Jag såg verkligen fram mot julledigheten i år eftersom jag kände mig lite stressad, men det känns nästan som att ledigheten varit stressigare än jobbet. Har dessutom haft ett sånt där gratis tvåveckors busskort från Västtrafik som gäller i hela regionen så det har ju gjort att jag känt mig manad att flänga runt ännu mer. (Har dock bara varit utanför Göteborg en gång, i Borås.)
Julen har ju varit annorlunda på en del sätt. Vanligtvis brukar hela mammas släkt samlas hos mormor på julafton. Ja det är väl ganska ovanligt att vara 35 år gammal och ha firat nästan varenda jul i hela sitt liv på exakt samma sätt, men det har varit väldigt trevligt i alla fall. Men nu är det slut. Så vi (alltså jag + föräldrar + syster) hälsade på lite annan släkt i stället efter att ha haft den vanliga "för-julen" kvällen innan med julmat och julklappsutdelning hemma hos mamma och pappa. Jag är väldigt glad över min familj men ibland, efter allt som hänt i år, så känns det nästan lite tungt att tänka på hur viktiga de är för mig och. Ja, du vet. Borde skaffa nåt umgänge utanför familjen så det inte blir så intensivt men har ingen aning om hur.
Jag har bl.a. fått en ny symaskin i julklapp vilket jag så klart blev väldigt glad över. Har aldrig ägt en förut och kan inte sy så mycket. Vet dock inte riktigt när jag ska hinna använda den men jag får väl se till att schemalägga lite tid för det på helger och kvällar. Det enda jag hunnit lära mig hittills är att spola upp tråd (den använder en speciell spolstandard med lite högre spolar), trä maskinen och sy några testsömmar. Den har alla möjliga funktioner och special-pressarfötter och grejer. Har utsett ett första projekt, en vadlång skotskrutig klänning som ska bli knälång i stället. Det borde ju inte vara alltför avancerat.
Och nu är det nyår och jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp dagen, klockan är snart tolv och jag borde försöka hinna med nån utflykt (funderar på Frölunda torg kanske) innan det är dags att bege mig till firandet hemma hos mamma och pappa men vet inte när jag ska hinna fixa mig och så vidare. Ja vi får väl se.
Kulturupplevelser denna julledighet:
- Var och såg Parasit på bio igår. Ja det var verkligen en historia. Känner mig på att den har hur många nivåer som helst och förmodligen kryllade av metaforer och så vidare som jag inte fattade så mycket av (brukar vara så när kritikerna bli så till sig som de blev den här gången) men det var ju en spännande berättelse också. Får väl stämma in i hyllningskören och rekommendera till alla.
- Borås textilmuseum, fint. Min favorit var nog alla de gamla textil-tillverkningsmaskinerna (vävmaskiner m.m.) och utställningen med stickade verk från textilstudenter. Lite kul att alla studenterna hette såhär Gullviva Jensdotter Kråkmyr men ja, de var väldigt duktiga i alla fall. Annars fanns det en Versace-utställning också, kanske inte min grej men scarfarna är ju ganska fina i alla fall.
- Sett några filmer på SVT Play - Pulp Fiction (mysig), Goliat (svensk socialrealism, bra), Mannekäng i rött (det var nån smålarvig deckare från 50-talet men ganska kul i all fall).
Ja, då kom man upp i tvåsiffrigt antal inlägg i år också. Får se om jag har nåt att säga nästa år.
tisdag 31 december 2019
torsdag 12 december 2019
trött life update
Hej, här sitter jag och dricker en äcklig öl. Ha, här skulle man trösta sig med öl efter en dålig dag och så var den inte god. Det är Poppels Julporter, FYI. Antar att jag inte gillar porter särskilt mycket så är väl inte rätt person att döma egentligen, dricker det bara för att det känns lite mysigt nu på hösten och vintern. Men den smakar typ... soja?
Har egentligen inte haft en jättedålig dag. Anledningen till att jag var på dåligt humör var att det var "glöggmingel" på jobbet och jag kände mig frustrerad som vanligt under och efter alla typer av mingliga situationer för att jag upplever att jag inte pratar tillräckligt mycket, eller kanske säger fel saker om jag nu vågar säga nåt och så vidare. Sitter på kontorshotell med mina två kollegor (varav den ena är min mor) men ingen av dem var där idag så jag var den enda från företaget. Hamnade bredvid två killar som satt och pratade och ja, fick väl in tre repliker under loppet av nästan en timme. Jag kom på ett par saker som hade kunnat vara relevanta för konversationen men pallade inte ta sats och berätta dem (ibland måste man ju nästan avbryta folk också och det känns ju lite jobbigt).
Tänker på det där ibland, hur svårigheterna jag har med att prata med folk kanske har påverkat min självbild och hur dåligt jag måste ha mått när varenda dag efter skolan kändes såhär och. Ja en dag kanske jag orkar skriva nåt lite mer analytiskt om det men inte just nu. Men jag borde verkligen göra nåt åt det där. Man kan kanske inte göra nåt åt att man är halvautistisk eller vad det nu är jag lider av men det borde väl gå att träna upp mingelförmågan i nån utsträckning ändå.
Har hänt en del sen senast så klart, mormors hus har blivit sålt och jag bor nu i andra hand i en fin lägenhet efter att min syster förmedlade en kontakt till mig. Får ha kvar den till nästa sommar. Jag får ut en del pengar på arvet så kanske jag kan hitta en bostadsrätt i Biskopsgården eller nåt. Ja, det är verkligen bara att tacka och ta emot. Som med allt annat i mitt absurt privilegierade liv. Nu ska jag gå och fixa lunchlåda till i morgon (blir ICAs vegobullar, de är inte så värst goda men jag måste bli av med de sista i paketet). hej
Har egentligen inte haft en jättedålig dag. Anledningen till att jag var på dåligt humör var att det var "glöggmingel" på jobbet och jag kände mig frustrerad som vanligt under och efter alla typer av mingliga situationer för att jag upplever att jag inte pratar tillräckligt mycket, eller kanske säger fel saker om jag nu vågar säga nåt och så vidare. Sitter på kontorshotell med mina två kollegor (varav den ena är min mor) men ingen av dem var där idag så jag var den enda från företaget. Hamnade bredvid två killar som satt och pratade och ja, fick väl in tre repliker under loppet av nästan en timme. Jag kom på ett par saker som hade kunnat vara relevanta för konversationen men pallade inte ta sats och berätta dem (ibland måste man ju nästan avbryta folk också och det känns ju lite jobbigt).
Tänker på det där ibland, hur svårigheterna jag har med att prata med folk kanske har påverkat min självbild och hur dåligt jag måste ha mått när varenda dag efter skolan kändes såhär och. Ja en dag kanske jag orkar skriva nåt lite mer analytiskt om det men inte just nu. Men jag borde verkligen göra nåt åt det där. Man kan kanske inte göra nåt åt att man är halvautistisk eller vad det nu är jag lider av men det borde väl gå att träna upp mingelförmågan i nån utsträckning ändå.
Har hänt en del sen senast så klart, mormors hus har blivit sålt och jag bor nu i andra hand i en fin lägenhet efter att min syster förmedlade en kontakt till mig. Får ha kvar den till nästa sommar. Jag får ut en del pengar på arvet så kanske jag kan hitta en bostadsrätt i Biskopsgården eller nåt. Ja, det är verkligen bara att tacka och ta emot. Som med allt annat i mitt absurt privilegierade liv. Nu ska jag gå och fixa lunchlåda till i morgon (blir ICAs vegobullar, de är inte så värst goda men jag måste bli av med de sista i paketet). hej
söndag 14 juli 2019
skammen
(En text som legat bland mina utkast ett tag)
Jag tänker ibland på min ungdom och hur jag verkligen lyckades skämmas över varenda aspekt av hela mitt väsen exakt hela tiden. Mitt utseende var ju givet, kände liksom nån sorts vitglödgat förakt mot min kropp. Ingen hade lika patetiskt små bröst eller lika hopplöst tjock mage och jeansen satt alltid för jävligt. Men även mitt inre. Som tonåring kände jag mig liksom så oändligt tråkig, o-djup och liksom befriad från allt vad livsglädje och charm heter. Som en grå pappfigur när andra var tredimensionella.
Jag ville ingenting (eller ja... innerst inne ville jag väl bara att andra skulle se mig och tycka om mig, men det kändes liksom omöjligt), var inte peppad på nånting, hade ingen egentlig tillförsikt inför vuxenlivet. Allt det skämdes jag också för. Alla andra tycktes så uppfyllda av sprittande längtan till 18-årsdagen, körkort, sommarjobb, studenten. Jag hade ändå inga* kompisar att festa med så att fylla 18 skulle inte spela nån roll, köra bil eller slava på nåt snabbköp såg jag inte charmen med (vilket självklart var ytterligare tecken på att det var nåt fel på mig) och när studenten närmade sig kände jag mest att gymnasiet helst kunde fått hålla på i tre år till. Gymnasiet visste jag ändå hur det funkade – jag kunde få alla rätt på matteproven, jag kunde sitta och glo på den där snubben jag var hemligt förälskad i och drömma mig bort, jag kunde köpa fler fina kläder inne i stan som sen skulle bli hängande i garderoben för att jag enligt egen bedömning var "för ful" för att liksom vara värd att få ha på mig dem. Jag var inte direkt lycklig men det var kanske en viss mysfaktor över det.
Jag hade heller ingen speciell smak när det gällde musik eller annan populärkultur, inga seriösa hobbyer och inga politiska åsikter vilket jag så klart också skämdes för. Så fort jag försökte ta mig an såna projekt var det som att en röst i mitt huvud väste "FEJK" så jag kom inte så långt med det. Jag läste mycket böcker i låg-mellanstadieåldern men tappade liksom förmågan att njuta av dem runt 13, förmodligen eftersom större delen av min tid och tankekraft gick åt till att gå runt och fundera över hur allmänt värdelös jag var. Jag gjorde väl några halvhjärtade försök att gilla "svensk hiphop" (alltså gud sån mörk tid i mitt liv) men ja. Och sen gillade jag popmusik typ Britney Spears "ironiskt" eller nåt? Hhhrgghhhh. Innerst inne gillade jag nog Manic Street Preachers senare skivor för att de var så storslaget ledsna. Men jag "fick" liksom inte gilla det eftersom jag inte var "djup" nog så det var inte "på riktigt". (Plus att nån snubbig rockrecensent säkert ändå hade sagt att de var dåliga, jag var liksom besatt av musikrecensioner av nån anledning? Förmodligen för att jag var besatt av åsikter i största allmänhet, eftersom jag själv kände att jag gärna ville ha åsikter men inte visste hur man gjorde.) Jag hade såna märkvärdiga hangups på det där, min brist på ~djup~, min brist på nån sorts fina äkta känslor, jag vet inte. Som en tvångstanke nästan. De fina äkta känslorna var lite vagt definierade men jag minns att jag bl.a. hade väldigt mycket funderingar kring min förmåga till empati, att jag skulle ha nåt sorts fel på den, att jag skulle vara psykopat eller nåt sånt.
Samtidigt var jag ju aldrig djupt deprimerad eller självmordsbenägen eller så. Och hade inga ätstörningar eller självskadebeteenden heller, orkade bara lite slapp jojobantning. Vilket jag säkert också lyckades skämmas för på nåt sätt – vad mesigt att jag inte ens kunde vara deppig eller skör ordentligt liksom. (Förlåt verkligen.) Ja, jag skulle kunna fördjupa mig ytterligare i alla mina trassliga gamla neuroser men orkar ärligt talat inte. Hursomhelst, allt detta ledde så klart till att jag gick runt och var vansinnigt avundsjuk på alla jag uppfattade som lyckade, coola och välfungerande (ja speciellt tjejerna förstås) och liksom lyckades ta precis allting jag såg, hörde eller läste personligt.
Sen började jag ju plugga på tekniska högskolan för att jag tyckte att det här med att vara smart/duktig var det enda jag hade att komma med eftersom jag var ful och tråkig, men energin gick gradvis ur mig och jag orkade inte plugga tillräckligt mycket för att klara av studierna längre, vilket ledde till nån sorts nedåtgående spiral av ännu mer missnöje med mig själv som ledde till mer passivitet och så vidare. Så gick jag även genom åren mellan 20 och 30 som en sorts hårt virat litet nystan av ressentiment och kände mig som ett svart hål inuti för det mesta.
Önskar jag hade nån sorts silver lining att leverera här men om nån har läst tidigare inlägg så vet ni hur mitt liv ser ut idag och det är ju ingen himlastormande framgångssaga direkt. Men ja, jag mår väl bättre nu antar jag. Och faktum är att jag kan se hur de där tankarna gjorde sitt till för att sabba för mig i livet. Inte för att allt bara handlar om att ha rätt attityd, men det är nog svårt att komma framåt om man är övertygad om att man är sämst i världen. Eller ja, en del kanske lyckas piska sig ganska långt framåt med självhat som motivation men man får nog vara en allmänt mer energisk person än vad jag är för att lyckas med det. Jag kan väl också se ganska tydligt hur det fanns en viss narcissistisk sida i allt det här också. Jag verkar ha tyckt att jag måste vara bäst, snyggast, coolast och intelligentast i världen, annars fick det vara liksom.
Jag tror på allvar att det mest kraftfulla verktyget som finns när det gäller att bli tillfredsställd med livet och sig själv är att sänka sina förväntningar. Därvidlag är det verkligen tacksamt att vara medelålders. Man kan inte hoppas på att bli populär längre eftersom man inte är instängd i samma typer av homosociala miljöer (framför allt skolan) med en massa jämnåriga där såna hierarkier uppstår, och det är för sent att vara ung och lovande också. Det jag personligen kan hoppas på nu är väl mest att jag lyckas sköta mitt nuvarande jobb tillräckligt bra så att jag får behålla det. Och mitt liv är ju på många sätt väldigt privilegierat och idag tror jag faktiskt att jag kan uppskatta mina privilegier på riktigt i stället för att gå runt och tråna efter nån sorts högre och mer meningsfull tillvaro som jag tyckte mig ana precis utom räckhåll. Sen har väl den där npf-diagnosen, tillsammans med år ut och år in av introspektion, gjort sitt till när det gäller att justera mina förväntningar på mig själv och förstå mig själv bättre när det gäller den sociala biten och en del annat (som den där empati-grejen), även om det finns ett visst vemod i det också.
Alltså, jag har faktiskt kämpat en del med att avsluta den här texten på nåt bra sätt men jag bara blir så trött på mig själv när jag läser den. Tänker mest "orka vara så här självupptagen" typ. Det är ju min blogg så att jag är självupptagen här må väl vara hänt, men jag blir bara otålig när jag ska försöka komma på nåt sätt att knyta ihop säcken. Kanske har tänkt färdigt på den här skiten helt enkelt. Om nån yngre person som mår likadant som jag gjorde skulle råka läsa texten så hoppas jag att den kan vara till hjälp på nåt sätt.
* Det känns alltid fel att säga att jag inte hade några kompisar eftersom folk överlag var snälla mot mig och jag ändå hade en person som jag umgicks med en del i gymnasiet, men jag lämnar kvar det som en överdrift för effekt. Jag jobbar mycket med överdrifter för effekt.
Jag tänker ibland på min ungdom och hur jag verkligen lyckades skämmas över varenda aspekt av hela mitt väsen exakt hela tiden. Mitt utseende var ju givet, kände liksom nån sorts vitglödgat förakt mot min kropp. Ingen hade lika patetiskt små bröst eller lika hopplöst tjock mage och jeansen satt alltid för jävligt. Men även mitt inre. Som tonåring kände jag mig liksom så oändligt tråkig, o-djup och liksom befriad från allt vad livsglädje och charm heter. Som en grå pappfigur när andra var tredimensionella.
Jag ville ingenting (eller ja... innerst inne ville jag väl bara att andra skulle se mig och tycka om mig, men det kändes liksom omöjligt), var inte peppad på nånting, hade ingen egentlig tillförsikt inför vuxenlivet. Allt det skämdes jag också för. Alla andra tycktes så uppfyllda av sprittande längtan till 18-årsdagen, körkort, sommarjobb, studenten. Jag hade ändå inga* kompisar att festa med så att fylla 18 skulle inte spela nån roll, köra bil eller slava på nåt snabbköp såg jag inte charmen med (vilket självklart var ytterligare tecken på att det var nåt fel på mig) och när studenten närmade sig kände jag mest att gymnasiet helst kunde fått hålla på i tre år till. Gymnasiet visste jag ändå hur det funkade – jag kunde få alla rätt på matteproven, jag kunde sitta och glo på den där snubben jag var hemligt förälskad i och drömma mig bort, jag kunde köpa fler fina kläder inne i stan som sen skulle bli hängande i garderoben för att jag enligt egen bedömning var "för ful" för att liksom vara värd att få ha på mig dem. Jag var inte direkt lycklig men det var kanske en viss mysfaktor över det.
Jag hade heller ingen speciell smak när det gällde musik eller annan populärkultur, inga seriösa hobbyer och inga politiska åsikter vilket jag så klart också skämdes för. Så fort jag försökte ta mig an såna projekt var det som att en röst i mitt huvud väste "FEJK" så jag kom inte så långt med det. Jag läste mycket böcker i låg-mellanstadieåldern men tappade liksom förmågan att njuta av dem runt 13, förmodligen eftersom större delen av min tid och tankekraft gick åt till att gå runt och fundera över hur allmänt värdelös jag var. Jag gjorde väl några halvhjärtade försök att gilla "svensk hiphop" (alltså gud sån mörk tid i mitt liv) men ja. Och sen gillade jag popmusik typ Britney Spears "ironiskt" eller nåt? Hhhrgghhhh. Innerst inne gillade jag nog Manic Street Preachers senare skivor för att de var så storslaget ledsna. Men jag "fick" liksom inte gilla det eftersom jag inte var "djup" nog så det var inte "på riktigt". (Plus att nån snubbig rockrecensent säkert ändå hade sagt att de var dåliga, jag var liksom besatt av musikrecensioner av nån anledning? Förmodligen för att jag var besatt av åsikter i största allmänhet, eftersom jag själv kände att jag gärna ville ha åsikter men inte visste hur man gjorde.) Jag hade såna märkvärdiga hangups på det där, min brist på ~djup~, min brist på nån sorts fina äkta känslor, jag vet inte. Som en tvångstanke nästan. De fina äkta känslorna var lite vagt definierade men jag minns att jag bl.a. hade väldigt mycket funderingar kring min förmåga till empati, att jag skulle ha nåt sorts fel på den, att jag skulle vara psykopat eller nåt sånt.
Samtidigt var jag ju aldrig djupt deprimerad eller självmordsbenägen eller så. Och hade inga ätstörningar eller självskadebeteenden heller, orkade bara lite slapp jojobantning. Vilket jag säkert också lyckades skämmas för på nåt sätt – vad mesigt att jag inte ens kunde vara deppig eller skör ordentligt liksom. (Förlåt verkligen.) Ja, jag skulle kunna fördjupa mig ytterligare i alla mina trassliga gamla neuroser men orkar ärligt talat inte. Hursomhelst, allt detta ledde så klart till att jag gick runt och var vansinnigt avundsjuk på alla jag uppfattade som lyckade, coola och välfungerande (ja speciellt tjejerna förstås) och liksom lyckades ta precis allting jag såg, hörde eller läste personligt.
Sen började jag ju plugga på tekniska högskolan för att jag tyckte att det här med att vara smart/duktig var det enda jag hade att komma med eftersom jag var ful och tråkig, men energin gick gradvis ur mig och jag orkade inte plugga tillräckligt mycket för att klara av studierna längre, vilket ledde till nån sorts nedåtgående spiral av ännu mer missnöje med mig själv som ledde till mer passivitet och så vidare. Så gick jag även genom åren mellan 20 och 30 som en sorts hårt virat litet nystan av ressentiment och kände mig som ett svart hål inuti för det mesta.
Önskar jag hade nån sorts silver lining att leverera här men om nån har läst tidigare inlägg så vet ni hur mitt liv ser ut idag och det är ju ingen himlastormande framgångssaga direkt. Men ja, jag mår väl bättre nu antar jag. Och faktum är att jag kan se hur de där tankarna gjorde sitt till för att sabba för mig i livet. Inte för att allt bara handlar om att ha rätt attityd, men det är nog svårt att komma framåt om man är övertygad om att man är sämst i världen. Eller ja, en del kanske lyckas piska sig ganska långt framåt med självhat som motivation men man får nog vara en allmänt mer energisk person än vad jag är för att lyckas med det. Jag kan väl också se ganska tydligt hur det fanns en viss narcissistisk sida i allt det här också. Jag verkar ha tyckt att jag måste vara bäst, snyggast, coolast och intelligentast i världen, annars fick det vara liksom.
Jag tror på allvar att det mest kraftfulla verktyget som finns när det gäller att bli tillfredsställd med livet och sig själv är att sänka sina förväntningar. Därvidlag är det verkligen tacksamt att vara medelålders. Man kan inte hoppas på att bli populär längre eftersom man inte är instängd i samma typer av homosociala miljöer (framför allt skolan) med en massa jämnåriga där såna hierarkier uppstår, och det är för sent att vara ung och lovande också. Det jag personligen kan hoppas på nu är väl mest att jag lyckas sköta mitt nuvarande jobb tillräckligt bra så att jag får behålla det. Och mitt liv är ju på många sätt väldigt privilegierat och idag tror jag faktiskt att jag kan uppskatta mina privilegier på riktigt i stället för att gå runt och tråna efter nån sorts högre och mer meningsfull tillvaro som jag tyckte mig ana precis utom räckhåll. Sen har väl den där npf-diagnosen, tillsammans med år ut och år in av introspektion, gjort sitt till när det gäller att justera mina förväntningar på mig själv och förstå mig själv bättre när det gäller den sociala biten och en del annat (som den där empati-grejen), även om det finns ett visst vemod i det också.
Alltså, jag har faktiskt kämpat en del med att avsluta den här texten på nåt bra sätt men jag bara blir så trött på mig själv när jag läser den. Tänker mest "orka vara så här självupptagen" typ. Det är ju min blogg så att jag är självupptagen här må väl vara hänt, men jag blir bara otålig när jag ska försöka komma på nåt sätt att knyta ihop säcken. Kanske har tänkt färdigt på den här skiten helt enkelt. Om nån yngre person som mår likadant som jag gjorde skulle råka läsa texten så hoppas jag att den kan vara till hjälp på nåt sätt.
* Det känns alltid fel att säga att jag inte hade några kompisar eftersom folk överlag var snälla mot mig och jag ändå hade en person som jag umgicks med en del i gymnasiet, men jag lämnar kvar det som en överdrift för effekt. Jag jobbar mycket med överdrifter för effekt.
tisdag 9 juli 2019
life update igen
Halloj. Jag är förkyld och har varit hemma i två dagar. Borde kanske vila egentligen men vill bara hålla på med "projekt" nu när jag har tid. Framförallt vill jag sy. Försöker rensa ur garderoben, och har en massa gamla kläder som är fula eller för stora och en massa idéer för att fixa dem. Men symaskinen bråkar :( Är så frustrerad av att jag inte hunnit med nåt idag (egentligen hade jag väl tänkt gå till jobbet redan idag, men skippade) att jag har börjat dricka öl i stället. Nåt ska man väl ha den här dagen till. Egentligen borde jag väl fixa naglarna också, men det börjar bli sent.
Det har hänt ganska mycket de senaste månaderna. Framför allt dog mormor i början av maj. Som jag alltså bodde som inneboende hos. Är kvar i huset, men det ska så klart säljas till hösten. Så jag måste hitta nån sorts boende. Mormor och jag hade ju aldrig nån särskilt nära relation (utom när jag var liten) och förmodligen blev vår relation tyvärr sämre av att bo tillsammans på det där sättet. Jag får hoppas att jag inte var ett alltför stort regnmoln i hennes liv de här sista åren genom att vara för tillknäppt och kantig. Har lite skuldkänslor över det. Annars tänker jag inte så mycket på det. Eller ja, jag bor ju i hennes gamla hus med alla hennes saker så det är klart att jag blir påmind om henne hela tiden. Men jag är inte direkt ledsnare än vanligt, mår nog överlag ganska bra.
Annars har jag väl jobbat. Jag har bl.a. varit på en resa till Montréal för att gå en kurs i en programvara som används i branschen. Jag som är lite anti det där med flygresor förstod inte riktigt varför jag måste åka ända dit bara för att lära mig det (ingen annan som använder programmet verkar ha gått den typen av nybörjarkurs) men mina kolleger verkade tycka att det var en väldigt bra idé så jag sa ja, lite av rädsla för att sabba för mig själv karriärmässigt. Det blev en på många sätt väldigt meningsskapande resa. Det kändes speciellt att vara ute på egna äventyr sådär. Har inte rest ensam sen det där misslyckade utlandsåret för över tio år sen. Även om den gamla vanliga sociala tafattheten och problemen med att fokusera i en klassrumssituation gjorde sig påminda som alltid så tyckte jag det kändes väldigt kul att faktiskt kunna delta, ställa en del egna (inte så jätteintelligenta, men ändå) frågor o.s.v.. I Kanada. Bland en massa smarta yrkesmänniskor. Liksom. Nästan lite overkligt sådär.
Ja nu fick jag lite skuldkänslor igen för att jag började babbla om alla mina självförverkligandeprojekt efter att jag skrev om mormor men ja. Det är det som har hänt sen senast i alla fall. Nu är klockan framåt tio och naglarna kommer inte att bli av, så får väl satsa på att gå och lägga mig. Kanske hörs nån gång. Hejdå.
Det har hänt ganska mycket de senaste månaderna. Framför allt dog mormor i början av maj. Som jag alltså bodde som inneboende hos. Är kvar i huset, men det ska så klart säljas till hösten. Så jag måste hitta nån sorts boende. Mormor och jag hade ju aldrig nån särskilt nära relation (utom när jag var liten) och förmodligen blev vår relation tyvärr sämre av att bo tillsammans på det där sättet. Jag får hoppas att jag inte var ett alltför stort regnmoln i hennes liv de här sista åren genom att vara för tillknäppt och kantig. Har lite skuldkänslor över det. Annars tänker jag inte så mycket på det. Eller ja, jag bor ju i hennes gamla hus med alla hennes saker så det är klart att jag blir påmind om henne hela tiden. Men jag är inte direkt ledsnare än vanligt, mår nog överlag ganska bra.
Annars har jag väl jobbat. Jag har bl.a. varit på en resa till Montréal för att gå en kurs i en programvara som används i branschen. Jag som är lite anti det där med flygresor förstod inte riktigt varför jag måste åka ända dit bara för att lära mig det (ingen annan som använder programmet verkar ha gått den typen av nybörjarkurs) men mina kolleger verkade tycka att det var en väldigt bra idé så jag sa ja, lite av rädsla för att sabba för mig själv karriärmässigt. Det blev en på många sätt väldigt meningsskapande resa. Det kändes speciellt att vara ute på egna äventyr sådär. Har inte rest ensam sen det där misslyckade utlandsåret för över tio år sen. Även om den gamla vanliga sociala tafattheten och problemen med att fokusera i en klassrumssituation gjorde sig påminda som alltid så tyckte jag det kändes väldigt kul att faktiskt kunna delta, ställa en del egna (inte så jätteintelligenta, men ändå) frågor o.s.v.. I Kanada. Bland en massa smarta yrkesmänniskor. Liksom. Nästan lite overkligt sådär.
Ja nu fick jag lite skuldkänslor igen för att jag började babbla om alla mina självförverkligandeprojekt efter att jag skrev om mormor men ja. Det är det som har hänt sen senast i alla fall. Nu är klockan framåt tio och naglarna kommer inte att bli av, så får väl satsa på att gå och lägga mig. Kanske hörs nån gång. Hejdå.
torsdag 25 april 2019
life update
Hej hej. Jag har fått ett jobb nu till slut så mitt liv ser lite annorlunda ut sen jag senast skrev. Det var mamma som fixade in mig på företaget där hon jobbar, så ja. Man får vara tacksam. Deltid (mest för att det inte ska bli en alltför stor omställning för mig på samma gång) och inte helt okvalificerat men inte heller helt relaterat till det jag pluggat. Hittills har jag mest suttit och bråkat med Exceldokument och försökt googla fram källor till ett forskningsprojekt. Känns verkligen skönt att slippa gå runt och låtsas vara programmerare på diverse jobbintervjuer, det är ett som är säkert.
Jag sitter på förmiddagarna på kontoret och på eftermiddagarna går jag mest runt i stan, har skaffat månadskort så kan åka vart som helst. Idag tog jag färjan över och vandrade runt i Majorna ett tag. Har typ aldrig varit där, är född och uppvuxen här men kan verkligen stan jättedåligt utom de små fragment där jag rört mig mycket tidigare. Det känns som utomlands ute, luften är ljummen och smoggig (tydligen en vind från Afrika som burit med sig partiklar, enligt nyheterna). Ska bli 26 grader i morgon och det är inte ens maj än. Hjälp.
Är lite mentalt utspridd liksom, det tänks inte så många sammanhängande tankar i den här huvudknoppen. Eller om det eventuellt gör det så glömmer jag bort dem direkt. Jag är fortfarande besatt av min stegräknare och min kassa hårkvalitet (vilket jag varit under hela mitt vuxna liv tror jag, har nojat över att mitt hår håller på att bli tunnare sen jag var 22 eller nåt). Varenda gång jag står i duschen och drar ut tofs efter tofs av eländiga hårstrån eller ser nån med tjockt eller tunt hår på stan går jag igenom samma gamla tankesnurra. Borde jag försöka tjata till mig p-piller, vill men pallar inte belasta primärvården med min fåfänga, vårdcentralen här verkar vara helt omöjlig att få kontakt med ens om man har riktiga hälsoproblem, hur ska jag ens motivera att jag ska ha pillren, jag har inte ens så farliga pcos-besvär, okej lite skäggväxt men det kommer förmodligen inte ens hjälpa mot det, men de verkar ju å andra sidan dela ut p-piller till höger och vänster, jag kan ju låtsas att jag ska ha dem som preventivmedel, mitt sexliv eller brist därpå är väl inte deras ensak, men tänk om jag blir tjock eller deprimerad eller får svårare att bygga muskler, spelar det ens nån roll om jag blir ful, nej egentligen inte men jag kommer väl aldrig bli av med den där meningsskapande fantasin om att nån kanske kan bli kär i mig nån dag, fan vad gammal jag håller på att bli, jag kommer på riktigt att dö ensam, och så vidare och så vidare. Ja, jag har ju gaggat om det där förut.
Nu har nog min pedikyr torkat hyfsat och klockan är nästan elva så jag ska ta tag i Projekt Läggdags. Kommer ev. ett längre inlägg framöver. Hej
Jag sitter på förmiddagarna på kontoret och på eftermiddagarna går jag mest runt i stan, har skaffat månadskort så kan åka vart som helst. Idag tog jag färjan över och vandrade runt i Majorna ett tag. Har typ aldrig varit där, är född och uppvuxen här men kan verkligen stan jättedåligt utom de små fragment där jag rört mig mycket tidigare. Det känns som utomlands ute, luften är ljummen och smoggig (tydligen en vind från Afrika som burit med sig partiklar, enligt nyheterna). Ska bli 26 grader i morgon och det är inte ens maj än. Hjälp.
Är lite mentalt utspridd liksom, det tänks inte så många sammanhängande tankar i den här huvudknoppen. Eller om det eventuellt gör det så glömmer jag bort dem direkt. Jag är fortfarande besatt av min stegräknare och min kassa hårkvalitet (vilket jag varit under hela mitt vuxna liv tror jag, har nojat över att mitt hår håller på att bli tunnare sen jag var 22 eller nåt). Varenda gång jag står i duschen och drar ut tofs efter tofs av eländiga hårstrån eller ser nån med tjockt eller tunt hår på stan går jag igenom samma gamla tankesnurra. Borde jag försöka tjata till mig p-piller, vill men pallar inte belasta primärvården med min fåfänga, vårdcentralen här verkar vara helt omöjlig att få kontakt med ens om man har riktiga hälsoproblem, hur ska jag ens motivera att jag ska ha pillren, jag har inte ens så farliga pcos-besvär, okej lite skäggväxt men det kommer förmodligen inte ens hjälpa mot det, men de verkar ju å andra sidan dela ut p-piller till höger och vänster, jag kan ju låtsas att jag ska ha dem som preventivmedel, mitt sexliv eller brist därpå är väl inte deras ensak, men tänk om jag blir tjock eller deprimerad eller får svårare att bygga muskler, spelar det ens nån roll om jag blir ful, nej egentligen inte men jag kommer väl aldrig bli av med den där meningsskapande fantasin om att nån kanske kan bli kär i mig nån dag, fan vad gammal jag håller på att bli, jag kommer på riktigt att dö ensam, och så vidare och så vidare. Ja, jag har ju gaggat om det där förut.
Nu har nog min pedikyr torkat hyfsat och klockan är nästan elva så jag ska ta tag i Projekt Läggdags. Kommer ev. ett längre inlägg framöver. Hej
tisdag 12 mars 2019
Produktivitet etc.
Jag tänkte att mitt primära självförbättringsprojekt 2019 skulle vara att bli mer produktiv. Det har inte gått så bra hittills. I alla fall, det jag hade tänkt vara produktiv inom var väl dels att få iväg arbetsansökningar och dels att jobba på egna programmeringsprojekt. Jag har haft ett C++-projekt som jag jobbat på under vintern och sen har jag följt en tutorial om NLP (natural language processing) i Python. Och det går väl alltid att hitta på nya projekt. Kanske borde man vara lite mer strategisk och riktad med vad man försöker lära sig, med tanke på jobbchanser o.s.v., men ja. I många arbetsannonser står det ju trots allt saker som "det spelar inte så stor roll exakt vilka språk/plattformar du kan, bara du lär dig fort", och det är ju lättare att motivera sig att lära sig saker som man själv tycker är kul. NLP var kul :)
Jobbsökeriet går fortfarande lite segt. Jag tvivlar fortfarande, kanske ännu lite mer nu, på att jag verkligen kan fungera i ett karriärigt stressigt ingenjörsjobb där jag måste leverera hela dagarna. Och om jag själv tvivlar på det blir det ju desto svårare att övertyga nån annan. Alltihopa känns ärligt talat lite som ett spel för gallerierna, eller som att jag gör det bara för att göra nåt liksom. Att faktiskt få iväg en ansökan kan föregås av flera timmar av prokrastinering bara för att jag känner mig så besvärad av blotta tanken på att... komma här och komma liksom. Ta upp deras tid. Tja, det är ju deras jobb, att gå igenom ansökningar, och det är väl inte ett brott att söka ett jobb. Men jag känner mig mest som en dålig bluff.
I övermorgon ska jag på en rekryteringsträff hos stort teknikföretag. Är inställd på en redigt traumatisk upplevelse. Det bjuds på s.k. "mingel" (panik) och alla kommer vara minst 10 år yngre än mig. Jag gör det enbart enligt devisen att man ska göra nånting man är rädd för ibland (eller varje dag heter det väl i originalet, men det här räcker nog för att skrämma upp mig för hela månaden tror jag). Och på söndag fyller jag 35. Ja... usch vad deppigt det här inlägget blir känner jag.
I alla fall. Nåt mer ska man väl ändå ha ut av livet. Jag har tidigare kunnat motivera mig lite grann genom att tänka på hur synd det är att jag aldrig hinner med nånting jag faktiskt vill göra för att jag lägger all tid på att skjuta upp saker jag måste göra. Fast ibland undrar jag om inte min låga produktivitet/aktivitetsgrad mest är en fråga om att jag bara har väldigt lite energi och viljestyrka jämfört med de flesta och att det kanske inte går att krama ut så mycket mer produktivitet ur mig, att det är en karaktärsgrej. Ja det är förmodligen en blandning (delvis påverkbart och delvis karaktärsbestämt alltså), jag har ju ändå hållit igång relativt mycket t.ex. i början av studierna, men jag mådde å andra sidan förmodligen inte särskilt bra då.
Jag tänkte att jag skulle köra nån sorts hemmasnickrad arbetsträning framöver. Idén är att sitta på det lokala biblioteket och hålla på med programmeringsgrejer i några timmar varannan dag. Jag hatar verkligen att göra saker bland folk, känner mig så uttittad. Och gillar inte att ha "ordentliga" kläder på mig när jag måste koncentrera mig. Blir typ helt trött av att ha behå eller åtsittande linne på mig ens i en halvtimme (men känner mig tyvärr som en hippie utan). Tycker det är lättare att få nåt gjort när man är ensam, får prata för sig själv hur mycket man vill och ha konstiga beteenden för sig i ett par risiga tajts och en fleecejacka, men så går det ju inte till i den verkliga världen liksom. Var där ett par timmar idag, det gick väl okej (fast deras wifi är hur kasst som helst). Jag kan ju försöka få en känsla för hur mycket jag orkar liksom. Om jag klarar av en hel dag 8-5 nån gång så kanske jag ändå skulle kunna klara av ett riktigt jobb! Mvh unfit4life84 :/
Jobbsökeriet går fortfarande lite segt. Jag tvivlar fortfarande, kanske ännu lite mer nu, på att jag verkligen kan fungera i ett karriärigt stressigt ingenjörsjobb där jag måste leverera hela dagarna. Och om jag själv tvivlar på det blir det ju desto svårare att övertyga nån annan. Alltihopa känns ärligt talat lite som ett spel för gallerierna, eller som att jag gör det bara för att göra nåt liksom. Att faktiskt få iväg en ansökan kan föregås av flera timmar av prokrastinering bara för att jag känner mig så besvärad av blotta tanken på att... komma här och komma liksom. Ta upp deras tid. Tja, det är ju deras jobb, att gå igenom ansökningar, och det är väl inte ett brott att söka ett jobb. Men jag känner mig mest som en dålig bluff.
I övermorgon ska jag på en rekryteringsträff hos stort teknikföretag. Är inställd på en redigt traumatisk upplevelse. Det bjuds på s.k. "mingel" (panik) och alla kommer vara minst 10 år yngre än mig. Jag gör det enbart enligt devisen att man ska göra nånting man är rädd för ibland (eller varje dag heter det väl i originalet, men det här räcker nog för att skrämma upp mig för hela månaden tror jag). Och på söndag fyller jag 35. Ja... usch vad deppigt det här inlägget blir känner jag.
I alla fall. Nåt mer ska man väl ändå ha ut av livet. Jag har tidigare kunnat motivera mig lite grann genom att tänka på hur synd det är att jag aldrig hinner med nånting jag faktiskt vill göra för att jag lägger all tid på att skjuta upp saker jag måste göra. Fast ibland undrar jag om inte min låga produktivitet/aktivitetsgrad mest är en fråga om att jag bara har väldigt lite energi och viljestyrka jämfört med de flesta och att det kanske inte går att krama ut så mycket mer produktivitet ur mig, att det är en karaktärsgrej. Ja det är förmodligen en blandning (delvis påverkbart och delvis karaktärsbestämt alltså), jag har ju ändå hållit igång relativt mycket t.ex. i början av studierna, men jag mådde å andra sidan förmodligen inte särskilt bra då.
Jag tänkte att jag skulle köra nån sorts hemmasnickrad arbetsträning framöver. Idén är att sitta på det lokala biblioteket och hålla på med programmeringsgrejer i några timmar varannan dag. Jag hatar verkligen att göra saker bland folk, känner mig så uttittad. Och gillar inte att ha "ordentliga" kläder på mig när jag måste koncentrera mig. Blir typ helt trött av att ha behå eller åtsittande linne på mig ens i en halvtimme (men känner mig tyvärr som en hippie utan). Tycker det är lättare att få nåt gjort när man är ensam, får prata för sig själv hur mycket man vill och ha konstiga beteenden för sig i ett par risiga tajts och en fleecejacka, men så går det ju inte till i den verkliga världen liksom. Var där ett par timmar idag, det gick väl okej (fast deras wifi är hur kasst som helst). Jag kan ju försöka få en känsla för hur mycket jag orkar liksom. Om jag klarar av en hel dag 8-5 nån gång så kanske jag ändå skulle kunna klara av ett riktigt jobb! Mvh unfit4life84 :/
lördag 23 februari 2019
leopardsjukan
En grej jag glömde att klaga på när jag ondgjorde mig över bristen på vettiga kjolar var alla de här djurmönstrade trycken som tydligen ska vara på allting den här säsongen. Så att exakt alla kjolar ser ut typ så här:
Vadlång: check, leopardtryck i brunmurrig färg: check, sladdrigt polyestermaterial: check, plisserad: check. Ja, vissa variationer förekommer -- ibland är det zebra- eller pytonmönstrat i stället till exempel. (Och allt är inte plisserat men plisserade kjolar har helt klart "a moment" i kedjorna just nu.) Det är inte bara på sladdriga polyesterkjolar som leomönstrat syns. Gick i butiker idag och såg i minst två stycken olika lågpriskedjor jeansjacke-aktiga saker fast i grövre twillmaterial med leopardtryck. Industrispionage?
Ja, djurmönstrat kanske kunde ha varit lite kul på ett The Nanny-/Helt hysteriskt-/Pantertanter-sätt men jag vet inte. Har personligen en aversion mot just leopardtryck som eventuellt började när jag som tonåring visade min mamma ett par nyinköpta leopardmönstrade trosor och hon reagerade med att rynka på näsan och säga att de var tantiga. Men vem vet, snart kanske jag också går runt med ett leopardfläckigt sjok runt benen. Kan ju vara kul att ha som en souvenir från våren 2019 i alla fall.
 |
| bild snodd från hm:s hemsida, snälla stäm mig inte |
Ja, djurmönstrat kanske kunde ha varit lite kul på ett The Nanny-/Helt hysteriskt-/Pantertanter-sätt men jag vet inte. Har personligen en aversion mot just leopardtryck som eventuellt började när jag som tonåring visade min mamma ett par nyinköpta leopardmönstrade trosor och hon reagerade med att rynka på näsan och säga att de var tantiga. Men vem vet, snart kanske jag också går runt med ett leopardfläckigt sjok runt benen. Kan ju vara kul att ha som en souvenir från våren 2019 i alla fall.
lördag 9 februari 2019
Mer gaggande om hudvård etc.
Har just kommit på ytterligare ett skäl till att jag inte kan skaffa ett hudvårdsintresse. (Alltså utöver att det är dyrt, krångligt och får mig att tänka på åldrande och död p.g.a. allt tjöt om anti-age och allt stirrande in i porerna.) Nämligen: Jag tror att jag helt enkelt har en lättare aversion mot... klet och kladd, liksom? På nån sorts rent sensorisk nivå. Inte i så stor utsträckning att jag direkt får ångest av det eller så, men jag har en märkbar preferens mot våta substanser av olika slag. Gillar inte att gegga med klet i fejan. Har ofta svårt för att bada (speciellt i badkar) och tycker inte om att tvätta ansiktet med allt vatten som rinner åt alla håll och kanter. Gillar torra saker.
I marknadsföring för hudvårdsprodukter upplever jag att ett vanligt tema är själva upplevelsen av hudvårdsrutinen. Rituaaaaalen. Nästan som att den är viktigare än själva produkterna och hur de nu ska förbättra ens hud. (Tror rentav att Åhléns nyligen hade nån rubrik med den andemeningen på omslaget på den där reklamtidningen man får som medlem, nåt i stil med "Det är inte produkterna, det är ritualen". Lite övermaga för att komma från ett företag som säljer hudvårdsprodukter? "Du ska köpa vår jävla skit, ditt eländiga hjon, inte för att den gör nåt särskilt utan bara för själva sakens skull liksom.") Man ska stå där i badrummet och riktigt mysa av att applicera en produkt efter annan. Ja, jag antar att många ändå finner glädje i det med tanke på hur populärt det verkar vara med hudvård.
Men mitt badrum är inte så mysigt och att påföra produkter på ansiktet är varken rogivande eller spännande för mig. Jag menar inte att kokettera med det eller så, folk är la olika. Tror ärligt talat att hela den här hudvårdshysterin håller på att blåsa förbi lite grann ändå, den har ju hållit på så länge nu. (Sen kanske det har att göra med att min hud ändå är helt okej också, aldrig haft några jätteproblem med finnar eller eksem eller överdriven torrhet eller nånting egentligen, så har ingen "ingång" till mer seriöst hudvårdsidkande där.)
Kanske du tycker det är tråkigt att jag gnäller så här. Skit i det och gå vidare med ditt liv, liksom. Men jag konsumerar av gammal vana en massa lättsmält info om skönhet, kläder och andra onödigheter på YouTube, Instagram och bloggar. Ja även i icke-digital form – det händer att jag köper modetidningar också, eller går i butiker och tittar. Och då kommer hudvårdsinfon (som jag personligen tycker är minst kul av alla de där sakerna) liksom på köpet och jag börjar irritera mig och allteftersom reflektera över vad det är jag stör mig på.
Jag tänker ofta att jag borde sluta med ytlighetssurfandet och kanske byta ut det mot nåt lite mer intellektuellt stimulerande, men jag antar att jag gör det som ett sätt att lugna mina nerver. Drömma mig bort till en värld där jag bara behöver tänka på mitt yttre i stället för att försöka vara vuxen och göra nåt vettigt av mitt liv. Ändå lite obehagligt ur nån sorts feministiskt perspektiv att jag funkar så, att det är utseende-fix-drömmen om att jag flyr in i. Men jag är trots allt en ganska ineffektiv, lågenergisk person som har svårt att hantera mycket information samtidigt och växla mycket mellan olika projekt och då kanske det inte är så konstigt att det verkar attraktivt att få fokusera på en grej i stället. Och bara få göra klart den. (Jaga bort vartenda hårstrå från hakan och neråt, banta bort vartenda kilo, skaffa en optimerad hudvårdsrutin, operera mig lite här och där och sen tillbringa resten av tiden med att sminka mig och svepa in mig i fina kläder, höhö. Nejdå.) Sen är jag väl nånstans en lite estetiskt sinnad person och gillar att titta på fina saker helt enkelt.
Ja, vet inte om jag kommer nånstans i mina resonemang. Det har ju också varit en trend de senaste åren, att olika smarta kvinnor (oftast mycket smartare än mig) liksom meta-skönhetsbloggar och intellektualiserar skiten ur skönhetstrender och sina egna beteenden kring skönhet. Vad Betyder Det att vi håller på som vi gör. Kanske tyder det ändå på en viss rastlöshet, man lallar omkring bland krämer och läppstift och blir lite trött på alltihopa ibland så man letar efter nåt mer substantiellt att fästa sig vid. Eller ja, vad vet jag. NU ska jag sluta babbla.
I marknadsföring för hudvårdsprodukter upplever jag att ett vanligt tema är själva upplevelsen av hudvårdsrutinen. Rituaaaaalen. Nästan som att den är viktigare än själva produkterna och hur de nu ska förbättra ens hud. (Tror rentav att Åhléns nyligen hade nån rubrik med den andemeningen på omslaget på den där reklamtidningen man får som medlem, nåt i stil med "Det är inte produkterna, det är ritualen". Lite övermaga för att komma från ett företag som säljer hudvårdsprodukter? "Du ska köpa vår jävla skit, ditt eländiga hjon, inte för att den gör nåt särskilt utan bara för själva sakens skull liksom.") Man ska stå där i badrummet och riktigt mysa av att applicera en produkt efter annan. Ja, jag antar att många ändå finner glädje i det med tanke på hur populärt det verkar vara med hudvård.
Men mitt badrum är inte så mysigt och att påföra produkter på ansiktet är varken rogivande eller spännande för mig. Jag menar inte att kokettera med det eller så, folk är la olika. Tror ärligt talat att hela den här hudvårdshysterin håller på att blåsa förbi lite grann ändå, den har ju hållit på så länge nu. (Sen kanske det har att göra med att min hud ändå är helt okej också, aldrig haft några jätteproblem med finnar eller eksem eller överdriven torrhet eller nånting egentligen, så har ingen "ingång" till mer seriöst hudvårdsidkande där.)
Kanske du tycker det är tråkigt att jag gnäller så här. Skit i det och gå vidare med ditt liv, liksom. Men jag konsumerar av gammal vana en massa lättsmält info om skönhet, kläder och andra onödigheter på YouTube, Instagram och bloggar. Ja även i icke-digital form – det händer att jag köper modetidningar också, eller går i butiker och tittar. Och då kommer hudvårdsinfon (som jag personligen tycker är minst kul av alla de där sakerna) liksom på köpet och jag börjar irritera mig och allteftersom reflektera över vad det är jag stör mig på.
Jag tänker ofta att jag borde sluta med ytlighetssurfandet och kanske byta ut det mot nåt lite mer intellektuellt stimulerande, men jag antar att jag gör det som ett sätt att lugna mina nerver. Drömma mig bort till en värld där jag bara behöver tänka på mitt yttre i stället för att försöka vara vuxen och göra nåt vettigt av mitt liv. Ändå lite obehagligt ur nån sorts feministiskt perspektiv att jag funkar så, att det är utseende-fix-drömmen om att jag flyr in i. Men jag är trots allt en ganska ineffektiv, lågenergisk person som har svårt att hantera mycket information samtidigt och växla mycket mellan olika projekt och då kanske det inte är så konstigt att det verkar attraktivt att få fokusera på en grej i stället. Och bara få göra klart den. (Jaga bort vartenda hårstrå från hakan och neråt, banta bort vartenda kilo, skaffa en optimerad hudvårdsrutin, operera mig lite här och där och sen tillbringa resten av tiden med att sminka mig och svepa in mig i fina kläder, höhö. Nejdå.) Sen är jag väl nånstans en lite estetiskt sinnad person och gillar att titta på fina saker helt enkelt.
Ja, vet inte om jag kommer nånstans i mina resonemang. Det har ju också varit en trend de senaste åren, att olika smarta kvinnor (oftast mycket smartare än mig) liksom meta-skönhetsbloggar och intellektualiserar skiten ur skönhetstrender och sina egna beteenden kring skönhet. Vad Betyder Det att vi håller på som vi gör. Kanske tyder det ändå på en viss rastlöshet, man lallar omkring bland krämer och läppstift och blir lite trött på alltihopa ibland så man letar efter nåt mer substantiellt att fästa sig vid. Eller ja, vad vet jag. NU ska jag sluta babbla.
torsdag 31 januari 2019
ytligt klag
Tänkte bara använda det här gamla bloggkadavret till att ondgöra mig lite över bristen på vettiga kjolar i klädaffärerna. Har visserligen ändå inte råd (och det känns väl lite ofräscht att shoppa nytt så här i klimatångesttider). Men jag har gått ner uppåt 40 kilo de senaste tre åren och alla mina gamla tantkjolar med resårmidja har liksom börjat hänga på höfterna. Vill att de ska sitta uppe i "midjan" alltså det där lite smalare stället jag har ovanför magbullen. Där linningen på strumpbyxorna (eller mameluckerna om det är sommar) liksom gör en liten inbuktning.
Alltså, de senaste åren är det som att hela modebranschen kollektivt har glömt att det finns en helt utmärkt längd som heter – lyssna nu – KNÄLÅNGT och som är den absolut mest smickrande längden på de allra flesta kvinnor. (Ja, jo, tråkigt att prata om smickrande hit och dit men ibland kanske man vill känna sig lite fin liksom?) Allt ska antingen vara minst halvvägs ner på vaden eller minst halvvägs upp på låret. Antingen frikyrkolångt eller porrig-skolflicka-kort. Inget fel på de längderna i sig heller, när man är på humör för dem, men ett par alternativ mittemellan borde man väl kunna klämma fram? Nåt enkelt, typ en vanlig vid eller rakare kjol i neutral färg i vettigt material (ej polyesterchiffong, tack). Det är rentav inte ens ett krav med resårmidja nu när jag inte drar plusstorlekar längre.
Det som finns i knälångt är nästan bara figursydda pennkjolar av olika slag vilket visserligen är snyggt men inte funkar på min figur (om det inte är den stretchiga trikåvarianten) då mina mått ligger så långt ifrån storleksstandarden. (Men man kan i alla fall glädja sig åt att en av mina favoritdetaljer, nämligen knappar hela vägen framtill, har gjort stor comeback.)
Nåväl, har som sagt ändå inte råd så det är väl lika bra. Får titta på second hand nästa gång jag har möjlighet.
Alltså, de senaste åren är det som att hela modebranschen kollektivt har glömt att det finns en helt utmärkt längd som heter – lyssna nu – KNÄLÅNGT och som är den absolut mest smickrande längden på de allra flesta kvinnor. (Ja, jo, tråkigt att prata om smickrande hit och dit men ibland kanske man vill känna sig lite fin liksom?) Allt ska antingen vara minst halvvägs ner på vaden eller minst halvvägs upp på låret. Antingen frikyrkolångt eller porrig-skolflicka-kort. Inget fel på de längderna i sig heller, när man är på humör för dem, men ett par alternativ mittemellan borde man väl kunna klämma fram? Nåt enkelt, typ en vanlig vid eller rakare kjol i neutral färg i vettigt material (ej polyesterchiffong, tack). Det är rentav inte ens ett krav med resårmidja nu när jag inte drar plusstorlekar längre.
Det som finns i knälångt är nästan bara figursydda pennkjolar av olika slag vilket visserligen är snyggt men inte funkar på min figur (om det inte är den stretchiga trikåvarianten) då mina mått ligger så långt ifrån storleksstandarden. (Men man kan i alla fall glädja sig åt att en av mina favoritdetaljer, nämligen knappar hela vägen framtill, har gjort stor comeback.)
Nåväl, har som sagt ändå inte råd så det är väl lika bra. Får titta på second hand nästa gång jag har möjlighet.
måndag 21 januari 2019
jag tittar på youtube
Har tittat väldigt mycket på YouTube de senaste... ja, eh, 10 åren kanske? Mest smink- och shoppingrelaterade videor och avslappningsvideor (ASMR). Är väl inte så jättenöjd med det men jag tycks ha ett behov av väldigt lättsmält information.
Tycker det är lite fascinerande med influencers, att deras offentliga "personlighet" är en sån stor del av varumärket. Att de lever på att vara folks låtsaskompis. Igår slötittade jag på nån tjej som jag inte följt så mycket under åren. En video var en "life update" där hon mest tycktes prata om sin nya soffa, såg bara början för jag blev lite uppslukad av kommentarerna från en massa olika personer som uppenbarligen följt människan under längre tid. Vad jag kunde utläsa var de upprörda eller besvikna över att influencern inte pratade om att hon nyss gjort slut med sin pojkvän, vilket hon tydligen hade tillkännagett på nån annan av sina socmed-plattformar, och att hon nu bara låtsades som att allt var bra och pratade om sin nya soffa i stället. En del av dem medgav visserligen att hon "inte var skyldig dem nåt" men ansåg ändå att det hade varit rimligt om hon åtminstone hade nämnt "elefanten i rummet" d.v.s. uppbrottet från pojkvännen. Nu var det närmaste hon kom att nämna saken att berätta att deras gemensamma hund framöver skulle bo växelvis hos sin husse och sin matte. Inte gott nog, tydligen. Dessutom var det enligt många click bait att kalla videon för "life update" när hon nu inte nämnde separationen med ett ord.
Många uttryckte att de saknade själva karlns närvaro på kanalen. (Har aldrig sett honom själv men har svårt att tänka mig att han skulle vara så värst speciell. Tycker oftast att pojkvännerna är det minst intressanta inslaget på de där kanalerna.) Nån menade att hennes nya lägenhet var fult inredd vilket väckte misstanke om att den f.d. sambon hade stått för den goda inredningssmaken i den relationen. Några väste att det hela var "patetiskt" eller att det var uppenbart att hon inte mådde så bra som hon lät påskina. Och så vidare.
Jag vet inte men det känns lite blodtörstigt liksom? Jo, den här personen har uppenbarligen övertygat väldigt mycket som låtsaskompis eftersom folk blir så här engagerade, men att prata om sina känslor inför hundratusentals människor kan väl inte vara ett särskilt bra sätt att ta sig igenom en jobbig tid. Man får väl anta att hon har riktiga kompisar eller kanske nån psykolog hon kan prata med. Släpp det, sluta kräva förtrolighet. (I rättvisans namn så var det några i kommentarerna som verkade vettiga.)
Men att snacka känslor och jobbigheter går uppenbarligen hem. Ibland ser man video-thumbnails där personen gråter, för att signalera att här vankas det snask liksom. Jag blir personligen lite put off av det där. Avföljde rent av nån på Instagram för att den la upp för många gråtbilder på sig själv. Jo, kanske lite taskigt, men för mig känns det lite som när folk utan förvarning börja prata i detalj om sitt sexliv typ – mer personligt än jag är beredd på. Är inte anti att prata känslor eller visa sårbarhet om man vill (tvärtom) men just det där med att lägga upp gråtbilder med uppenbar avsikt är nåt som gör mig väldigt besvärad. Men jag kanske bara är stel.
I en annan video visar samma influencer upp sin nya lägenhet (som ser jättefin ut) med en rundtur. Videon innehåller betald reklam för en madrass som hon fått tillskickad sig. I kommentarerna gnäller folk över att hon får gratis prylar trots att hon hon har råd att köpa en dyr lägenhet. Ja jo men det är ju hennes jobb att få prylar i utbyte mot publicitet liksom? Nej, jag avundas inte de där tjejerna, hur vackra de än är och hur mycket gratis smink och madrasser de än får. Tvingas göra reklam för madrasser och sen bli nån sorts utskälld symbol för bortskämdhet, ytlighet och ogenomtänkt lyxkonsumtion. Usch.
Tycker det är lite fascinerande med influencers, att deras offentliga "personlighet" är en sån stor del av varumärket. Att de lever på att vara folks låtsaskompis. Igår slötittade jag på nån tjej som jag inte följt så mycket under åren. En video var en "life update" där hon mest tycktes prata om sin nya soffa, såg bara början för jag blev lite uppslukad av kommentarerna från en massa olika personer som uppenbarligen följt människan under längre tid. Vad jag kunde utläsa var de upprörda eller besvikna över att influencern inte pratade om att hon nyss gjort slut med sin pojkvän, vilket hon tydligen hade tillkännagett på nån annan av sina socmed-plattformar, och att hon nu bara låtsades som att allt var bra och pratade om sin nya soffa i stället. En del av dem medgav visserligen att hon "inte var skyldig dem nåt" men ansåg ändå att det hade varit rimligt om hon åtminstone hade nämnt "elefanten i rummet" d.v.s. uppbrottet från pojkvännen. Nu var det närmaste hon kom att nämna saken att berätta att deras gemensamma hund framöver skulle bo växelvis hos sin husse och sin matte. Inte gott nog, tydligen. Dessutom var det enligt många click bait att kalla videon för "life update" när hon nu inte nämnde separationen med ett ord.
Många uttryckte att de saknade själva karlns närvaro på kanalen. (Har aldrig sett honom själv men har svårt att tänka mig att han skulle vara så värst speciell. Tycker oftast att pojkvännerna är det minst intressanta inslaget på de där kanalerna.) Nån menade att hennes nya lägenhet var fult inredd vilket väckte misstanke om att den f.d. sambon hade stått för den goda inredningssmaken i den relationen. Några väste att det hela var "patetiskt" eller att det var uppenbart att hon inte mådde så bra som hon lät påskina. Och så vidare.
Jag vet inte men det känns lite blodtörstigt liksom? Jo, den här personen har uppenbarligen övertygat väldigt mycket som låtsaskompis eftersom folk blir så här engagerade, men att prata om sina känslor inför hundratusentals människor kan väl inte vara ett särskilt bra sätt att ta sig igenom en jobbig tid. Man får väl anta att hon har riktiga kompisar eller kanske nån psykolog hon kan prata med. Släpp det, sluta kräva förtrolighet. (I rättvisans namn så var det några i kommentarerna som verkade vettiga.)
Men att snacka känslor och jobbigheter går uppenbarligen hem. Ibland ser man video-thumbnails där personen gråter, för att signalera att här vankas det snask liksom. Jag blir personligen lite put off av det där. Avföljde rent av nån på Instagram för att den la upp för många gråtbilder på sig själv. Jo, kanske lite taskigt, men för mig känns det lite som när folk utan förvarning börja prata i detalj om sitt sexliv typ – mer personligt än jag är beredd på. Är inte anti att prata känslor eller visa sårbarhet om man vill (tvärtom) men just det där med att lägga upp gråtbilder med uppenbar avsikt är nåt som gör mig väldigt besvärad. Men jag kanske bara är stel.
I en annan video visar samma influencer upp sin nya lägenhet (som ser jättefin ut) med en rundtur. Videon innehåller betald reklam för en madrass som hon fått tillskickad sig. I kommentarerna gnäller folk över att hon får gratis prylar trots att hon hon har råd att köpa en dyr lägenhet. Ja jo men det är ju hennes jobb att få prylar i utbyte mot publicitet liksom? Nej, jag avundas inte de där tjejerna, hur vackra de än är och hur mycket gratis smink och madrasser de än får. Tvingas göra reklam för madrasser och sen bli nån sorts utskälld symbol för bortskämdhet, ytlighet och ogenomtänkt lyxkonsumtion. Usch.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)