"jag älskar dig"

Försökte titta lite på den där SVT-serien som har kommit, Bonusfamiljen. Stängde av efter nåt halvt avsnitt, kanske försöker igen senare men orkade inte just då. Inte för att det var helt värdelöst sådär men jag tycker det är rätt jobbigt att titta på teve och film överlag och när det är svenskt så är man ju alltid mer uppmärksam på halvkass dialog och andra tonmissar, vilket gör det ännu jobbigare. En annan sak som ledde till att tålamodet tog slut var den höga förekomsten av en av de absolut sämsta amerikanska kulturimporterna till Sverige, nämligen det här med att folk ska säga "jag älskar dig" i tid och otid.
Jag vet inte när det hände men tydligen är det En Grej i barnfamiljer nu att man ska säga det till sina barn hela tiden? Och att barnen ska lära sig säga det själva, innan de ens kan prata ordentligt och desto mindre konceptualisera olika komplexa känslor. Antar att tanken är att det liksom ska sätta sig i ryggmärgen på nåt sätt, usch.
Nu verkar det användas som... hälsningsfras, i princip? Folk slänger ur sig det i slutet av telefonsamtal. Det var nåt utbyte mellan en far och en son i mellanstadieåldern där det verkade yttras tre gånger under en halv minut. Pappan (i färd med att lämna sonen på skolgården): Hejdå, jag älskar dig. Förresten, här får du en tidig födelsedagspresent! Sonen: Tack! Jag älskar dig! Pappan: Älskar dig med, varsågod! – Ja kanske inte riktigt så men det kom så många samtidigt att jag knappt hängde med.
Det svenska uttrycket känns mycket sämre lämpat för att strösslas omkring som konfetti, också. "I love you" flyter liksom bara av tungan, ajlöööhju. Medan ordet älska har det där aviga konsonantklustret i mitten så det liksom fastnar i munnen. Plus att jag typ tänker på Tommy Nilsson eller nån när jag hör det. Och så ska det vara! Det ska inte vara nåt man häver ur sig hursomhelst, hör ni det ungdomar. Detta inlägg sponsrades av metylfenidat och för mycket koffein.

Stämning