Det jobbiga med nagellack är beslutsångesten. Kan aldrig bestämma mig vilket jag ska ha på mig. Den roligaste biten är egentligen att köpa dem. Och även att sitta och prova en massa olika, ett på varje finger, riktigt gotta sig i möjligheterna. Det har jag gjort i natt. Att ha en seriös manikyr på sig är bara halvkul och jag blir rastlös av det. Jag måste sluta köpa nagellack, habegäret bara river och sliter i mig och strömmen av nya besattheter tar aldrig slut. Det finns oändligt många uttryck.
Jag tittar på dokumentären om Ann-Sofie Back och tänker att hon är inspirerande, på ett "vill va som hon"-sätt. Och att hon har snygg stil. Det kanske flyter ihop lite grann. Vill också gå runt i en obrydd pagefrisyr och nonchalant snygga kappor och bara sminka mig ibland. Ja, jag sminkar mig visserligen aldrig och orkar inte bry mig om håret heller (fast i morgon ska jag ta tag i att färga utväxten i alla fall, undrar hur det ska gå). Men jag klär inte i kläder och har inget liv.
Nu ska jag sova en stund, jag gillar att ligga och titta på det avlövade trädet utanför mitt fönster mot grå himmel. Ser fint ut. hejdå

Pill or no pill

Mitt p-pillerrecept har gått ut och jag har snart tagit slut på min näst sista karta. Ska jag hinna förnya receptet innan jag får helt slut på tabletter måste jag försöka boka tid NU (kommer inte ihåg vad de har för väntetider men en månad får man säkert räkna med?). Men jag har struntat i det för jag tror att de bara kommer att säga att jag väger för mycket och inte skriva ut. Eller, jag vet inte hur hårda de brukar vara med sånt men senast jag var där sa de att jag helst inte skulle gå upp mer och det har jag helt klart gjort, en fem–tio kilo minst. Så det lutar mot att jag tar en paus.
Jag äter tabletterna (Yasmin 28) för mina PCOS-symtom, inte som preventivmedel. Eller rättare sagt: Jag har konstaterad PCOS och jag bad om att få tabletterna mest för att se vad som skulle hända, mycket av fåfängeskäl. Jag hade hoppats på smalare, tjockhårigare och större bröst. Smal blev jag som sagt inte, tuttarna är väl pyttelite större men det är mest för att jag blivit så tjock (och jag har fortfarande typ kupstorlek AAAAAAAAA--------). (Viktökningen skulle ju kunna vara en effekt av pillren, rentav.) Jag har dock fått mycket tjockare hår jämfört med de tunna raka stripor som jag hade för två år sen, lockarna har kommit tillbaka och det skulle kännas ganska tråkigt att behöva ta farväl av.
Jag har lagt avsevärda mängder energi på att noja över att tappa håret i mitt liv. Under perioder har jag gått runt hela tiden och tvångsmässigt kollat in t.ex. hur tjocka hästsvansar andra tjejer har. Jag mår fortfarande lite dåligt av att stå och dra ut lossnade hårstrån i duschen och liknande.
Jag hade extremt tjockt hår som barn (ja, i alla fall med svennebanan-mått mätt) och fick väldigt mycket positiv feedback på det (sidenote: snälla ge aldrig barn positiv feedback på deras utseende, i alla fall inte flickbarn. Ja, och inte negativ feedback heller, så klart.). Det var vågigt och i puberteten blev det krulligt och stort. Sen i övre tonåren började det väl tunnas ur lite men jag vet inte om det var nån direkt tydlig trend genom ungdomstiden, tror att det kanske gick upp och ner lite, men det supertjocka håret har jag aldrig fått tillbaka. För två år sen var det tunnare än nånsin och dessutom försvann lockarna av nån anledning. Så det kändes ju kul att håret blev lite tjockare igen, även om jag hade börjat vänja mig lite vid det tunnare håret och det inte kändes så farligt längre. (Avd. "när skadan väl är skedd kan man äntligen slappna av".)
Men det känns ganska ohållbart att hålla på och fästa sig vid saker i sitt utseende för ja... man kommer ju att bli av med den skönhet man har liksom. I mitt fall är jag inte ens särskilt vacker just nu men jag kommer garanterat bli fulare med åren. Jag vill inte vara den som håller på och tjötar om åldrande och döden hela tiden (man måste faktiskt inte vädra sin existentiella ångest jämt, det gör inte nånting bättre för en själv eller nån annan) men så är det ju. Plus att det är väl ganska osexigt att hålla på och utseendenoja när världen brinner och folk dör överallt. Så... paus med p-pillren, då. Så får vi se vad som händer med håret och resten av kroppen.

lägesrapport: sömnproblem, internetabstinens och fas 2 (varning extra ointressant)

Kom hem igår efter en action-späckad helg med släkten i Göteborg och upptäckte att mitt internet inte funkade. Detta och lite andra faktorer ledde till att jag blev så jävla sur och nedstämd framåt kvällen att jag bl.a. slängde en kulspetspenna i väggen när jag upptäckte att pennan inte funkade. Allt detta trots att jag varit och hämtat ett roligt paket med en ny fin mobiltelefon och ett par fina hörlurar som jag fått helt gratis med mitt nya abonnemang (den typen av materialistiska nöjen brukar ju pigga upp mig annars). Jag tror att internet verkligen är meningen med livet för mig, vilket är hemskt sorgligt för jag gör inget särskilt där. Bara läser skönhetsbloggar typ. Vilket ju kan vara kul men inte meningen med livet-kul direkt.
Min sömn funkar som vanligt inte för fem öre. Nu har jag behövt gå upp ganska tidigt flera dagar i rad och inte lyckats få tillräckligt många timmars sömn någon av dagarna trots att jag varit trött (även om det är positivt att jag lyckades sova över huvud taget alla nätterna) och idag på eftermiddagen var jag helt slak och nästan apatisk på ett lite skrämmande sätt. Tänkte att jag verkligen måste prioritera att sova så jag slängde i mig alla mina kvällsmediciner vid åtta och la mig i sängen. Sen hade jag nån konstig värk genom högersidan av huvudet, både bakom ögat och liksom i halsen och nacken så jag fick ligga och försöka mindfulnessa och massera bort den så gott jag kunde. Det kändes lite bättre efter ett tag men somna lyckades jag inte. Så efter några timmar bestämde jag mig för att ta en paus från sömnförsöken och satte mig med en kopp te framför datorn (ja, jag vet att både te och dator är no-nos när man ska försöka somna). Och plötsligt funkade internet! Nu passar det minsann.
Är nu inskriven i en arbetsmarknadsåtgärd, a.k.a. Fas 2. Det känns kanske inte som nåt halleluja moment direkt än så länge, men jag får ge det lite tid. Orkar inte skriva mer om 'et.