använda den själv, jag har intecknat min kreativitet för all framtid. Känner mig alienerad från min kreativitet och tankeförmåga. Varför får jag aldrig uppleva flow? Jag är faktiskt duktig på en del saker och när jag håller på med dem så upplever jag känslor av mening. Men jag får ju aldrig tillräckligt med tid. Ska det vara så här i resten av livet nu? Fan vad deppigt i så fall. Pension lär jag ju aldrig få och om jag får det kommer det inte vara så mycket kvar av mina förmågor vid det laget" O.s.v. o.s.v. Ja det vanliga gnället typ.
Men, jag vet inte. Jag har nog ganska orimliga krav på livet. Försöker vara lite mer strukturerad och spalta upp i några excel-dokument vad det är för fritidsprojekt jag egentligen vill hinna med, och det är ju mer än jag ens skulle hinna om jag inte behövde jobba. Har ett speciellt dokument för alla tilltänkta sömnadsprojekt, och nu planerade jag upp ett av dem med tidsåtgång och allt. Det är en svart enkel kjol i tunn bomull som jag impulsköpte på Lindex rea, med en fin detalj i form av en vågig kant i broderie anglaise nertill. Jag vill korta ner den från fotsid till knälång och göra om midjan så den passar mig lite bättre. Den skattade tidsåtgången är över 10 timmar. Och då har jag femtielva andra projekt, inklusive en grej jag lovade att sy till min syster, och jag vill sy ett nytt överkast till min säng, och det ska helst vara klart innan mars nån gång för då vill jag bjuda in familjen till min lägenhet... Det är väl ingen mänsklig rättighet att få sy ett överkast antar jag, dessutom tycker jag det känns mer jobbigt än kul med sömnad just nu när jag tänker på det. Kids börja aldrig sy, det är bara en evig besvikelse.
Apropå "jag vet inte" så läser jag Europa nu. Ja den är deppig men faktiskt ganska underbar tycker jag hittills. Nu får vi se hur resten av kvällen utvecklar sig, ska väl äta nån sorts middag och sen gå och lägga mig igen kanske. Gick upp klockan ett och har redan tagit en vilostund på sängen, fick ett flimmerskotom mitt i en Duolingo-vända och bestämde mig för att bara vila igenom det. Är väldigt skönt att bara strunta i stegräknaren (dessutom pissväder ute så verkligen skönt att slippa).
