Skulle målat naglarna ikväll men det är för sent, och jag hinner inte ta fram mitt syprojekt heller. (Det är en grå kort kjol från second hand som jag gör om till större storlek med paneler i sidorna, gjorda av några gamla tabletter av svartvittmelerat linnetyg som mamma och pappa hade hemma. Vi får se om det nånsin kommer att bli klart. Visar på bloggen i så fall.) Men det är inte riktigt läggdags än heller. Så tänkte skriva lite här.
Jag har kommit hem från en kvällspromenad ganska nyss och ätit kvällsmat. Koppsoppa, knäckesmörgås (med pepparrots-cream cheese och sugarsnaps, if you must know -- en ganska slätstruken kombo), några bitar aprikos. Jag är ju ingen fruktperson men kan gilla just aprikos och idag hade de erbjudande på det i affären, men tyvärr var det många dåliga bitar på frukterna i min låda och de andra bitarna verkade vara sura. Och det var inte ens särskilt billigt.
Hursomhelst. Syrenernas tid är över oss nu igen och det var föredömligt fräscht väder ute. Vindstilla, mulet till halvklart, behaglig temperatur. Skönt med regnig småkylig försommar i år, ja hittills i alla fall, och ingen sån där jobbig värmebölja. Minns med fasa 2018 och syrenerna som blev bruna efter tre dagar. Jag har ett lite neurotiskt förhållande till syrenerna och den här tiden på året, jag måste liksom försöka njuta hela tiden, lukta på alla syrener etc.. Tänker att det tar slut så fort.
Jag känner knappt nån lukt av blommorna ändå, har så kasst luktsinne. Nej, tror inte jag haft covid men luktsinnet har blivit lite sämre med åren tror jag. Och den här oförmågan till estetisk njutning som jag haft det senaste året kanske inte gör det lättare att maxa vår-njutet. Men det är inte helt konsekvent, mer som en glappkontakt liksom. Har t.ex. nästan helt tappat förmågan att få "tingles" av ASMR men ibland kommer det tillbaka, lite grann. Och musik händer det väl nån gång att jag uppskattar igen, men det är bra jävla sällan och nästan bara när jag är full. Annars får jag bara ont i öronen och huvudet av musiken, och blir irriterad av att den liksom försöker dra i mina känslor sluta. Känns lite småsorgligt på ett sätt, har väl aldrig varit någon mega-musikfantast men vill ändå minnas att jag haft euforiska musikupplevelser för inte alltför länge sen.
Vet inte om det är åldern, nåt tillfälligt psykiatriskt, nåt annat hälsoproblem eller bara att vuxenlivet inte är kompatibelt med eufori. Man har för lite tid helt enkelt, även om jag inte har barn eller man eller ens jobbar heltid. Men jag har väl lägre arbetskapacitet än många andra med karriär-aktiga jobb och nu kanske jag börjar nosa på min gräns, kanske har packat in så mycket aktivitet i livet som jag liksom mäktar med. Med jobbet, alla hobbies jag försöker hålla igång, inte minst att jag försöker gå 15 000 steg om dagen för att slippa bli tjock igen, aktiviteter med min familj nästan varje vecka. Nånstans där tar väl orken slut kanske. Eller om jag gick nån kurs i livsplanering kanske det skulle gå att få in lite mer, tukta och exploatera tiden ytterligare.
I alla fall klagar jag inte, jag menar det är ju bättre än att sitta i Linköping utan inkomst, vakna klockan två varje dag och ägna hela dagarna åt icke-produktiv prokrastinering i form av att internet-spionera på folk jag är avundsjuk på. Fast kan ändå sakna vissa aspekter av den tiden på nåt sjukt sätt. Som all skön sömn på oansvariga tider på dygnet och allt godis man åt, med mera. Ja nu är det dags för den här vuxna personen köra igenom min jättelånga tandrengöringsrutin (har blivit utskälld av tandläkare så nu måste jag använda mellanrumsborstar etc.), gnugga in minoxidil i hårbotten och sen lägga mig och vrida på mig och försöka slappna av i käkarna i x antal timmar innan jag lyckas somna. Och sen gå upp och så vidare.
