Önsketänkande och dagdrömmerier

Det blir väldigt tydligt (även om jag redan visste det) när jag läser några av mina tidigare texter att mina motivationer i livet handlar väldigt mycket om saker som liksom ligger utom räckhåll och som... förmodligen alltid kommer att göra det. Jag drömmer om att bli radikalt annorlunda än den jag är idag, och göra saker som jag bara skulle kunna klara av när jag väl kommit dit -- framförallt sånt som har att göra med att skapa och utöva meningsfulla relationer med andra. Det är en av få saker som jag lyckas bygga upp en känsla av mening kring. Tyvärr räcker inte motivationen så långt när det gäller att faktiskt få mig att ta mig framåt i livet och avsluta mina projekt (host utbildningen host). Det blir att jag fastnar i ett passivt dagdrömmeri.
Nu när vi har den deppiga inledningen ur vägen så ville jag väl mest prata om hur vissa, såna som absolut inte har samma problem. Alltså såna där som verkar ha ett rationellt, förnuftigt, instrumentellt, pragmatiskt, vinstoptimerande tänkande kring personlig utveckling och att uppnå mål i livet. Hur såna människor ibland bara totalt verkar sakna förståelse för hur såna som jag funkar. De förstår inte den meningsskapande kraften i dagdrömmerierna, hur de blir som en religion, ett sorts löfte om att livet skulle kunna vara nånting mer. Nånting annat.
Eller också gör de det, men har uppnått en högre mognadsnivå och bara fnyser åt den typen av pubertala villfarelser. Hursomhelst. Jag vill verkligen bli mer rationell, pragmatisk och vinstoptimerande själv. Lovar. Men snälla fatta att jag inte bara kan stöpa om hela mitt känslomässiga värderingssystem på två sekunder till att vara inställt på saker som är mätbara och greppbara och realistiska (mer pengar, bättre sex, whatever). Sånt tar tid.
Man gör sig inte av med en illusion som uppfyllt ett känslomässigt syfte bara sådär. Det är väl lite som att komma över nån man varit förälskad i. Ett sorgearbete, nästan. Och man måste hitta nåt som kan ersätta det. Jag är i och för sig mer inne idag på att det viktiga är att träna sig till att vara mindre påverkad av känslor över huvud taget, och mer utveckla ordentliga rutiner i livet så att man kan få arbete gjort. Men alla har väl nåt som driver dem, nåt som skapar mening? Och är man som jag, det vill säga nån sorts fuckup som lever ett socialt isolerat liv kanske utan ordentlig sysselsättning, ja då blir det så lätt att man bygger upp nån sorts fantasi kring hur livet borde vara och lägger meningen där. Jag ser hur det är destruktivt på ett rationellt plan. But the heart wants what it wants.
Ja, det har var några hastigt nedkladdade röriga tankar, jag har säkert fel i en del av mina resonemang och det är nog många fler saker man borde ta in när man resonerar kring personlig utveckling och sånt. Men det var bara nåt jag funderade på när jag var ute och promenerade igår.

"jag älskar dig"

Försökte titta lite på den där SVT-serien som har kommit, Bonusfamiljen. Stängde av efter nåt halvt avsnitt, kanske försöker igen senare men orkade inte just då. Inte för att det var helt värdelöst sådär men jag tycker det är rätt jobbigt att titta på teve och film överlag och när det är svenskt så är man ju alltid mer uppmärksam på halvkass dialog och andra tonmissar, vilket gör det ännu jobbigare. En annan sak som ledde till att tålamodet tog slut var den höga förekomsten av en av de absolut sämsta amerikanska kulturimporterna till Sverige, nämligen det här med att folk ska säga "jag älskar dig" i tid och otid.
Jag vet inte när det hände men tydligen är det En Grej i barnfamiljer nu att man ska säga det till sina barn hela tiden? Och att barnen ska lära sig säga det själva, innan de ens kan prata ordentligt och desto mindre konceptualisera olika komplexa känslor. Antar att tanken är att det liksom ska sätta sig i ryggmärgen på nåt sätt, usch.
Nu verkar det användas som... hälsningsfras, i princip? Folk slänger ur sig det i slutet av telefonsamtal. Det var nåt utbyte mellan en far och en son i mellanstadieåldern där det verkade yttras tre gånger under en halv minut. Pappan (i färd med att lämna sonen på skolgården): Hejdå, jag älskar dig. Förresten, här får du en tidig födelsedagspresent! Sonen: Tack! Jag älskar dig! Pappan: Älskar dig med, varsågod! – Ja kanske inte riktigt så men det kom så många samtidigt att jag knappt hängde med.
Det svenska uttrycket känns mycket sämre lämpat för att strösslas omkring som konfetti, också. "I love you" flyter liksom bara av tungan, ajlöööhju. Medan ordet älska har det där aviga konsonantklustret i mitten så det liksom fastnar i munnen. Plus att jag typ tänker på Tommy Nilsson eller nån när jag hör det. Och så ska det vara! Det ska inte vara nåt man häver ur sig hursomhelst, hör ni det ungdomar. Detta inlägg sponsrades av metylfenidat och för mycket koffein.

Stämning

Limerence

Såhär på alla hjärtans dag tänkte jag tipsa om den här Wikipedia-artikeln om begreppet "limerence" (limerens?), alltså alla de konstiga beteendena man har när man är sådär besatt förälskad i nån, som jag råkade hitta häromveckan. Visste inte att nån hade hittat på ett ord för det. "At their most severe, intrusive limerent thoughts can occupy an individual's waking hours completely, resulting—like severe addiction—in significant or complete disruption of the limerent's normal interests and activities, including work and family. For serial limerents, this can result in debilitating, lifelong underachievement in school, work, and family life." Där fick man alltså ett nytt ord för sig själv: serielimerent! Det är väl jag och Ester Nilsson. Undrar om det finns en stödgrupp nånstans.

Möjlig berättelse om mig själv som ung

Efter att jag skrev det där inlägget för nåt år sen om fenomenet "brev folk skriver till sig själva som unga" har jag funderat mer på förflutna versioner av mig själv. Kanske omvärderat en del. Det går ju inte att komma ihåg exakt hur man var, hur livet var (rätt långtråkigt för det mesta, gissningsvis), hur man tänkte. Men man har nån sorts uppfattning om vem man var och min har nog ofta varit ganska negativ. Varför kunde jag inte ha gjort mer av mitt liv? Varför var jag så sjåpig, så mesig. Så slapp. Jag som fick så många chanser och så mycket till skänks i livet.
Jag ville mest utveckla det jag skrev för ett litet tag sen. Det där om mötet med världen, med andra, och framför allt med mina jämnåriga. Jag har ju funderat på om det kan ha varit så att det blev för jobbigt och ledde till att jag mådde dåligt hela tiden. Och om detta kanske bidrog till att jag med tiden la mig till med en väldigt undvikande livsstrategi, började hålla mig undan alltmer, förlora mig i mina dagdrömmar på heltid.
Jag gillar den berättelsen om mig själv, oavsett hur sann den nu är, därför att jag nånstans kan känna en ömhet inför den jag var i stället för att bli arg. Mitt viktigaste självförbättringsprojekt just nu handlar om självförtroende, att skaffa nån sorts positiv självbild och göra mig av med de där eviga diffusa skuld- och skamkänslorna. Och då kan det ju passa bra med en lite mindre komprometterande uppfattning av vem jag var som ung och varför jag blev som jag blev: Därför att jag var heartbroken över att den sociala biten inte fungerade som jag hade hoppats på, och då var det till slut som att allt blev meningslöst och jag inte orkade med nånting längre.
Min främsta motivation i livet är social. Jag har alltid tänkt att det där, att lyckas ha Roligt Med Jämnåriga och Hitta Kompisar, liksom är den yttersta belöningen i livet. (Ja, det och Skaffa Pojkvän så klart, men det kändes som överkurs.) Men det verkade skita sig med den saken ganska tidigt i livet. Grundskolan var mest ett evigt gående omkring ensam på diverse gråa skolgårdar. Gymnasiet och tjugoårsåldern ett sorts kamp för att rycka upp sig och vara normal, där det kändes som att jag förlorade hela tiden. Varenda gång jag befann mig i ett nytt socialt sammanhang såg jag nya vänskapsband bildas i blixtsnabb takt runt omkring mig och hamnade efter direkt, för att sen hamna i nån sorts odefinierad social periferi.
Samtidigt är det märkligt nog så att jag även bitvis försökt ha en identitet som nån sorts "nörd". Nån som inte behöver andra, en introverterad typ med näsan i böckerna, på evig jakt efter kunskap. Sen, när jag inte lyckades spela den rollen särskilt bra heller utan bara orkade gå runt och dagdrömma i stället, skämdes jag väl för det också.
Jag antar att jag växlat mellan att tänka på de här problemen som, å ena sidan, en fråga om en avgörande brist på naturlig förmåga att vara social på ett avslappnat vis och som, å andra sidan, en fråga om brist på ansträngning. När tanken på Roligt Med Jämnåriga kändes som en sorts skimrande enhörning strax bortom horisonten, nånting som skulle kunna förhöja existensen och ge livet mening, så var så klart den senare berättelsen lite mer hoppfull. Det är hemskt tråkigt att gå runt hela dagarna och fantisera om nånting som man är övertygad om att det aldrig kommer att hända. Så man lever hellre på hoppet, även om jag som sagt växlade en del och ibland tänkte mer på mig själv som ett hopplöst fall när det gäller sånt här (därav "nörd"-grejen). Men det får bieffekten att man går runt och förebrår sig själv hela dagarna över att man inte gör tillräckligt för att komma dit man vill. Man vet inte riktigt vad det skulle vara, och man är som sagt lite osäker på om det ens går. Jobbigt läge.
Sen efter år två på universitetet åkte alla klasskamraterna iväg på sina utlandsår (jag gick sån där internationell linje så alla skulle göra tredje året utomlands) och jag kunde inte åka än eftersom jag hade för många kurser efter mig. Så jag stannade kvar och läste nån orelaterad helterminskurs som inte krävde så mycket arbete, och hängde väl mest runt. Kanske trivdes jag med att ha det så. Kanske upptäckte jag att det var skönt att slippa ha folk omkring mig hela tiden och bara dagdrömma på heltid. Sen åkte jag iväg till Spanien på mitt eget utlandsår och allt gick åt helvete med studierna. Jag råkade av en slump börja dejta en kille under jullovet hemma i Gbg och sen tillbringade jag hela vårterminen med att gå runt och dra fötterna efter mig där i Valencia och dagdrömma om honom. Han brydde sig så klart inte om mig särskilt mycket (och vi hade inte så värst mycket gemensamt). Efter det var det som att jag aldrig riktigt fick upp nåt tempo i livet igen.
Jaehhh. När jag skriver detta tänker jag ändå mest "men skärp dig för helvete". Och så är det. Jag ska skärpa mig för helvete. Men det kanske går att både ha förståelse för sig själv och ändå ställa krav på sig själv.