humören

Hej nu är det plötsligt mitten av april och jag sitter här med mitt glas vin en söndagskväll fast jag inte tänkt festa till det idag. Känns som att det redan har hänt för mycket det här året på nåt sätt, och jag känner mig lite snuvad på våren. Tänkt ett par gånger att det ska bli trevligt med påsk, men sen kommer jag på att den redan varit -- då hade jag redan flängt runt så mycket de föregående två helgerna (födelsedagsfest resp. weekendresa till Polen) att den knappt ens registrerades i minnet.

Jag vet inte om jag, objektivt sett, verkligen har mer aktiviteter i mitt liv nu än för några år sedan, men det känns så. Som att det är lite för mycket spring och för mycket för lella hjärnan att hålla reda på. Tidigare den här veckan var jag i Stockholm på ett event, och på söndag kväll när jag skulle ge mig av lyckades jag i mitt stressade tillstånd slänga nycklarna i stället för kompostpåsen i komposten. Men jag kunde inte göra nåt åt det så jag bara stängde luckan och flängde, i ett fruktansvärt upprört tillstånd, vidare iväg till spårvagnen till centralstationen. Fick byta lås för 2600 kronor när jag kom tillbaka hem. Sen på tåget upp lyckades jag dessutom lägga en flaska vatten i ryggsäcken utan att skruva på korken ordentligt, så allting inklusive min laptop blev nerblött, men datorn klarade sig som tur var i alla fall. I Stockholm kunde jag knappt sova på de tre dagarna så jag mådde ju sådär (plus allt himla "mingel" som är på de där eventen, jag är så värdelös på sånt, får kämpa för att inte trilla tillbaka i alla mina gamla mindervärdeskomplex) och det var nog inte jättemycket av infon på den där konferensen som gick in.

Men ja, nu har jag haft en lugn helg i alla fall och sen kanske en till, men sen måste jag flänga iväg igen till Spanien. Blir utmattad av blotta tanken och ser redan fram emot att komma hem. Sen hoppas jag att det inte blir några resor på ett tag.

Tror att jag är mer uppmärksam på mina humör, sinnesstämningar och måenden nu än när jag var ung. Att jag tänker på dem mer, lite som vädret, observerar dem, försöker förhålla mig neutralt och med nån sorts vetenskaplig nyfikenhet till dem. Jaha, idag känner jag mig nervös och har ångeststämningar av nån anledning. Jaha, idag hade jag noll energi och konstiga kroppssymptom (typ domningar i ansiktet och muskelsvaghet) och ville bara sova hela dagen. Jaha, idag var jag skitdeppig och låg. Jaha, idag var jag plötsligt euforisk? Kanske lite önsketänkande men jag tror att jag har lärt mig att hantera känslor lite bättre. Tänker att jag som ung liksom bara såg mina känslor som fakta. Om jag tänkte "jag är värdelös och ingen kommer nånsin att tycka om mig" så var det så. Nu, när såna tankar kommer, så tänker jag bara "jaha, det är väl nåt med min menstruationscykel eller blodsockret eller nåt". Tyvärr blir man ju inte mindre deppig av det, och en minut senare kommer lik förbannat en likadan sån tanke som man måste försöka neutralisera med nån snusförnuftig reflektion om att det kanske är för att man inte hunnit motionera så mycket på sistone, men man vet att man kommer må bättre till slut i alla fall. Kanske senare ikväll, kanske i morgon bitti, kanske nästa vecka.

Önskar att jag hann/orkade skriva lite mer, vet att det jag producerar här knappast är nåt större bidrag till mänskligheten men ändå skönt för trötthjärnan att få babbla av sig. Men nu ska jag dricka upp mitt örtte och sen ta mig an Projekt Gåochläggasig.

uppföljning av helgens sammanbrott

Mycket riktigt hade jag nån form av bryt i lördags, kunde inte alls njuta av mina tomma kalorier, min alkohol (billigt vitt vin i småflaska) och min lediga tid, och var väldigt uppriven hela kvällen. Igår söndag hade jag lyckats lugna ner mig lite men de där ledsamma känslorna av tomhet, längtan, vad det nu är gjorde sig påminda till och från. När det är som värst är det som att jag nästan känner att jag håller på att bli galen eller nåt. Som att mitt förstånd liksom vacklar av att försöka hålla ihop allting. På ytan ser det ut som ingenting, en chattkonversation bestående av totalt fyra mer eller mindre artiga meddelanden, men samtidigt är det nån del av mig som bestämt sig för att det är nån sorts katastrof.

Idag är jag mest irriterad och trött på alltihopa. Tänker på all skit som hänt i mitt liv och att jag ska behöva vara såhär sönder inuti, gå omkring och baxa runt det här bagaget. Aldrig kunna ha en normal vettig vänskapsrelation med nån, dras till människor som jag bara känner mig sådär jobbigt rädd för men fascinerad av. (nån video flimrade förbi i min Youtube-feed om att det här med "butterflies" är dåligt? Alltså att om man får fjärilar av magen av någon så är man förmodligen på väg in i en kass relation. jaha) Gå runt och längta efter nåt som förmodligen inte finns. Ja ja, igår kväll nån gång bestämde jag mig i alla fall för att inte släppa in några fler tankar om personen i huvudet och det har faktiskt gått helt okej hittills. Alltså, ibland släpps det ju igenom nån enstaka tanke men jag kan ju inte vara på min vakt exakt hela tiden.

(Vill bara lägga in en disclaimer här om att själva personen, som triggar mig på det här sättet, mig veterligen inte på något sätt är en dålig person eller så. Det är bara min anknytning till den som har blivit helt cocobananas på nåt sätt.)

Har en del projekt framöver i alla fall, ska till Stockholm på kurs senare i veckan och så vidare, måste planera nån resa till Spanien senare i vår, etc.. Plus lite hobbies och självhjälpsprojekt. Så finns mycket att distrahera sig med, hurra.

Спасибо но не могу

 Sa nej. Nu är jag uppriven så klart. Jag har ju som princip att tacka ja till allt som jag blir inbjuden till, om jag inte har förhinder. Ja, det var lite kort varsel (i morgon) och nej, jag har ingen speciell anknytning till den typen av musik (det är en konsert) och jag har väldigt svårt för folkmassor och höga ljud. Och jag vet inte när det gäller hens flickvän, har bara träffat henne en gång men hon var trevlig mot mig (tydligen är hon lite svartsjuk men ja hon verkar ju inte känna sig hotad av mig). Men jag har ju lite svårt att prata med människor jag knappt känner. Känner mig liksom intimidated av alla i hens bekantskapskrets. Vet inte varför hen ens vill att jag ska träffa dem.

Så jag bara skickade nåt dumt svar "tack men jag kan inte". Vad betyder det ens? Det lät så kryptiskt, lite dramatiskt nästan. 100% uppenbart att jag inte har nån egentligt ursäkt. (Hen har inte heller svarat.) Jag kunde ju åtminstone sagt det där om jag inte pallar folkmassor men tänkte det skulle låta så mesigt. Jag bara tänkte att jag inte orkar, att jag hellre vill vara hemma. Men nu kommer jag bara sitta där i morgon kväll och gråta ner i min jävla spaghettimiddag av en blandning av FOMO, skuldkänslor och gud vet vad. Fan vilken idiot man är.