Ja jag har väl inte så mycket intressant att säga om det, klart allt känns skumt och det är svårt att hålla humöret uppe ibland men för egen del så blandas nog känslorna kring detta med missmod över saker som jag skulle varit missmodig över ändå. Meningen med livet, svårigheter att hinna med saker och ting, oro kring om jag är tillräckligt duktig på jobbet och så vidare. Plus några hälsoproblem som jag kanske egentligen borde söka hjälp för men har alltid tyckt att det känns så jobbigt att ta sig den typen av utrymme hos vården, känner mig som en osexig skitjobbig hypokondriker och nu är det väl sämre läge än vanligt också. (Mitt högra öga har ballat ur, det ligger som en "skugga" i nedre/vänstra delen av synfältet som om jag blivit bländad liksom och har varit så i flera veckor, och det gör lite ont också) Jag vet inte hur illa till jag egentligen sitter när det gäller risk för att förlora jobbet framöver, konsultverksamhet mot offentlig sektor är kanske inte världens mest konjunkturkänsliga område men jag är väl den mest umbärliga på företaget och myndigheterna kanske kommer att hålla i pengarna framöver. Har precis köpt bostadsrätt också och är inte a-kasseberättigad. Men det känns onödigt att spekulera om framtiden, ingen verkar ju veta nånting liksom.
Fyllde år, det var precis när alltihopa hade börjat veva igång. Först fyllde pappa år helgen innan och hade ett "inställt" kalas där en hel del släkt och vänner dök upp ändå. Det var trevligt. Sen skulle vi gå på restaurang men de hade stängt så då kom min fina familj hem till mig och lagade mat åt mig i stället. Pappa hade tagit med en av alla flaskor bubbel som skulle varit till hans kalas och vi fick spaghetti och köttfärssås med prinsesstårta till efterrätt. Jag fick en ny cykel, typ min femte Biltema-cykel (fick jättemånga stulna under tiden i Linköping). Ja det var jättemysigt verkligen. Nu måste jag gå och ta hand om tvätten, hej
