hur 90-talet förstörde mitt självförtroende som musikkonsument

(OK, nu blir det åsiktstext här, ber om ursäkt för att det är lite yvigt och dåligt researchat som vanligt)

Jag är ju en person som haft problem med det här att skaffa en egen smak. Tangerade väl det här ämnet i mitt inlägg om skam för ett par år sen. Det är lite som att jag inte vågar gilla kultur -- musik, film och annat -- bara för att jag är rädd för att gilla "fel" grejer. Eller, ja. För att gilla dem på fel sätt kanske. Eller kanske ännu värre: för att inte gilla nånting, inte ha någon smak. I grund och botten är det väl rädslan för att vara en innehållslös eller töntig eller banal person det handlar om. Jag är uppåt 40, och kan fortfarande ibland få lite handsvett om nån frågar vilken musik/film/whatever jag gillar.

Under den typiska tiden när man skulle skaffa sig ett populärkulturellt medvetande, alltså från tioårsåldern och uppåt, var jag ganska väl medveten om vilken musik som var populär. Vi hade ju MTV på den tiden och det är klart att man satte sig med sina rostade polarkakor och sin o'boy framför teven när man kom hem från skolan. Mitt eget musikaliska uppvaknande i elvaårsåldern handlade väldigt mycket dels om soundtracket till Lejonkungen och dels om Enya. Antar att jag hade en dragning till det här lite högtidliga och sakrala. Och jag uppskattar fortfarande Elton Johns* låtskriveri, även om jag aldrig har lyssnat igenom hans skivor. (Ja, tänk att det går att göra powerballader där det händer nåt rent musikaliskt.)

Men redan tidigt var jag extremt medveten om att man kunde ha "fel" musiksmak på nåt sätt och det var nånting jag tydligen oroade mig över väldigt mycket, så till den grad att jag aldrig riktigt ens orkade skaffa en egen musiksmak i tonåren. Detta trots att jag både är musikalisk och har (eller hade) förmågan att njuta av musik, rentav uppleva eufori i samband med musiklyssning. Enya och Elton John började jag tidigt skämmas för och de ersattes av... ingenting, typ. Jag undrar ibland varför det blev så. Ja, jag skämdes som sagt över i stort sett hela mitt väsen, inte bara att jag eventuellt gillade kass musik. Så det var kanske bara en del av det, att växa upp som en lite känslig person som hade problem med den sociala biten, och liksom hamna snett med självkänslan. Men jag undrar om inte tidsandan påverkade också.

Nu var jag (född -84) väldigt ung på nittitalet, så jag kanske inte har hela bilden, men jag tror att det här med kultursnobberi verkligen peakade då. Det var de hånfulla musiksnobbarnas och lustfyllda sågningarnas årtionde. Boken (och senare filmen) High Fidelity av Nick Hornby kretsar mycket kring det här fenomenet. Den handlar om en enormt musikintresserad, men lite uppgiven och deppig, man i 35-årsåldern som driver en skivbutik där nästan ingen kommer in, och kommer nån in så riskerar den att bli utjagad med fysiskt våld p.g.a. sin påstått usla musiksmak**. Kanske var just Storbritannien, där boken utspelar sig, något av ett högsäte för den här trenden. Britterna har ju nån sorts litterär och kulturell tradition där av att vara "witty" och komma med smarta syrliga kommentarer, så just taskiga recensioner ligger väl lite i deras DNA. Musiklegendaren Phil Collins la till och med ner hela sin karriär för att han var så jävla trött på att bli mobbad av kritiker***.

Och vi här i Sverige, med vår allmänt nervösa "överkompenserande autist"-kultur****, gjorde väl vårt bästa för att vara lika elaka. Jag höll på att sätta rubriken "I blame Lokko" på den här texten, vilket hade varit lite grovt, men det är där som just Andres Lokko och hans samtida musikskribenter kommer in. Just Andres texter läste jag dock inte när det begav sig. Mina föräldrar prenumererade bara på Göteborgs-Posten och där var det i fredagsbilagan Aveny jag brukade lusläsa musiksidorna. Kommer inte ihåg några enskilda texter, eller vad själva skribenterna hette. Det bestående intrycket är mest att nästan ingenting verkade vara okej att gilla, utom kanske Oasis (fast just deras kreddstatus verkade variera) och viss annan britpop och några amerikanska indie-artister. Fast logiken bakom exakt vilka brittiska killar med gitarr, ful frisyr och mer eller mindre omfattande drogproblematik som var okej att lyssna på just den veckan, och vilka som var belagda med evig skamvrå, var höljd i mystik. Det var bara vissa speciella elaka killar som förstod sig på sånt. Skribenterna roade sig med att verbalt slita popmusik som tjejer gillade, som Backstreet Boys, i stycken. Det var dock även en hel del gitarrbaserad musik som inte heller var i närheten av okej, typ Garbage och Alanis Morrissette. (Kanske för hög tjej-faktor där också.)

Men redan i slutet av nittitalet minns jag det som att pendeln började svänga. Britney Spears debutskiva från 1999 fick betyget 4 på skala 0-5 av GP, med motivationen "detta är högkvalitativ popmusik" eller nåt liknande. Och nu för tiden känns det som att musik bedöms på helt andra grunder, och musikrecensenters roll i kulturen kanske har blivit nedgraderad en del. (Ibland kan jag rentav sakna det där elaka, eller att man liksom "fick" säga att saker var dåliga, men jag vet inte. Vem kan egentligen säga att kultur är bra eller dålig, liksom. Det är ju ändå subjektivt nånstans.)

För att folk över huvud taget skulle stå ut med det här väldigt hårda åsiktsklimatet inom kultur började folk tydligen gilla saker "ironiskt". (Ja, fenomenet kanske inte började just på 90-talet, men jag upplever det som typiskt för tidsandan.) Begreppet "guilty pleasure" användes, för att man skulle få nån möjlighet att njuta av svulstig pop utan att verka töntig, som en sorts dubbeltänk. Tråkigt nog hängde den attityden i ganska länge. Jag snubblade på Spotify över nån samlingsskiva från så sent som 2007 med titeln "Guilt by Association" där diverse kreddiga artister gör covers på olika powerballader från 80-talet. Det måste vara den sorgligaste formen av konstuppskattning: "Jag gillar det du har skapat, men jag föraktar mig själv för att jag gillar det, och måste göra nån sorts hånfullt spektakel av det hela för att kunna stå ut med mig själv." Tänk vilken absurd upplevelse att som upphovsman vara med om det.

* Får nu ett vagt minne av att just Lokko härom året skrev en lång text om Elton John i nån dagstidning med anledning av att Elton hade jubileum eller liknande, och den var så sjukt nedlåtande? Tusentals tecken om vilken cool musiksmak författaren hade som ung, och "jag tyckte han var så jävla töntig, men sen hörde jag den eller den skivan och insåg att han faktiskt kunde vara okej"

** En lite rolig grej är att en artist som i den boken framförs som ett exempel på totalt oursäktligt töntig musik är Kate Bush (finns en scen där huvudpersonen håller på att krevera när han är på parmiddag och snubblar över värdarnas cd-hylla som är full av Kate Bush-skivor). Som ju senare fick en enorm upprättelse, blev en sorts hipsterfavorit på 00- och 10-talen, och allmänt anses som ett av de mer unika och viktiga konstnärskapen inom populärmusik idag.

*** Minns nån text om Phil Collins på nån engelsk musiksajt som slutade typ "He's going deaf, you know. There is justice after all". Jag upplever det som att Phil, i likhet med Kate Bush, också har fått en viss upprättelse under senare år.

**** Har diagnos, får säga

suck

 Ska egentligen inte uttala mig om rättegången mellan den risiga gamla gubben som spelade pirat i några kassa barnfilmer en gång och hans exfru då jag verkligen inte tittat på skiten. Vill bara säga att jag blir så beklämd av folks reaktioner. De verkar helt förhäxade av piratgubben, bara för att han var med i nån värdelös jävla Disneyskit som de gillade när de var elva. Ja, jag vet att världen är en jobbig plats att leva på men är ni verkligen så jävla mosiga i huvudet? Reducerade till ett gäng nostalgiska, sentimentala paket typ. Folk vill verkligen bara ha godnattsagor. Det är så sorgligt. Reptilhjärna rakt av.

feminism vs fritidsintressen

Aehhh uttjatat ämne och har egentligen inte så jättemycket att säga. Jag vill bara påpeka en grej: Att det är kanske inte så jädra konstigt att folk blir lite upprörda och sårade när man i feminismens namn kommer och påstår att deras hobby egentligen inte alls är "för deras egen skull" utan typ är ett falskt medvetande eller nåt, och raljerar nåt i stil med att "nämen vad konstigt att du minsann ~råkar~ njuta av nånting som syftar till att göra dig mer attraktiv för män". D.v.s. smink, hudvård, naglar, kläder etc.. (Ja, var går ens gränsen? Vilka hobbies är garanterat icke ett falskt medvetande? Är typ bakning och matlagning, div. textilhantverk och heminredning okej?)

Hobbies fyller ett meningsskapande syfte i livet, vad det än är man råkat välja, och därför kan man bli lite stött när nån kommer och anklagar en för att ha fel hobbies. Om ett intresse har den där "meningen med livet"-statusen för en person, om det är den där grejen man alltid ser fram emot att hålla på med. Det där man sitter och drömmer om när man håller på med nåt själsdödande på jobbet. Det där som man häller ner hela sin kreativitet och begåvning i. Som man kanske, efter år av hängivenhet, har kommit att bli rejält skicklig på. Ja, är det då så oväntat att man blir lite stött om nån kommer och påstår att man typ "egentligen inte vill" hålla på med det, utan bara gör det för att behaga män? Jo, självklart har samhället man lever i påverkat en till att välja just den hobbyn, men det är inte så enkelt som att man BARA gör det för att behaga andra.

(Också, side note: Såna tjejer som är väldigt intresserade av smink har sällan en särskilt killvänlig stil. För en typisk sån sminktjej, med heltäckande foundation, grön ögonskugga, rakbladsvass eyeliner, highlighter som syns från yttre rymden -- är det primära målet knappast att vara attraktiv för killar. Killar är ju typ rädda för smink som över huvud taget syns, och det tror jag att såna tjejer är väl medvetna om.) 

(Ytterligare en side note: För mig personligen är det snarare typiskt manliga intressen som har en starkare komponent av att jag gör dem för "andras skull". När jag hållit på med programmering eller nåt matteproblem, eller för den delen mitt språkintresse, så finns det sorgligt nog alltid nån baktanke i huvudet om att nån nördsnubbe eventuellt skulle tycka att det var attraktivt att jag håller på med det. När jag håller på med mina naglar är det verkligen 100% "för min egen skull", då väldigt få killar bryr sig om naglar. Lovar.)

(Och en till: Är det egentligen så farligt att göra saker delvis "för andras skull" eller för att få bekräftelse... Äh ska sluta nu)

Jag tror överlag inte på att man alltid vill vissa saker "innerst inne", och sen gör andra saker i stället bara för att var till lags. Tror väl snarare att man blir den man blir i nån form av samspel med omgivningen man växer upp i. Folk har inte alltid så bra fantasi, de väljer det som finns närmast till hands, och vi människor är ofta duktiga på att hitta mening i vad som råkar finnas tillgängligt. (Spana in valfri Youtube-videoessä med nån ung intellektuell amerikan som analyserar sönder nån fokusgrupp-optimerad Disneyfilm om du inte tror mig.) Om vi hade levt i ett helt könsneutralt samhälle hade kanske de där sminktjejerna hållit på med oljemålning eller nåt i stället (många av dem håller nog på med båda redan nu), men det fyller i stort sett samma funktion -- man får koppla av och hålla på med nåt kreativt en stund. Bara att smink även har funktionen att signalera femininitet.

Vill inte slänga ut den feministiska analysen med badvattnet men tycker bara att man kan ha lite respekt för att folks hobbies är viktiga för dem liksom. Sen förstår jag den där känslan när man själv inte fattar grejen med nånting, typ som hur jag känner inför hudvård. När massor av folk håller på med nåt och man själv bara inte ser nån poäng med det över huvud taget, så får man lätt känslan av att de bara låtsas gilla det. Men det är ju inte alltid så.

INLÄGG

Är sjuk, så är därför jag tycker mig ha tid att skriva. Hade nojat så jävla mycket över ett projekt på jobbet att jag liksom hade varit helt spänd i flera dagar och till och från haft lätt panik (tänk "sitta och vagga på sängkanten med tom blick"). Fick dessutom inte vila så mycket förra helgen. Så i torsdags eftermiddag, när vi äntligen fått iväg rapport-eländet, gick jag och la mig med en jobbig huvudvärk och enorm trötthet som jag trodde var en stressreaktion. Lyckades bara sova några korta stunder fast jag låg i sängen hela kvällen, kunde inte andas, det var omöjligt att slappna av i kroppen. Insåg sen att andningsproblemen mest berodde på nästäppa och nu har det hela utvecklats till en ganska ordinär förkylning. Mamma har snällt nog kommit hit med lite mat och några tulpaner fick jag också.

Det känns som att varenda gång jag pallar att skriva här så är det nånting om min "stress" och alla tankar kring hur lite självförverkligande man hinner och sådär. Under den här småjobbiga veckan har jag formulerat trotsiga tankar i stil med att: "Det känns som om nån har tagit min hjärna och låst in den i ett skåp. Jag får inte använda den själv, jag har intecknat min kreativitet för all framtid. Känner mig alienerad från min kreativitet och tankeförmåga. Varför får jag aldrig uppleva flow? Jag är faktiskt duktig på en del saker och när jag håller på med dem så upplever jag känslor av mening. Men jag får ju aldrig tillräckligt med tid. Ska det vara så här i resten av livet nu? Fan vad deppigt i så fall. Pension lär jag ju aldrig få och om jag får det kommer det inte vara så mycket kvar av mina förmågor vid det laget" O.s.v. o.s.v. Ja det vanliga gnället typ.

Men, jag vet inte. Jag har nog ganska orimliga krav på livet. Försöker vara lite mer strukturerad och spalta upp i några excel-dokument vad det är för fritidsprojekt jag egentligen vill hinna med, och det är ju mer än jag ens skulle hinna om jag inte behövde jobba. Har ett speciellt dokument för alla tilltänkta sömnadsprojekt, och nu planerade jag upp ett av dem med tidsåtgång och allt. Det är en svart enkel kjol i tunn bomull som jag impulsköpte på Lindex rea, med en fin detalj i form av en vågig kant i broderie anglaise nertill. Jag vill korta ner den från fotsid till knälång och göra om midjan så den passar mig lite bättre. Den skattade tidsåtgången är över 10 timmar. Och då har jag femtielva andra projekt, inklusive en grej jag lovade att sy till min syster, och jag vill sy ett nytt överkast till min säng, och det ska helst vara klart innan mars nån gång för då vill jag bjuda in familjen till min lägenhet... Det är väl ingen mänsklig rättighet att få sy ett överkast antar jag, dessutom tycker jag det känns mer jobbigt än kul med sömnad just nu när jag tänker på det. Kids börja aldrig sy, det är bara en evig besvikelse.

Apropå "jag vet inte" så läser jag Europa nu. Ja den är deppig men faktiskt ganska underbar tycker jag hittills. Nu får vi se hur resten av kvällen utvecklar sig, ska väl äta nån sorts middag och sen gå och lägga mig igen kanske. Gick upp klockan ett och har redan tagit en vilostund på sängen, fick ett flimmerskotom mitt i en Duolingo-vända och bestämde mig för att bara vila igenom det. Är väldigt skönt att bara strunta i stegräknaren (dessutom pissväder ute så verkligen skönt att slippa).