Efter att jag skrev det där inlägget för nåt år sen om fenomenet "brev folk skriver till sig själva som unga" har jag funderat mer på förflutna versioner av mig själv. Kanske omvärderat en del. Det går ju inte att komma ihåg exakt hur man var, hur livet var (rätt långtråkigt för det mesta, gissningsvis), hur man tänkte. Men man har nån sorts uppfattning om vem man var och min har nog ofta varit ganska negativ. Varför kunde jag inte ha gjort mer av mitt liv? Varför var jag så sjåpig, så mesig. Så slapp. Jag som fick så många chanser och så mycket till skänks i livet.
Jag ville mest utveckla det jag skrev för ett litet tag sen. Det där om mötet med världen, med andra, och framför allt med mina jämnåriga. Jag har ju funderat på om det kan ha varit så att det blev för jobbigt och ledde till att jag mådde dåligt hela tiden. Och om detta kanske bidrog till att jag med tiden la mig till med en väldigt undvikande livsstrategi, började hålla mig undan alltmer, förlora mig i mina dagdrömmar på heltid.
Jag gillar den berättelsen om mig själv, oavsett hur sann den nu är, därför att jag nånstans kan känna en ömhet inför den jag var i stället för att bli arg. Mitt viktigaste självförbättringsprojekt just nu handlar om självförtroende, att skaffa nån sorts positiv självbild och göra mig av med de där eviga diffusa skuld- och skamkänslorna. Och då kan det ju passa bra med en lite mindre komprometterande uppfattning av vem jag var som ung och varför jag blev som jag blev: Därför att jag var heartbroken över att den sociala biten inte fungerade som jag hade hoppats på, och då var det till slut som att allt blev meningslöst och jag inte orkade med nånting längre.
Min främsta motivation i livet är social. Jag har alltid tänkt att det där, att lyckas ha Roligt Med Jämnåriga och Hitta Kompisar, liksom är den yttersta belöningen i livet. (Ja, det och Skaffa Pojkvän så klart, men det kändes som överkurs.) Men det verkade skita sig med den saken ganska tidigt i livet. Grundskolan var mest ett evigt gående omkring ensam på diverse gråa skolgårdar. Gymnasiet och tjugoårsåldern ett sorts kamp för att rycka upp sig och vara normal, där det kändes som att jag förlorade hela tiden. Varenda gång jag befann mig i ett nytt socialt sammanhang såg jag nya vänskapsband bildas i blixtsnabb takt runt omkring mig och hamnade efter direkt, för att sen hamna i nån sorts odefinierad social periferi.
Samtidigt är det märkligt nog så att jag även bitvis försökt ha en identitet som nån sorts "nörd". Nån som inte behöver andra, en introverterad typ med näsan i böckerna, på evig jakt efter kunskap. Sen, när jag inte lyckades spela den rollen särskilt bra heller utan bara orkade gå runt och dagdrömma i stället, skämdes jag väl för det också.
Jag antar att jag växlat mellan att tänka på de här problemen som, å ena sidan, en fråga om en avgörande brist på naturlig förmåga att vara social på ett avslappnat vis och som, å andra sidan, en fråga om brist på ansträngning. När tanken på Roligt Med Jämnåriga kändes som en sorts skimrande enhörning strax bortom horisonten, nånting som skulle kunna förhöja existensen och ge livet mening, så var så klart den senare berättelsen lite mer hoppfull. Det är hemskt tråkigt att gå runt hela dagarna och fantisera om nånting som man är övertygad om att det aldrig kommer att hända. Så man lever hellre på hoppet, även om jag som sagt växlade en del och ibland tänkte mer på mig själv som ett hopplöst fall när det gäller sånt här (därav "nörd"-grejen). Men det får bieffekten att man går runt och förebrår sig själv hela dagarna över att man inte gör tillräckligt för att komma dit man vill. Man vet inte riktigt vad det skulle vara, och man är som sagt lite osäker på om det ens går. Jobbigt läge.
Sen efter år två på universitetet åkte alla klasskamraterna iväg på sina utlandsår (jag gick sån där internationell linje så alla skulle göra tredje året utomlands) och jag kunde inte åka än eftersom jag hade för många kurser efter mig. Så jag stannade kvar och läste nån orelaterad helterminskurs som inte krävde så mycket arbete, och hängde väl mest runt. Kanske trivdes jag med att ha det så. Kanske upptäckte jag att det var skönt att slippa ha folk omkring mig hela tiden och bara dagdrömma på heltid. Sen åkte jag iväg till Spanien på mitt eget utlandsår och allt gick åt helvete med studierna. Jag råkade av en slump börja dejta en kille under jullovet hemma i Gbg och sen tillbringade jag hela vårterminen med att gå runt och dra fötterna efter mig där i Valencia och dagdrömma om honom. Han brydde sig så klart inte om mig särskilt mycket (och vi hade inte så värst mycket gemensamt). Efter det var det som att jag aldrig riktigt fick upp nåt tempo i livet igen.
Jaehhh. När jag skriver detta tänker jag ändå mest "men skärp dig för helvete". Och så är det. Jag ska skärpa mig för helvete. Men det kanske går att både ha förståelse för sig själv och ändå ställa krav på sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar